Dagens fönster ...

Alla dessa buketter som funnits i huset i påsk .., ååå, vilken glädje dom har skänkt mig!
Och nu ..,  lite halvvissna, men ändå så fina!

Vilken lycka!

Borta ....

Varannan torsdag på 60-talet (kanske senare också, men då hade jag flyttat söderut) träffades mamma, pappa och pappas bäste kompis Mauritz Brännström och hans fru Gunborg, ja, det vill säga om mamma inte jobbade. Ena gången hos oss, nästa hos Brännströms på Uddvägen.

Det var en träff så där i all enkelhet ..,  kaffe och nån kaka .., och hos Gunborg och Mauritz fanns alltid gråhundar (användes till älgjakt) och där fanns även två söner - betydligt äldre än jag själv - och ovanför den öppna spisen i vardagsrummet hängde lagerkransen som Mauritz fått om sin hals, då, när han en gång vunnit Vasaloppet.

På övervåningen hade bröderna sitt rum och där fanns en grammofon och en sån hade vi inte hemma hos oss. Och tänk, jag minns så väl när jag bland skivorna upptäckte det här konvolutet (bilden) och jag minns också när skivan spelades!

Och nu finns inte Lill-Babs längre.

Det tycks som om precis varenda en av ens ungdoms ..., ja, idoler är kanske fel ord, för Lill-Babs var inte min idol på det viset, men det känns som om varenda känd artist som man växte upp med, nu är borta. Den ene efter den andre tackar för sig.

Vad minns jag av Lill-Babs?
Jo, förstås "Här är ditt liv" där många av hennes män kom in på rad ..., jag minns hennes till synes outtröttliga energi och alla dinglande örhängen och hur hon liksom ofta halvgapade med munnen.
Att hon var en så bra skådespelerska, det hade jag ingen aning om, inte förrän vi såg henne i "Bonusfamiljen"!

I åttio år fick hon leva ., det är inte allom givet, men nog känns det som en bit av Det Svenska Folkhemmet har försvunnit.

Dagens fönster ....

En liten skog av snart helt utblommade pärlhyacinter .., framför ett fönster i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

En pensionatsvärd har påsklov och stryker i skrivande stund ett påslakan .., själv ska jag arbeta från klockan två och ute faller lätt pudersnö.

Drömde om Nelly natten mot idag.
Vaknade och kände mig så ofattbart ledsen.
Tänk, vilket tomrum den lilla pigan har lämnat efter sig.

Och mellan varven letar jag fortfarande efter inombordsglädjen.

Fylld av beundran ....

Morgonsol och fågelkvitter .., klockan 07.00 på annandag påsk.

Igårmorse vid sjutiden när jag kom till jobbet, då var hemköpsbilen redan på plats och lossade varor.
Jag har sagt det förut och säger det om igen: det finns inte många yrkesgrupper som jag så till den milda grad beundrar, som långtradarchaufförer!

Just som jag kommit upp på lastbryggan kom även ännu en långtradare, nu med fruktleveransen.
Jodå, chauffören backade in mot bryggan med den allra mest fantastiska precision ..., när lastflaket fällts ner, var differensen inte mer än någon enstaka centimeter - bilarna emellan -!

Så här såg det ut!
Fullständigt makalöst.

Lägg därtill att chaufförer oftast är himla trevliga människor; sociala och pratglada och vana att ta eget ansvar.

Dagens fönster ...

Från Ystad i Skåne kommer det här fönstret .., eller en bild fångat genom ett fönster, men det går lika bra. Så här såg det ut idag den 1:a april och det var inget aprilskämt, skriver vännen Solbritt.

Det är ju helt absurt!

Men tack att du hade håven framme, Solbritt!

Och så blev det påsk ....

Och från Ekerö kom AP och Micke och jag kom hem långfredagskväll och var totalt slut på och tänkte att det här att gå i pension några månader tidigare, det känns verkligen som ett bra beslut.
Lite känns det som att byta hage .., detta att veta att en annan hage väntar .., en utan grind .., en där man bara gör som man vill  .., inget att  p r e s t e r a  och bevisa .., inte den där oron att man har missat nånting.

