Året i bilder - andra halvan - ....

I juli blommade stockrosen, den med den vackra mörka färgen!

Och AP tar en bild av sin häst Gabbe; en bild som är så underbar så det är inte klokt!

Båten kom i havet, men det blev ingen seglats.
"Ja, men nästa år!!" säger vi.
Pv är lycklig.

I augusti blommar ljungen och jag skriver här på bloggen att den här månaden nog är den bästa av alla. För mig.

Och på jobbet meddelar Hampus att han ska sluta och börjar läsa till läkare i Lund.

I september blir det bröllop igen!
Nu är det Hilda och Patriks tur och innan vi åker iväg där festen ska hållas, klipper Emil luggen på lilla Majny, allt medan mamma Kajsa - kusin och bästa vän till Hilda - håller i.
Kajsa med familj bor i Jämtland. Tidigare inte långt från Gunnar i Vaplan, nu lite längre ifrån.

Ett fint bröllop blir det - ute på landet här i Halland - och alla tycks lyckliga och glada.
Brudbuketten hade inhandlats på en handelsträdgård och den var så fin och Hilda sjöng för sin nyblivne man och hennes far grät av rörelse.

Mera lycka!
Emil har tidigare under hösten drabbats av proppar i såväl lungor som i ena benet och nu får vi veta att han - under resten av sitt liv - får äta blodförtunnande medicin, men han är frisk och kry och efter veckor hemma i sängen, är han på gång igen!
Här har han övat sig att skriva med "fel hand".

Den tolfte september tar jag - inom loppet av tio minuter - ett beslut som känns helt rätt.
Jag skriver ett brev och lägger det på chefens skrivbord och där står att jag från och med den 22/6 2018 säger upp mig och går i pension.
Även om jag älskar mitt arbete och kunder och arbetskamrater, känns det som om jag har vunnit en miljon. Sedan den dagen har jag inte sett annat såna här förstasidor på kvällstidningarna.
Alltså bara eländes elände som väntar alla pensionärer.

I oktober börjar Lena och hennes väninna att tömma det hem som i hela Lenas liv varit hennes.
Tänk, att det blir så bra till slut, men det vet vi inte just då.

Och en äldre kvinna trampar på gasen i stället för bromsen och kör rakt in i butiksväggen!
Några dagar senare kommer hon in med blombukett till chefen och tackar för såå vänligt bemötande, trots eländet och allt som följde med detta.

Mera oktober.
Tävlingen Toughest går av stapeln i Göteborg och alla i familjen är där .., och på bilden hjälper en lillebror sin storasyster upp för rampen och jag står där nedanför och blir så rörd.

I november ser det blivande uterummet ut så här.

Och Nelly träffar nästan varje dag den där nyfikna hästen i hagen.

December.
Fest i Ystad tillsammans med övriga familjen .., vi bor på hotell och allt känns så bra.

Det är hysteriskt mycket att göra på jobbet och postens alla paket tar nästan - men bara nästan - knäcken på mig. Jag får ont i högra höften och har svårt att sova. Nåja, det här med paketen är övergående och snart är det vardag igen.

Från Hallsberg kommer den allra ljuvligaste hälsning som ett sms och jag tänker att småttingarna som man möter - eller inte möter, bara sms-samtalar med - betyder så oerhört mycket och när jag, just efter jul, hör en tioårig pojke säga till sin mamma att "hon är snäll ..." - att han faktiskt tycker att jag är snäll", då tänker jag att det är allt som betyder nånting.

Och så har det här året varit.
Mycket värme och kärlek.
En operation av ett knä.
Ett uterum som blev nästan-klart-lagom-till-jul.
Två bröllop.

Vi drog igång Det Bästa ....

Och till min förvåning var ni faktiskt med!

Och jag har plockat hösthallon om morgnarna ...

Och jag har sett små myggor och kanske en mal eller nåt fastna i ett spindelnät.

Jo, men det har varit ett fint år.

Ett verkligt fint år.

Fredagsfönstret ....

... fångades av annannan i Portugal, ja, för ett år sedan, lite drygt.

Fönster och människor.
Bättre kombination finns väl inte?

Året som gick - i bilder -.
(Jag delar upp året halvårsvis).

Januari. 
Utanför fiskbilen i Haverdal träffar jag rara kunderna Birgit och Valter.
Alltid så vänliga är dom!

