När man blir glad ....

Det här är Kajsa - pv:s brorsdotter - hennes sambo Emil och lillflickan Majny, som nu är fem år kanske. Dom bor i Jämtland; först inte långt från Gunnar, men nu lite längre bort, i ett hus med utsikt över vad som känns som hela världen, i alla fall på bild.

Igår fick lilla Majny en lillebror, så nu är hon storasyster.
Och vet ni vad?!
Den lille pojken ska heta Ivar!

"Hette inte din pappa Ivar ...?" skriver Kajsa i meddelandet.

Javisst hette han Ivar.
Kallades Ivar-Nicke.

Och nog är det väl obegripligt att jag blir så glad över att en liten nyfödd pojke ska heta Ivar, men det blev jag. Lika glad som när madamen i Porto i en kommentar nämnde "Syster Ann-Gerd", alltså mamma. Jag blev så varm, så varm.
Precis så känns det även nu.

(Bilden togs när det var dags för bröllop .., Hilda och Patrik skulle gifta sig och nu - om inte förr - skulle Majnys lugg klippas! )

Och innan jag klickar på publicera, vill jag säga: grattis Majny till att ha blivit storasyster och välkommen till världen lille Ivar (som för övrigt inte såg så liten ut på bilden).

Lena (friherrinnan) om det hon håller kärt ...

Denna har varit med mig i hela mitt liv.
Lite naggad här och där, men en sak som jag tycker väldigt mycket om.

Och så den ganska nyinköpta tavlan.
Den känns lite "hemma".

Tack Lena för att du tog dig tid!

Det som betyder nånting ....

Så här skriver hedgrenskan i Trelleborg (vi messenger-pratar ofta och om precis allt möjligt):

Och såklart har jag glömt din maildadress .. ,men ett minne, min mormor, född 1892, som for till Italien på semester. Mormor som definitivt INTE var materialist. Men i Italien köpte hon ett guldarmband. "Jag kunde inte motstå det", deklarerade hon efteråt. 
Armbandet ärvdes av min moster. 
Samma moster som när hon inte hade långt kvar gav det till mig och berättade historien och sa ..."detta ska du ha!"

Tack Kerstin för att du delade med dig!

"Home is where the heart is ...."

Så stod det på ett litet träformat hjärta som mamma inhandlat som minne från New York. Mamma var ingen prylmänniska och när jag skriver det här, då plötsligt, slår det  mig att jag aldrig - inte en enda gång - minns att jag såg henne inhandla nån prydnadssak! Inte en gång!

Jag kan inte heller minnas att hon någon gång sa att .."ååå, den här tycker jag så mycket om!", ja, det skulle ha varit nån tavla i så fall.
Moster Lisbeths äldsta dotter Agnetha och moster Gunvor, dom målade tavlor och dom vet jag att mamma tyckte så mycket om och även andra tavlor, jo, dom kunde hon kommentera - eller jag visste att dom (dom-dom-dom!!!)  betydde en hel del - men för övrigt: intet!

Sen tänkte jag vidare.
Ja, men hur är det med mig själv?

Jo, men jag har ju mängder med saker som jag kan säga att jag älskar högt och innerligt!
Väggklockan hemifrån, till exempel, den jag ser nu när jag lyfter blicken och den tickar och går och visar tiden helt rätt - fem över halv nio - .., och den nya elektriska ljusstaken (inhandlad hos Antik & Design i Åkersholm), den gör mig såååå lycklig!

En liten sten som jag plockade upp från marken i Cornwall, det var då vi skulle ta oss uppför en lodrätt trappa - uthuggen i sten - och jag tänkte att det går aldrig. Det gick. Stenen vilade i min hand.

Brevet som Anna skrev till mormor och där varje meningen avslutas med "hör du de mormor?", det sitter inramat på fotoväggen i hallen och gör mig glad var gång jag passerar.

Skålen som min morfar gjorde innan han dog, alldeles för ung.

Den lilla tavlan som Emma en gång målat/tecknat där hon berättar om en dag på stranden i Ystad och som avslutas med "mormor har rökit".

