Dagens fönster och en massa snö i Washington ....

Den femte januari kom ett mejl från Catarina; hon som hade - och kanske ännu har - så vansinnigt vackra röda naglar.
Så här skriver hon:

"Här kommer en bild från New York idag. Dottern har precis skottat så att de åtminstone kommer ut!

Hälsar Catarina i Trelleborg (Agadirmadamen du vet)".

// Jodå, jag kommer allt ihåg dig, Catarina! Tack snälla, säger jag.

Fåtöljpotatis ....

Den här veckan tror jag slår alla rekord i tv-tittande.
Jag har sett så många intressanta program, så det är inte sant och att blodcirkulationen ännu fungerar är väl ett under.

Ikväll På Spåret (å, denne underbare Joar Bendjelloul!), därefter Skavlan med härliga gäster och nu Scott & Bailey. Men hur ska det gå när man är pensionär och kan stanna uppe mest hela natten?

Och innan jag somnar tänker jag titta på play; det här programmet som jag letade efter igår - med Lars Lerin - men då jag hittade nånting helt annat.

Meja är här nu och Shejken har fått komma hem till matte.
Oj, så lycklig han blev!
Och jag har lagat potatis,- och köttfärsgratäng och friherrinnan fick en egen liten låda, eftersom hon inte tål timjan. Så mycket beröm har jag nog aldrig fått av henne för nånting av mig tillagat och det ska jag säga er, att det berömmet tänker jag leva länge på.

Välkommen hem Lena!

Fredag ....

Den sista lediga dagen av tre.
Nog är det väl helt obegripligt, detta att jag som varit så extremt morgonpigg under alla år, plötsligt är mer eller mindre stendöd på morgnarna. Kanske är det allt det gråmulna .., duggregnet .., bristen på ljuset, ja, som gör det?

Vid sjutiden hör jag hur Shejken skäller våldsamt från vardagsrummet, så jag springer ner för trappan .., tar honom i koppel och går en sväng med den lurvige.
Sandaler på barfotafötter, nattlinne under en gul reflexjacka .., och jag sänder en tyst bön att jag inte måtte möta en enda människa och det gör jag inte heller.

Lite senare på förmiddagen är tv:n påslagen och där visas reprisen av gårdagens Gokväll och "Gör om mig". Stylisten säger till kvinnan som ska förvandlas att "jag förmodar att du är en sån som inte går ut med dina hundar klädd hur som helst och det är bra".
Ungefär så.
Jag tänkte att det är tur att stylistdamen inte bor nästgårds; kanske hade hon fått en chock om hon sett mig.

Lite senare ringer friherrinnan.
Idag får hon lämna sjukhuset - om nu inget tillstöter -.
Hon berättar om en snarkande salskamrat och hur hon givit upp alla tankar på sömn slut lämnat sängen och satt sig att sova i allrummet, men nu är det slut på det roliga, nu vankas hemfärd.

Själv åker jag och handlar.
I delikatessdisken står två ljuvliga smörgåstårtor och jag tänker att en bit kunde ju bli bra till friherrinnan, men arbetskamraten Pernilla säger att "men Lena tycker ju inte om smörgåstårtor med leverpastej i botten ...", och tänk, det hade jag glömt.
Då blir det ingen sån.

Utanför affären sitter Valentin och framför honom, på marken, står en liten plastbytta där det ligger ett antal mynt. Sedlar - det vet jag - stoppas i fickan, annars blåser dom väl bort.
I morgon är sista dagen utanför affären, nu ska han och frun köra hem till Rumänien; till son och dotter och Valentins mamma som tar hand om sina barnbarn när mamma och pappa är långt hemifrån.
Två dagars körning väntar och jag frågar om dom bor i hus och jo, det gör dom, men där finns ingen isolering, så det är kyligt och dragigt.
Om han kommer tillbaka?
Det vet han inte.
Kanske.
Jag tänker på säcken med solrosfrön till fåglarna som jag har köpt och jag tänker också på smörgåstårtan i min kasse och skäms när jag bara lämnar tjugo kronor i byttan.

Mammas mormor i mitten.

Jaa, du mamma .., jag vet precis vad du skulle säga om du såg detta.
Jag vet precis också hur du skulle agera.

"Men käre Valentin! Ta din fru och flytta in i det rum som är ledigt hos mig, ja, det som finns på övervåningen .., vi kan äta middag tillsammans om kvällarna, nej, nej, det kostar inget, vi är alla syskon ..!"

