Lucka 11 ....

I december 2011 komner den här bilden susande genom rymden .., från Houston, Texas till landet Halland och ett gult hus på en kulle! Det var Cecilia i - just Houston - som icke allenast fångade dom rejäla fönstren, utan även ljusslingan Glänsa från Ikea.
Vad hände mera i december för sju år sedan?

Jo, jag drömmer mig tillbaka till tiden i Ystad.
Här har jag tagit en bild rakt ut mot Fridhems Livs och där ute står ett helg gäng underbara människor - många av dem var kunder i affären - alla på väg till Tomelilla på dans.
Mannen som står bredbent i vinröd kavaj, heter Jonas Nilsson och var alltid som en ängel mot mig när jag hade honom i kassan!

Och här utsikten åt andra hållet, västerut.
Där är Jonna - Maggans golden - och där är tanten som jag absolut inte kommer ihåg namnet på, men jag vet precis hur hon ser ut. En stunds ömhet .., lite klapp på en päls. Det betydde mycket det där, att bo så man liksom var en del av livet utanför. Människor som passerade .., som vinkade lite .., och jag själv som ibland öppnade ett fönster och småpratade. Möllers bara runt hörnet.

Så här ser det i det gula husets vardagsrum, då för åtta år sedan.
Tre tyghjärtan i fönstret (alla tre skulle komma att trasas sönder av Harry ...) .., och vi har ännu inte köpt en hörnsoffa, den ska komma ett par år senare.

Tre år senare i december, då kommer det här vykortet till vår postlåda.
Avsändare är Joanna - pv:s brorsdotter - som bor i London.
Nu har hon besökt National Portratit Gallery i just London och där inhandlat en hel drös av dom här vykorten, för tro det eller ej, hennes bror Hannes - han med fisky business - det är han sitter och håller hunden Kasper och i mitten sitter Joannas och Hannes kusin, Anton.
Hunden heter Kasper och tillhör pv:s lillebror.

Men hur hamnade bilden just där?
Jo, den vann första pris i en stor tävling.
Så kan en vinnarbild se ut.

När marken gungar ....

Kanske var klockan kring nio i morse, när ett sms plingade till i min mobil.
Jag tänkte att det i alla fall inte kunde vara från affären, då jag redan igår meddelade att jag på inga villkors vis skulle gå ut extra idag, nej, det var nobelfestligheter som gällde.

Men det var från jobbet.
Det var B som sköter bokföringen som undrade vad som hänt med en bunt Jul-triss-lotter? Åttio stycken var aktiverade och därefter returnerade, men vad hade hänt med lotterna? Var fanns dom?
(Man aktiverar alltid lottbuntarna innan dom säljs och det görs i datorn, en streckkod som man läser in helt enkelt).

Meddelandet hade gått som ett upprop till alla som arbetar i kassan, men ingen visste nånting.
Ja, men hur kunde åttio lotter bara försvinna?
Och vi i kassan som aldrig returnerar trisslotter, ja, men hur kunde det hela ha gått till?
Åttio lotter gånger 40 kronor .., det blir 3200 kronor det.

Någon föreslog B att kolla vem som varit inloggad (vi loggar in med fingeravtryck) i svenska-spel-maskinen, då skulle det ju enkelt visa sig vem som gjort vad.

I flera timmar mådde jag illa!
Jag kollade schemat hur jag hade arbetat och vilka tider .., och försökte tänka efter .., hade jag haft nånting att göra med trisslotternas aktivering? Hade jag öht hämtat nån bunt med lotter? Hade jag kanske aktiverat en bunt och därefter råkat nudda vid tangenten för returer, den som är belägen intill aktiveringstangenten?

Tänk om det var jag ..., hade jag börjat bli dement?
Visste jag inte längre vad jag sysslade med?

På promenaden med harry bad jag till den gud jag nästan aldrig tillber och tänkte att det nog ändå torde vara meningslöst, inte behöver nån gud bry sig i böner från den som enbart hör av sig när det är nöd!
Och jag tänkte mera .., skulle det vara mitt fel, då är det bara att kontakta sjukhuset för ett demenstest. Då får jag väl helt enkelt säga tack och hej till extrajobb.

I sms:et som jag läste hundra gånger och där alla skrev att "nej, jag har ingen aning" eller "några såna lotter har jag inte sett till" och värst av allt "kolla vem som loggat in sig!", stod att B nu skulle kontakta Svenska Spel och höra om dom kunde reda ut vad som hänt.