Men hur kom jag då på att grunna på allt detta nu på morgonen?
Jo, för när jag lade in dom här bilderna, tänkte jag på glädjen jag känner över att ha hamnat i såväl Skåne som här i Halland. Och att jag alltid placerar allt jag drömmer om i Malå, vilket ju betyder att jag älskar Malå också förstås.Och att så är det ju, att där hjärtat känner sig hemma, det blir hemma.
Och hemma kan man känna sig på så många platser.
Jag kände mig väldigt hemma i den lilla, skruttiga kyrkan nära hotellet i London .., den där kyrkan där jag hörde adventssånger.
Eller i det där pyttelilla hotellet i Aostadalen i Italien!
Hemkänsla direkt!

Då skulle rubriken bli att "home is where the heart is", till dom här bilderna från igår, då, när Maria och jag själv och hundarna tog en härlig promenad på den jättebreda och hårdpackade stranden i Haverdal. Jag har bott här i tio år och dit hade jag aldrig tagit henne.

Tankeflykt, alltså .., en gren jag är mästare i!
Och efteråt en skön kväll ..., lammstek i skivor till middag och "Så mycket bättre" som verkligen VAR så mycket bättre än tidigare och det tackar jag GES för. Vilka spelemän! Vilka sångare! Vilken glädje till musiken!

Nu ska jag sätta på kaffe och läsa DN och om ni vill, får ni gärna berätta om saker som betyder nånting för er. Ni får mer än gärna bifoga en bild! Mejla den då bara till bisse151@gmail.com så lägger jag in den. Och berätta gärna varför just den grejen/prylen/vad-det-nu-är, betyder så mycket.
Om ni vill. Ungefär som förr, när vi visade upp våra kylskåpsinnandömen och städskåp och allt möjligt annat. Då, i ett tidigare bloggliv.

Dagens fönster ...

"Bra med rejält och inte oroande besked i förrgår! Här kommer ett belgiskt tågfönster!"

Så skriver madamen i Porto! 

T a c k! säger jag.

Axel och Eva ....

Eva i Tyresö vet på pricken vad jag tycker om; gamla bilder!
Själv har jag nästan inga alls ...,en eller två bilder på min morfar som gick bort så tidigt och farmor och farfar, ja, det var samma sak där.

Men för Eva är det annorlunda.
Mannen på bilden är hennes farfar Axel och om honom har Eva berättat en hel del.
Till exempel att han är hennes hjälte, nästan.

Som engagerad i den fackliga rörelsen blev Axel svartlistad och hade svårt att få arbete, så tillsammans med fru och barn sökte han till slut lyckan i Brasilien.
Som för så många andra, blev det kanske inte riktigt som han tänkt sig.
Hans fru Maria drabbades av gula febern, ena dottern dog och hamnade i brasiliansk jord.

I ett försök att återvända hem, skrev han flera brev till sin bror och bad om ett lån till hemresan. Något svar kom aldrig.
Till sist anade Axel kanske oråd, tog sig själv till ett postkontor och skickade iväg brevet och fick svar så snabbt det nu kunde gå! Javisst, fick han låna pengar! (Måhända skulle broderns svar då komma som poste restante, till postkontoret).
Det visade sig att godsägaren hos vilken Axel hade tjänst, helt enkelt slängt bort breven från Sverige.
Vilket öde!

På bilden här ovanför (lägger in den igen, så slipper ni skrolla) är Axel 80 år och barnbarnet Eva är 3.
Om jag minns rätt är Eva född 1943 .., då borde denne Axel varit född 1866!
Här hämtar han grus som ska blandas till cement, ja, det ska bli en farstutrappa till sommarstugan, den som ligger ganska högt beläget.
Ett gammaldags ok av trä har han över axlarna, men såna används ju än idag, i mer fattiga länder.
Och Eva har rosett i håret och håller en docka i famnen.

Här syns den lilla stugan, den som så småningom inte alls låg ensam där vid skogsbrynet, där kom att bli andra stugor och vägar som drogs kors och tvärs. Jag tror att det här är utanför Norrköping någonstans; Eva får väl rätta mig i nån kommentar. Och nu är stugan såld.

Så här säger hon om sin farfar Axel: "Tänk, jag minns ju honom som en man i sin krafts dagar .., men här på bilden är han ju redan då äldre än vad jag jag själv är just nu!" säger Eva häpet.

Tack för bilden Eva!
Underbar är den!

//Intressant läsning om dom svenska emigranterna - dom som gav sig av till Brasilien - det hittar man här och det är också därifrån jag lånade annonsbilden.

På Mekonomens parkering ....

