Vad jag såg ....

.... på långrundan med harry.

Och det blev varmt i sticketröjan och så pass vind att håret stod åt alla håll och kanter (klippning på måndagmorgon!) och jag mötte en man och en kvinna och vi pratade om hur knepigt det är gå längs kustvägen där det helt saknas vägren och nästan hemma mötte jag två män - en av dem kund i affären och vi hejade - och jag konstaterade att Ecke och Britt inte är på plats.

Och jag vet att det är inte perfekt skärpa på bilderna .,. jag borde ha läsglasögonen på nästippen i stället för på huvudet.

Fullt upp ....

Det är precis så där som Sven Teglund skrev i sin krönika - den som handlade om hur livet kan te sig när man lämnat yrkeslivet - att allt man gör blir till projekt. Att det som tidigare gjordes vid sidan om.., det får nu en eget liv. Just så känns det.

Idag är det mycket på agendan.
Långrastning av harry, sopplunch hos friherrinnan, en sväng till Lantmännen i Harplinge för att köpa solrosfrö till fåglarna, därefter raka spåret in till Halmstad, då är det filmvisning på Röda Kvarn och så hemåt, nu till Haverdal och middag hos Eva från Tyresö och hennes halvlånge man.

Filmen som visas idag är den här.

Over and out!

Dagens fönster ....

"Godmorgon! Här blickar man ut genom ett fönster i det gamla karmelitklostret i Bussaco (Portugal) mot det skräckinjagande jaktslottet som kungen lät bygga på artonhundratalet, efter att klosterordnarna förbjudits."

Ps. De gula väggarna är klostrets, av slottet ser man ett torn och ett fönster i bakgrunden. Ds.

Tack Anna/annannan!! 

Löningsdag ....

Ja, egentligen inte, för pensionen kommer den artonde, men från extrajobbet i affären blir det som vanligt den tjugofemte. Vad gör man då? Betalar räkningar och skickar mindre summor än tidigare till hjälporganisationer ., tänker att om en miljon människor skänker femtio kronor till Operation Smile eller Hjärnfonden eller vad som helst, så blir det mycket pengar. Men barnhemmet i Ghana får som förut.
Och jag delar upp på olika konton, precis som när Emma och jag själv var på semester i Grekland och jag hade fördelat pengarna i tretton olika kuvert .., och det fungerade perfekt! Och eftersom jag har valt att ta ut tjänstepensionen på fem år (istället för t.ex livslångt) så sätter jag undan var månad så jag, om jag lever längre än till sjuttio, ska ha en buffert. Jo, jag har gett mig sjutton på att det ska gå.

Körde till Falkenberg tidigare idag och lämnade in min systers inköpta väggklocka som inte vill gå som den ska. Urmakaren är ett under av vänlighet och hans verkstad ligger alldeles intill Ätran och själva innergården är sååå fin! Nu får klockan vara där, ungefär som när man blir inlagd på sjukhus i väntan på operation, så hör han av sig när den är klar.
Klockan på bilden är den som fanns i mitt barndomshem och där ena visaren har blivit slapp.
Han visade även hur vi ska fixa den på ett finurligt sätt.

Svängde förbi Ugglarps Grönt på hemvägen och köpte broccoli (sååå stora!!), en purjolök, röd chili och en påse rödbetor. Summa femtiofem kronor.

Det har länge varit ett mysterium för mig hur alla broccoli som säljs i större livsmedelskedjor, ja, hur dom kan se  e x a k t  likadana ut och väga exakt lika mycket - 250 gram -. Jag har t. om grunnat på om dom möjligen odlats i någon form av strut, ja, hur kan dom annars bli så .., nästan som klonade?

När jag väl kom hem, letade jag mig ut på nätet och hittade en odlare öster om Falkenberg och ringde honom. Sa precis som det var .., hur jag funderat över detta och han berättade att jo, det finns superproffs som kan få dem på det viset - dom som säljer till typ Ica, Coop och Hemköp - men då blir det ett rejält matsvinn då det som inte håller måttet kasseras, om man nu inte har gårdsförsäljning eller på annat sätt kan ta hand om dom vildvuxna exemplaren.

Själv påstod han sig odla broccili med "vänsterhanden" - ekologiskt förstås - men så blev dom också inte så där exakt likadana.