Mina barns pappa sa alltid att jag var så snabb på att ta på mig skulden; att jag så ofta trodde att det var mitt fel när nånting hände, även om det inte alls var så.

Så många gånger har jag funderat över vad sånt beror på?
Kan det ha varit den där vansinnigt stränga fröken vi hade i lågstadiet, hon som kunde bli så arg och vifta med pekpinnen.
Hon som fick mig att sudda sönder bladen i räkneboken, för tänk om det hade blivit fel?
Hon, som var så barsk så somliga kissade på sig av skräck när fröken blev arg, och andra hade ont i magen innan skolan började för dagen.

Så kan det ha varit - att sånt bidrar - men inte enbart.

Mamma sa alltid att "Eliza är ett sånt litet harhjärta .., hon blir så lätt förskräckt!"
Hon sa att jag var "strykrädd",  fast jag aldrig fått stryk.
"Med henne behöver man knappt höja rösten ...".
Sånt.

Ja, så är det verkligen.

Nåja.
Vid tolvtiden, kanske halv ett, kom ett nytt sms från B.
Sms:et innehöll en kopia på ett mejl från Svenska Spel där det stod att det var dom som hade felat; att nånting hade gått snett och vänliga hälsningar och så vidare.

Om jag hade vunnit 1 miljon, hade jag inte blivit gladare.

Sen - efter en stund - tänkte jag på den stackaren på Svenska Spel som kanske gjort fel - om det nu var den mänskliga faktorn - och nu gick omkring med samma ångest som jag själv hade.
Och så tänkte jag att .., jag förlåter den människan.

"Jag ringer pappa ...!"

Filmintresserad har jag alltid varit och stora delar av mitt studiebidrag, då i slutet av 60-talet, ja, det gick till biobiljetter. I Lycksele fanns biograferna Sture och Saga och det hände ofta att jag gick på bio två gånger per vecka.
Med mat var det på den tiden inte så viktigt.
Kanske inte med studier heller.

Under några år hemma i Malå hade vi nästan varje kväll besök av danske Thomas från Jylland.
Han var också väldigt intresserad av film och det hände ofta att han hade med sig videofilmer som han tyckte att vi skulle titta på och hade jag haft ett vanligt intresse tidigare, så blev det nu nåt helt annat. Nu upptäckte jag filmer som jag knappt hade en aning om att dom fanns!



Bernardo Bertoluccis "1900", en fem timmar lång film, var en sån.
Paus i mitten för fika och hundrastning.
Jag minns att mina barns pappa hade lackat ledstången till övervåningen dagen innan och när vi - under filmvisningen  - tände ett ljus, blev det en hemsk lackdoft i vardagsrummet där vi satt uppkrupna i soffan.



Det här var en annan film som Thomas kom med.
"Den röda filmen" av Krzysztof  Kieslowski.



Cinema Paradiso - en film som jag fullkomligt älskade - (men för lång!) och med den allra ljuvligaste musik av Ennio Morricone som ledmotiv, en tredje!

Nu, som pensionär, har jag all tid i världen (nästan) att titta på film.
Åtta av tio filmer såg jag tack vare Halmstad Filmstudio och SVT play är en formidabel skattkammare för den som tycker om film; allra helst kort,- eller dokumentärfilmer.

Igårkväll ramlade jag över samling kortfilmer som sannerligen gör skäl för namnet.
Dom är korta, alltså.
Med en speltid på två minuter ., ibland en och en halv .., ja, men det kan ju omöjligen bli nånting?
Jo, det kan det!
I avsnitt 3 - "Mamma hälsar " - brast jag i gapskratt och ringde bums till sonen.

Det var nämligen så, att när han för flera år sedan deltog i en utbildning utomlands tillsammans med ett trettital andra män från olika länder, frågade jag när han ringde om dom fick god mat?
Då skrattade han så gott och sa: "vet du mamma, alla kursdeltagare säger samma sak; det här att pappor ställer mest frågor som handlar om själva utbildningen, medan ni mammor, ni frågar om maten är bra och om framför allt om vi får tillräckligt att äta!"

Tänk på det, just det, om du som läser här kommer att titta på den tredje kortfilmen, alltså "Mamma hälsar!" För övrigt tyckte jag om alla kortfilmerna i den här dokumentärserien av Martina Carlstedt och Ina Holmqvist.

Lucka 10 ...

