När man ringer 112 ....

Det blir en bra natt utan våldsamt hostande.
Vaknar vid fyratiden och kan inte somna om. Lyssnar till ett sr-play-program med Astrid Lindgren och klockan sex börjar Morgonstudion. Det pratas om älgjakten som tar sin början just idag.

Kanske är det därför jag drömmer om en påkörd och död stor älgtjur som ligger snett över vägen på Hammargatan hemma i Malå? Just när jag passerar älgen, ser jag hur den tittar upp på mig .., den har långa ögonfransar och är så fin.
Död är den uppenbarligen inte.
Jag beslutar mig för att ringa 112, knappar in siffrorna på mobilen, men det blir bara fel .., jag hör massor med röster, men alla är bekanta och någon frågar varför jag håller på att ringa och det är ett enda sammelsurium av prat. Får någon slags panik.
Testar med 11414, men det är samma sak där.
I drömmen inser jag att demensen har slagit till på allvar.
Att det är kört.

Men .., så vandrar jag omkring på Uddvägen - också det hemma i Malå - och där står Ove Lundqvist och gör fint på gården och jag vet att han är jägare och han lovar att ta sig an den stackars älgen. Han går in och hämtar geväret.
Sen vaknar jag.
Omtumlad.

Nog är det underligt, detta att drömmar kan bli så verkliga, så där så att man nästan inte tar sig ur dem!

Vid åttatiden äter vi frukost ute på altanen.
För pv berättar jag om drömmen och vi pratar om morgondagen när han ska ta buss och tåg upp till Bohuslän och plötsligt ringer en av rektorerna på det gymnasium där pv tidigare arbetat under många år .., kan han möjligen tänka sig att bistå dem, tro?
Det kan han .., (allrahelst med tanke på båtdäckets kostnader) och det beslutas att han ska höra av sig, ja, han ska träffa den ansvarige nästa måndag.

Det är en sån  f i n  morgon.
Ljuset är mjukt och luften mild.
Sigge kråmar sig runt mina ben .., Harry får resterna av äggröran .., jag fyller på frön till ekorrar och småfåglar .., sonen - på väg till Karlsborg - ringer och pratar länge.
Eller lyssnar länge.

Och från hans sambo kommer en bild av lillkillen på väg till förskolan .., han och hans mamma sitter på en gungbräda och den minste åker högt upp i luften och tycks glad och nöjd.

När vi i somras tog Palmbussen från Gislövsläge (där vi låg inblåsta) till Smygehuk och där besökte det enormt stora magasinet där olika hantverkare sålde sina alster, berättade pv att han sett en liten mössa som ju vore perfekt till Elliot, han som är sååå fascinerad av traktorer och stora hjullastare.
Själv tyckte att jag mönstret var hemskt .., men mössan blev inköpt och till min stora glädje används den tydligen. Den här bilden kom idag, något beskuren av den lilles farmor.

Letar en bild, finner en annan.
Påminner mig om ett konstkort jag inhandlade på Akvarellmuséet i Skärhamn. Jag tyckte om motivet av målningen, men visste rakt inte vad som var upp och ned.

En riktigt, riktigt fin måndag önskar jag er som tittar in!
Och tack till er alla som slog er ned en stund i bloggsoffan och småpratade en stund häromdagen.
Det värmde i hjärtat må ni tro .., Anne i Mantorp, Barbro, Babsan, mossfolk, Kia, Turtlan i Karlstad, Cecilia N och Elisabet utan h - kan det vara Elisabet i Värmland -? Ett hjärtevärmande mejl kom också från Berit i Malå .., före detta arbetskamrat på Nilahallen och jämngammal med någon av mina döttrar eller kanske lite äldre.
Varm kram till er alla! Och även till er andra, ni som förgyller ens tillvaro men inte fanns med just den här dagen!

Dagens fönster ....

"I lördags var jag hos "vännen vid sjön" på en liten klassträff, du vet de där träffarna vi har var sjätte vecka, jag och mina och två vänner. Vi som gick grundskolan ihop och lärde känna varandra hösten 1971.