Tänk, om allt i bibeln stämmer!
Tänk om jag en dag ska stå till svars för det jag har gjort och framför allt: det jag inte har gjort.
Man kan bli kallsvettig för mindre.

Sen åker jag hemåt och dricker kaffe (nyöppnat paket Zoegas, sååå gott!), den första koppen för idag. Tre hundar möter mig i hallen .., två skäller av glädje, den tredje - Nelly - viftar bara på svansen.

Ikväll kommer ännu en hund; då exets Meja ska tillbringa helgen hos oss, men innan dess kanske Shejken fått åka hem till matte.

Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen. Foto: Ruud Jonkers

Sist av allt: igår snavade jag över en dansk dokumentär med titeln "Venus - låt oss tala om sex -".
Följande står att läsa i programförklaringen:

När de danska filmarna Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen kallar till casting för en dokumentärfilm dyker över 100 unga kvinnor upp. En efter en sätter de sig framför kameran och börjar öppet och utforskande berätta om sex, kropp och erotik. Filmarna inser snart att det som var menat som en casting utvecklar sig till själva filmen.

Jag måste säga att jag fylldes av sån innerlig värme när jag tittade på den här filmen!
Här ställer eller sätter sig kvinnor - en efter en - och svarar på raka frågor och all rekvisita är en enkel bakgrund och det är nästan bara kvinnorna som är i bild. 
Eller enbart. 

Men varför tyckte jag då så mycket om den här filmen?
Jo, för att jag har alltid varit så blyg och jag blev tidigt mamma och nåt uteliv var det aldrig tal om. Erfarenheten är ytterst begränsad. 
Men här i filmen, där är det ju mest kvinnor i 25-30-årsåldern som berättar och då ser jag att det är inte så värst annorlunda nu i jämförelse med  d å.
Och programmet är så  l å n g t   från porr som man bara kan tänka sig.

Ja, jag fylls helt enkelt av sån värme inför dom här unga kvinnorna som .., ja, som vågar lämna ut sig så här och ändå inte.
Jo, men det var ett fint program som jag - liksom kvinnorna som gjort filmen - önskar skulle visas i skolorna.

Här är en länk där filmmakarna intervjuas och berättar om hur det hela gjordes.
Och här en länk till själva filmen.
 

Dagens fönster ...

... finns i Skellefteå, närmare bestämt i S:t Olovs kyrka och det var ellem som tog bilden.

Tack snälla, rara! säger jag.

Nästan som på zoo ...

En stilla och vilsam torsdag, lägg därtill ledig dag.
Nummer två av tre.
Pratar med friherrinnan som fått sitt huvud magnetröntgat och förmodligen inväntar svar, ja, hon lät nästan som vanligt idag. Kanske får jag åka och hämta hem henne senare?
Nelly har sovit mest hela förmiddagen och sover ännu och den här bädden som inte alls var särskilt populär från en början, där ligger hon ofta numera.
Lillgumman.

I vardagsrummet har Shejken och Harry tagit plats.
Den ene i loppisfåtöljen (där friherrinnan alltid sitter när hon är på besök) och den andre på soffan.
En stor kudde har krafsats ner på golvet.

Och här, där jag sitter och skriver och lyssnar till P4-Stockholm (ganska trevlig musik och när lyssnade jag till nånting annat än P1 det senaste året ...?!) har jag sällskap av herr Domherre.
Det var en julklapp från min systerdotter och jag tycker så mycket om den.
Och om henne.
Och sju dagar fyller hon femtioett.

Domherren i sin tur har sällskap av katten från Ystad som sover så gott på fönsterbrädan.
Den sover för evigt alltid.

Och sällskap har den även av herr eller fru Svala - tillverkad av någon människa i Kina - och jag funderar ofta över vem som har suttit där och snidat med sin kniv för att få till det rätta stuket. Hur lång tid tar det? Kanske sågas själva delarna ut först och så finputsas det med kniv, eller vad tror ni som är händiga?
Den svalan inköptes i Sälen.

Stackars kapten Haddock har legat så här i den lilla vita skålen i flera veckors tid.
Någon (säkert sonen) hade fäst honom vid ett av ljusen i den älsklingsljusstaken, men så hamnade den enarmade kaptenen i skålen i stället. Säkerligen var det aningen mer trivsamt att sitta fastklamrad vid ett julgransljus.

Ungefär så är det här just nu.

Dagens fönster ...

Fönster fångade från skattkistan och jag ser nu att jag hade håven med mig .., då, när jag någon gång år 2006 strosade omkring på gågatan i Ystad, ovetande om vad livet hade i beredskap.