För en tid sedan agerade friherrinnan sömmerska och bistod mig när det gällde att få ordning på yllekappan, den som jag en gång fick överta av henne och som tack för detta, utlovade jag ett besök på Lilla Napoli i Falkenberg. En pizzeria av det mer annorlunda slaget (helt klart en underdrift). 

Friherrinnan är ju en kräsen madame när det gäller mat och jag tänkte att det här kommer måhända inte att falla henne i smaken, men se, det gjorde det! Underbart! 

Jag är ju den mest enjängda människan på jorden (nej, pv slår mig!) och valde därför pizzan med sardeller och jag vet ingen pizza som är så himmelskt god! 

Det var knökfullt med människor nu när partytältet (det som finns sommartid och fördubblar ytan för bord och gäster) och varmt förstås .., men oj, så gemytligt (jag börjar låta som en väckelsepredikant, hör jag)! Personalen är - håll i er - underbar! 

Ja, men det blev en trevlig afton/kväll, om än kort, ty det var många som stod och väntade på att få ett bord. Allt är spartanskt. Lamporna är gjorda av större plåtburkar som en gång innehållit tomatsås eller i alla fall tomater .., och så här schangdobelt ser taket ut.

På väg hem berättade pv att där väntade en överraskning. 

Jag förstod ingenting. 

Men vilken härlig sådan!! Äldsta dottern, "Doktor Böhlander" hade då kört ner från Stockholm tillsammans med hunden Charlie och nu sover hon gott i gästrummet (det som vi kallar för Gunnars Rum, men Gunnar har ju lyst med sin frånvaro i många år nu, så snart får det heta Marias Rum.

Nu är det lördagmorgon (om ni möjligtvis har tappat räkningen på veckans daga). 

Pv har stekt ägg och gjort sig klar för en halvdag i Skallkrokens hamn, där det idag är bomupptagning. Och jag tänker ta mig en titt i Annies Gård där det är julmarknad och kanske får jag med mig dottern, vi får väl se. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

Nej, det är inte advent ännu, men stjärnor i fönstret kan man ju när man vill - för övrigt bestämmer man ju själv - och det här var ett av mina fönster i lilla ettan i Ystad. Det mot väster. Där bilarna står på bilden, där är Möllers bageri som ännu finns kvar, om än i lite annan form.

Det hände sig på Regementsgatan att en man i 35-årsåldern en gång knackade på mitt fönster och sa att jag borde ta ner ljusslingan. Nu var ju julen över. Då tänkte jag på mamma och på hennes tid i demensboendet. Mamma hade tagit fram elljusstaken och tänt den redan i maj och någon tyckte att detta var ju helt galet, så kan man ju inte göra.

"Jaha .., inte jag visste att det fanns en sån lag ..", sa mamma.

Jag sa att ljusstaken fick fortsätta att lysa hela sommaren ut om hon så önskade.

Så är det här också.

Efteråt ....

Till alla rara vänner som skrivit och peppat i det föregående inlägget och på andra ställen också: så här blev det. (Många av er vet ju redan, ni som läser på instagram).

Jo, läkaren visade sig vara en vacker, mörkögd skönhet som heter Lynsey och hon var väl i trettiofemårsåldern. Men först kom en sköterska - som jag trodde var läkaren - och frågade om jag fyllt i hälsodeklarationen och det hade jag, allt utom vikten. Jahapp, då blev det till att gå en golgatavandring till ett annat rum och ställa sig på vågen. Det var kanske då som blodtrycket sköt i höjden likt en fyrstegsraket!

Nåväl, kvinnan jag trodde var läkare, det var alltså sköterskan och hon var rar och vänlig och så kom den mörkögda och presenterade sig och förklarade att det skulle bli operation redan på onsdagmorgon och då ska man ta bort den där knölen (som dom tror är en godartad knöl, men dom vill vara säkra) och så ska det väl kollas om där är celler som inte ska vara där, ja, nåt sånt. Jag måste inhandla en sport-behå och operationen blir under narkos (måtte jag  i n t e   må så illa som jag brukar!!) och om jag nu inte slår nytt kräkrekord efteråt, får jag åka hem på kvällen.

Det kändes bra alltsammans.