Ja, nu fick jag alltså svar. Och vänligt av bonden att ställa upp och svara på såna här frågor.
Många kan bli irriterade över att jag hakar upp mig på detaljer, det kan vara i en bild eller nåt annat, men jag älskar att få veta såna saker. Det finns ett program på någon kanal i tv som visar hur t.ex olika saker tillverkas. Hur fascinerande som helst är det!

Nu ska jag förbereda middagen, för sen ska vi förmodligen till hamnen och vända båtvaggan rätt och det kan nog ta lite tid. Velar mellan köttfärslimpa och/eller köttfärsgratäng. Det lutar åt det senare.

Ajöken, sa fröken.

Och så ett kvällsfönster ....

... från Podgora i Kroatien, där chefen och hans Bodil är på semester.

Så vänligt av dig Bodil att komma ihåg fönsterhåven!

Om Podgora kan man läsa lite här, ja, det är omdömen från Tripadvisors resenärer.

Det bästa idag ...

Foto: Susanne Hållbus., Sveriges Radio.

Det finns flera "det bästa" idag.
Jag tar den en efter en.

1. Jag ringde till min före detta svägerska och pratade med henne. För flera månader sedan dråsade hon i golvet hemma i Alingsås och har sedan dess haft ungefär samma symptom som vid demens och nu är det svårt att veta vad som är vad. Vi pratade ganska länge och hon berättade om glädjen över sonen som varit så underbart snäll och omtänksam mot henne.

2. Sen ringde jag hennes son och talade om för honom hur mycket det betydde för henne; det här att hon kände sig trygg med honom och sååå uppskattade att han brydde sig. Och jag gullbad honom att inte brusa upp när hans mamma blir virrig.

3. Gick tre halvlånga rundor med harry.

4. Åkte och handlade i affären .., pratade med Filip (tror jag han heter), den nye killen som är bror till Louise som jag tyckte så oändligt mycket om; han satt i kassan och klarade det fint.

5. På hemvägen stannade jag till hos friherrinnan som bjöd på kaffe och lite gott till. Shejken låg i gruset och snarkade och sov så gott. Småfåglar fick brödsmulor och drack vatten ur hundskålen.

6. Kom hem .,. lyssnade till underbara Europapodden som jag tycker har blivit så bra!
Programledare är Claes Aronsson (längst till höger på bilden) och Susanne Palme (EU-expert) har fått ta mera plats och från London rapporterade Daniel Alling.
Jo, nu börjar formen sätta sig.

7. Stekte sill och gjorde potatismos - pv tycker inte om sill - så han skulle göra pytt-i-panna, men ändrade sig.

8. Sist av allt körde vi till hamnen för att göra i ordning båtvaggan där båten ska vila - det är ju upptagning på fredag -. Det tog tid. Själva båtvaggan är hysteriskt tung (av järn) och jag körde/bogserade med bilen, men från början var det hävstångsprincipen som gällde.
När allt var i det närmaste klart, tog jag mig ett dopp - då höll solen på att gå ner -.
Simmade ett tiotal meter och sista metrarna under vattnet .., kom upp och hade en brännmanet bara några centimeter från huvudet.
Ja, ja. Jag klarade mig. Och hjälp, så härligt det var!
Bilden med båtvaggan är från i våras.

9. En till: har ikväll tittat på kanal 5 och "Över Atlanten". Det programmet tycker vi om.

Dagens fönster ....

Ett elegant fönster från Uppsala Domkyrka .., och då kan man ana vem som var avsändare.
Just det, det var Babsan.

Tack! säger jag.

Angående detta att kommentera ...

Ja, jag har fått många mejl och alla säger samma sak: det är hopplöst att kunna kommentera här på bloggen. Någon kommentatorsgranskning har jag inte och jag INTE kryssat i att ni ska trixa med att förklara att ni inte någon robot och att ni måste skriva in vissa bokstäver, men det tycks det bli ändå.

Tittade in på Googles hjälpsida och där visade det sig att jag var i gott - eller dåligt - sällskap, när det gäller det här kruxet med kommentarerna.
Någon tipsade om att den som kommenterar skulle testa firefox eller explorer som webbläsare när kommentaren ska skrivas .., ja, det kanske går, men det blir ju bökigt kanske?

