Dagens fönster ....
I Porto tänker sig annannan att köpa fisk, men endast en kund i taget får vara i butiken, så här står hon och väntar på sin tur.
Tack! som kom ihåg fönstret, säger jag.
Torsdag ..
Nån slags resumé.....
Frånsett besöket i Slöinge som jag redan berättat om, har inte mycket blivit gjort.
Pv ägnade åttiofem minuter åt den gamla svartvita filmen "Sheriffen" med Gary Cooper och Grace Kelly (bland andra) och jag somnade på soffan .., såå trött och slut på.
Med posten kom en inbjudan från Jehovas Vittnen i Falkenberg. Tack, men nej tack.
Onsdag ...
Små steg är också steg ....
Lite till ....
Läser tillbaka och ser alla vänliga kommentarer och lika många goda råd.
Till dig - "Hoppas att det går bra" - plötsligt kände jag igen ditt sätt att skriva och förstår att du är mamma till Anna i Sheffield. Det var väl det här med Akademiska och det andra.
Jag har svårt att tackla anonyma kommentarer.
Nu hoppas jag att det bara går framåt.
Tack alla som hörde av er.
Dagens fönster och omåttlig glädje ....
En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber.
För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst.
Är jättepigg på morgonen.
Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt.
Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison.
Och nu till den där gränslösa glädjen. Fick ett mejl igår som gjorde mig överlycklig. Så här lyder det och avsändare är Catarina i Trelleborg. Så här skrev hon i augusti förra året.
Och så kom då detta igår:
"Hur glad kan bli mitt i dessa tider? Läser om Rexxie och blir så ledsen och här står jag och får besked att jag inte har några metastaser i mina lungor!
Efter att ha levt med min bröstcancer under mer än ett år, operation, cytostatika, håravfall, strålbehandling, en trötthet som var obeskrivlig, tappade naglar och sen nästa dråpslag: vi har sett något på dina lungor som inte är helt OK.
(Catarina, mina bekymmer är en fjärt i rymden, i förhållande till det du/ni är med om. Jag är såååå glad för din skull och hoppas att det ordnar sig för Rexxie också!)
På agendan ....
Eftersom jag inte bör ligga på soffan, sitter jag raklång i en trädgårdsstol - i vardagsrummet - en med hög rygg. Det går bra det med. Värmer upp gårdagens middag till nån slags lunch-middag. Godare idag. Stark curry.
Pv tittar ikapp på SVT:s "Tunna blå linjen", den som jag själv verkligen älskade.
Nej, nu bryr jag mig inte. Så hemskt, tänk om man blir l i k g i l t i g.
I stället går jag till uterummet och sopar golvet. Där är mängder med spindelben .., såna som lossnat och nu ligger på trägolvet.
Tidigare idag svängde Eva från Tyresö och hennes halvlånge man förbi och lämnade en brun pappkasse, just i uterummet. Kassen visade sig innehålla en stor packe Vi-tidningar, en bok, en bukett vackra, röda tulpaner, samt "Orangetter", förfärdigade av den halvlånge. Ett slags dessertgodis, alltså.
Såååå vänligt!
Jag hann ut på gården och vinka till tack! Stackars Eva är ju verkligen hög-hög-riskgrupp, med dålig lungfunktion, reumatism och Gud allenast vet allt. Men vi vinkade.
Måndagmorgon i landet Halland ...
En bra natt. Om jag ideligen fick upp och kissa natten mot igår, blev det helt annorlunda den här natten. (mycket natt-natt-natt). Vaknade vid tre och har sedan legat och lyssnat till olika program av varierande intresse.
Vid halv sju hör jag rallysteg av små möss bakom väggen eller i taket och jag blir rosenrasande ..., bultar i väggen och pv vaknar och blir irriterad - på mig - men vad är detta, det är som om huset invaderas av nåt elände!
Det har i alla fall det goda med sig att jag lämnar sängen i en väldig fart och jag upptäcker att farten nerför trappan är densamma som tidigare - jag rör mig på ett helt annat sätt -!
Nu är medicinen framplockad; allt som återstår är det sista av cortisonet (halleluja!) och så ska jag kontakta vårdcentralen för blodtrycket som steg och steg på sjukhuset. Hemskt är det att man får en annan doft på kroppen ..., men det måste ju vara från något av läkemedlen?
"Thomas! Känn ...,, visst doftar det underligt av mig!" säger jag.
Jo, han håller med. Kanske därför som harry aldrig vill vara riktigt nära matte?
Nåväl.
Nu är det ösregn .., jag har pratat länge med rar sköterska på vårdcentralen i Slöinge (hon hade också varit sjuk) och det kändes bra. Besök till läkare och tryckkoll på fredag. Känns också bra.
Regnväder ute.
Och i morgon ska min syster i Australien operera sitt ena öga. Vi är uppenbarligen i nedförsbacken ,-).