Jag har ju hela tiden talat om hur lugn jag känt mig och det HAR jag verkligen.
Men vad man känner och hur kroppen reagerar en helt annan sak.
Hela tiden, från det vi satt i väntrummet, var jag knallröd i ansiktet och när läkaren tog blodtrycket log hon och sa att oj, oj, oj .. då var det uppe i över 220!!
Jo, jo.
Så var det alltså med mitt inre lugn.

Efter att ha vilat en stund gick det ner till 180 .., och efter ytterligare tjugo minuter hade det totalt gått ner sjuttio enheter - och då sa hon att "ja, det är ju helt klart oron som gör det här .., det blir nog bra".
Så här är det  a l l t i d  när trycket ska kollas.
Inför operationen i Hässleholm senast fick dom invänta mitt lägre tryck .,. det gick till sist :)

Friherrinnan bjöd på kaffe efteråt och ytterligare någon timme senare, åkte hon, pv och jag själv (plus Shejken) till Skallkroken och såväl friherrinnan som jag själv tog ett dopp i ett iskallt hav (kan man tänka sig ..., fem grader varmt idag!) och hela underredet domnade av innan jag kom i land, men sen var det som alltid hur skönt som helst!

Bilden visar hur det såg ut efteråt.
Jag kan säga att det gick snabbt att få på sig kläderna.
Och jo, jag vet att många tror att detta är totalt vansinne, men det finns ju två som också vet att så inte är fallet: Cruella och Ulrika. Det är helt enkelt obeskrivligt och bättre rehab eller lugnande medel kan omöjligen finnas! Man blir så glad efteråt. Och lugn.

Vi satte oss mera i lä än på bilden och fick solen mot oss.
Glögg för pv och mig själv, friherrinnan som inte tycker om kardemumman i dom flesta glöggvarianter (men jag tycker nog att det mest är nejlika som ger smak) valde kaffe.
På slutet trillade friherrinnans älsklingsmugg ner i vattnet, men Räddningspatrullen kom såklart till undsättning och så var det problemet ur världen.

Ja, ungefär så har det varit.
Jag tänkte att lyckligare än så här blir man väl inte.
Och allt det röda i ansiktet försvann i ett huj!

Nu ska jag inte besvära er längre med allt detta.
För mig har det varit ett sätt att "skriva av mig" alla tankar som snurrat runt!

Kram till er alla!
Ja, verkligen! Från hjärtat en stor och varm kram!

Fredagmorgon ....

Sover dåligt natten mot idag, men tänker att det kanske var kvällskaffet som var orsaken.
Nåja, känner mig pigg ändå.

Vi dricker kaffe .., tar var sin macka .., harry får en också.

Småregnigt ute, men varmare än igår.
Jag säger till pv att senare idag, då fixar jag glögg och så, när han ändå ska till båten, tar vi oss ett dopp

Igår visades i Sydnytt (som vi råkat få in som "vår lokala kanal", till min oerhörda glädje! och friherrinnan förstår bara inte varför vi ändrar till Västnytt ,-)  och där visades ett inslag som handlar om kallbad i havet (eller i någon sjö, det spelar ju ingen roll).
Många bloggvänner tycker nog att man är galen som ägnar sig åt sånt här, men nu börjar det blir åtskilligt mer accepterat.
Fyra och fjorton in i programmet kan ni själva se! Ett härligt litet reportage från Skåne blev det, med en lite filurig reporter.

Nu ska jag göra mig i ordning innan vi åker in till sjukhuset.
Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

"Morgon i Trehörningsjö ...", skriver Cecilia N.

Och så blev det kväller på samma plats.

Tack Cecilia för ditt bidrag!

Inget uppringnings-id ....

Torsdag förmiddag.
Jag har tagit Harry på en längre promenad än vanligt; vi går Kvarntorpsrundan och först har jag solen i ryggen och det blir vansinnigt varmt och jag får ta av mig mössan och knäpper upp kappan .., möter en ung mamma med barnvagn (och litet barn) och vi säger att ååå, vilket härligt väder, men just inget mer. Hon är kanske ute i motionssyfte och då brukar dom nästan springa med sina barnvagnar.

När jag svängt av och klivit över A-stegen; det är där borta vid sommarstugorna (ser en äldre farbror gå omkring på sin tomt och hör ljudet av någon som sågar ...) ringer mobilen som jag har i kappfickan. Tar upp den och ser att på displayen står det "Inget uppringnings-id".
Bilden här ovanför, det var precis där jag stod.
Inget uppringnings-id.
Då anar jag.

