Dagens fönster och omåttlig glädje ....

En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber. 

För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst. 

Är jättepigg på morgonen. 

Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt. 

Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison. 

Och nu till den där gränslösa glädjen. Fick ett mejl igår som gjorde mig överlycklig. Så här lyder det och avsändare är Catarina i Trelleborg. Så här skrev hon i augusti förra året. 

Och så kom då detta igår: 

"Hur glad kan bli mitt i dessa tider? Läser om Rexxie och blir så ledsen och här står jag och får besked att jag inte har några metastaser i mina lungor! 

Efter att ha levt med min bröstcancer under mer än ett år, operation, cytostatika, håravfall, strålbehandling, en trötthet som var obeskrivlig, tappade naglar och sen nästa dråpslag: vi har sett något på dina lungor som inte är helt OK. 

Ny oro, fler behandlingar samtidigt som antihormondroppet ska tas var tredje vecka samt nåt annat vedervärdigt gift som ska in i kroppen var sjätte månad så kommer då idag beskedet - det finns inga metastaser och inget annat konstigt heller varken i lungor, hjärta eller armhålor.

Mamma Mia skriker jag - jag är NÄSTAN frisk! Lite vaccin på det här så kan jag återgå till ett normalt liv igen snart. Träffa barn och barnbarn, träffa väninnorna och LEVA - borta är den totala isoleringen! 

Kämpa på Elisabet - du klarar det här också."

//Catarina

(Catarina, mina bekymmer är en fjärt i rymden, i förhållande till det du/ni är med om. Jag är såååå glad för din skull och hoppas att det ordnar sig för Rexxie också!)

På agendan ....

Eftersom jag inte bör ligga på soffan, sitter jag raklång i en trädgårdsstol - i vardagsrummet - en med hög rygg. Det går bra det med. Värmer upp gårdagens middag till nån slags lunch-middag. Godare idag. Stark curry. 

Pv tittar ikapp på SVT:s "Tunna blå linjen", den som jag själv verkligen älskade. 

Nej, nu bryr jag mig inte. Så hemskt, tänk om man blir  l i k g i l t i g.

I stället går jag till uterummet och sopar golvet. Där är mängder med spindelben .., såna som lossnat och nu ligger på trägolvet.

Tidigare idag svängde Eva från Tyresö och hennes halvlånge man förbi och lämnade en brun pappkasse, just i uterummet. Kassen visade sig innehålla en stor packe Vi-tidningar, en bok, en bukett vackra, röda tulpaner, samt "Orangetter", förfärdigade av den halvlånge. Ett slags dessertgodis, alltså. 

Såååå vänligt!

Jag hann ut på gården och vinka till tack! Stackars Eva är ju verkligen hög-hög-riskgrupp, med dålig lungfunktion, reumatism och Gud allenast vet allt. Men vi vinkade. 

Mellan varven regnar det och så blir det lite uppehåll. 

Vi satte oss ute en stund, pv och jag själv - då hade all ork tackat för sig - och knappt hade jag sträckt ut benen och lagt min lovikkavanteshand i hans, så kom regnet. Men det gör inget. Vi hinner. Orken räcker till en halv dag, det är inte det sämsta. 

Han avbokar styrelsemötet med kammarkören. Något arbete blir det inte heller för honom den här veckan. Kanske inte ens nästa?

Jag säger att i sommar ..., ja, måhända struntar jag i tomater och annat och har bara blommor i växthuset? Så stor blir ändå inte skörden. Kanske kan vi bara bryggsegla? Kanske kan han ge sig ut med vänner? Jag kan vara hemma. Vi får se. Kanske ångrar jag mig.

Människor längtar efter att få ut och resa. Inte jag, inte nu. (Inte särskilt förvånande ..., jag ler när jag läser vad jag skrivit, det är klart, jag är för trött just nu!)

Och dottern som opererat sig får börja rida igen nästa vecka, vilken lycka! 

Den äldsta gör inatt sitt fjärde pass .., hon ligger förstås efter ..., efter all omsorg om oss här nere. Hon blev som en mamma nästan. 

Tittade in i affären när vi lämnat igen Sonjas bil ..,och jag hade inte tänkt gå in, men gjorde det ändå. "Men Bettan, så liten du har blivit!" sa Pernilla och jag log. Mötte rara arbetskamrater på lagret och i personalköket satt Jocke. När jag kom in, ställde han sig upp med utbredda armar, ungefär som pv på bilden här ovanför och kramade länge och jag svalde och svalde. 

Så mycket kärlek och värme i den affären! 

Johanna satt i kassan och en äldre herre stannade till i entrén och tittade på mig .., sa "ja, jag har hört ett rykte ...?" och så var det ju. 

Man kan tänka på alla ensamma människor. 

Så orättvist livet är. 

Längtar efter ett dopp. Längtar efter att ligga på rygg i havet och titta upp mot himlen. 

Gud, så härligt det ska bli! 

Men det blir då det. 

Nu ska jag ge mig ut på tandborstjakt; min underbara rosaröda tandborste har försvunnit och jag tänker inte ge mig .., den  s k a  finnas!

Måndagmorgon i landet Halland ...

En bra natt. Om jag ideligen fick upp och kissa natten mot igår, blev det helt annorlunda den här natten. (mycket natt-natt-natt). Vaknade vid tre och har sedan legat och lyssnat till olika program av varierande intresse. 