Aldrig någonsin har jag köpt så många påskblomster som i år!
Och två stora buketter har vi fått; en (med de allra ljuvligaste videkissar, så lena och fina!) från AP:s kompis Lollo som jag tycker så mycket om och en (enormt stor bukett) från en granne som var så tacksam över att pv uppmärksammat att strömmen gått i deras hus och familjen bor inte nästgårds - det är ett fritidsboende - och pv ringde och berättade att det inte längre lyste i deras fönster och mannen kom körande hit och elbolaget fick fixa en provisorisk kabel .., men tänk, om inte någon tänkt till ett varv extra, då hade mycket kunnat bli fördärvat!
Alla dessa blommor .., det är som att befinna sig på en somrig äng!
Jo, så känns det.

Påskafton firas tillsammans med AP, Micke, Hilda och Patrik.
Mymmel, Anders och mina barns pappa har lämnat återbud.
Vad gör vi?

Jo, vi äter påskmiddag och går sedan johanssonrundan och det är aningen skymning och vi pratar om Nelly och hur glad hon brukade vara där nere i hästhagen ., hur hon brukade skutthoppa och hur jag hela tiden gick och log bakom henne!

Och AP är alldeles lyrisk och säger om och om igen att .."åååå, här är så galet vackert!"

Ja, det är en vacker kväll.
Vi blir sittande i uterummet i flera timmar, nästan till midnatt och allt möjligt pratar vi om.
Om universums svarta hål ., om att välja att inte äta kött eller inte ., vi pratar om hästar och AP tycker att Harry har blivit lite rundare sedan Nelly försvann .., det pratas huspriser och områden att bo på .. vi pratar vikten av vänskap och när och om man blir "godkänd" i ett nytt sammanhang (med nya vänner) .., det surras om nattvasan och Öppet Spår (ska Patrik åka nästa vinter, han siktar in sig på en Svensk Klassiker) och AP ber oss att välja våra favoritfilmer och vi pratar om SVT:s bonusfamiljen  och varför vi gillar eller inte gillar vissa karaktärer i serien.
Sånt.

Det här var en av mina favoriter.



Och det här är en annan.
Vi blir sittande där ute i kvällsmörkret nästan till midnatt och jag är den som går i säng först av alla. Beslutar mig för att lyssna till USA-podden, men - vis av erfarenhet - ställer jag mobilen på 20 minuter (sen ska den stängas), men jag slocknar inom loppet av en minut!

Foto: Adam Wrafter

Och så blir det söndag och frukost i uterummet (som verkligen får träda i tjänst i helgen) .., och efteråt packar dotter och måg ihop sina pinaler .., det vita lådan med Nellys aska får följa med, liksom klippmaskinen och hennes åkbur, men kopplet och halsbandet blir kvar här och ska få en fin plats och plötsligt är här tomt och tyst, ja, förutom gudstjänst på tv, allt medan jag ligger på soffan Ektorp och bläddrar i Svenska Dagbladet.

På omslaget i Kulturdelen finns en helt ljuvlig bild av en irländsk pojke (rött hår och fräknar); bilden tar upp hela förstasidan, men inte ett ord om vem som är fotograf och jag tycker att det
är höjden av respektlöshet!
Artikeln handlar om så kallade "travellers" på Irland och är väldigt intressant, men bilderna är - i alla fall för mig - det som är pricken över i.
Titta på den här!
Ser ni lillkillen som är tvåa från vänster; hur han försöker få till fingrarna som flickan intill honom!! Är den inte helt underbar!

(Letar på nätet och hittar fler bilder, tagna av honom. Här är en.)

Ja, ungefär så har det varit.
En fin påsk på alla sätt och vis.
I morgon väntar ett dagspass för mig (längre än vanligt, men det är ju bra, det är röd dag, vilket innebär 100% på lönen) och pv, Hilda och Patrik ska hälsa pv:s lillebror, men framför allt hans brorsdotter Joanna som bor i London, men nu är hemma på visit med lilla Selma, som väl är halvåret.

Ajöken, sa fröken.

Långfredagsfönstret ....

... var en gång mitt och fanns - och finns ännu - i Ystad.

Flödande solsken så här vid åtta på morgonen .., ljust blå himmel och från pannrummet hör jag pv stöka med elden. Själv ska jag ge fåglarna mat och så stundar jobb från klockan två idag. Undrar just om det blir många kunder en sån här dag?

