Elisabet

Året som gick - i bilder -.
(Jag delar upp året halvårsvis).

Januari. 
Utanför fiskbilen i Haverdal träffar jag rara kunderna Birgit och Valter.
Alltid så vänliga är dom!

I januari slås även ett rekord vad beträffar detta att boka hotell tidigt.
Eller kanske inte?
I det ljusa huset på andra sidan kanalen i Amstelveen i Nederländerna, där bokar jag ett rum.
Där ska vi bo i slutet av sommaren. 

Februari. 
Efter ett par års kämpande mot cancer, dog så min arbetskamrat Gunilla.
Det var den sjuttonde februari.
Gunilla .., hon som var så glad och som ofta gick och nynnade för sig själv bakom delikatessdisken.
Gunilla som visste precis vad stamkunderna ville ha .., hur tjocka eller tunna deras påläggsskivor skulle vara. Sånt.
Två söner och en dotter förlorade sin mamma alldeles för tidigt.
Gunilla blev inte ens sextio år.

Och i februari ägnar sig pv åt sitt arbete.

I början av februari står jag i mejerikylen på jobbet och ringer till ortopeden i Hässleholm, ja, jag hör mig för lite försiktigt om när den stundande operationen kan tänkas bli av?
Det är knappt att jag tror mina öron, när den rara operationssamordnaren säger: "vad tror du Elisabet, kan den fjortonde mars bli bra?"
Jag säger att det kan det.
En månad kvar bara och det blir bråttom för schemaläggaren att ändra schemat.

Mars betyder Vasaloppet och stugan i Sälen.
Den här gången följer Nicole med; hon är barndomskamrat och jämngammal med Emil.
Vilken härlig tös! Hon lär Anna ett nytt spel - rumibit - som körs om och om och om igen, och hon bakar semlor och förgyller öht vår tillvaro.

Förgyller vår tillvaro, det gör även Maja, Anders flickvän, som nu gör debut i fjällstugan.
Maja, som knappt har stått på längdskidor på evigheter, beslutar sig - efter viss tvekan - att ställa upp i stafettvasan och gör det med den äran!

Bara några dagar efter hemkomsten från Sälen, ja, då stundar operation av mitt högra knä.
Den sedan sju år tillbaka evigt krånglande protesen, ska äntligen bytas ut.

April är terrordåd i Stockholm.
Turtlan är där och hinner med nöd och näppe rädda sig undan lastbilen.
AP förundras över den underbare polisen som håller i presskonferensen.
Det gör jag med.

Och jag förundras och fascineras även av all medmänsklighet som visas!
En av alla som erbjuder hjälp är Eva på Frösöns dotter Elin Grelsson Almestad.

April är också vår och jag upptäcker drivor med scilla i det som en gång var en syréndunge.

April är också den månad när min moster - Evy Lisbet Larsson, född Bergman - dör.
Av mammas alla syskon finns nu ingen kvar.
Borta är Ivan, Margit, Gunvor, Olaf, mamma och Lisbet.

I maj - närmare bestämt den femte maj - träffar jag en hjälte.
Hjälten heter Lasse Bengtsson och bor i Steninge och han upptäcker nämligen att min ena cykelpedal har gått sönder och att det är rent hopplöst att ta sig fram!
"Kom med hem, jag har verktyg och kan hjälpa dig!" säger han så vänligt.
Så omtänksamt!
Så generös med sin tid!
Vilken medmänsklighet!

Och vitsipporna sjunger på sista versen, skriver jag, då .., i början av maj.

 Och en onsdag i början av maj upptäcker jag att löven är på väg att slå ut.

I början av maj har friherrinnan och jag tagit ett dopp och som vanligt har hon ett evigt sjå med att hitta bilnyckeln, men se, här lyckades det!

I början av juni har Anders och Maja varit på besök och sonen går på fotosafari i den närmaste omgivningen.

Han tar även en bild av Sigge Nilsson på promenad.
Sigge, som äntligen börjar bli aningen social.
Ja, ja .. han är ju bara åtta år.

Vi äter lunch eller middag på Skepparstugan i Steninge och efteråt, nere på piren, stannar vi till och tittar på några småttingar som fiskar krabbor.
Fr. v Maja, Anders och pv.

Juni är i sanning en händelserik månad.
Efter säkert åtta år på land, kommer segelbåten i havet; i Skallkrokens hamn i Haverdal.
Och när vi är där kommer oväntat min före detta svåger Conny med sin fru Carina och dottern Sanna på besök. Så underbart roligt! Kaffet räcker och där finns halvtorra bullar, men ändå .., glädjen i att dom kom, ja, det betydde så mycket!

Och i juni är vi också bjudna på bröllop i Biskopsvara - man kan också kalla det för rena paradiset - ute på den småländska landsbygden. Det är Jenny och Emil (pv:s brorson) som ingår i det äkta ståndet och det är ett bröllop som är så härligt befriande, lättsamt och trevligt!

I juni dog även min svåger, Janne, som tillbringat nästan fyrtio år i Australien.
Här, på bilden, sitter han tillsammans med min syster och systerson.
Då, när allt var nästan som vanligt.
(Notera att på ena sidan bordet finns ingen modern telefon).

Nu blir det paus.
Nu ska vi strax åka och täcka båten med en presenning.
Medalj och så vidare .. ja, ni vet.