Skulle inget fungera kan jag föreslå följande: om du vill kommentera och det inte fungerar, skriv kommentar i början av ett vanligt mejl., så jag vet vad det handlar om, och skicka det sedan som just ett mejl till bisse151@gmail.com, så lägger jag in kommentaren själv.

Om du/ni vill, alltså.
Jag gör det så gärna, för en stor del av glädjen med bloggandet, är ju till syvende och sist, utbytet av tankar och åsikter.

//Och vad har trådrullarna hos lifelivingitnow - Kerstin i Dalarna - med texten att göra?
Inte ett dugg! Men jag tycker om bilden och den togs när jag under Vasaloppsveckan tog bilen och besökte denna rara människa.

Nån slags resumé ....

Kan härmed berätta att dokumentären som visades idag på Röda Kvarn - den första i filmstudions arrangemang i höst - ja, den var helt fantastisk!
Det är så lätt att döma innan man vet.
Thailändska kvinnor - ofta unga - som lämnar sitt land och flyttar till män i något skandinaviskt land och då vet vi förstås hur det är.

Men filmen dömer inte och den är gjord med respekt - mest för kvinnorna kanske - men även för männen som dom gifte sig med.
Allt är inte svart eller vitt.

Filmen handlar om drömmen om ett annat liv ., om att kunna försörja föräldrar, syskon och barn .., och jag är fascinerad över kvinnornas inombordsstyrka och förmåga att anpassa sig. Lite värre - när det gäller anpassning - var det med dom danska herrarna. Var det en enda av dem som kunde tänka sig ett liv i Thailand? Nej, jag tror inte det.

Förutom detta att under en tioårsperiod få följa ett antal människor - att följa dem på så många sätt - så är filmen vansinnigt vackert filmad och musiken satt som en smäck till det hela!
Jag tror att man se den för en billig peng hos TriArt.se
Jo, det kan man. Trettionio kronor kostar det, men filmen kommer förstås mer till sin rätt på stor duk.

Salongen var inte helt fylld, men så brukar det vara när det är dokumentärer som visas, ja, så förklarade Mymmel (Hildas mamma) det. Det var också Mymmel som presenterade filmen och gjorde det sååå bra och på ett så jordnära sätt. Jag tycker verkligen om henne! Verkligen!

När eftertexterna rullat, gick jag ut i den ljumma luften.
Barfota i sandalerna.
Upptäckte den här skylten i ett fönster.
(Det är jag som ringat in med vitt).

Stannade till lite på torget och tittade på alla grönsaker som var till salu.

Blev sugen på att köpa vindruvor .., just såna här som ligger i klasar, brukar vara så goda.
Nej, det blev inget köp.

Pratade med pv som var klar för dagen och då var färdig att hämta sin cykel som varit på reparation.
Vi beslöt att träffas i Skallkrokens hamn, för ett dopp.
Eftersom jag ju hade bilen, var jag där nästan en timme innan herrn dök upp och under tiden satt jag och tittade på mastupptagning, vilket alltid är lika intressant. Ibland rent av spännande. Det var två båtar som därmed blev klara för att - på fredag - tas upp på land. Masterna läggs prydligt på långa hyllplan i det grå huset som skymtar i mitten av bilden.

Och hela tiden hade jag solen i ansiktet.
Det var  v a r m t .., så varmt att jag tog av mig linnejackan och satt bar-ärmad.

Så kom då till sist pv.
Han, som tidigare var harig när det gällde att bada i icke-somrigt-vatten - dvs lite kyligare - har ändrat sig helt. Nu tog han av sig alla kläderna (jag hade glömt inte bara cykelhållaren, även hans badshorts) och hoppade i plurret i Adamsdräkten och sen raskt upp igen.
Själv simmade jag en stund, inte länge, men ändå ..., och det var övermåttan ljuvligt.
Inget kaffe, det fick gå ändå.

Och väl hemma igen så har det pratats segelbåt och mejlats och kanske åker vi ner till Landskrona i helgen och tittar på hur båten ser ut  i n u t i - vi har enbart sett den exteriört - och Maja har peppat pv (tänk, så många fina minnen vi får när vi är ute och seglar med er!) och ganska spännande är det.
Det är fortfarande den där Hallberg Rassy 35 det gäller.
Ungefär så här ser den ut, men med trädäck.