Och senare i eftermiddag kommer AP och Micke på påskbesök .., "dr Böhlander" bar arbetat natt och ringde som vanligt på väg hem efter jobbet. Nu blir det kaffe!

Fyrtiotre år var jag ...

...när det första barnbarnet (av två) kom till världen.
Nej, jag kände mig inte direkt som en mormor .., Anders var ju bara tio år då, skulle fylla elva på sommaren.

Men tänk, det har gått bra.
Och varje år har jag väl här berättat om resorna med Emma .., en gång till Kreta, en gång till Kefalonia och en gång till London. Och så fyra gånger på vandrarhem. 

Sååå mycket glädje den tösen har gett mig!

Vilken resa var bäst?
Ja, det var nog Kefalonia.
Två veckor; vi bodde alldeles intill stranden och tog flera heldagsturer med båt till havs, då det var så otroligt hett på stranden. Och vi spelade kort varje kväll .., hon åkte moppe med mig i bergen och vi stannade till där vi blev hungriga.

London - då var hon femton - och ville bara shoppa - det som ju är det absolut värsta jag vet!

Nu har hon och några väninnor varit på resande fot i tre månader och nu blir det till att söka arbete.
Tidigare har hon kört ut paket; suttit hela dagarna i den blå Postnord-bilen och om inte annat blivit oerhöt duktig på att hitta i Stockholm.

Så nu säger jag: grattis på födelsedagen, älskade Emma Elisabet.

På jobbet ....

Självaste tuppen i butiken .,. chefen Mange. Den snällaste chef jag har haft, tror jag.

Otroligt mycket att göra i affären idag!
Mängder med sommarhusägare som kommit ner inför påsk (såååå roligt att se ditt glada leende i kassakön, Eva från Tyresö!) och inte var det långa stunder som Kalle eller Brooks fick arbeta med sitt; ideligen ropade jag på hjälp till kassan. Men tiden går fort! Ja, den bara susar iväg!

Och det märks på en gång när det vankas storhelg; då glöms det än mer än vanligt!
Jag tror att jag räknade till tio kvarglömda varor innan jag gick hem och bara en enda kom på sitt misstag. Ändå brukar jag försöka att slänga ett öga mot kassadisken så inget blir kvar, men ibland hinns det inte eller så försvinner kunde fortare en kvickt och kvar ligger en gurka, en deodorant, pixaskar, nån avocado, pingvinstänger, limefrukter .., ja, allt möjligt!
Inte en av hundra kommer ihåg att nånting saknas från inköpslistan - om man nu hade en sån -.
Det är väl stressen förstås.

Svängde förbi friherrinnan på väg hem.
Där, på lilla altanen som vetter ut mot vägen, satt hon och Shejken och där var Anne-Marie som kommit från Västmanland och den senare hade varit hos frisörskan i Skipås och där klippt av sitt långa hår (ja, det gjorde frisörskan, förstås), från långt till page och hjälp, sååååå snygg och hon blev!
Och tio år yngre, minst! (fast det är inte viktigt, men ändå).

Nu ska jag åka in till Maxi och inhandla nya sandaler.
En sak kan jag med bestämdhet säga; inte går sandalfabrikören i konkurs på grund av mig!

Pratade med Skåne och fick höra att det var snöstorm där nere!
Här blåser isiga vindar, men solen har strålat och det är ändå ganska fint.

(Ps. Duschade och tvättade håret i morse. När vi var i Sälen tipsade AP mig om ett hårschampo som skulle vara så bra, - Bed Hair - heter det. Det var när jag borstade dotterns enormt tjocka och nästan tagelliknande hår som schampopratet kom igång och jag fick veta att just det här, bland annat skulle finnas på Rusta. Jag tänkte att det nog var nåt billigt skräp, men det ska jag säga, ett bättre schampo för mitt hår, har jag aldrig varit med om!!)

Hur gick det nu för Turtlan ....?

"Å tack tack tack! Det kanske var dina och andras tankar som gav mig kraft idag. Nästan en urkraft. Jag som oroat mig för att jag skulle tappa tråden, glömma saker och sånt.