Och jo, så är det.
Det är någon som presenterar sig som "Emily från kirurgmottagningen" och hon undrar om jag har möjlighet att komma klockan tio i morgon för att träffa kirurgläkaren och ta del av provsvaren.
Jag frågar om det inte är möjligt att få dom svaren via telefonen, men det går inte.

"Och så vill han ju undersöka dig", tillägger hon.

Kirurgmottagningen .., en läkare som vill berätta om provsvaren och undersöka mig.
Jag utgår ifrån att det då kanske blir operation.

Jag säger att det går bra .., och ringer sedan pv som sedan ringer upp och eftersom han är ledig på fredagar, ja, så gör han mig sällskap till sjukhuset.

Jaha, ja.
Vad känner man?
Jag vet inte, men jag tänker att näää, jag ska banne mig inte knäckas av oro!

Stannar upp och skriver på familjechatten och berättar.
Ringer friherrinnan - eller ringde hon mig ? - och hon säger att om jag vill, kan hon sätta på kaffe och så tar vi den där chokladkakan som är så god till, vad säger jag om det?
Jag säger att det blir utmärkt.

Nere vid lilla hamnen träffar jag en kvinna som är ute och stavgår. Lite småprat. Hon är nio år yngre än jag själv och arbetar i Falkenberg, på pallitativa avdelningen och stortrivs.

Havet ligger alldeles stilla .., ja, det är så svindlande vackert så det går inte att beskriva i ord!

Sen hemåt.
Harry får stanna hemma .., "matte kommer snart ...!" säger jag och tar sedan sikte på Steninge och friherrinnan har dukat fram ute i solhörnan och där sitter vi någon timme kanske, med solen mot kinderna.

Vad pratar vi om ..., ja, säg det? Lite om morgondagen.
Men också om allt möjligt annat.

Den där utmaningen ....

... att visa sju bokomslag - böcker man älskar - ja, det här blir det sjätte bidraget.

Nej, jag kanske inte älskar just den HÄR boken av Torgny Lindgren, men den jag verkligen tänkte på, den hittar jag inte. Vilken det var? Jo, Norrlands akvavit. Den där underbara berättelsen om den forne predikanten Olof Helmersson som återvänder till Nedre Avabäck i Västerbottens inland och nu för att "av-frälsa" dom tidigare församlingsmedlemmarna, vilka han en gång i tiden ledde till salig frälsning.

S o m   jag älskar den boken!
Inget går som herr Hlemersson tänkt sig!

Och Torgny Lindgren, han är verkligen en stor favorit hos mig.

Dagens fönster ....

En älskad systerdotter - för övrigt den enda jag har - slår personbästa och fångar fönster i London!
Hur glad blir man inte då?

Där har hon varit på konferens i några dagar, men är vid det här laget återbördad till moderlandet.

Detta är utsikten från hennes hotellfönster.

Tack Rita!

Mätarens vänstra hand ...

Plötsligt ser jag nåt gult som skymtar uppe vid infarten.
Jaha, då förstår jag! Det är han som ska mäta uterummet och kontrollera att måtten med dom som pv angav, är likadana. Och nej, det är inte Falkenbergs kommun som varit senfärdiga, det är pv som glömt att skicka in den sista handlingen.

Det visar sig vara en trevlig och pratglad herre det här, han med måttbandet.
Femtioett år, Lejon, mellanbarn (en äldre och en yngre syster) och i hur många år som helst har han arbetat med samma sak.

Och han frågar hur jag, som måste komma så långt norrifrån, ("få se, vilka städer finns det i Västerbotten ...?" undrar
 han och jag räknar upp Skellefteå, Lycksele och Umeå) trivs här i Halland, ja, själv är han född inte långt härifrån.

På den där frågan hur han trivs med jobbet, svarar han utan minsta betänketid .. "en tia!"¨

Jo, men det blev ett trevligt möte.

På Facebook ....

... har jag blivit "utmanad" att under sju dagar lägga ut en bild per dag av omslaget till någon bok man verkligen tycker är nånting utöver det vanliga. En bok man älskar, står det. Man får inte skriva någon kommentar om boken och det kan ju vem som helst som läser  h ä r  begripa, att då blir det svårt för mig. Kanske är tanken att man ska väcka nyfikenhet för det icke-beskrivna-boktipset?