För övrigt?
Intressant tv-program ikväll i SVT1; det handlade om hur vår hjärna och kropp hanterar stress.
Jag tänkte på mig själv .., vet precis hur min reaktion vid stark stress blir: är det på jobbet kan jag få ren och skär black-out i skallen .., eller börjar svettas kopiöst. Hemma kan jag hacka tänder. Det har också hänt - men alltid då jobbrelaterat - att jag fått gå och kräkas, bland annat när jag beordades ta över kassaansvaret och allt vad därtill hörde, det var på Ica Supermarket i Ystad.

En gång när jag lyssnade till ett samtal mellan mina barns pappa och hans storasyster, förstod jag av samtalet att döma att hon drabbats av cancer. Det tog en halv minut, så började jag hacka tänder nåt alldeles förskräckligt!! På pricken minns jag var jag befann mig; det var i den stora dubbelsängen av furu i sängkammaren i Kungsängen.
(Det visade sig sedemera att provsvaret var felskickat .., det hörde till någon annan patient).¨

Och du som eventuellt läser här?
Hur reagerar du på stress, rent fysiskt?

En hel massa kvällsfönster ....

... där borta i fjärran .., det bjuder Babsan i Uppsala så generöst på!
Babsan reste med Vingresor till Mallorca och kom sig iväg - vilken tur -!
Tack snälla och så här skriver hon:

Kan inte kommentera på bloggen....
Jag är på Mallorca och är glad att jag kom iväg överhuvudtaget.Att vi flyger med Thomas Cook och Ving ska inte förstöra vår resa.Hem kommer vi det vet vi.Tycker mer synd om dem som inte kom iväg eller dem ex min dotter som bokat resa.
Nu njuter vi och har det gott.Hem på lördag eller någon annan dag det visar sig
Kram Babsan🥰

Besvikelse och ilska ....

Måndag.
Det har varit en orolig natt och pv säger - innan han ger sig av dom dryga två milen på rullskdor - att han har haft mardrömmar ..., ja, efter att ha tittat på småfilmerna som kommit från Mali har fantasin skenat iväg och själv var jag helt enkelt för pigg för att somna. Lyssnade till poddcasten Värvet där Thomas Bodström intervjuades. Helt klart hörvärt!
Bilden: nedräkning till någon resa .., det här satt på mitt personalskåp på Ica Supermarket.

Och så morgon.
Kaffe från bryggaren (nyöppnat paket - vilken doft!) och harry i soffan intill .., och Morgonstudion.
Huvudnyheten är förstås att brittiska resebolaget Thomas Cook har gått i konkurs; ja, det har meddelats natten mot idag. Det lär vara fler än pv och jag själv som därmed har legat sömnlösa.
Bilden: Emma gör mig sällskap till Chania, på Kreta Hur gammal är hon? Kanske nio år?

Bilden: Också Kreta, men nu med Emil och pv.

På sedvanligt vis intervjuas ilskna och besvikna resenärer. En kvinna från Dalarna säger att det är för jävligt att dom inte fått nån information och nu blir barnen besvikna.
Jag tänker att det kan knappast vara världens enklaste sak att hinna meddela alla resenärer när konkursbeslutet aviseras mitt i natten. Och ja, jag förstår självklart besvikelsen.

Helene Benno (reseexpert kan man väl kalla henne, jag gillar henne skarpt) tar upp andra aspekter än den vanliga resenärens .., alla små företagare vilka är knutna eller beroende av resebolagets kunder; restaurangägare .., hotellpersonal och alla runt omkring, det är ju en jättelång kedja av inblandade!
Oj, så mycket oro som ska singla omkring hos många människor just nu!
Oro och besvikelse.
(Hos svenska resenärer träder resegarantin in och pengarna går inte förlorade).

Lite senare, efter andra påfyllning med kaffe: surfar in på Easy Jets sida, det flygbolag vi ska åka med till Liverpool (landar i Manchester) i slutet av oktober. Det skulle jag inte ha gjort. Mest negativa omdömen ., "det värsta flygbolag jag åkt med!", "aldrig mera!" osv. Ja, några positiva omdömen finns ju. Det här flygbolaget är något som biljett-till-fotbollen-arrangören har bokat och jag vet andra - den lurvige i Helsingborg, t.ex. - som kom såväl dit som hem, det eländiga flygbolaget till trots.
Nu gäller det att lusläsa vad man får ha med sig i handbagage, utan att betala extra.