Så blev det inte! Då i den stunden när jag fick sätta mig vid skrivbordet bredvid vår advokat med rättens ledamöter till vänster om mig och han den onde till höger framför mig. Ja, då rann all oro bort när åklagaren sa sin fråga: - Kan du berätta vad som hände:

Efter de orden var det som om det bara var han och jag där i salen. Jag berättade, fick med känslor och synminnen. Höll mig lugn och pratade lugnt och i tidsordning. När vi kom till hur stämningen var inne på klädbutiken där vi flydde in så fick jag flera följdfrågor. Som om han var extra intresserad av det. Där stoppade jag sedan för det som skulle behandlas var det som hände före, under och direkt efter lastbilen passerat mig.

Jag fick inga frågor av försvaret vilket var skönt. Tittade inte en sekund mot han den där i gröna kläder. En bit bort från mig satt en yngre kvinnlig polis som alltid visiterade oss på väg in. När jag var klar gjorde hon lite diskret tummen upp till mig och log.

Senare så kom vittnesstödjaren fram och sa: - Vilket bra förhör du gjorde. Så samlat och mycket bra beskrivande. Likaså en person till sa så. Advokaten klappade om mig och sa Bra! Mycket bra!

Sen när vårt pass var klart så såg jag till att få gå ut sist så jag kunde stanna vid åklagaren och tacka honom. Jag sa tack och att det kändes som om det var bara han och jag som pratade. Fick det fina svaret: Tack, då vet jag att jag lyckades. Å så log han.

Tänkte att det är aldrig fel tacka för sig och ge respons! Å Du Elisabet. Det är du som mycket lärt mig det!

Hur det slutade?

Jo, han den lille i grönt erkände försök till mord och terrorbrott för mig och kollegan!

Nu sitter vi på tåget hem. Båda stolta och styrkta över vad vi klarat för visst måste man få säga att man varit bra och att styrkan fanns där! Som det heter: - Jag levererade!!!

Tack för support säger jag också! Å eftersom jag är blogglös så vill du så får du lägga detta som ett inlägg hos dig!

Kram från Turtlan på tåget."

//Båda bilderna har Turtlan tagit. Eller i alla fall bidragit med under årens lopp, hälsar Elisabet.

"Nej, det går bra ska du se ...." ....

... sa jag till friherrinnan när hon menade att det skulle kunna bli känslosamt, det där att åka och hämta hem askan efter Nelly.

Men så lite man vet om sig själv.

Först tog jag ned skålen som min pappa har gjort, hämtade lilla skinnet och lade det i botten av skålen och så knipsade jag av två gula tulpaner och sen åkte harry och jag iväg till Slöinge.
Solen strålade och hela världen var vit och jag grät precis alla tio kilometrarna till djursjukhuset.
På lokalradion pratades det om halkbekämpning av våra vägar.

Inte en enda ledig plats fanns på sjukhusparkeringen och från två bilar kom precis då hundägare med sina älsklingar i koppel. Vid det laget hade jag torkat tårarna, jo, men det skulle gå bra och allt är relativt här i världen, det räcker ju med att tänka på kriget i Syrien eller folkmordet i Rwanda. 
En liten hund som dör vid fjorton års ålder, ja, men så är ju livet.

Men väl inne vid luckan tappade jag alla orden, för jag visste att skulle jag säga ett pip, så skulle det brista och inte ett dugg hjälpte det att tänka på all världens elände och jag la huvudet i händerna och grät en stund och kvinnan i sin blå rock var vänligheten personifierad- hon väntade lugnt .., och när jag sansat mig lite, sa hon att jag skulle vänta.

Och så, efter en stund - då jag hunnit prata med en kund från affären som var där med sin hund som bajsade blod nåt hemskt - och som skulle hämta sin andra hund som, precis som Nelly, ätit nånting så det blev stopp i tarmen, så kom då samma vänliga sköterska med ett litet vitt paket som hon överräckte till mig. Lilla gumman!

Den lilla asken satte jag sen i träskålen i baksätet hos harry och jag öppnade locket och tittade in .., jo, där var en plastpåse med alldeles vitt pulver .., det såg så mjukt ut och jag grät ännu mera och just då kom en annan kund från affären och parkerade intill mig och sa glatt ... "men hej Elisabet, är du här!" och då samlade jag ihop mig, ja, hans hund skulle få suturerna bortplockade och vi pratade lite om att så här är det ju, det vet alla som har husdjur.
Inte ett dugg brydde jag mig om att jag var alldeles rödgråten.