Sedan i mars är vi alltså bara tre, då kvinnan som stod mig närmst förlorade sin långa kamp mot cancern. Under många år träffades vi på måndagkvällar, men nu väljer vi att träffas på helgen istället. Då blir det mycket snickåsnack vid en lång brunch. Det känns bra att göra något annorlunda, nu när livet inte längre är som vanligt.

Bilden tog jag i den lilla röda stugan där vi satt i lördags, grönskan som syns är vass, då stugan ligger ända nere vid Ringsjöns strand."

//Så skriver hon som är min mentala "lillasyster" och heter Pernilla och bor i Skåne. 
Tack! säger jag.

Sånt man tar för givet ...
Några tankar efter månader av isolering. Om tre månader fyller skribenten nittiotvå år.
Så här skriver hon:

"Mitt eget liv har i sommar kretsat helt kring min trädgård, men nu har coronan luckrats upp lite, och jag har fått tillstånd av de mina att handla mat. Klockan sju, vid öppningsdags, brukar jag vara på ICA, helst på tisdagarna, då det är vad jag kallar pensionärsträff. (Bilden här ovanför visar hur hennes behållare för trädgårdsavfall såg ut .., vilket jobb att fylla den med alla dessa rosor!)

Jag vaknar alldeles onödigt tidigt på mornarna, så det är rätt tid för mig, men de flesta andra tar väl gärna sovmorgon, så det är verkligen glest mellan kunderna vid den tiden. Vid kassan har jag varit ensam. En så vardaglig sak som att gå och handla mat, vilken upplevelse det är efter så lång isolering! Att gå längs diskarna och få ta del av alla erbjudanden!

Bilden kom inte idag, utan tidigare i höstas.

Forts:
Det känns visserligen som sommar fortfarande, med växterna verkar gå mer efter
almanackan. Allt fler tycks ha gjort sitt och börjar vissna. Kvar är blommande höstastrar och så mina solrosor, men också de har börjat tappa sugen. Det beror nog på att de är så
oerhört långa och kraftiga och inte klarar hålla sig upprätta i den lösa jorden, och jag har inte kunnat stötta dem med alla tänkbara bågar och käppar.

Men EN sträcker sig majestätiskt över de andra. Den står stadigt vid yttertrappan, för jag har bundit den mot trappräcket. Den är nu högre än huset, gissningsvis fem meter. Då jag tar ned den för säsongen, ska jag faktiskt mäta den. Måttet får Du i ett annat brev."

Elisabet skriver: Och tack du underbara brevvän som så förgyller min tillvaro!

Söndagmorgon ...

Knalldålig hela natten.
Hostar nåt hemskt.
Förkyld.
Blir inget besök utanför huset idag.

Ett fönster på glänt.

Duschar.
Piggnar till lite.
Mobilen plingar till.
Å, fejs-tajm med minstingen i Malmö.

Visar den tovade kossan, den gröna draken och svalan - alla hänger dom i ett fönster - och när lillkillen är här, hälsar vi alltid på dem på morgnarna.
Får veta att natten mot idag har han sovit i sitt eget rum.
Tänker att detta med att kunna ses så här (han springer och hämtar sin lilla traktor och ska visa farmor .., det är ju så suveränt och att få ett leende när man ses i en stor och en liten ruta på skärmen .., ja, men det betyder så mycket!)

Tidigare på morgonen, tittar jag på detta.
Underbart filmat .., som fragment ur en verklighet.
Andra kanske finner det splittrat, men för mig är det som bäst.
Bra skådespelare som alltid när det gäller brittiska produktioner.

Pv lyssnar till USA-podden, just nu talar Fredrik Reinfeldt.
Många fnyser åt sociala medier, dit hör inte undertecknad.
Eller övertecknad, kanske.

Nu frukost.

Söndagsfönstret ....

... fångades av Ulrika som nu kan kalla sig för en riktig hönsmamma!

Tack! säger jag.

Minnesbilder ....