I januari slås även ett rekord vad beträffar detta att boka hotell tidigt.
Eller kanske inte?
I det ljusa huset på andra sidan kanalen i Amstelveen i Nederländerna, där bokar jag ett rum.
Där ska vi bo i slutet av sommaren. 

Februari. 
Efter ett par års kämpande mot cancer, dog så min arbetskamrat Gunilla.
Det var den sjuttonde februari.
Gunilla .., hon som var så glad och som ofta gick och nynnade för sig själv bakom delikatessdisken.
Gunilla som visste precis vad stamkunderna ville ha .., hur tjocka eller tunna deras påläggsskivor skulle vara. Sånt.
Två söner och en dotter förlorade sin mamma alldeles för tidigt.
Gunilla blev inte ens sextio år.

Och i februari ägnar sig pv åt sitt arbete.

I början av februari står jag i mejerikylen på jobbet och ringer till ortopeden i Hässleholm, ja, jag hör mig för lite försiktigt om när den stundande operationen kan tänkas bli av?
Det är knappt att jag tror mina öron, när den rara operationssamordnaren säger: "vad tror du Elisabet, kan den fjortonde mars bli bra?"
Jag säger att det kan det.
En månad kvar bara och det blir bråttom för schemaläggaren att ändra schemat.

Mars betyder Vasaloppet och stugan i Sälen.
Den här gången följer Nicole med; hon är barndomskamrat och jämngammal med Emil.
Vilken härlig tös! Hon lär Anna ett nytt spel - rumibit - som körs om och om och om igen, och hon bakar semlor och förgyller öht vår tillvaro.

Förgyller vår tillvaro, det gör även Maja, Anders flickvän, som nu gör debut i fjällstugan.
Maja, som knappt har stått på längdskidor på evigheter, beslutar sig - efter viss tvekan - att ställa upp i stafettvasan och gör det med den äran!

Bara några dagar efter hemkomsten från Sälen, ja, då stundar operation av mitt högra knä.
Den sedan sju år tillbaka evigt krånglande protesen, ska äntligen bytas ut.

April är terrordåd i Stockholm.
Turtlan är där och hinner med nöd och näppe rädda sig undan lastbilen.
AP förundras över den underbare polisen som håller i presskonferensen.
Det gör jag med.

Och jag förundras och fascineras även av all medmänsklighet som visas!
En av alla som erbjuder hjälp är Eva på Frösöns dotter Elin Grelsson Almestad.

April är också vår och jag upptäcker drivor med scilla i det som en gång var en syréndunge.

April är också den månad när min moster - Evy Lisbet Larsson, född Bergman - dör.
Av mammas alla syskon finns nu ingen kvar.
Borta är Ivan, Margit, Gunvor, Olaf, mamma och Lisbet.

I maj - närmare bestämt den femte maj - träffar jag en hjälte.
Hjälten heter Lasse Bengtsson och bor i Steninge och han upptäcker nämligen att min ena cykelpedal har gått sönder och att det är rent hopplöst att ta sig fram!
"Kom med hem, jag har verktyg och kan hjälpa dig!" säger han så vänligt.
Så omtänksamt!
Så generös med sin tid!
Vilken medmänsklighet!

Och vitsipporna sjunger på sista versen, skriver jag, då .., i början av maj.

 Och en onsdag i början av maj upptäcker jag att löven är på väg att slå ut.

I början av maj har friherrinnan och jag tagit ett dopp och som vanligt har hon ett evigt sjå med att hitta bilnyckeln, men se, här lyckades det!

I början av juni har Anders och Maja varit på besök och sonen går på fotosafari i den närmaste omgivningen.

Han tar även en bild av Sigge Nilsson på promenad.
Sigge, som äntligen börjar bli aningen social.
Ja, ja .. han är ju bara åtta år.

Vi äter lunch eller middag på Skepparstugan i Steninge och efteråt, nere på piren, stannar vi till och tittar på några småttingar som fiskar krabbor.
Fr. v Maja, Anders och pv.

Juni är i sanning en händelserik månad.
Efter säkert åtta år på land, kommer segelbåten i havet; i Skallkrokens hamn i Haverdal.
Och när vi är där kommer oväntat min före detta svåger Conny med sin fru Carina och dottern Sanna på besök. Så underbart roligt! Kaffet räcker och där finns halvtorra bullar, men ändå .., glädjen i att dom kom, ja, det betydde så mycket!

Och i juni är vi också bjudna på bröllop i Biskopsvara - man kan också kalla det för rena paradiset - ute på den småländska landsbygden. Det är Jenny och Emil (pv:s brorson) som ingår i det äkta ståndet och det är ett bröllop som är så härligt befriande, lättsamt och trevligt!