Problemet för mig (problem och problem ...) är att jag aldrig - eller sällan - har kvar själva omslaget. Eftersom jag alltid ligger och läser (om jag inte sitter på ett tåg) halkar omslaget ofta ner .., kasar liksom och då tar jag av det och sen är det borta.

Dagens Elisabet-tips, det är i alla fall den här underbara boken och nu tänker jag berätta varför.

Boken handlar marsvinet Herr Muffin som får ont i magen och blir svårt sjuk.
V ä l d i g t  svårt sjuk.
Och så tänker han på sitt liv .., så där hur bra han har haft det.

Han tänker på sin fru Victoria som inte längre är i livet och han önskar att han hade varit mjuk och inte tjock (vem tänker inte på det!) och tänk, om han hade kunnat klättra uppför ett träd!
Sånt.

Och precis som när vi bloggvänner har berättat om det som gjort oss glada och tacksamma, så tänker Herr Muffin likadant. Hur många gurkor han ätit i sitt liv och allt gott gräs och post som han  har fått! Ja, men det är ju precis så jag tänker! Alla goda mackor och goda middagar man bjudits på och alla brev som kommit och gjort hjärtat glatt!

Den här boken - som jag köpte när Anders var liten - kom jag verkligen att ÄLSKA.
Så ömsint den är! Och så fin text och så mjuka bilder och man förstår verkligen hur ledsamt det är för Herr Muffin. Av boktiteln förstår man ju hur det kommer att sluta och jag som tycker att det är intressant att läsa dödsannonser, ja, jag är helnöjd när jag kommer till sista sidan.
Och titta på Herr Muffin där han ligger i sängen .., titta hur genialiskt Anna-Clara Tidholm har fångat den där tröttheten!

Jaa .., sen vankas begravning och Herr Muffin görs i ordning och läggs i en liten kartong med "mjuk och vacker i mossa i botten".

Och begravning förstås.

För kanske tjugo år sedan gav jag den här boken till en liten kille på fyra, fem år kanske - jag minns inte riktigt hur gammal han var - och föräldrarna blev i det närmast chockade. Ja, men hur kunde jag? En sån hemsk bok!!! En bok om döden!
Det blev liksom helt fel.
Så olika kan man se det.
Och fortfarande  ä l s k a r  jag den här boken!
Tack Anna-Clara Tidholm för dina ljuvliga bilder och tack Ulf Nilsson för texten!

Och nu har jag tagit igen det här med att man inte får kommentera boken - jag gör det här i stället -.

Dagens fönster ....

Så här skriver annannan :"Först kom bussen.
Sen kunde jag fotografera in i köttaffären som jag stod och spanade på!"

Och jag säger  t a c k!

Summering ....

Så underbart att Harry är pigg och kry igen!
En viftande svans .., nån som kommer med nosen nära ens ansikte .., pigga ögon .., oj, så lycklig man blir! Och det har varit en skön kväll. Räfsade återigen ute på tomten och fyllde ännu en säck med våta löv. Plockade bort sånt som inte ska vara utomhus, tömde några krukor, fäste en presenning över ett antal trädgårdsstolar, gjorde en stor laddning köttsoppa och middag till pv när han kom hem.
Eldade i pannan; fick upp rejäl värme till varmvattnet.
Har - om vartannat - gosat med sigge och Harry.
Placerade en ljusslinga i uterummets ena fönster. Så fint det blev! Nu lyser det upp lite på fönsterbrädan - slingan fick ligga längs efter -.

Har pratat med äldsta dottern på väg till intensivjobbet på KS.
Jo, hon älskar sitt jobb.
Och in kommer knivskurna ungdomar och det är ond, bråd död och död som inte är ond men ändå just död och människor som är så svårt sjuka. Och anhöriga som ska tas om hand. Jag som råkade spärra mig själv vid postens inloggning, ja, men tänk vad jag skulle kunna åstadkomma bland alla sladdar och maskiner och kontrollapparater .., vilken fasa om man gör fel!

Och jag pratar också med lillpojkens mamma i Malmö.
Så mycket glädje! Och snart är den lilles pappa hemma igen, efter månaderna i Mali, i Afrika.
Har även surrat med Torun i Staffanstorp som berättar att hennes arbete nu, det är det bästa hittills. Mängder med kundkontakter - mest norrmän - och pendlingen till och från Köpenhamn ger tillfällen till otaliga mänskliga möten. Hon låter glad, för att inte säga helt euforisk!