Ler ännu åt firmabilen i Kungälv med texten "Lagar allt, men inte mat".

Och jag tänker på alla pratglada människor i Skärhamn. Bohuslänningar allesammans.
Och ... det var inte alltid jag som inledde ett samtal.
Och alla rena toaletter som vi besökte! Inte en enda en som var i dåligt skick; kanske mest beroende på att det nu inte var högsäsong.

Älskar påhittiga människor!
Den här finurliga kärran stod prydligt parkerad på Gullholmen.

Hade jag önskat att vi blivit kvar på Gullholmen?
Svar: ja!
Och kanske var en av musikerna mannen från Edinburgh, han som stod i sin segelbåt och småpratade med förbipasserande.

För tio år sedan besökte vi även då Gullholmen, men inte med båt.
På kyrkogården upptäckte jag en minnessten över stupade fiskare. Tänk .., att en far och mor förlorade tre söner samma år - kanske på samma gång -?
Isak, Anders och Jakob Karlsson.
Nu nämnde jag era namn, bröderna Karlsson.

 Då, 2010, satt vi just här och jag såg segelbåtar segla förbi, kanske på väg ut ur hamnen?
Bilden togs just då.

Här var det. 
Nu kom vi själva precis där och pv sa "det var där borta vi låg och läste var sin bok Elisabet!"
Tio år sedan.
Tiden går så fort!

Och tänk ...(det är mycket tänk) att grått kan vara så vackert!

Segel tas ner och sätts upp.
Sjökortet kollas med jämna mellanrum.
Här är tätt mellan öarna och många grund.
Motorbåtar fräser förbi.
Alla hälsar på varandra.

För övrigt?
Har nu på morgonen lyssnat till riksdagens talman Andreas Norlén i SR:s Söndagsintervjun. Jag tycker om honom. En tråkmåns tycker säkert många, men jag tycker verkligen att han ser så sympatisk ut. 
Eller "ser". Han låter sympatisk.
Tar sin talmansuppgift på allvar.

Och pv har åkt till stan för att handla diverse verktyg inför resan norrut, till varvet, igen.
En stuga ska hyras .., det är mycket som ska planeras.

En riktigt fin lördag till er alla (två, haha ...)!

Dagens fönster ....

.... kom susande från Portugal.

Först tyckte jag att det stod "Direktörsfönster till dig!"

Så var det inte.
Det var "Direktfönster till dig!"

Tack annannan. 
Vilket underbart hus och undrar just vad det är för ..., buske kanske ...?
Tyckte till en början att det var ett träd, men så är det måhända inte alls?

Ps. Och annannan som också haft ett nästan månadslångt uppehåll och fick mig att misströsta .. - jag tänkte att nu är det nog goodbye för alla bloggare - är också, liksom Ulrika, tillbaka på banan! Härligt! Ds.

För övrigt så har .... 

...  Ulrika börjat blogga igen!

Och fått tillökning.
Grattis!!
Här är länken och den finns nu åter i min blogglista.
Välkommen tillbaka Ulrika!

Snabba beslut ....

Någon gång mitt på dagen i onsdags - då, när jag tagit ett hastigt dopp i havet tillsammans med friherrinnan och hennes goda vänner - ringde pv och frågade om jag inte ville göra honom och Tommy sällskap på sommarens sista segeldag, från Skärhamn till Vindön dagen därpå?

Det längsta jag varit i Bohuslän var till Björkö (det var där jag brände mig så hemskt på en manet) och jag sa att ..., men jag vet inte .., det kom ju på så hastigt .., och jag tänkte på bilresan upp .., att köra genom Göteborg och ner i Tingstadstunneln och all tung trafik och Tjörnbron som är så hög. Allt det for genom huvudet. Allt som kunde hända.

Men så tänkte jag o c k s å  på hur roligt det kunde bli och det tog inte mer än tio minuter kanske, så sa jag "okej, jag kommer!"