Vid halv sju hör jag rallysteg av små möss bakom väggen eller i taket och jag blir rosenrasande ..., bultar i väggen och pv vaknar och blir irriterad - på mig - men vad är detta, det är som om huset invaderas av nåt elände! 

Det har i alla fall det goda med sig att jag lämnar sängen i en väldig fart och jag upptäcker att farten nerför trappan är densamma som tidigare - jag rör mig på ett helt annat sätt -! 

Nu är medicinen framplockad; allt som återstår är det sista av cortisonet (halleluja!) och så ska jag kontakta vårdcentralen för blodtrycket som steg och steg på sjukhuset. Hemskt är det att man får en annan doft på kroppen ..., men det måste ju vara från något av läkemedlen? 

"Thomas! Känn ...,, visst doftar det underligt av mig!" säger jag. 

Jo, han håller med. Kanske därför som harry aldrig vill vara riktigt nära matte?

Nåväl. 

Nu är det ösregn .., jag har pratat länge med rar sköterska på vårdcentralen i Slöinge (hon hade också varit sjuk) och det kändes bra. Besök till läkare och tryckkoll på fredag. Känns också bra. 

Regnväder ute.

Och i morgon ska min syster i Australien operera sitt ena öga. Vi är uppenbarligen i nedförsbacken ,-).

Dagens fönster .....

... från Ulrika kom ett fönster när jag låg på sjukhuset.

S o m   jag letade det igår.

Skrev till fönsterfångerskan och här är det. T a c k!

Söndag ....

Det här blir den tristaste läsning ever-ever, men jag vill skriva ned för min egen skull, för att minnas. Nu är det söndag, om någon inte hade koll. Kunde sova riktigt bra, frånsett detta ständiga kissande. Tur att vi har badrum på ovanvåningen. 

Frukost sen. Kaffet smakar inte längre gott - den enda smakförändring vi båda känner av - men det är ju en bagatell. Pv tar harry på promenader. Inger-Margret-rundan eller Margret-Inger-rundan. Ler när han berättar. Den ena vägen är brantare, den tar han mindre ofta. 

Tänker ofta på all rädsla som singlade omkring i mitt inre. På tv-skärmen syns ryggpartiet på en av undersköterskorna - en av dessa kompletta änglar som kämpade med den stackars finska kvinnan som var så sjuk. Hur mycket betyder inte ord som "lilla vännen ...?", och namnet, alltid patientens namn, även om hon inte var kontaktbar? 

Har idag suttit ute i säkert en och en halv timmes tid. 

Ttttat ut över  den lilla plätt av världen som är min - eller där jag råkat hamna -. Har pratat med Inger i Skellefteå (en gång kulturredaktör som tog emot mina veckokrönikor) och med friherrinnan förstås. 

Och pv är darrig men orkar ändå. Efter ombyggnaden i kökets innersta - nya rör och ledningar i diskbänken - blev det öppet blås och vi har nu fångat en stor råtta i fällan. Jag ville bara dö. Eller försvinna. Nu har pv sågat till och försökt täta, det kan bara bli bättre. 

Läkaren på infektion heter Anders Dybjer och ser ut så här; kanske lite äldre. Hade arbetat åt Läkarbanken i Kenya och var såååå snäll och visade sån omsorg om dom här äldre tanterna. Så mycket medmänsklighet. 

"Han är världens bäste chef!" sa personalen. 

Jag tänkte på mamma. Hon hade nog tyckt om att arbeta med honom. 

Annat?

För hundrade gången blir vi utan DN på söndagar. Det är hopplöst. Jag betalar för fre-söndag och har vi tur .., får vi den var tredje vecka. Om vi har tur. Hos Västsvensk tidningsdistribution får vi svaret att "ja, kanske är budet nytt ...?" 

Det har vi hört så ofta nu, så vi ger snart upp. 

Ja, det blir spridda skurar här. 

Skidåkning på tv. Vackra blommor som ännu prunkar så fint, så fint. 

Hoppas att ni har det bra.

Dagens fönster och lite till ....

Det blev en lite orolig natt, den mot idag.  Pv gick i säng redan vid åttatiden och kände sig risig, jag var pigg  Äldsta dottern arbetade natt som vanligt och jag tänkte att det var så tryggt att ha henne här, men det är ju förstås bara ovanan nu att vara hemma igen. 

Idag halverad dos cortison; från tolv små piller som ska lösas upp, till sex. Jag kan säga att halva orken tackade för sig samtidigt, vilket väl är en rimlig förklaring. Gick en sväng runt huset och tog mig knappt in igen, såå darrig. Nej, jag beklagar mig inte. Nej, jag tänker inte förta mig. Nej, jag tar det lugnt, men måste ju ändå röra på mig lite. 

Nu skidåkning på tv och elvakaffe. 

Och en underbart grön fasad från Portugal. Tack annannan! 

På familjechatten små filmer från Malmö. En snart tvåårig krabat som målar med vattenfärg .., sånt. Pratar med före detta svägerskan i Göteborg - Carina - sambo med exets yngste bror. Gråmulet ute. Ibland lite sol. Känns skönt med bokstäver som gör som jag vill. 

Känner mig så  t a c k s a m.