Nu är vi hemma.
Pappas träskål med skinn, tulpaner och lilla Nelly i, står på ekskåpet här i rummet.
Man kan kanske tycka att det är fånigt med blommor och en fäll till lite aska, men det tycker inte jag.
Jag tycker att det är en slags respekt för ett fyrbent liv som givit oss så mycket.

Tack Nelly-Pelly, lillskruttan, nelly noshörning, lilla hönan och allt vad vi kallade dig!

Och idag .., en extra-tanke ...

... till Turtlan och hennes väninna som ska vittna i tingsrätten, ja,
det gäller ju det här som hände på Drottninggatan i Stockholm.

Lycka till flickor!

Ledig dag ...

Och den inleddes med att skyndsamt "he sig ut" för att ge fåglarna mat.
På nästan alla grenar i eken satt då uppburrade starar, somliga satt två och två - nära varandra - andra lite för sig själva. Åååå, det gjorde mig så ont om dem!
Tänk, om man hade kunnat öppna ytterdörren och bjuda in dem alla .., tänk, om dom hade kunnat få värma sig här inne och äta lite mat .., tänk, bara ..., att efter den långa resan från söder och så komma till detta!

Inhandlade ännu en 20-kilossäck med solrosfrö igår, men det var den sista vi hade i affären.
Nu är det bara att hoppas att värmen kommer!

Natten mot idag drömde jag så underligt.
Jag befann mig i en bil och satt på höger sida i baksätet och vi var fyra personer i bilen - chauffören var en ung pojke från Malå - och han körde som en bandit på rymmen från polisen! Det som fascinerar mig .., det är att jag i drömmen kan se passerande reklamskyltar så tydligt, med text och allt .., jag begriper inte hur det går till!
Det är såna saker som ibland får mig att tro på en slags parallella liv!

Och solen strålar!
Idag ska jag hämta hem askan efter lilla pigan.
Så fort jag skriver dom här raderna, börjar tårarna att rinna.
Lilla älskade Nelly ..., solstrålen i min sextioårstillvaro!
Tänk, att en liten hund kan sprida så mycket kärlek!

Nåja, nu är det som det är.
Djur dör och människor dör, det är livets gång. 

Lillskruttan!

Ja, ja.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, torka tårarna och plocka bort lite.
I helgen kommer såväl Anna och Micke som Anders och mina barns pappa på besök, så nu gäller det att ta fram dukarna  .., alla små "högar" av allt möjligt ska täckas över. Pv tror t.om. att vi får köpa flera stycken, modell större!

Dagens fönster ....

Madame Hedgren i Skåne står för dagens utsikt, tillika fönster.
Ja, jag kan säga att här - i landet Halland - strålar solen just nu på morgonen, kanske blir det så längst i söder också?

Tack snälla, rara för att du tog dig tid, Kerstin!

Bäst idag ...

Ett såå vackert paket från en FIRMA hämtades av en kvinna!

... lillkillen på kanske sex år som hade varit på Cirkus, den som en gång per år står på andra sidan kustvägen och där haverdalsbarnen den här gången fick uppträda, ja, dom hade fått öva lite först.

Han kom till kassan och strålade med hela ansiktet och sa han - han som annars inte säger ett pip - "du, jag uppträdde!"

Annat som gladde.
Fina P som går i sexan och vars föräldrar har separerat och flyttat från Haverdal.
Jag har inte sett henne sedan i julas kanske och nu stod hon där plötsligt framför mig i kassan och log så där som bara hon kan och jag fick veta lite om hur hennes liv ser ut numera.

En tredje sak som kändes bra.
Det var det äldre paret som glömde sitt postpaket när dom lämnade butiken.
Jag letade på hitta.se, ringde på såväl hemnummer som mobilnumret, men ingen svarade.
Så är det ofta när man hittat en plånbok eller nycklar och man blir så besviken, för sen kan man få höra att "nej, jag svarar inte när det är ett okänt nummer som ringer".
Ibland finns ju dessutom bara adressen på nätet, inget telefonnummer.

Nåja, då sms:ade jag till mannen i sällskapet och bifogade en bild på paketet och meddelade att det var kvarglömt och låg hos oss i butiken, bara så dom nu visste om det och så vänliga hälsningar osv.
Innan stängning kom så en mycket glad och vänlig herre och hämtade sitt paket.