Det blev till att packa ihop i all hast .., vattna blommorna .., ställa fram mat till sigge - i såväl uterummet som i köket(vi har ju kattlucka) och fylla med solrolsfrön till fåglar och ekorrar och prata med grannen som lovade titta till sigge och sen iväg! Harry fick såklart göra mig sällskap.

Gick det då bra att köra genom Göteborg?
Svar: ja! Men oj, så koncentrerad jag var .., ingen radio påslagen .., ac:n skruvades ner .., inget fick distrahera mig!

Nåväl, vi kom fram nästan exakt samtidigt till Skärhamn och jag sprang ner till bryggan för att fånga deras ankomst och då såg det ut så här., som på bilden här ovanför.

Vi fick bra plats vid en brygga och intill oss låg två Bavariabåtar där män i vår ålder kompisseglade och blev allt mer pratglada allt eftersom kvällen led.

Pv och jag själv gick till badstranden vid Akvarellmuseet och tog ett kvällsdopp i ett svalt hav - men hjälp, så skönt - och så vanvettigt vackert!
Det var där vi badade sommaren 2009 på vår första gemensamma semester och det var då pv sa att "bara så du vet, så är din baddräkt rätt lös i grenen". Ja, men det var ju underbart att få veta det .., så där när man haft i något års tid!

Träffade en familj från Stuttgart som också badat och som var lyriska över hur fint det är i Bohuslän. Och tänk, så lite människor här var!

Det blev en trivsam kväll.
Pv bjöd på thaimiddag en bit från hamnen .., vi gick hem i  solnedgången och fick koden 1569 till dusch och toalett och gjorde sedan ganska tidig kväll; T och pv hade ju seglat natten och inte fått mycket sömn. (Det visade sig senare att pv fått fel kod från hamnvärden .., det var inte alls den koden och arma den som kämpade för att komma in till toaletten och så öppnades inte dörren! Själv vände jag på siffrorna och se .. Sesam öppnade sig!)

Jag frågade båtgrannarna vad det för underlig flagga dom hade?
Jo, den här rutan uppe till vänster var alltså den gamla unionsflaggan mellan Sverige och Norge. Aha .., det borde man kanske begripit!

Sent på natten vaknade jag och gick till servicehuset för att kissa.
I en av båtarna intill oss -  i sittbrunnen - satt en av männen för sig själv och jag tänkte att han varit ute i samma ärende, men kanske inte kunde somna om.

Så var det inte alls.
En timme tidigare hade hans före detta fru ringt honom och meddelat att deras son varit med om en mc-olycka och nu låg nedsövd på något sjukhus, illa skadad .

Så lite man vet vad som väntar.
Såååå lite.

Och jag är ännu så uppfylld av den här korta seglatsen, som för mig bara varade i en dag, så nu gör jag stopp här och skriver mera i "min dagbok" i morgon.

Landet Halland och Dagens fönster ....

Jo, det blev ett besök i Träslövsläge igåreftermiddag och oj, så fint där är!
Det jag  v e r k l i g e n  tycker om med det här landskapet, det är att det är så varierande.
Fyrtiotre kilometer norrut och naturen är så annorlunda.
Så mycket mer bohusländsk.

Parkerade nere vid småbåtshamnen, men såg inte till herrarna. Ringde dem och ville ha en guidning .., jo, då satt dom i båten, tjugo meter ifrån mig!
Här, var dom. Tommy skymtar nere i sittbrunnen. Och Harry blev överlycklig över att få komma ombod .., ååå, så roligt .., ska jag få segla med husse?
Nähäpp, så blev det inte.

Alldeles intill ligger "Joels brygga", en restaurang som säkerligen är livligt frekventerad sommartid. Och så omtänkamt att hundar inte behöver sitta och deppa i någon bil, utan också får följa med in .., eller ut .., bara dom är snälla. Härliga skyltar!

Omtänksamt, på många sätt.

Det hade också kunnat stå "Rökning förbjuden!".
Å, jag tycker verkligen om sånt här!

På bryggan intill båten hängde trasmattor ..., jag antar att dom tillhör restaurangen och så kan man sitta på dom olika trappstegen, just på mattorna.
Så fina!

