Kvällens fönster ...

Alltså!

Är det så här ett norrländskt* fönster ska se ut i december?!

Regnstänkt?!

Jag är upprörd!

* Går lika bra med svenskt.  

Cecilia N

Fin-sång ...



Det var Leinas vänner i Uddevalla eller kanske Munkedal, som sjöng och spelade in.

Visades här på bloggen för sex år sedan.

Lucka 4 ...

Och just idag fyller bloggvännen - och vi är även släkt på långt håll - Guy år.
Det är han som har tagit bilden och grattis på födelsedagen! säger jag.

Mera som händer i månaden december. 
Eller hände.

"I början av december 2015 har den STORARTADE madamen i Göteborg besökt London, där sonen skulle examineras. Så här berättade hon ., det var den veckans Det Bästa: 

"Helt utan konkurrens var förstås Londonbesöket i allmänhet och Henriks “graduation ceremony” i synnerhet.

Hela ceremonin var i en stor konserthall, the Royal Festival Hall, som ligger på Southbank.

Vi möttes utanför av Nelson Mandela och väl inne var det pampigt värre. Massor av människor svärmade i foyern, somliga klädda i “gowns” och andra uppklädda.

Vi hittade våra platser, uppe på balkongen med fantastisk utsikt över havet av alla “graduates” som skulle presenteras senare uppe på podiet.

Blåsorkestern började spela och en lång procession med professorn i spetsen tågade in och satte sig på podiet. Hon höll ett långt tal, som var sövande tråkigt. Dessutom bröt hon kraftigt på tyska och jag slutade lyssna efter en stund.  

Efter en stund skulle alla som tagit examen presenteras och det gick till så att de stod i en lång kö och ropades upp med namn, gick till mitten av scenen där de gratulerades av “vice chancellor” och sedan återvände till sin plats. Jag skulle förstås filma Henriks vandring över scenen och hade laddat med kameran. Han börjar gå och jag börjar filma. Han vänder sig om och vinkar mot oss och just DÅ slinter jag med kameran och det ögonblicket förevigas aldrig. 

Åh, så jag grämde mig...men Henrik sa senare att: “Egentligen var det lite roligt och väldigt typiskt Bergströmskt.” Och så är det nog. Efteråt var det lite drinkar och sedan bar det iväg på restaurang för att fira sonen.

Vi tog förstås lite bilder också och vi var/är så stolta över honom.

Alltihopa var väldigt engelskt och jätteroligt att få vara med om.  (Och nallarna tyckte också det var superkul!)

Bästa hälsningar Ann."

Måndag ....

Och gråare än det gråaste utomhus.
Under uppehållet tog jag harry med mig .., gick på promenad och därefter räfsade jag ihop en sopsäck med våta löv. Jo, jag vet .., det blir bra gödning, men vi har redan så mycket av den varan, så jag vill ändå få bort det hela.

För övrigt lugnt och stilla.
Skickar vykort.
Planerar julkortslistan.
Dammsuger och diskar bort.
Pratar med pv som idag kollat blodtrycket hos skolsköterskan.
Resultatet: fortfarande på tok för högt.
På onsdagmorgon ska han ringa sin vårdcentral och hoppas då få en tid för besök.
(Onsdag = ledig dag).
Mitt blodtryck däremot är lägre än på flera år!
Halleluja, säger jag.

Under promenaden tidigare fick jag ett samtal som gjorde mig rörd, så där så jag kände tårarna komma. Det handlade om någon som i sitt arbete räddat livet på en svårt skottskadad man och nu fått träffa offret, som ville tacka. Tacka för att ha fått behålla livet, helt enkelt.

"Hur var själva mötet ...?" frågade jag, allt medan harry drog i kopplet.
"Jo, det var ..., det var fint ..", svarade livräddaren.

Lucka 3....

Minns någon Jonna .. den där finna golden retrievern som tillbringade dagarna tillsammans med sin matte Maggan, hon som hade secondhandaffären mitt emot min lilla lägenhet i Ystad?
Här tittar Jonna ut.
Det får också bli dagens fönster.

Och bakom lucka 3 döljer sig ett inlägg som handlade om ljud som vi inte glömt.

Så här skrev t.ex Anna i Sheffield 

Ljudet av förbipasserande tåg och signaturmelodin till Björnes magasin - barndomsljud.
Ljudet av musklick copy paste copy paste - jobbet.
Ljudet av en sked i en tekopp - England.
Ljudet av måsar - Stockholm.
Det dova ljudet av en spårvagn på ingång just innan man ser den - Sheffield.
Ljudet av bestick på tallrikar när flera människor äter tillsammans - mitt favoritljud.