Tänk, ibland behövs det så lite för att jobbet ska kännas meningsfullt.

(Apropå paket på bilden. Nästan alla paket ligger ju i bruna kartonger, förutom skor från Boozt eller kläder från postorderfirmor. Men aldrig har jag sett ett paket från ett företag såååå fint som det som en kvinna hämtade ut idag! Och hon berättade att så där vackert omslagspapper är det alltid från det företaget och lika fint paketerat  inuti! Och nej, jag kommer inte ihåg vad firmanamnet var!)

Varmt välkomna ...! 

Jag brukar känna på mig när det är dags för stararna att komma.
Men inte idag.
Och plötsligt fanns dom där .., hur många som helst, men dom flesta sitter uppburrade i träden intill.

På marken samlas bergfinkar, bofinkar, mängder med koltrastar, domherrar, ja, blåmesar och talgoxar har redan varit på besök.

Glädjen ...., er och min.

Sedan lillpigan tackade för sig, så försvann min glädje under nån veckas tid.
Det blev liksom ingen ordning på nånting.

Men nu känns det bättre .., det känns nästan som vanligt, även om jag kan bli så förfärligt ledsen när jag om kvällarna kör hemåt efter jobbet och tänker att ingen liten skrutta ska möta mig i hallen och få harrys svans i ansiktet och hur hon blundade!

Jo, det blir nog bra till slut.

Så här såg i alla den samlade glädjen ut, den som legat till sig ett bra tag!

Det Barbro/Babsan i Uppsala som hälsat på barnbarnen i Oslo .., och det var Barbro i Brämhult som fyllt sextio år och fått såna fantastiska fina rosor av sin Tony  (det var nog den sorgligaste veckan också för Barbro, som i nästan i samma veva förlorade sin storebror).

Eva på Frösön hade haft en fin dag i stugan på Rödön, bland hundar och släkt .., och taket i stugan där det brunnit tidigare, var nu så vitmålat och fint!

I Dalarna kände Kerstin stor glädje över att ha fått komma hem från sjukhuset!
Denna Kerstin som knappt har nånting alls i sin mage och som åker ut och in till sjukhus och får blod och medicin och annat i omgångar och ändå - alltid - är så ..., ja, inte deppig i alla fall. Som jag beundrar dig Kerstin!

Friherrinnan gladdes åt middagen hos Sonja - och det gladde jag mig också åt - så roligt det var!
Och så hade samma friherrinna kalasat på en härlig glass!

Ulrika i Närke kände glädje över goda vänner.
Och samvaro.

Och ellem i Skellefteå hade varit engagerad i SM-veckan på skidor i samma stad och så här skriver hon:
Nu är det SM-vecka här i Skellefteå och det syns och påverkar det mesta, även mina arbetsuppgifter. Pastoratet har ställt upp en kåta en bit upp i slalombacken och där bjuder vi på kaffe. Jag var där ett par timmar mitt på dan på torsdag och fredag. På fredagen var det härligt med strålande sol och mycket folk kom och var kaffesugna. Jag blev plötsligt ansvarig för kaffekokningen över öppen eld. Är ju själv ingen kaffedrickare men det blev klart godkänt och man väntade gärna den tid det tog för femliterspannan att koka upp. Trevligt att prata med glada människor och få värma kalla converseklädda tonårsfötter med bara anklar. Vi hade hemstickade yllesockor att köpa för den som ville köpa ett par men det gick även att få låna för att värma fossingarna. Detta var väl mest utnyttjat på torsdagen då det var snö och kallblåst ett tag. Vi ska ta en sväng upp på Vitberget idag, mest för att det är ett trevligt utflyktsmål nu.  Och så ska man väl passa på att utnyttja den inköpta SM-mössan som ger gratis inträde och buss under hela veckan!   ellem

Min egen glädje handlade nog mycket om kvällen hos Sonja, tillsammans med friherrinnan och pv.
Och Harry i skinnsoffan.
Och så brevet från lillkillen i Hallsberg.

Tack ni som varit med!
Ska vi fortsätta?

Tuva, Meja, Liv, Siri och Alma ....

... och Filippa, Molly, William, August och Elise.

Och Lilly, inte att förglömma, hon som vinkar så glatt.

Petronella ..., storasyster till Filippa.