Dagens fönster ....

"Ett hus som används som sommarhus och som ligger vid en glest trafikerad väg i min hemkommun.
Glasrutorna är handblåsta, som man kan se av reflexerna."

Så skriver Guy i Arvidsjaur.

Och jag bara  ä l s k a r  handblåst fönsterglas!
Tack Guy!

Kväller ....

Hela dagen har varit en solskensdag - på så många sätt -.
Bad i havet - två till och med - och vid det sista simmade jag kanske femton meter och det var så ljuvligt så det finns inte ord för det! Fjorton grader i vattnet, men kändes som mera.
Och pv tömde båten på dynor och segel och vi tog hem dom nya överkasten och kuddarna, dom som vi köpte på Ikea i somras, då, när jag kom med bilen till Limhamn och vi kunde köra runt lite.
Vi pratade om att äta på Göstas i Steninge, men glömde bort det.
Dessutom hade vi fika med oss till hamnen.

Och ikväll, innan solen gick ned där i väster, en prommis med Harry,
Kammarkören har konsert i det som kallas "Plåtkyrkan" (Martin Luther-kyrkan) och jag valde att bli hemmavid. Kvällen till ära skulle herrarna ha svart kostym och nån slags grön fluga och två kostymer provades här hemma innan husets herre kunde bestämma sig; båda har tillhört hans pappa.
Nu blev det pappans bröllopskostym; en annan modell med axelvaddar .., ja, jag sa vad jag tyckte och den fick bli kvar hemma .
Nej, varför köpa sig en egen, när man kan ha sin fars!

Ljuset var på gränsen till magiskt vid kvällsrundan.
Mötte Britt som hade brått - solen var ju på väg att försvinna - (jag tror hon missade skådespelet) och nere på ängen stod en ung kvinna iklädd nånting som jag först trodde var en brudklänning, men det var det inte .., det var nåt i spets och typ chiffong och vansinnigt vackert och så var där en fotograf och nån som mätte ljuset och det togs bild på bild.

Längre bort gick ett sällskap som var sååå originellt klädda och hade picknick-korg med sig ., kanske var det här nånting som skulle användas i reklamsammanhang.
Och där kom jag i tjocka sticketröjan och sandaler, ja, byxor också.
Här tycks vimla av löptikar just nu och Harry är bångstyrig.

I fjol den här tiden .., då var jag i Stockholm och bodde tre nätter på båten Gustaf af Klint och varje morgon tog jag pendelbåten - belägen kanske 200 meter från boendet - och så hoppade jag av vid Stadshuset och sen var det ju en liten pjutt bara att ta sig till city. Om man nu ville komma dit.

En av morgnarna mötte jag den här tjusiga unga kvinnan.
Hon var på väg till ett cykelevenemang där deltagarna skulle vara utklädda på trettiotalsvis, om jag minns rätt. Så läckert!! Och sååå långt ifrån mig själv som bara tänkas kan, men det spelar ju ingen roll. Att man själv är helt annorlunda, hindrar inte att man kan tycka andra är hur fina som helst.
Det var hon verkligen.

Nu ska jag för hundrade gången titta på filmen "Du har mail" .., jag vet precis vad som ska hända.

Dagens fönster ....

... fångades i Nynäshamn och det var Ulrika som hade håven redo.

Tack!!

Det är åtta kilometer ....

... härifrån och till Haverdal och det är ju totalt vansinne att köra två mil per dag enbart för att vandra längs den där breda, härliga, hårdpackade stranden, när vi har de allra ljuvligaste vyer här, i Stenjö.
Men nog har jag god lust.
Det tycks som om havet är närmare och större, ja, som om hela världen är närmare i Haverdal.
Såväl i Steninge som här hos oss, är det mer av en vik .., det är helt enkelt inte på samma sätt.