Och den längst till vänster hade jag mer än gärna haft själv!

I vanliga konservburkar bodde fröknarna Tagetes.

Efter någon timmes surr om hur seglatsen gått, fick pv en födelsedagskram och så önskade jag dem lycka till på färden och vände hemåt. Stannade dock till inne i samhället (Träslövsläge, alltså), gick ner till stranden och fångade ögonblicken.

Så här såg det ut.

Och så här.

Och så här.
(Det här var förresten från Joels brygga).

Tänk att natur kan ändras så radikalt på bara fyra mil!

Och nu på morgonen ser det ut så här.
Eller såg ut. Klockan var kring sju och jag hade tagit en promenad med Harry.
Himlen var som en ostkupa!
Jag hörde tranor och såg tre hästar galoppera vilt i hagen på andra sidan vägen.

Vattnade blommorna och tänkte att då får detta bli Dagens Fönster.
Jag älskar petunior - det som somliga tycker är "tantblommor" (jag säger inte vem .., bara att personen bor i Karlstad ,-) , men oj, så bökigt att alltid måsta plocka bort det som vissnat .., varje dag .., hela tiden nästan. Det är nog färgerna jag tycker om.

Nu har jag pratat med pv som lät glad och nöjd.
Dom hade passerat Donsö (där dom hade tänkt lägga till och sova ett par timmar), men vinden var så pass bra, så dom beslutade sig för att gå direkt mot inloppet av Göteborg.
Då avtog vinden, så det blev motor ett tag.

Ja, det blev ett superlångt inlägg, men mest bilder.
Och det är ju min dagbok, så jag skriver på.
Ajöken, sa fröken.

På väg .....

... men ute till havs!
Kan klockan ha varit kring nio när herrarna kastade loss och seglade iväg?
Kanske.
Nu har dom redan passerat Falkenberg och ska - om några timmar - ta paus i Träslövsläge, inför nattseglingen vidare norrut.
Jag ska köra dit med födelsedagsfika som jag i alla fall vet att födelsedagsmannen tycker om och Harry ska få göra mig sällskap.

Och oj, vad jag önskat att jag fått vara med en sån här fin dag!
Nu går det inte, för herrarna ska ju sen hämtas med bil och här är hus och hem och Sigge, så det här roliga blir deras sak.

Längst ute på piren i Skallkroken finns ett litet pyttehus - kanske används det av domarsekretaritet vid tävlingar - och där stod jag och inväntade herrarna  när det var dags. Det får då också bli Dagens Fönster.

Mötte mig själv.
Kände mig glad.
Och upptäcker nu att horisonten lutar.
Ja, ja.

Sen hemåt.
Cyklar raka spåret till stranden och alldeles alena är jag.
Tar ett långt dopp och vattnet är aningen svalare än tidigare, men ljuvligt lika fullt!

Och alldeles kristallklart är det!
Nu ska jag köra till Särdal och ta ett dopp tillsammans med friherrinnan, ja, innan det bär av norrut för några timmar.

Ajöken, sa fröken.

Efteråt ....

Det blev en fartfylld dag igår, med resan till Malmö och så flytthjälp hos lillkillen och hans mamma och pappa, även om det grövsta jobbet redan var gjort av Claes och Monica, svärdotterns föräldrar. Dom hade hjälpt till att kånka och packa kvällen innan och något gympass behövdes säkerligen inte.

Sonens vänner från evigheter tillbaka (i alla fall tjugofem år) bistod med monteringshjälp, främst av det nyinköpta - och stooora - matbordet från Ikea! Vilka underbara vänner!
Och vilket perfekt samarbete!

Se där! Så var det klart!
Och deras döttrar lekte med varandra i timmar!
Dom stod ute på gården och sjöng och sjöng och sjöng .., byggde en koja i en garderob (eget rum, vem bryr sig om sånt ..:?) och en av tösernas lillebror - Adrian - föll handlöst för Harry och fullkomligt skrek av lycka av att se och klappa en hund!