I juni dog även min svåger, Janne, som tillbringat nästan fyrtio år i Australien.
Här, på bilden, sitter han tillsammans med min syster och systerson.
Då, när allt var nästan som vanligt.
(Notera att på ena sidan bordet finns ingen modern telefon).

Nu blir det paus.
Nu ska vi strax åka och täcka båten med en presenning.
Medalj och så vidare .. ja, ni vet.

Fredag och snart nyårsafton ...

Det är mörkt ute, fastän klockan snart är halv nio.
Duggregn.
Hela helgen ska det regna, enligt SMHI.

Ja, det är bara att bita ihop.

Dagens fönster ....

Julotteköksfönsterbild tagen kvart över fyra på morgonen!

Brr. 

Nu är det ett år eller två till nästa gång. 

Gå upp på morgonen är inte min grej. 

Cecilia N

Det bästa för Barbro i Uppsala ....
(Babsan .. ni vet).

Det var förstås att få fira jul i Oslo med finaste tjejerna.
Tomtenissen var Livia rädd för, men Noelle räknade ut att det var nabon (grannen).
Mysigt, men alltför kort, men vi ses snart.

Ett spel som hette Vildkatten spelade vi.
Roligt många skratt blev det.

Och lite vitt var det.
Ingen snö nånstans på hela vägen, märkligt var det.

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Anne - den stora bokslukerskan -.

Hej och god fortsättning osv!

Mitt bästa är väl mer som ett pågående bästa. Jag har varit på lite undersökningar angående min dåliga balans och fått veta att jag ställde en feldiagnos när jag konstaterade att jag led av kristallsjuka då i slutet av maj när hela världen snurrade i 180. Nu snurrar det inte men balansen är det si och så med och doktorn berättade att det beror på ett virus på balansnerven. 

 

Det känns jätteskönt att veta att jag inte är inbillningssjuk i alla fall och att alla besvär jag tycker mig

ha finns på ett papper jag fick.

Nu ska jag till en sjukgymnast på nyåret och det jag får lära mig där ska hjälpa till att lindra besvären. Och det är ju mina veckans bästa i flera veckor. 

Gott Nytt År på er alla i det gula huset/Anne i Mantorp

Mitt eget bästa ...

Hos min rödvitrandiga syster ... utsikt genom rumsfönstret.

Ja, det får bli lite hipp-som-happ den här omgången .., vi kör veckan ut!
Men mitt bästa - hittills - blir ändå lillejulafton.

Stunden i uterummet som invigdes tillsammans med Karin, Tommy och Anders ...,den lyckade förrätten (jag som aldrig gör förrätter!) och allt pratet. En känsla av trygghet.

Och senare på dagen när Mymmel, Hilda och Patrik anslöt .., då fortsatte den där känslan av en utökad familj .., och den där tryggheten i att vi finns där, även om vi inte ses dagligdags eller ens månadsvis!

Och det var så lättsamt och jag kände en sån oerhörd tacksamhet mot tillvaron eller livet eller vem man nu ska tacka. Kanske sin lyckliga stjärna?

Jo, det blev mitt bästa!

(Det bästa är också att julhetsen är tillända. Arbetar man i butik är det lätt att dras med i den där stressen och det var alla paketen och jobbet som nästan kändes övermäktigt och kunder som glömde plånböcker, bankkort eller rent av matvarorna! Med stigande ålder står det alltmer klart för mig, att vardagar är min melodi. Det vanliga livet. Det alldeles vanliga livet).

Det bästa för en friherrinna ....

Mitt bästa kommer så här en onsdag efter jul.
Efter sex veckor då jag inte har kunnat ha sko på högerfoten, så kunde jag nu idag sätta på en känga, så nui har jag varit ute i snö och halka. Känns bra, men vi har så mycket is på småvägarna.

Nu får Ni ha en fortsatt fin helg, hälsar friherrinnan, just nu i Västmanland hos väninnan.

Elisabet skriver: titta, så fina dom är, dom här damerna uppe i norr! Det här är Anne-Marie, väninna till friherrinnan sedan många, många år tillbaka. A-M har bott i Luxemburg och har ett levnadsöde som slår det mesta i bedrövelse, men tycks ändå ha så mycket glädje inom sig.
Och så snäll som hon är!

Och här är nästa snälling.
Bilderna kom från Västmanland, där ju friherrinnan firar jul.