Efter besöket hos grannen som ligger nyligen opererad på Halmstad sjukhus (en blindtarm som brast, bland annat) åkte vi förbi affären och därefter till vännerna från Tyresö, som nu är nere i sitt sommarhus. Det är inte till alla människor man kan svänga förbi så där i förbifarten.
Friherrinnan förstås och Sonja och alla pv:s syskon och min före detta man och hans fru och såklart barnen, men inte för övrigt.
Ändå ringer jag och frågar om dom möjligen vill ha lite gott eftermiddagsfika - det håller vi - om dom bjuder på kaffe?
Jodå.
Inga problem.

Kaffet är klart när vi kommer och vi slår oss ned ute på altanen och Eva tar fram mobilen och visar oss dagens skörd av 1 st Karl-Johan-svamp och så lite mera av Stolt Fjällskivling.
Om det är nånting jag förknippar med denna östgötska som har blivit så tunn och liten, så är det att hon älskar att plocka svamp.

Och medan vi pratar om glödlamporna som bytts ut på gångbanan (på lyktstolparna) och DN:s korsord och lite annat, ringer barnbarnet Lill-Karin som är åtta år och för sin morfar (den halvlånge) berättar hon om ett bad i elvagradigt vatten och jag tänker att han låter så snäll när han pratar med henne och att jag önskar att jag en gång i livet hade hört min morfars röst, eller haft en sån morfar, men Erhard Westerlund dog ju så ung, vid trettio års ålder.

Efter kaffet och pratat går vi ned till stranden - det tar kanske två minuter - och Harry (som har sovit mellan mig och pv på trädgårdssoffan) gör oss sällskap.
Det blir en två kilometer lång eller kort promenad längs havet - enkel väg - och vi möter andra som är ute och njuter av den här ljuvliga sensommardagen och några har hundar i koppel och i sanden finns mängder av avtryck från hästskor och det är på det hela taget en vidunderlig dag i slutet av september.
Några var ute med sina hundar.

Vid Skintans mynning vänder vi och slår oss ned på en gammal trästock.

Och bäcken eller ån - välj själv - gör en tvär gir söderut och så ut i havet.
Harry förundras och dricker lite vatten.

Och den halvlånge hittar ett ägg från en rocka eller en haj och jag minns första gången jag själv såg en sån här sak med hårt skal - jag fattade absolut ingenting -, tills pv förklarade. 

Om man googlar på hajägg, så får man veta mera.

Å, som jag älskar dom här små gröna växterna vars namn jag glömt!
Nej, heter den inte strandarv?
Böjer man sig ner så ser det ut som en liten skog ..., ja, jag blir alltid så glad när jag ser dem.

På tillbakavägen hamnar jag på efterkälken, mest för att några kunder från affären hejar och vill surraa lite (tänk, att det inte bara är jag själv!) och en av dem - en man född 1941 som kom stavgående i världens fart - börjar surra lite och jag får veta att han har nya knäleder, nya höftleder (hade bytt ut ena höften två gånger), samt ny fotled.
"Det är bara huvet kvar Bettan ...", säger han leende.

Nu är det sen kväll och pv har tittat på tv-serien "Shetland" och vi har löst DN:s lördagskorsord, men det tog lite tid .., det var aningen knepigt, tycker jag. Åååå, så skönt när det är överstökat och åå, så roligt när vi håller på!

Over and out.

Kvällens fönster ....

--- fångades av Monet i deras lägenhet i Norrtälje.
Tre små duvor som kanske ville titta in ..., ja, det var inte dåligt!

Tack för fönstret! säger jag.

Och så blev det ....

... helg, men det spelar ju ingen roll, under hela veckan har jag varit icke-inringd och då tänker man inte särskilt mycket på om det är lördag eller tisdag. Och det här med veckonummer, det har helt och hållet tippat överstyr.

Igår ägnade jag ett par timmar åt att kämpa med Dagens Nyheters Nutidskryss, det som kommer på fredagar. Oj, så jag fick googla på allt som hade med vampyrer att göra och även vampyrfilmer! När pv kom hem efter att ha passat Edvin, hjälpte han mig med dom sista rutorna. Härligt! Endast den som ägnar sig åt korsord kan väl ana känslan när man "går i mål"!

Och nu lördag.
Pv har varit på ett möte med Vägföreningen och under tiden började jag med lördagskrysset. Först nere till höger och så arbetar jag mig vidare upppåt. Långordet längst till vänster, det är min absolut min sämsta gren och det brukar husets herre fixa.