Fyra år senare skulle jag ta mitt lilla pick och pack och styra kosan norrut, till landet Halland.

Det är som om livet eller tillvaron består av olika cykler.

Först uppväxten i Malå .., flyttar vid nitton års ålder till först Sollentuna och därefter Kungsängen.
Fem år senare vänder vi norrut igen. Hem. Femton år blir det hemma i Västerbotten.

Så bär det av söderut till Ystad. Sjutton år bland ljuvligt doftande rapsfält .., (i alla fall om vårarna) och havet nära.
Myteri och ensamseglande.

Och nu har jag varit här i Halland i snart åtta år.

Livet bara susar iväg!

Kan meddela ....

... att friherrinnan - som känt sig yrslig några dagar nu och besökte vårdcentralen nu på morgonen - fick åka ambulans till lasarettet här i Halmstad.

Nånting med hjärtat.
Flimmer, tror jag att hon sa.

Så håller vi tummarna för att det går bra och Shejken får komma hit ikväll - just nu är han hos friherrinnans före detta granne Annika -.

Dagens fönster ...

Från Eva på Frösön kommer den här bilden.
Så här skriver hon:

"Hej! En fönsterbild på både vårt hotellfönster och fönstren i det andra huset (som spegling). Vi bodde enkelt i en liten lägenhet bredvid städerskornas  fikarum. Vaknade varje morgon av deras högljudda tjatter. Men det var helt ok. 

 

För övrigt var det väldigt lugnt där vi bodde, nära Maspalomas i Playa del Ingles.

Kram Eva."

// Och tack snälla! säger jag.

Bästa programmet hittills ...
Eller i alla fall ett synnerligen intressant program.

Ikväll råkade jag, mer av en slump, titta på programmet "Where to invade next"; en dokumentär gjord av Michael Moore och nåt så otroligt intressant det var!

Denne storvuxne herre reser runt till olika länder i Europa och får höra talas om mammaledighet, betald semester (!!), den suveräna franska skolmaten (här faller han nästan i trance) som är en sån enorm kontrast till vad som serveras i USA .., och han reser till Slovenien, Norge, Tyskland, Finland .., ja, och i Italien faller han nästan baklänges när han hör att människor arbetar 36 timmar per vecka, men har betalt för 40 timmar. Och dom flesta går HEM och äter lagad mat till lunch!

Sociala förmåner, sjukvård, straff .., ja, det är mycket som gås igenom.
Och det var hur mycket som helst som jag själv inte har haft en susning om.

Programmet är nästan två timmar långt och jag blev för trött på slutet - hade arbetat kväll - men det går ju att se på play.

Här är en länk till programmet!

(Ps. Det finns säkerligen hur mycket som helst som är bra i USA, men den som tittar på det här programmet drabbas säkerligen  i n t e  av lust att emigrera just dit. Allra helst inte nu, med den hårfagre herrn vid rodret. Nu har väl herr Moore tagit med det bästa från de länder han besöker. Jag var aningen orolig att han skulle besöka Sverige. Just nu, med alla dödsskjutningar, kan man ju tro att vi befinner oss i Vilda Västern. Ds)

Vykort hemifrån ...

Hur glad blir man inte över en hälsning hemifrån ...?
Jo, väldigt glad!

Så här skriver Renée Norén, sedan kanske ett år tillbaka änka efter Martin Norén som var min klasskamrat från ettan till nian:
"Under min promenad efter jobbet. Skolgatan neråt mot Ica. Kram, från Renée." 

Martin blev den förste från vår klass att falla ifrån.
Han växte upp i Fårträsk - nån mil från Malå kanske - och till hans barndomshem åkte klassen på cykeltur - nån slags skolresa - där vi fick .., ja, vi fick vi göra .., vi fick kanske se lagården och lite annat? Det enda jag minns från den cykelturen var att vår frökens hatt blåste av i en uppförsbacke och hamnade bland ekrarna hos någon klasskamrat.

Så småningom blev Martin vuxen och blev kommunalråd hemma, för socialdemokraterna.
Och så dog han, helt plötsligt.
Och Renée, hon sålde huset på Ringvägen och har nu fått börja ett nytt liv.
Ett annorlunda liv.
Eller kanske mera: ett annat sorts liv.
Jordnära är hon och snäll.

Tack för bilden! säger jag.

Uppdatering: jag mejlade Renée och bad henne berätta lite mera.
Och så kom svaret: 

"Hej igen.