Min AP skrev så här  ....

Ljud och barndom då tänker jag på:

Flaggstångens rep som smattrade mot stången (hördes från det öppna fönstret).

Margareta Nilssons visslande på sin cockerspaniel Amanda (tjojojojojojojoooooooo)

"Halleluja praise the Lord" (musik som du ofta spelade när man kom hem från skolan - HÖÖÖÖGT) - mammans kommentar: jag känner inte ens igen titeln ,-)

Sportspegelns signatur

Takten och ljudet då pappa sprang nerför trappan, han klippte flera steg i taget.

Det är ljud från Ringvägen 29 i Malå som jag tänker på :)

Och ett till! ljudet när skrivaren till Atarin 40 ST skrev ut dina LÅÅÅÅÅÅNGA brev. Som den lät :)

Biggan B kom också ihåg ...

Ett av de ljuvigaste ljuden jag längtar efter är ett "klonkande" de gånger renflocken tar sig ner till vår fäbodvall i Jämtlandsfjällen...ledarrenen har en bjällra som låter som ljuv musik.

Har försökt ersätta det ljudet på vår lilla stuga på kollonilotten genom att hänga upp en vindflöjel i bambu, nästan samma dova "klonk"..nu i helgen var vi där...och någon hade stulit den och en väggampel med nypon i...sorgligt.

Inte pga något ekonomiskt värdeförlust-mest en olustig känsla av intrång och saknad av just det dova, lugna klonk-klonk-klonket i vinden...

Kram Biggan

Eva på Frösön skrev ....

Barndomsljud

åror som klyvde vattenytan
kaffepannans visslande
mammas symaskin

fågelkvitter
havets brus hos moster
mopedknatter

skidor mot kall snö

pappas små visseltrudilutter
skoknarr
fiskmåseskrin

tio i topp
vädret och sjörapporten
barnens brevlåda

åska och blåst
regndroppssmatter

och en stilla tystnad

Dagens fönster ....

Ännu ett söndagsfönster från Skellefteå .., från Stiftsgården.

Och tänka sig att ellem hade håven med sig!

Tack! säger jag.

(Och jag har ofta skrivit att jag, under åren hemma, saknade vackra byggnader. Men själva Stiftsgården, det tycker jag verkligen är en vacker byggnad!!)

Lucka 2 ...

I början av december 2010 blir jag av äldsta dottern bjuden på en resa till London.
Det är hon, hennes kompis Jennie och Jennies härliga mamma Kerstin.
Allesammans bor vi på hotell Copthorn Tara i South Kensington och det här är utsikten från hotellfönstret, nästan lika charmigt som jag minns att det var i Belgrad 1986.
Men bara nästan.
(På det hotellet ska jag komma att bo ytterligare två gånger och jag tyckte att det var toppen!)
Det här blir också dagens fönster.



Det blir några helt ljuvliga dagar och eftersom jag är den enda i sällskapet som inte tittar in i en enda klädbutik, får jag gå som jag vill och så träffas vi om aftnarna ., äter middag tillsammans och umgås.
Sällan har jag älskat min dotter så mycket - det var hon som föreslog det hela -, hon visste förstås att mamma helst ville strosa omkring lite på måfå och fånga fönster och kanske surra med obekanta människor.

Inte långt från hotellet upptäcker jag en dryckesbil som lastar av varor till en restaurang.
Att vinflaskorna höll, är för mig en gåta och jag kan bara tänka mig hur det ska slita på kroppen att lyfta allt detta!



Småhundar som möttes fångade tydligen mitt intresse.

ellem i Skellefteå berättar om deras klockor ...

"Den här klockan köpte jag i en antikaffär till min man. Han hade länge pratat om att han ville han en sån klocka som en gång fanns i hans hem. Den klockan har en av hans bröder, men den här är godkänd som likvärdig.

Jag gillar den också. Trevligt med tickandet och lagom kraftigt slag.
Hälsningar ellem."

// Vilken annorlunda pendel! säger jag .., Elisabet.

Denna 50-talsklocka är från mitt föräldrahem.  Den fick lämna plats till den större, med örnen på krönet. Sista året vi använde den här, drog vi inte slaget. Det var så hårt att man kunde vakna av det, fast vi har sovrummet på övervåningen.

//Visst är det hallandssöm på duken under klockan? undrar jag.

Och nu har Anna-Lena ny klocka ...