Min svägerska i Alingsås ringer också.
Hon har svårt med minnet och säger att hon inte förstår hur fallet hemma gick till, då, när hon slog sig sönder och samman och allt elände efteråt. Alltid när samtalet är på väg att ta slut säger hon "jag älskar dig!" Det har hon sagt så länge jag har känt henne, det vill säga sedan jag var sexton, sjutton år och bodde i hennes lägenhet i Göteborg, tillsammans med den då unge mannen som skulle bli pappa till mina tre barn. Hon var lika snäll då. Inte en enda gång på alla år har vi varit osams.

Så ringer Sonja.
Nja, hon vet inte riktigt om hon kan följa med till Lilla Napoli på fredagkväll, tillsammans med friherrinnan , men vi försöker att övertala henne. Så där är det ofta med den rara Sonja .., att hon har svårt att bestämma sig. "Och inte är väl jag nåt trevligt sällskap ...?" säger hon och vi protesterar.
Hon låter trött.
Fina, fina Sonja.

Pv arbetar och står i ..., har varit provvakt hela dagen och det har varit långsamt, tycker han. I morgon är en vanlig dag. Matte, naturkunskap. Då cyklar han. Själv ska jag fortsätta med tomten .., jag ska hämta hem ljung och enris och göra lite fint och fixa det sista i växthuset.

Jag tänker att livet känns så bra.

Många fönster på en gång ....

Så här skriver fönsterfångerskan: "Från restaurangens (Furusunds värdshus) panoramafönster ser man vid niotiden på kvällen en karavan av de stora höghusliknande Finlandsbåtarna på väg ut från Stockholm. Den här bilden visar en av dem, Amorella, som sakta glider förbi i höstmörkret med begynnande discodunk."

Och på Furusunds värdshus "förfirades" fönsterfångerskans födelsedag - den sjuttiofemte i ordningen - som egentligen är idag, tisdag.

Grattis Monet! säger jag och tack för bilden.

Inget sömnpiller ....

Foto: Anna Johannessen

Igårkväll var jag ovanligt pigg och kunde omöjligen somna.
Då surfade jag runt lite på sr.play och upptäckte att jag missat Söndagsintervjun i P1 med Martin Wicklin. Ja, jag arbetade ju i söndagsförmiddag.

Såg att det var skådespelerskan Yvonne Lombard (med sina typiska glasögon) som var gäst och tänkte att det kunde nog bli intressant. Det blev långt mer än så; det blev ett jättefint möte mellan henne och programledaren.
Och titta på bilden .., kan man tro att den här kvinnan är NITTIO år!!

Här en länk till programmet om någon vill följa med på en härlig livsresa.

Annat som gjorde hjärtat glatt.
Jo, jag köpte mig en bukett tulpaner igår. Många människor anser att sånt ska man inte syssla med förrän efter jul, möjligen, möjligen en bukett röda tulpaner till julbordet .., men nu tillhör jag ju den sortens människor som inte bryr mig i sånt, så nu har jag fördelat bukettens blomster i tre olika vaser - en i vardagsrummet, en enda liten tulpan här till höger om där jag sitter och tre på köksbordet.
Det är inte klokt så lycklig jag blir!

Tar Harry och går ner till stranden.
Isvindar även idag, men nu är jag mer påpälsad.
Möter en för mig obekant kvinna (måste ju bo längst ner på vägen) och vi hejar och hon säger att hon är på väg till det stora hönseriet för att köpa ägg. Jaha, ja.

Ännu finns några små tuvor med blommande trift. Ljuvligt att bo i ett land med olika årstider, även om dom inte är lika vitt skilda åt som hemmavid.

Nu är allt som vanligt igen med Harry. Han är glad och sprittig och skuttar omkring lite på stranden .., vill kanske att jag ska kasta nån pinne ut i havet, men jag hittar inga pinnar, så det får vara. Mängder med ilandflutna brännmaneter ligger i sanden. Harry noooosar lite, men bryr sig föga.

Och nån har tappat "sitt ord och sin papperslapp" .....

Men gråter förhoppningsvis inte övergivet.



Hur många gånger läste inte mamma upp detta för mig ...?
Till sist kunde jag den utantill.

Nu blir det kaffe!