Per, med grå t-shirt och ursprungligen från Ångermanland, sa häpet .."men Elisabet, du har börjat prata mycket mer norrländska!" och det sa även Anders häromkvällen.
Kan det kanske bero på att jag numera inte träffar så många människor .., det är ju mest pv, friherrinnan, vännerna från Tyresö (som nu åkt hem) och nu och då någon förbipasserande granne som det blir prat med?
Det är i alla fall inget jag själv tänker på.

Ebba och Freja. En är tre, den andra fyra.
Och som så många gånger tidigare ., tänker jag att småttingar är det bästa som finns.

Efter fem timmar bar det av till min störstasyster i Hörby.
Vi satt på altanen ute i solskenet och konstaterade att vi inte träffats sedan före jul förra året! Helt otroligt. Alla var sig lika .., och dalmatinern Tara ägnade den timme vi var där till att nosa på Harrys svanstipp .., kanske kom hon verkligen ihåg att han en gång hade haft en lång och stilig svans?

När regnet kom - ja, efter precis en timme - tackade vi för oss (inte en enda kram .., så annorlunda tillvaron är!) och åkte hemåt. (Vi skulle enbart träffas utomhus, därav hemfärden).

Vägarbete  pågick efter Laholm och vi satt nog i en timme drygt och ofta stod vi helt stilla, för att ibland kunna köra fram ett par meter.
Då hade vi innan dess kört den vanliga vägen via Hörby, Höör, Klippan, Ljungbyhed och det är så vacker natur så det är inte klokt, för att inte tala om bokskogen hitom Skäralid .., som att köra i en tunnel!

Nu vankas seglats till Orust för pv och mina barns pappa. Den senare kommer med tåget ikväll och antingen blir det nattsegling den första trista biten längs kusten, eller så ger dom sig av i morgonbitti.
Vi får se.

I hallen ....

Aningen svårt att finna plats för mina högt älskade sandaler är det allt.

Naturmorgon .....

..... i P1 (tidiga lördagmorgnar) kan sannerligen kännas aningen nördigt ibland - i alla fall för en novis som jag själv - men oj, vad jag tycker om programmet!

Nu på morgonen fick vi ta del av Skräntärnans liv och leverne och det var hur intressant som helst! Bilden är tagen av Henrik Andersson och finns på programmets hemsida.

1:01.28 in i programmet får vi veta hur skräntärnan har det och jag låg alldeles tyst i sängen och med Harry intill mig - nära, nära - och fascinerades!

Den här lördagen handlade programmet i sort om Hallands ljunghedar i allmänhet och Näsbokrok i synnerhet. Ljunghedar är vi nästan omringade av och det är bara så vackert!

Dagens fönster ....

"Några fönster till dig från en av de charmiga gatorna i vårt Norrtälje".

Så skriver Monet.

Tack! säger jag, som bara en enda gång i livet besökt Norrtälje, men minns att jag tyckte att det var så fint.

Kväller ...

Upplopp i Malmö.
Domar i Köpenhamn och en av dem som kallblodigt avrättade en annan gängmedlem, trodde sig skulle bli frikänd, men fick tjugo års fängelse, eller var det livstid.
När han fick veta domen blev han uprörd och skrek åt rättens medlemmar.
Ja, ja.
Jag blir också upprörd över allt skjutande hit och dit.

Hur ska vi komma tillrätta med allt detta?
Ja, jag tycker att människor som likviderar andra ska buras in; dom är inte friska mentalt.
Men innan dess?
Hur integrerar vi ungdomar i vårt samhälle så att dom INTE lockas av snabba pengar eller drömmer om att bli höjdare i olika gäng?
Hur  g ö r   vi?
Det är ju ett evighetsprojekt ., att börja om från början?

Vad säger ni som eventuellt läser här?
Hur känner ni?
Jag får ont i magen.
Känner hopplöshet.
Maktlöshet.
Oro.

Här lever vi i en skyddad tillvaro, så långt från allt detta - och ändå inte -.
Alldeles för nära och inpå också.
Samtidigt.