När inte Morgonstudion är igång, blir det TV 4 på morgonen.
Där visas ett reportage om hur Alzheimer kan drabba någon som är alldeles för ung .., i det här fallet en femtioårig man som en gång arbetat som pilot.

Oj, oj .., mest hela tiden sitter jag och håller andan .., det är så mycket igenkänning, även om mamma drabbades femton, tjugo år senare än den här mannen, jag menar, rent åldersmässigt. Det är ett gripande reportage och en finstämd intervju av Jenny Strömstedt; då såväl mannen som hans hustru finns i studion och svarar på frågor. Så mycket igenkänning! Så mycket sorg!

(Bilden på mamma och Frida Lundström - som var blind -  kommer från malåsidan).

Det är väl ungefär så här det kan bli. I alla fall i början.
Och mannen vittnar om sorgen att förlora sitt körkort; att han, som flugit såväl Viggen som SAS-plan, inte får köra bil. Ja, det kan man ju förstå, att det måste ta på självkänslan.

Från vännen i Falun (tack Ingrid!) kommer ett intressant urklipp som handlar om fascinationen av fönster.
Ja, man kan fundera på vad det beror på?
Jag minns många fönster.

Ett badrumsfönster i ett sommarhus på Fyn, i Danmark.
Det var ett stort kvadratiskt fönster och man kunde titta ut mot en äng och jag tänkte att så skulle vilja ha det (men har aldrig fått det). Hemma i Malå hade vi ett badrumsfönster höööögt uppe och om man stod och balanserade på kanten av badkaret kunde man se ut. Där stod jag någon gång på 60-talet och såg lagret hos Bergströms Järn brinna upp. Eller jag såg lågorna. Och röken. Det var en kväll.
Från badrumsfönstret kunde man också se Tjamstaberget.

Ett annat fönster.
Vi har då varit på bilsemester i södra Spanien och på väg hem stannar vi till just vid den franska gränsen - ja, vi befinner oss i Frankrike - och i en ombyggd lagård eller ett stall, finns en pizzeria.
Där är en stor matsal och en trappa upp till det som en gång kanske varit ett loft, och där, längst uppe i trappan, ligger en hund och sover.
En liten gästtoalett finns också, med tavlor på väggen. Motivet är rosor.
Och så finns ett litet, litet fönster och glaset är så där så man inte kan se ut, men det finns där och där utanför går hönsen och kacklar.
Jag tänker samma sak då: att så skulle jag vilja ha det.

Idag är det  n ä s t a n  på pricken fem veckor kvar tills vi reser till Liverpool.
Fem veckor och en dag, närmare bestämt.
Den här bilden är från London.

Och den här. Lägg märke till mannen längst till vänster.
Kanske består gruppen av arbetskamrater som nu är ute på vift?

Nu ska jag i alla fall fixa lunch som idag blir färsfyllda paprikor.
När hade vi det sist? Det måste vara flera år sedan.
En rödkålssallad ska fixas .. , med färska broccolibitar i och solrosfrön, allt kryddat med färskpressad citron, lite olja och flingsalt. Några spenatblad ska också få följa med. Solroskärnor också.

Och så kan jag meddela att seglarmannen som gick på grund utanför Skallkroken, han lämnade  hamnen i onsdags och beslöt att ändra kurs, tog sikte på Köpenhamn och tänker därefter följa den tyska kusten, ja, det var i alla fall  e n   plan. Och seglatsen över till den danska huvudstaden hade tydligen gått geschwindt - i bra fart - och där är han nu framme. Tydligen hade han inte fått fatt i det chip som skulle ge honom sjökortet i mobilen, men det gick uppenbarligen bra ändå.
Nu vet ni det.

Dagens fönster ...

Dom där dagarna i Stockholm i fjol i september.
Alla möten.
Biljettkontrollanten på båten som så öppenhjärtigt berättade om svårigheten att träffa Den Rätta.
Om kvinnorna som numera verkar ha så stora krav. Kroppen ska vara perfekt .., det ska vara magrutor och muskler och bra jobb med hög lön och allt sånt.
Vad skulle han ha att komma med? säger han.

Under dom tre dagarna hinner jag åka säkert tio gånger med samma båt.
Den unge mannen blir som en bekant.