Under den stora röjningen på hyllan bakom där jag nu sitter, trillar det ut ett maskinskrivet brev, det är skrivet i september 2002. Det här ska bli mitt sista år som gift. Vi har då hyrt ett hus i Bretagne; det är ett stort hus med lika stor trädgård och det äldre paret som är hyresvärdar, är oerhört vänliga.
Ute på verandan står en korg med egenskördade grönsaker, som "välkommen-hit-present".
Så här skriver jag, det är den 20:e september, jag är då fyrtioåtta år.

"T och jag gjorde idag en byarunda; vi satte oss vid Tabac-affären där det säljs tobak, frimärken och även öl, sprit och kaffe. Där satt vi ute på verandan och spanade mot den lilla hamnen där det var ebb när vi kom. Tjugo minuter senare hade vattnet smugit sig in utan att vi märkte det och båtar som tidigare låg på torra land och där vadarfåglar spatserade och letade mat, där låg nu samma båtar och guppade i vattnet. Aldrig, att vi blir kloka på detta med ebb och flod och när och hur!

Den lilla viken mitt över gatan där vi bor, den har hela tiden bara varit en sandbank där vi har promenerat på vår väg till öppet hav. Till Atlanten. Igår däremot hade floden kommit och vi snirklade oss längs den nu plötsligt minimala remsan torrt land, sen fick vi vada i sjögräs och där det tidigare varit grunt, där sjönk vi rakt ner! På en klippa en bit ifrån satt en så vacker fågel; en Kungsfiskare!

På vissa av dom största stenarna syntes spår av oljekatastrofen som drabbade den här delen av kusten  för flera år sedan. Stenarna var nu svarta av gammal inbränd olja. Man kan ju bara  a n a  vidden av en sån katastrof i ett område så beroende av turism. Nå, ett kvällsdopp blev det i alla fall (vattnet är iskallt, ungefär som hemma i Malå!). Vi pratade med Monsieur G igår, ägaren till huset. Han berättade att han och frun har hyresgäster från mars fram till nu i september, ja, vi är dom sista för säsongen. I oktober åker han och Madame på kryssning till Västindien, jo, det kan man ju förstå, dom får in mer än etthundratjugotusen svenska kronor på att hyra ut sitt hus.
Ha det nu så gott!
Ps. Så himla finurligt vi tycker att detta med euro är! Smidigt, praktiskt, helt enkelt genialiskt! Ds."

// Fönstret på bilden fanns på Regementsgatan 19 A i Ystad. Där skulle jag bo bara ett halvår efter att det här brevet skrevs, men det visste jag inte då.

I december 2013 ställde jag en fråga om julkortsskrivande.
Så här svarade några av bloggvännerna:

mossfolk: haha vad jag känner igen varannatårsskickandet :)

Här är julkort viktiga saker! Jag blir j ä t t e g l a d när de dimper ner i brevlådan. Till kattdamernas stora förtret har matten sprungit runt med kameran i flera veckor i jakten på ett bra julkort. Till mattens stora förtret har kattdamerna varit allt annat än samarbetsvilliga. I slutändan kan vi konstatera att det är tur att Cosmos är samarbetsvillig...
Nu håller jag som bäst på att skriva adresser på kuverten :)

Och så här Eva i Tyresö: jag glädjer mig alltid åt julskrivandet. Först tar jag fram röda asken med tillbehör och listor på tidigare års skrivande.Sedan tar jag itu med amerikabrevet. Vår släkting är ju 90 år och man vet inte. Jag passade i år på att fota och beskriva för henne hur vi fick en amerikalåda av hennes svärmor när jag växte upp. Det var en verklig höjdare för en ganska fattig flicka i Norrköping. Det var underbara ting i den lådan. Några har jag kvar och i minnet finns allt. 

Mian: jag skickar mest elektroniska hälsningar, ringer en del och skickar därför bara ett fåtal julkort numera. Nästa år ska det nog endast bli MMS, mail och telefonsamtal tror jag. Chattar t.ex hellre en stund med nån än sänder ett kort. 

Vi tar ett till ....

Ja, ännu ett adventsfönster.
De här kommer från Ulrika och visar hennes nya utsikt, från hennes nya boende.

Jag har sagt det förut och säger det igen: på den kvinnan växer ingen mossa.

Lucka 9 ...



December 2010.

Då är jag i London och inte långt från hotellet, nära en blomsterförsäljare som inte vill att jag tar en bild av alla blommorna, eller kanske mer av den unga flickan som arbetar hos honom, där finns en undangömd kyrka som heter St Mary Abbots Church och den besökte jag .., det var den 1:a advent det året.
(Och det får även bli dagens fönster ...).