Jo så här är det, jag är storasyster Både på min biologiska pappas sida, där jag träffade mina systrar först i vuxen ålder, och för dom syskon jag har på mammas sida. Kommer ursprungligen från Långsjöby, en liten by utanför Storuman ( hemma i Västerbotten).
Har jungfrun som stjärntecken och höger tumme överst! 

Arbetar just nu som resurs på en förskola med före det jobbade jag på Malå IF i många år. 

Och intressen....ja där har jag funderat ordentligt det här sista året. Vi brukade ju allltid kuska runt med husvagn, och sista åren husbil men så blir det ju inte mer. Så jag har fått fundera ordentligt, vad vill JAG göra? Om man levt med nån i 42 år så blir man ju lite präglad på den andre och fått kompromissa lite..blev oftast bra men nu ska jag bestämma helt själv. Tror inte riktigt att jag fattat än att jag inte behöver fråga någon annan. Kan bara bestämma. 

Lät lite flummigt det där men du kanske förstår vad jag menar?

För övrigt känns det som jag äntligen börjar landa. Året som gått har otroligt nog gått jättefort, men oj så tungt det varit stundom. Egentligen skulle jag nog vilja flytta på mej,  men det ska vara mod till det med. Och eftersom jag har 5 år kvar till pension (eller vad dom nu hinner höja den till!) är jag ju beroende av att ha en inkomst. Och i min ålder är det väl inte det lättaste att få jobb. Här i Malå har jag ju hankat mej fram på mitt goda rykte. 

Ja, det var väl liite mer om mej.

Ska nu iväg på jobbet. Hoppas du får en jättebra dag. Kram Renée."

Idag ....

Just vid bäcken där den mynnar vid havet och just där till höger blev nelly ormbiten, ja, då, när det begav sig.

Det tog lång tid innan mitt namn hamnade ovanför postlådan, men sedan nåt år tillbaka finns det där. Tack Hilda och Patrik!

Som en rufsig lugg är syrénhäcken framför - eller bakom - Ecke och Britts hus. 

Kort sagt: en alldeles ljuvlig januaridag!

Dagens fönster ...

... finns i Ystad, på hotell Sekelgården, beläget precis i centrum, nära Mariakyrkan och Stortorget.

Ett foto i timmen ....

... blev det inte för min del, då jag formligen fick kasta mig ur sängen och ge mig av till det där förmiddagspasset som ersatte min vanliga måndagkväll.

Inte mycket har blivit gjort här hemma.

En rejäl promenad med hundarna .., tillagning av potatis, - och purjolökssoppa (blev riktigt god), telefonprat med såväl friherrinnan som Anders .., och så har jag har tittat på Tom Ahlands film om Martina (född med Downs syndrom) och ett alldeles oerhört intressant reportage från Peking om den cykelboom som kom av sig, eller som kapsejsade på ett sätt.

Pv har kommit hem från körövningen.
"Hur var den ..?" frågar jag.

Svaret kommer ögonblickligen.

"SVÅR! Och så vill körledaren ha mig och en till att sjunga nästan solo i Lunds domkyrka!" fortsätter pv.

Latinska texter och ..., ja, här får han fullt upp, herr pensionatsvärden.
Tur att uterummet är i det närmaste klart.

//Men mossfolk var med på efit idag. Här är hennes bilder. 
Och Ulrika förstås. 
Och en massa andra.

Jo, jo ...

I sju års tid har jag arbetat eftermiddagar - förutom varannan torsdag - och så, för kanske två månader sedan fick vi besked att schemat skulle ändras och jag sparade meddelandet från Marie i min telefon, ja, där nya tiderna stod prydligt uppradade.

Men det var då det.

I morse vid kvart över åtta kanske, så ringde min telefon.
Jag, som annars är så morgonpigg (men kan jag räknas som detta längre ..., jag undrar ..?), låg medvetet kvar under täcket för att få ordning på ryggen, ty efter ett par timmar brukar det ordna sig.
 
Det var - till min förvåning - Brooks på affären som var i andra änden av luren.

"Hej Bettan .., ja, du kanske har glömt att det nya schemat började idag ...?" sa han och då förstod jag.

Och han sa att det var lugnt i butiken så där tidigt och om jag ville kunde jag stanna hemma; han och Erik och Mange kunde sköta det hela. Det lät ju på det hela taget tämligen lockande och jag sa "ja, okej då". Men så kom herr Luther och knackade på min axel och jag tänkte att ..., nää, det är ju mitt ordinarie pass, inte kan jag stanna hemma så där bara, nej!