Så här skriver den rara Anna-Lena: 

"Visst är det väl ändå underligt hur det kan bli ibland. Igår frågade du ju om väggklockor. Inte hade jag tänkt så mycket på den vi har, mer än att det är trevligt med tickandet. Men idag var vi inne i en antikaffär när plötsligt en väggklocka började slå och hade en sådan fantastisk klang som vi båda tyckte om. 
Så hux flux behövde vi en ny väggklocka och köpte oss en julklapp. 
Nu får vi hitta en annan plats för den andra. 

Ha en trevlig lördagkväll och hälsa Tomas!

Anna-Lena"

//Och här kan man lyssna till klangen!

cirkelgång

Lucka 1 ....

Nej, det blir ingen julkalender i vanlig bemärkelse.
Ingen lucka att öppna, men man kan ju låtsas.

Hur blir det då?
Jo, tio år på den här bloggen och jag tänker gå tillbaka till tidiga blogginlägg och varje dag hämta en bild och en text.
Så får det bli.

Fönstret fick jag av en vänlig kvinna i Ångermanland vars blogg först hette Härs och Tvärs och därefter Lyckliga Grodan. Jag tyckte så oerhört mycket om hennes texter.
En sommardag kom hon och hälsade på med sin man och hon var så innerligt rar och fin.
Så här skrev hon, det var i slutet av november 2008.

cirkelgång

det har gått bättre i höst
nästan lite hoppfullt
som det var för två år sedan

förra hösten var hemsk
katastrofal
jag stod så nära så nära att ta en annan väg än jag tänkt
och ville ta
och det gjorde mig olyckligare än jag någonsin varit

det blev inte så
det blev inte heller någon dans på rosor
mer som en långsam promenad i rätt obekväma skor
som faktiskt blivit riktigt ingångna vid dags datum

ett och annat danssteg har förekommit sedan i våras

En väggklocka från Babsan i Uppsala ...

"Hej Elisabet! Skickar ett bild på klockan som fanns i mitt barndomshem.
Den är efter min farmor, så den är gammal", skriver Barbro.

Och jag nästan dånar.

Barbros klocka är ju en exakt likadan som den vi lämnat in för reparation i Falkenberg;
den klocka som jag köpte på auktion och som inte har ett fungerande urverk, ingen nyckel och bara en visare!
Jag har letat på nätet och kollat hundratals bilder på så kallade "amerikaklockor", som urmakaren sa att det här var, och jag har inte hittat  e n   e n d a  som ser ut som min!! Fram tills nu, då Barbro visar sig ha en likadan!

Otroligt!
Tack Barbro!!

Ett skåp följde också med från Barbro.
Och hon skriver att såväl klockan som skåpet har tillhört hennes farmor.
Ja, sånt betyder mycket, i alla fall om man har tyckt om den som en gång hade skåpet eller vad det än må handla om.

Dagens fönster ....

Ett gladfönster från ...., ja, jag undrar om det inte är från Ystad och att det är jag själv som har varit framme med håven.

Hoppas att ni har det bra den här lite grådisiga lördagen, den allra första i december!
Det har ni väl?

Och du Ulrika, säg inte att du också har slutat att blogga!

Så blev det lördag ....

Och båda lever vi annorlundalivet.
Det blir härlig frukost och bra samarbete.
Pv tar harry på långrundan, jag fixar frukost - äggröra med bacon och allt det andra - diskar och plockar undan och efteråt tar pv hand om vedklabbarna från dom två björkarna som sågades ner igår.
Det kan tyckas som om könsrollerna är utskurna i sten, ja, men det fungerar.
Jag bryr mig inte om vem som gör vad, bara det blir gjort.

Torsdagkväll fick vi övernattningsgäster, det var pv:s storebror Tommy och hans fru Lena som skulle på nån slags vindkraftstillställning/middag i Falkenberg och då passade det bra att ta in på pensionatet. Det blev mycket prat när dom väl kommit hem och ganska sent blev det, men trivsamt.
Igår åkte Tommy återigen till Falkenberg - det var i samma ärende, men nu något möte - och så snart han kom hem hjälpte han pv att ta ner två av dom gamla björkarna som stod i slänten ner mot vägen.

Tommy hade tagit med sig sin motorsåg och det ska jag säga att nu vet jag vad "racerfart" betyder.
När det andra trädet skulle tas ned, ville det sig inte, så jag fick ta bilen och så bands ett rep från trädet runt dragkroken och det föll alldeles perfekt, inte på vägen, utan vid sidan om!
Så småningom ska även oxelhäcken uppe vid slänten tas ned och kanske ännu någon björk - dom börjar bli gamla och riskerar att stupa när höststormarna kommer -.
Men oj, så snopa fåglarna ska bli! Och ekorrarna, som vant skuttar mellan träden!