Fem år senare frågar jag på bloggen vad ni tycker om ert yrkesval.
Här är några av svaren.

bettankax säger så här (arbetar inom barnpsykvård)
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden. 
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)



Tankevågor/Lisbeth säger ...
Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig. 
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om. 
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb. 
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig. 
(Bilden visar Lisbeth och hennes skolbarn, eller i alla fall småttingarna).

Dinah berättar  ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.

gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)

Söndagsfönstret ....

... kommer från hedgrenskan i Trelleborg.
Så här skriver hon:

"Gomorron!

Du drunknar väl i adventsfönster nu, men här kommer ännu ett.
Sitter med kaffemuggen och tittar ut över staden som sakta vaknar.

Tacksam.

Tänk att få börja dagen så tryggt.

Kram på dig!"

//Tack Kerstin .., vilken fin bild av din morgon!

Vad man möter ....

Fem timmar i kassan.
En lördagförmiddag.

Där kommer Liv som väl är åtta år, kanske nio, eller kanske bara sju?
Och där är kvinnan som igår förlorade sin pappa.
Hon säger att hon hann vara med, hela vägen till slutet.

En annan kvinna har en hälsning från en kvinna från Malå som känner mig, men nu kommer kunden inte ihåg namnet på malåkvinnan, men hon ska fråga sin mamma, för det var hon som träffade henne. "Typiskt att du inte arbetade när hon tittade in i butiken ..!" säger kunden.

Och där är mannen som drabbats av en stroke och när jag frågar hur han har det, håller han fram en liten vit inplastad lapp där det står vad som har hänt och att han har svårt med talet.
Men det kan han säga.
"Det är talet ..., det är talet", säger han.

Och där är kvinnan som natten mot idag kommit hem från en holiday på Mauritius.
Två veckor.
Solbränd och grann.

Plötsligt upptäcker jag friherrinnan i kassakön och blir glad.
Och där är småkillar som vill växla en tvåkrona till "två ettor".
Så säger dom.

Nu kväller.
DN:s korsord (som var ovanligt krångligt), Monica Zetterlund, en skrumpen apelsin och ute - kompakt mörker och ösregn -.

Lucka 8 ....

Ett vintrigt fönster från Britt och Eckes lillstuga.
Det var i december 2010.

Och som små täcken över pelargoniorna.

Och det året, i december, det var då jag var i London kring 1:a advent.
Där gällde det att se sig för när var dags att rasta sin hund - om man nu hade en sån -.

Utanför Ystad såg det ut så här .
Det här är vägen som går utanför det hus där jag en gång bodde - i ett annat liv -.
Snön är hårdpackad som cement och ingen som inte har bott i Skåne kan föreställa sig hur det blir .., det är nästan omöjligt att ta sig fram och även om plogbilen kommer, så har det drevat igen lika fort igen. Saltmättad luft, snöfall och blåst ..., då blir det så här.

Insikt nr ....... 
(Har tappat räkningen).

Inser att brittiska skådespelare är dom klart bästa.
Ja, nu har jag ju inte kollat all världens aktörer, men av dom jag har sett.

Tänk, bara Scott & Bailey, dom kvinnliga poliserna i den brittiska serien .., ja, alla som medverkar där .., dom spelar så trovärdigt och det är så bra manus och allt känns naturligt!
Ikväll var avsnittet bättre än vanligt och det säger inte lite.

Fick vid halvelvatiden - just som vi funderat på att gå i säng - telefonsamtal från en våldsamt berusad människa.
Jag tänkte flera gånger säga: "ring när du är nykter", men gjorde det inte.
En enda gång har jag gjort det och då blev det månader av tystnad och väldigt spända samtal när det väl blev av.

Just ikväll var samtalet sluddrigt och osammanhängande, så där så jag till sist slutade att lyssna.

Det handlade om ensamhet.
Mest om ensamhet.

Pling i mobilen ....

Så blev det igår.
Kunde jag möjligen arbeta mitt gamla pass, från tre till åtta?
Tjugo över två ringde det på mobilen.
Det var en av töserna som då arbetade och hon frågade om jag kunde komma och hjälpa till, en kund skulle skicka flera paket till USA och alla ordinarie var borta och ...?

"Fråga kunden om han/hon kan tänka sig att vänta i tio minuter, jag kör på en gång?" sa jag.
Jodå, det gick bra.