Så jag ringde tillbaka till affären och sa att jag kommer, ska bara ge hundarna mat och ta ut dem och så blev det.

Jo, det var många leenden när jag vid kvart i nio kom på plats och jag tänkte att det är väl tur att man går på sista versen när det gäller jobbet - kanske har jag redan börjat bli lite pensionär - och så tog jag plats i kassan.

Såå roligt att arbeta måndagförmiddag!
Veckotidningarna kom och dom gamla skulle returneras, så kom postkillen med två stora säckar; det ena med rekommenderade brev, det andra med varubrev och jag torkade av kassorna  och runt omkring .., tog en snabb kopp  kaffe och såg chefens fru Bodil krama om sin pappa och mamma (alltid denna värme dem emellan!) och jag skrev en skylt om semlor till halva priset och ja, det kändes bra alltsammans och en tant sa "va, arbetar du nu på morgonen ...?!"

Nu ska jag ta ut hundarna på prommis och pv blev glad att jag hade förmiddag; nu när han börjat sjunga i Kammarkören (och har slutat i Västanvind, som inte längre har någon dirigent) är det sångövning på måndagkvällar och då kan han ta bilen och behöver inte stressa så hemskt.

Hit ner ska jag gå, till raden av postlådor och lite till.

Dagens fönster ...

... ja, det vet ni ju redan var det finns.

Här, hos oss i det gula huset.

Och visst är ljusstaken fin? Den inhandlades hos Antik & Design i Åkersholm, inte långt från Ängelholm; man får passa ljusen noga bara.

Idag ska kanske den lilla domherren få komma ner och då blir fröken Svala ensam igen .., kanske önskar hon hellre ha sällskap, även om dom inte är nära släkt?

Det bästa för Ulrika i Närke ....

Det bästa från den här veckan som avslutas idag, det är utan tvekan  dessa två saker:

Gårdagens utflykt till Tarstaborg, en fornborg inte långt härifrån.

Minusgrader, sol, lite snö, fint sällskap och härlig utsikt.

Underbart!

Och alla fantastiska medmänniskor som hjälpte mig hjälpa och glädja en vän.
Rullatorn är invigd och vännen är jättenöjd och glad!

Ulrika.

Först ut är Barbro från Brämhult ....

Hej Elisabet & alla andra deltagare!

Testar att skicka en bild direkt från min (nya) mobil, så får vi se hur kvaliteten blir.
Idag har vi vår lilla släkts äldsta personer här på fika och igår var det de yngsta.
Mysigt & absolut veckans bästa!

Det är också ett fantastiskt vinterväder här idag. Strålande sol, lite vitt på marken och faktiskt 12-13 minusgrader på morgonen.
Ha det gott alla!

Barbro.

Nytt blad ...

Många lär se året som cirkulärt eller hela livet kanske, men jag är så enjängd, så jag ser det som i almanackan.
Jahapp, nu börjar vi om från noll.
Det här året - med allt vad det innebär av att sluta arbeta och säkert annat också - känns verkligen som ett avstamp. Eller kanske mer som en transportsträcka fram till sommaren.
Fram till dess har jag beslutat mig att enbart njuta.
Alltså av varje dag på jobbet.
Det fungerar väl ganska bra.
Men att man blir närapå salig av en stor bukett tulpaner, den saken är säker.

Dagar då regnet legat som ett vått täcke över oss alla, nja, då har det varit måttligt inspirerande.
Idag däremot .., strålande solsken och blå himmel .., ja, då är livet gott att leva!
Går på lång promenad.
Träffar kunder från affären .., noterar att parkeringen innan man kommer till havet nästan är fylld; nu är många ute och motionerar, alternativt bara strosar omkring.

Ejdervägen - där vi bor - svänger vänster just innan man kommer till naturreservatet och där, i ett skuggparti som väl nästan aldrig nås av värmande solstrålar, där har det frusit till. 

Utanför bild simmar ett gäng gräsänder och ännu mera utanför bild, står två äldre män med var sin kikare i handen och spanar ut mot havet till. Männen är exakt likadant klädda. Fjällrävenbyxor och jackor .., likadana mössor och likadana ryggsäckar.

"Oj, så vansinnigt mycket tång på stranden!" säger jag.

"Ja, ja .., men du förstår, så brukar det vara här i Halland", säger en av männen och förklarar vänligt.
Kanske tror han att jag är från "Norrland" och att detta är första gången jag ser tång.
Själv säger jag just ingenting.