"Det är strängt att bo med den som är morgonpigg ..", skriver friherrinnan, som själv tillhör dom mer morgontröttas skara. A-M däremot, stiger upp vid fem.
(Strängt = halländska och betyder kämpigt, jobbigt ...).

Idag ...

... tog vi bilen och körde in till Flygstaden, där pv handlade list till uterummet och själv köpte jag förvaringsboxar till tvättstugan; ja, det rummet kan även kallas förråd för pv:s verktyg och jag håller nästan på att bli galen på all spik, alla skruvar, tänger, hammare ., för att inte tala om golfbollar, glödlampor som inte fungerar, batterier av alla möjliga slag som  k a n s k e  inte fungerar .., snigelmjöl, målarburkar, lim, spackel .., plus flytvästar i olika färger .., en stor säck hundmat .., ja, det är nånting av det som finns där inne och jag hade gett mycket för skåp med dörrar.
Nu finns inga såna i tvättstugan, men förhoppningsvis ska boxarna göra det aningen enklare att finna det som söks.

Så åkte vi till Skallkroken, hamnen i Haverdal, där pv har sin segelbåt.
Det var mer som för att titta till den; fråga hur den mår där borta bland alla andra båtar. I nästan tio års tid, i alla fall i åtta, har båten stått uppallad här nere vid vägen, nu har den en hel drös med kamrater.

I flera dagar har det ösregnat .., äntligen är det uppehåll!
Luften är klar och vi ser  s o l e n!
Är det möjligt!!

Medan pv klättrar ner i båten för att se till att allt är som det ska .., går jag längst ut på piren.
Ååå, så ljuvligt med hav och klar luft!
Långt borta ser jag en skarv som dyker.

Harry får springa lös och vi går längst ut på piren, till det pyttelilla vita "huset".
När vi är där vid huset, ser jag hur pv kommer gående från båten och jag säger till harry att "spring till husse!" och han sätter iväg i en fart som är makalös och han skuttar och som så många gånger tidigare tänker jag att den hunden borde ha fått valla får eller bo i Skottland och där kunna strääääcka ut och springa över till synes ändlösa kullar!

Så vackert där är!
Spretande somrigt gräs som sträcker sig mot skyn.

Och så hemåt.
Döm om vår förvåning när vi kommer till Steninge och upptäcker såväl brandkår som räddningstjänst vid friherrinnans tidigare boende! Det visar sig att det har varit soteld .., och vilken tur att inte huset brann ner! Det är ju inte mer än kanske två år sedan samma sak hände friherrinnan (soteld, allså), fy, så hemskt.

Nu kaffe och kvällsmacka.

Madamen i Sheffield ....

Hennes ängel är INTE lilafärgad, det blev den i min mobil!

.... ni vet, Anna, hon har sammanställt bilder som hon tagit under året och som hon tycker extra mycket om. Om ni bara visste hur glad jag är att vi har en bred bildskärm; hennes bilder blir nåt så vanvettigt fina!

Det är just en av hennes bilder jag har klickat upp, den på bilden.

Skutta dit och titta!

Det bästa för Barbro i Brämhult ...
(walkaboutsweden)

Hej Elisabet & alla andra deltagare!

Tycker att julen har sådana härliga kontraster (i alla fall för oss två).

Man planerar och fixar före jul, är glad och tacksam för att alla i vår lilla skara är på plats på julaftonen, äter och umgås.

Sedan juldagen i total slapparstil. Inte många knop den dagen. Återhämtning.

Lite vemodstankar brukar smyga sig på mig den här helgen - finns vi alla här nästa jul..?

Eftersom jag vet att du gillar den här fönsterbilden Elisabet så skickar jag den till dig, så kan du spara den bland alla dina dagens fönsterbilder, om du vill.

När jag la in den på Instagram på juldagen, så skrev någon att då är det allmän flaggdag - det passade ju extra bra.

God fortsättning!

Barbro D

Det bästa för Ulrika ...

"Mina pojkar ...", skriver hon.
Och nog kan man väl tro att den äldre sonen är lite släkt med Felix eller Måns Herngren?

Fina pojkar du har, Ulrika!

Eva i Tyresö om sin glädje ....

Evas barnbarn lill-karin, som inte är så liten längre. Bilden är från ett tidigare inlägg.

Vår stora glädje är att dotterns familj har det bra i Romme med skidåkning och julfirande på hotellet !
Hela familjen åker och har roligt tillsammans, alla är nöjda.
Det känns så skönt att veta det.