Såna gånger känner man sig så ..., så oändligt lycklig!
Nu fick jag visa C i kassan hur man gör med xl-paketen som ska utomlands och vilka papper som ska fyllas i .., och dom små blå postens vadderade påsar, hur man förfar med dom.

Kunden berättade att med alla tre barnen boendes i USA - och på olika ställen dessutom - så blir det dyra julpaket .., det är inte världens billigaste att skicka paket, det vet jag själv, som har min syster i Australien. Efter nyår blir det ännu dyrare.

Och jag tänkte på när jag var ny i affären och kände skräck för just såna saker .., utomlandspaketen och vad som gällde och hur gärna man hade kassa 2, får där är det ingen posthantering.
Då satt ofta trygga friherrinnan i kassa 1 och till slut så lärde man sig, men man lär sig inte enbart genom certifieringen - där lär man sig   m i n s t  - utan genom att få göra just såna saker som kan vara knepiga, inte bara en gång, utan flera! Och helst utan stress.

Idag är det fredag.
Pv är ledig fredagar och håller på att baka bröd/bullar ..., jag ska dammsuga och torka golv, friherrinnan kommer hit på elvakaffe .., småfåglarna ska få mat .., och den senaste veckan har jag sovit rakt av hela nätterna fram till klockan fem - det har nästan aldrig hänt tidigare!

Det är grått och mulet ute.
Regndroppar på fönsterrutorna.
I morgon konsert i Enslövs kyrka.
Kanske åker jag med.
Kanske inte.
Kanske tittar jag i stället på skidskytte.

Lucka 7 ...

... då tänder jag ett ljus för min pappa - Ivar-Nicke - som gick bort just den sjunde december 1976.
Det inramade huset där ljuset lyser så fint, det har tagits av Eva på Frösön.

Och i mammas dagbok stod det så här ....

I december månad 2015 då händer nånting stort, då blir Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow) mormor för första gången! En liten mas kommer till världen och oj, oj, oj, så många fina mormorssydda plgg den lille gossen kommer att få!

Och i december 2012 .., då kommer det här underbara julkortet, förfärdigat av vännen Eva på Frösön.
Sååååå vackert och vilsamt!

Och i början av december samma år hittar jag en inköpslista i en av kundkorgarna.
Det är nog en pensionär som skrivit den .., för så här ser våra listor ut numera .., det gäller att ta vara på extrapriserna i olika butiker!

Dagens fönster ....

Hedgrenskan i Trelleborg har, tillsammans med sin jubilerande make Peter, varit i Dublin alldeles nyligen. Det var där hon fångade det här fönstret. Undrar om det är från "damrummet" ...?
Vad säger du Kerstin?

Och tack för att du tog fram håven!

Titt in i Houston, Texas ...! 

För en tid sedan blev det prat om plastkassar och papperspåsar och annat i butikerna och annannan berättade hur det var i Porto och här kommer Cecilia i Houston med ett bidrag! För mig, som har arbetat i butik i hela mitt liv, är det här så intressant. Hur fungerar det på andra ställen?

I Belgrad gick vi under en dag in i flera små matbutiker och mina barns pappa var väl måttligt intresserad .., i Australien var det ju rena guldgruvan .., så många fräscha matvarubutiker med ett fantastiskt utbud och så fint exponerat!

r det någon fler som är intresserad, så varsågoda .., nu blir det en liten visning av Central Market i Houston. Här är parkeringen. Lite annorlunda byggnad också! Och annat som är totalt annorlunda: det här med var och hur och när alkohol får säljas!

Hej Elisabet!

Vet inte om du vill se en butik i Houston? 

Vi handlar allt som oftast på Central Market som ägs av HEB som är en matbutikskedja i Texas. HEB är ungefär som ICA medan Central Market har ett (ännu) större utbud. Det är inte våran närmaste butik (tar ca en kvart att köra) men den som jag tycker är bäst. Jätteutbud på frukt och grönsaker, manuell kött-, fisk- och delikatessdisk, eget bageri och en bra ostavdelning. Fin snittblomsavdelning och mycket färdiglagat om man tycker om det. 

De säljer öl och vin. 