Det är några av namnen på alla småttingar som tillsammans med sina föräldrar handlar i affären och jag har gett mig sjutton på att lära mig vad var och en heter.
En bagatell, kan det tyckas, men det är det inte.
Ni skulle se hur en liten fyraåring skiner upp när man äntligen begripit att detta är Siri, inte Iris!

Isabella som kom in i affären och visade sin katt.

Och lille August, han har länge ropat "August! August!" när han kommer till kassan och när jag nu verkligen fått in det i min hjärna, då strålade han som solen!

Men det här gäller även vuxna människor.
En kund berättade att hon skulle resa till Polen och ta ett sista farväl av sin döende mormor.
Jag frågade lite om hennes mormor .., hur hon var som människa .., och ja, lite sånt och vad hennes mormor hette.
"Danuta", svarade kunden.

Några veckor senare hade jag samma kund i kassan och jag frågade då hur det var med Danuta och då blev kvinnan så rörd, ja, hon började nästan gråta!

"Åååå, tänk att du kommer ihåg min mormors namn! Jo, efter att mormor fick sista smörjelsen och att hela släkten suttit vid hennes sida, ja, då blev hon frisk och kry och är nu hemma igen!" sa kvinnan och log.

Pv berättar att han, varje hösttermin när han får nya elever, försöker inpränta deras namn på första lektionen och att det så gott som alltid lyckas.
Jag tror faktiskt att det betyder mer än man kanske anar.

Och det ska jag säga er .., att är det nånting jag verkligen kommer att sakna när jag slutar arbeta, så är det alla härliga småttingar som så till den milda grad har förgyllt min tillvaro!

Dagens fönster och lite till ...

Så här såg det ut nu på morgonen när jag som vanligt ställde mig vid sängkammarfönstret och tittade ut. Det var knappt att jag trodde mina ögon.

Och lite senare gick jag ut och fyllde på med solrosfrön till alla småfåglarna.
Både här vid eken och vid vedboden - i ett körsbärsträd - hänger fröautomater och där vimlar det av besökare om dagarna! Just nu på mängder med bofinkar!
Och stackars lärkan som jag hörde häromdagen ....., vad ska den äta?

"Va? Snö? Är det du matte som ställt till detta ...?"

Vid halv tio kom sigge in från pannrummet och meddelade högljutt att nu önskade han frukost.
Jag ställde ner en skål med torrfoder, men se det dög inte.
"Nu är det så att jag vill ha Alaska-pollock och det bums!" sa han inte, men det var det han menade.

Så jag kokade en bit av just detta ljuvliga och hela tiden strööök han sig runt mina ben och slog jag mig ned här vid datorn, ja, då skulle han spatsera på tangentbordet eller så puttade han till datorskärmen eller kaffekoppen och jag återvände till köket - jo, nu hade fiskat kokat klart - hällde av vattnet och fisken ner i det röda durkslaget och vid det laget är sigge hysterisk .., åååå, det kan inte gå fort nog innan maten kommer på asietten!

Efteråt sover han i timmar!

Själv sitter jag nu här i tysthet, bara knattret från tangentbordet som hörs. 

Underligheter ...

Vi bor ju alldeles intill ett naturreservat.
Man får inte plocka blommor eller göra nån annan åverkan i reservatet, allt ska vara som Länsstyrelsen har bestämt.

För något år sedan eller två fick jag en smärre chock när jag närmade mig stranden!
Alla nyponrosbuskar var uppgrävda och där var tre jättehögar med sand; det påminde om pyramider, på ängen hitom havet! Jo, det var buskarna som skulle bort och det blev bra till slut, men känslan .., det såg för hemskt ut!

För en stund sedan kom jag ner hit igen. Nu var två grävmaskiner i full färd med att slita och riva upp alla enbuskar, ja, alla buskar öht och jag tänkte på alla kaniner och harar som kanske har bo där under och var ska nu räven kunna gömma sig?

Det är väl order från Länsstyrelsen förstås och ska säkert fylla någon funktion, men det ser hemskt ut. Bilden är från i fjolsomras och allt det sm är mörkgrönt på fotot (plus allt som inte syns som finns till vänster i bilden och fram till parkeringen) är nu uppslitet.

I morgon ska jag ta en bild och visa er .., idag hade jag mobilen hemmavid.

Mer om naturreservatet kan man läsa här.