Tommy och Lena har såväl hund som katt och hunden - som är en tik - är precis en månad äldre än Harry och heter Mylta. Hon är helt ljuvlig och lullar omkring här som om det här vore hennes hem .., jagar iväg några fasaner ..., inspekterar sigge lite försiktigt .., och tycker att harrys bädd - som han aldrig ligger i - är toppen!
Men nog är det lite jobbigt när husse kelar så mycket med henne .., tror jag att harry tycker.

Annat som hände?
Jo, på Facebook blev jag presenterad för min mormors farmor, Anna Carolina Hansdotter, född. Mattsson Bjuhr. Hennes pappa hette alltså Hans Mattsson Bjuhr och hennes mamma, Anna Elisabeth Olofsotter.
Om denna Anna Carolina visste jag absolut ingenting, hade aldrig sett henne på bild, aldrig hört talas om henne .., och jag blev så glad när min kusin Ulf i Dikanäs lade upp bilden på Fb.

Nu vet jag mera.
Hon föddes tydligen i Matsdal och dog som änka i Kittelfjäll.
Födde tio barn (dom två första var flickor och hette Maria Gustava och Anna Märta) och om man tittar på uppgifterna, så syns det som om hon hade fött trillingar år 1867! Ett av hennes tio barn blev i alla fall min mammas morfar, Per-Olof Hansson, han som blev folkskollärare i Dikanäs.
Det är han som är på bilden.
Han föddes som nr sju av de tio syskonen.

Det var i Kittelfjäll denna Anna Carolina levde som änka och slutligen tackade för sig.
Då hade hon varit änka i trettiosju år, sedan maken Hans Jonsson dog, endast fyrtiotvå år gammal.

Ännu en bild från Kittelfjäll.
Tänk, om jag hade vetat mera om det här när vi var där för flera år sedan!

(Googlar på Matsdal och hamnar här. Vilka otroliga bilder!!)

Från det ena till det fjärde ....
Ibland får man brev med posten. Ett riktigt brev som ser ut så här.
Jag tänkte först att dom två bruna figurerna var människor, men oj, så fantasilöst av mig!!
Det är ju myror, det ser ju vem som helst!!
Tack Noah!

Ett försenat fredagsfönster ....

Ett litet annorlunda fönster susar iväg. Har lämnat Agadir och flyger in över Portugal med slutdestination Köpenhamn/Sverige/Trelleborg.


//Madamen i Agadir alias Catarina i Trelleborg

Tack Catarina! säger jag.

Nytt försök från Anna-Lena .....

Så här skriver hon:

"Hej!
Denna klocka kommer från min farmor Märta (Aqvelina) och farfar August.
Senast hängde den i min pappas arbetsrum och nu har den kommit upp i Lönsås. Måste vridas upp ofta och slår lite som den vill. Men det är så trivsamt med en klocka som tickar. Särskilt här på landet där det är så tyst i övrigt nu."

Ja, synd att jag inte kunde få ordning på filmen, för den hade så fin klang! hälsar Elisabet.

Anna-Lena i Lönsås visar sin klocka ....

Men nu är det så att Anna-Lena har skickat en film och jag kan omöjligen pytsa in den här på sidan, så till slut filmade jag den med min mobil och då blir det inte bra bild, men ändå, ni kan se och höra den.

Så här skriver hon:

"Hej!
Denna klocka kommer från min farmor Märta (Aqvelina) och farfar August.
Senast hängde den i min pappas arbetsrum och nu har den kommit upp i Lönsås. Måste vridas upp ofta och slår lite som den vill. Men det är så trivsamt med en klocka som tickar. Särskilt här på landet där det är så tyst i övrigt nu."

Här är länken till filmen och förlååååt Anna-Lena att jag inte klarade att göra det så fint som jag önskade!

Och så visar Anne i Mantorp sin väggklocka ...

Denna var min mammas och den hänger bara tyst.
Kanske dags att dra upp den och se om den fungerar ..? skriver Anne.

// En sån klocka har jag ett alldeles särskilt minne av. Det var när jag var tonåring och var barnvakt åt pappas chef och hans fru, Åke och Mary Magnusson, och på väggen mellan de båda barnens rum, där hängde en sån här .., eller var det kanske en pendyl som stod på en byrå ...?
Nu blir jag tveksam.
Men oj, så vacker jag tyckte att den var och helt säkert trodde jag att den var gjord av enbart guld.