Alkohollagarna är olika i olika stater och till och med distrikt. I Houston (med en del geografiska undantag) säljs öl och vin (men inte sprit) i matbutiken, men inte förrän efter tolv på dagen på söndagar! Inga restriktioner andra dagar… Sprit (tillsammans med öl och vin) säljs i liquor stores och inte på söndagar. Inom parentes så finns det counties (områden) som har väldigt strikta alkohollagar och flera som är helt torrlagda (dvs man får inte köpa alkohol där). Det finns tex ett litet lokalt område i Houston (tänk dig storleksordningen som ett tiotal kvarter i Ystad) som hade kvar restriktioner från 1920-talet och till för ett år sedan tvingade restauranger och barer att fungera som klubbar (med medlemsregister) om de ville sälja alkohol. 

Efter valet 2016 ändrades lagen - äntligen tycker jag som har två av mina favorit restauranger i området. Vi handlar ibland vin på Central Market, men öl handlar vi i en ölbutik i huset där vi bor. De är väldigt trevliga och välsorterade och vi vill gärna att de ska överleva konkurrensen. 

Vi veckohandlar det mesta på Central Market med lite stödhandling ibland på andra affärer. Jag handlar också gärna på en Farmer's Market där jag kan köpa lokalt odlade grönsaker samt kött och ägg från frigående djur. Det enda kruxet är att ta sig samman och åka dit tidigt lördag fm innan allt tar slut.  

(Elisabet skriver: och jag hajade genast till när jag såg potatislådorna. Finns där någon stor binge att ta potatis från .., annars måste väl det här ta slut kvickt? Eller är det här nån särskild sorts potatis som det kanske inte säljs så mycket av?)

//Elisabet skriver: är dom här kundvagnarna dom ordinarie? Den ser liten ut, även om det finns plats där under.  

Hittade frågorna till annannan och svarar på dem som inte har svarats på redan:

1. Man betalar inte för kassar. Finns plast- och papperskassar. Jag har under mina 17 år i USA bara fått papperskassar utan handtag två gånger i en matvaruaffär (inte i Texas) så bilden man får från en del filmer stämmer inte (längre). Många har numera med sig kassar (typ tygkassar, mina är gjorda av återvunnen plast). På Whole Foods finns numera bara papperskassar och man får 10 cent tillbaka för varje kasse man tar med sig hemifrån.

2. Det finns inte pant för flaskor. Det finns i en del stater, tex i NY när jag bodde där.

3. Det finns köttdisk och fiskdisk, men också vakuumförpackat kött. 

4. Ost är förpackad i snabbköpet eller på fabrik. Det finns ostdisk men det verkar mest vara till för att få osten skivad (så bara amerikansk ost). Den ost som (om)förpackas i butiken kan man be att få en större/mindre bit av. Charkdisk finns (och man får en smakbit) men det finns också fabriksförpackat. 

//Elisabet skriver: oj, vilken tungarbetad ostdisk! Måste vara knepigt att fylla på eller att ha datumkoll på dom översta hyllorna, särskilt om man inte är så lång! Fint med belysning över ostarna. Måste kolla om vi har det? 

5. I den här affären är nästan all frukt och grönt i lösvikt som man plockar och väger själv (sätter på en prislapp på påsen). I mina andra affärer är det lösvikt men det vägs i kassan. 

6. Tobak säljs inte i min butik. Finns i vissa butiker, men jag tror man måste sälja det i en separat del av butiken. 

7. Eget bageri finns men de säljer annat bröd också. Det finns tex Siljansknäcke :-)

I de flesta mataffärer så packar de åt en. Ibland personen i kassan, ibland under helgerna en extra person. Är det personen i kassan så brukar jag be att få packa själv för de har det slitigt nog. 

Tycker det är kul att veta sånt här så jag hoppas att du gillar det också!

Bilderna är så där, men skickar dem ändå. 

Cecilia i Houston

Tack som tog dig tid, Cecilia! Jag tycker att det är helt underbart!! Och bilderna var väl hur bra som helst!

Här en liten film ....

Lucka 6 och dagens fönster ...

Den sjätte december 2009 blev den sista dagen i Gunvor Göranssons liv.
Vi hade känt varandra i ett och ett halvt år kanske - inte mycket - jag höll tal på hennes begravning och minns att jag liknade det vid att ....., ja, om man ser livet som en bok, som en roman, så kom jag in i det absolut sista kapitlet. Dom sista sidorna.
Jag minns också att jag berättade om hur Gunvor givit mig nya insikter i det här med seismologi, ty nästan varje gång vi kom på besök i sommarhuset i Steninge, så inledde Gunvor med att säga "ja, här har det varit jordbävning, det är nog minst tio på Richterskalan".
Inte visste jag att landet Halland var ett så eruptivt område!