Och så hemma.
I rabatten ser nävorna ut så här.
Det är full fart i fröautomaterna och en ny tjugokilossäck med solrosfrö finns i garaget.
En härlig dag det här.
Och snart middag hos friherrinnan i Steninge.

Vårt bästa .., lite hipp-som-happ ...

Nu kommer så äntligen sammanfattningen från julochnyårstidens det bästa.
Det får bli en nystart nu till veckan, när allt liksom är på plats igen.

Vad var det som gjorde oss så där extra varma i hjärtat?

Jo, Gunnar i Jämtland berättade om hönsen och tuppen som äntligen fick ta sig årets första sandbad! Vilken glädje och i sanning ett bevis på att glädje smittar. Jag ska se om jag hittar länken till badandet. Jodå, här är den!

Barbro i Uppsala hade firat jul i Oslo hos dotter med man och två töser.
Stor glädje, förstås!

Anne i Mantorp (som INTE är moster till Helena af Sandeberg som jag trodde ..) hade varit hos doktorn och fått besked att nej, det handlar inte om inbillningssjuka - den där yrseln och dåliga balansen - det var i stället ett virus på balansnerven och detta gjorde Anne så lycklig! Att få besked, alltså.

Friherrinnan tillbringade jul och nyår i Västmanland hos rara väninnan Anne-Marie - det är hon som sitter i nattlinne på bilden längst upp -. Glashala gator och mycket snö, men gott om tillsammansglädje!

Barbro i Brämhult fångade ett fönster som gick rakt in i mitt hjärta, det med isiga rutor och den svenska flaggan där bakom. Så här skrev hon, bland annat:

"Hej Elisabet & alla andra deltagare!

Tycker att julen har sådana härliga kontraster (i alla fall för oss två).

Man planerar och fixar före jul, är glad och tacksam för att alla i vår lilla skara är på plats på julaftonen, äter och umgås.

Sedan juldagen i total slapparstil. Inte många knop den dagen. Återhämtning.

Lite vemodstankar brukar smyga sig på mig den här helgen - finns vi alla här nästa jul..?"

Ulrika berättade om glädjen i att ha båda sönerna hos sig!

(Och är inte han till höger lik nån av bröderna Herngren ..?)

Eva i Tyresö hade fått sms från sin dotter med familj; dom var i Romme och åkte skidor, alla var nöjda och glada och hade det bra. 

Och själv då ..?

Ja, jag var på nåt sätt totalt slut på efter jul och nyår; det var som om så många känslor snurrat runt i själ och hjärta, så där så jag inte fick stopp - eller fick ordning - på alltsammans. Det fanns mycket att glädjas åt; familjeträffen i Ystad med så mycket skratt .., dagen-därpå-middagen hos min rödvitrandinga syster i Västerstad ..., lillejulafton här hemma med Mymmel, Hilda, Patrik, Tommy, Karin och Anders .., ååå, så roligt det var! 

Och uterummet som nu är i det närmaste klart; återstår hur vi ska göra med golvet?

Ska det målas eller behandlas på annat vis? 

Tack snälla för era bidrag som legat och vilat i det-bästa-korgen!

Om ni vill och har lust, så fortsätter vi.

I så fall blir det nästa helg som jag sammanställer den senaste glädjen.

Januarimorgon och ett fönster ...

Rimfrost och fem minusgrader.
Solen som lyser så fint från öster och mot horisonten till.
Hustaken hos Britt och Ecke.

Lite senare på förmiddan: en ekorre som kalasar på frö i fågelhuset .., en talgoxe som landar utanför köksfönstret och tittar in .., isigt blå himmel.

Till fröken S:t Paula har jag kluvna känslor.
Kanske för att jag så sällan lyckas med dem?
Men det bryr sig inte den här lilla madamen om .., hon bara blommar så vackert och jag fullkomligt älskar just den här blå färgen!

Och orkidéer är verkligen inte mina favoriter, men vem kan  i n t e  tycka om en blomma som i långa tider mest består av rangliga och till synes helt döda pinnar eller kvistar och så plötsligt - utan att man begriper hur det har gått till - så ser den ut så här!
Det är ju som trolleri!
Och kan någon människa förklara hur nånting så enkelt kan bli så fint?

"Tar du din kaffekopp själv?" ropar just nu pv.

Det är Tour de ski på tv:n .., ja, då passar det ju med halvtolvkaffe.