Bente visar sin klocka ...

"Dålig bild, mörkt ute i snöovädret.
Det här är egentligen en väggklocka, men jag har valt att låta den stå på en gammal hylla.
Arvegods efter mina morföräldrar."

Så skriver Bente.
Jag undrar .., är den komplett nu .., den är inte längre än så?
Den påminner liiite om den som fanns hemma i Malå, dom där knopparna där uppe, men inte det guldiga.
Vet du nånting om klockan?
Är den tillverkad i Norge?

Torsdag ....

En är idog och arbetar, den andra är hemmavid.
Röjer i hallen där uppe .., städar det som en gång var Hildas rum (och kanske alltid kommer att kallas just så) .., tar badrummet också och ställer undan sånt som så småningom ska köras till återvinningen (trasiga tavelramar och gamla tavlor från mitt barndomshem, tavlor som jag inte förmått mig att kassera, men inte heller vill ha på väggen) och friherrinnan, som varit i Falkenberg och ombesiktigat sin bil (och fått den godkänd), hon svänger förbi och slår sig ned vid köksbordet och dricker kaffe tar en pepparkaka - dom som fick högst betyg i någon test, vilken har jag glömt -.
Så sitter vi där och pratar lite.
Vad pratar vi om?
Om den stundande julen och lillejulafton och lite om begravningen som hon var på igår, då, när grannen (bonden med alla korna) som hon känt i hela sitt liv, ja, när han begravdes.
Tänk, att ha ett sånt sammanhang med det ställa där man vuxit upp och tillbringat hela sitt liv.

Och jag berättar att urmakaren i Falkenberg hörde av sig igår och meddelade att min älsklingsklocka (den jag själv köpt på auktion i Heberg), den visar sig vara omöjlig att reparera, såvida jag inte hittar en likadan så att det urverket kan användas. "Inget är helt omöjligt" .., skriver han.

Således ägnade jag delar av kvällen åt att sitta vid datorn och surfa runt på nätet och letade efter "amerikaklockor" och det fanns hur många som helst, men inte en  e n d a  som såg ut så här.
Nu är ju inte pärlemordekorationen det avgörande, kanske jag köpa en klocka som ser ut som den här i formen och hoppas på det bästa.
Dyra? Nej, tre, fyrahundra kronor.
Titta bara!

Den andra klockan, den som alltid funnits i mitt barndomshem, den går att reparera, så det är okej.
Men den är jag inte alls lika förtjust i!
Det borde ju vara tvärtom.

Nåväl.
I ett av det gula husets skåp har den här väggklockan legat och begrundat sitt öde.
En gång fanns den hemma hos Gunvor och Viking, pv:s föräldrar och det kanske är av den anledningen som den nu åkte upp på väggen.
Jag tycker inte att den är det minsta vacker eller charmig, men den har en fin klang .., ganska spröd .., och påminner om något jag hört hos kanske någon klasskamrat eller släkting? Eller hos pappas kusin i Kalvträsk där vi tillbringade någon vecka var sommar, då, när det var slåtter?
Kan det vara så?
Att klangen väcker minnen?
Ja. Kanske.

Nu sitter den i alla fall här på köksväggen och kanske kommer den att sitta där i all tid som vi lever här, jag vet inte. Måhända vänjer man sig?
Den är så rolig den klockan, den slår nämligen precis som den själv behagar!
Nej, den slår inte halv .., den slår arton i! Den slår inte heller på helslag, t.ex. två, utan tio över!
Jag tycker att det här helt underbart egentligen .., för vem har sagt att man ska veta att klockan är precis halv .., om man vet att den är arton minuter i åtta .., så inser man att missat starten på Rapport med just arton minuter, då får man lägga på en rem och trycka "vill du starta om från början, tryck OK" och så klarar man sig ändå.
Vilken egensinnig liten klocka!

Vet ni vad jag skulle önska mig?
Jo, att den som eventuellt läser här, tar en bild på sin väggklocka, om där nu finns någon .., och så mejlar bilden hit och berättar lite om vad den betyder eller varifrån den kommer?
Det önskar jag mig.
Vi får väl se om någon hörsammar det hela.

Dagens fönster ...

... finns i Bygdeå kyrka, hemma i Västerbotten.

Ellem var det som tog sig tid och plockade fram håven.

Tack du rara!

Och här en länk som visar hus själva kyrkan ser ut.
Så annorlunda!