Under vår (pv och min) semester i norra delen av vårt land, postade jag vykort efter vykort till Gunvor (det roligaste jag visste) och till slut meddelade hon - om än i aldrig så vänliga ordalag - att nu räckte det. Jag ler när jag skriver det här. Kanske trodde hon - småländska som hon var - att det skulle bli för kostsamt, eller så blev hon helt enkelt less.
En rar kvinna var hon.
Snäll.
Omtänksam.
Och hon tyckte om att sitta (eller ligga) ute på sin altan.
Spela Plump gick också bra.

Och så ett fönster från förr, det här från cruella (Helena), det var i början av december 2016.
Ett fönster som gick rakt in i mitt hjärta!
Så här skrev hon:

"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.
När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."

Och den alltid så omtänksamma Solbritt i Ystad hade tipsat om Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch" och jag läste och kände igen hur mycket som helst.
Det blev mycket igenkänning, särskilt det sista stycket på sidan 47.

Ett kvällsfönster från ellem i Skellefteå ....

Tack ellem!
Nästan som ett julkort är det.

Idag är det Efit .. ett foto i timmen! 

Jag tittade in hos Ulrika och det var då jag upptäckte det och nu hakar jag också på.
Å andra sidan har jag ju nästan ett foto i timmen ,-)
Fler som är med på Efit finns här (Ulrika, bland annat).

Vid 8-tiden åker pv till vårdcentralen i Getinge för att försöka få sig en läkartid.
Deras telefonsystem har havererat och han har ägnat lång tid på morgonen åt att försöka komma fram.
"Men ta bilen och kör dit och förklara i för den som sitter i receptionen!" säger jag.
Det är ju bara idag han är fri från jobb. Så det gör han.
Själv ger jag fåglarna mat, går ut med harry och jag går i sandaler och utan jacka.
Luften är frisk och klar.

Vid 9-tiden ringer pv och säger att han är på väg hem.
Jag ber honom svänga in på Konsum i Getinge och köpa lite gott frukostbröd.
Till höger om mig här på bordet ligger byttan med gamla frimärken (tack Dinah!!) och redan färdigskrivna julkort, vilka inte ska postas på ett bra tag.

Vid tiotiden åker vi till vårdcentralen i Getinge.
Pv har under en tid haft huvudvärk och högt blodtryck och nu vill han få det kollat lite mera ordentligt, inte bara ta sitt eget tryck. Redan halv åtta på morgonen ringer han för att få en tid, men det går inte, det är nåt vajsing med telefonin där borta och efter att ha kämpat nån halvtimme, så är nog blodtrycket ännu högre än vanligt.
"Men ta och åk dit och ställ dig i luckan!" säger ja.
Så det gör han.
Och får verkligen en läkartid lite senare.

Klockan 11.00 sitter jag i väntrummet och ägnar mig åt - just det - väntan, allt medan prover tas på herr Göransson. Intill mig har jag en äldre man som jag känner igen från affären. Jag ser att han inte har koll på var han sett mig (det är det vanliga när man inte har jobbarkläderna på sig), men så går det upp ett ljus och han säger "ja, det är ju du som är norrländska ja!" och han är så innerligt, innerligt vänlig och berättar att den som ska ta blodprover på honom, hon är minsann suverän .., och han håller han upp armen och visar .., "titta här, hon fixar det på en gång, inte som en del andra att det behövs flera försök!"

Klockan 12.00 är vi hemma igen och tar harry med oss och går på promenad längs havet.
I en grön ryggsäck finns kaffe i termos och annat gott.
Och vi turas om att gömma oss för harry och han sträääääcker ut och hoppar smidigt på klipporna och hittar oss förstås, där vi ligger bakom enrissnår (som inte syns på bilden) och så får han lite godis.

Kring 13.00 tar vi siesta på klipphällarna,.
Termosen kommer fram och i en tom pepparkaksbytta gömmer sig minsann den första semlan - inte för i år - men för i höst!

Och kring 13.15 (ni förstår att jag drar ut på det hela ...) blir någon som älskar semlor väldigt glad.
Semlan är inhandlad på Konsum i Getinge och enligt pv inte hälften så god som dom vi gör på Ankaret!

Vid 14-tiden tänker jag på vad det här möten betyder.
Faktiskt, helt ärligt, tror jag att det är det som sätter mest guldkant i tillvaron, i alla fall för mig.
Som här på vårdcentralen .., då sitter på min vänstra sida en man och en kvinna och det blir lite småprat och plötsligt öppnas hjärtan och man får ta del av andras liv.
Som att mannen är född 1940, har arbetat som lärare på en lantbruksskola och där, vid 21 års ålder, förlorade sitt lillfinger i nån maskin. Om han tyckte om sitt jobb? Oh, ja! "Glädjen i att undervisa sexton-artonåringar .., det var så oerhört trevligt!" säger han.
Hans fru sitter intill honom.
Hon är elva år yngre och precis som jag själv gick hon i pension i somras, i juni hon med.
Och hon vittnar om samma känsla (som jag själv upplevde).., den där vilsenheten .., kanske att inte känna sig behövd på samma sätt som tidigare. Och maken som varit hemma i arton år ., han hade fått rutiner och nu blev dom två på dagarna.
Båda ler.
Vänliga, rara människor var det!

Vid 15.00-tiden .., då tar jag fram julvepan som jag hittade i Slöinge, på Antikhuset.
Etthundra kronor betalade jag och det var ju hur billigt som helst!

Handbroderad och så fin.

Rexxie - herr Nilsson - påstod en gång i en kommentar att det var viktigt att kolla så att baksidan på ett broderi var fint. Det tycker jag nog att det här är, men det är klart, jag är ju sannerligen ingen broderiexpert.

Klockan 16.00 faller mörkret snabbt.
I köksfönstret står mina julhyacinter och till min sorg (ja, sorg och sorg ...) doftar dom nästan ingenting.

När klockan nästan är fem, tar jag fram en bild från i somras och säger tack och hej för den här efit-omgången. Jag tar aldrig bilder med blixt, nej, jag har väl fyllt upp kvoten ändå ,-)
Och så ångrar jag att vi inte valde fönster med grönt foder och spröjs. Jag tror att det hade blivit mycket mjukare.

Ha det så gott den som eventuellt tittar in här!

Lucka 5 ....

Ännu ett besök i London.
Jag fångar ett fönster, som får bli dagens.

Och i december 2011 finns den här bilden på bloggen.
Det är härliga Bettankax som är bekymrad (nåja ..) över rynkor som under årens lopp tillkommit och visar - väldigt pedagogiskt - hur enkelt det skulle vara att bli slät i hyn igen! Titta, bara!
Bara att dra liiiite, liiiite.
Det där har jag testat flera gånger sedan dess - alltså bara för att se skillnaden -.
Man blir säkert fem år yngre.
Minst.
Problemet är ju att det varar bara så länge som man står just så där.
Antirynkvisningen tilldrog sig på en bloggträff, det är sånt man sysslar med på dylika.

Och jag hittar en annan bild från december månad.
Sonja och Gösta som gifter sig, men det var för länge sedan.
Visst kan man  nästan tro att Sonja har italienskt påbrå?
Eller spanskt?

Och långt senare .., nu är Sonja trebarnsmamma till Ann, Mats och den yngsta Mia.
Sonja - distriktssköterska - och en av dem mest omtänksamma människor jag känner.
Ett bonusfönster får vi med också.

I februari 2015 handlar det om Det Bästa ...

Då sprudlar Anne i Mantorp av glädje och skriver så här ...
Nu har jag klurat över vad som varit bäst och det ska jag säga, att den här veckan var det inte lätt.
Var det min födelsedag med all uppvaktning, eller min vinst i kaklotteriet med ack så goda småkakor?
Eller var det besöket hos frissan där jag hade en trevlig stund och blev fin i håret?
Eller biobesöket igår med son och barnbarn eller att programmet Grantchester inte utgått, utan att att man får sucka över den den tjusiga prästen ikväll?

Och i september samma år skriver Turtlan om sitt Bästa.

En mindre önskad förkylning och lätt däckad men inte helt däckad fick inte mig att avstå från en båttur när vädret var och är så fint.

Lite sjöluft är säkert bra mot virusar så vi kastade loss för en kvällstur. Riktigt längtat och det var så skönt.Sen så är det alltid lika speciellt åka hem i nästan mörker. Staden lyser upp lite framöver men annars är det mörkt. Såg några fler båtar eller rättare sagt dess lanternor på vägen hem. En massa stjärnor på natthimlen och när vi åkte in mot hemmabryggan så möttes dimman oss. Lite magiskt. Vackert men svårt att fota så bilden är från tidigare på kvällen.