fredag 24 september 2021

Tack Galaxen ....


Om man tillhör den delen av människosläktet som tycker att en god middag är något som ingår i livets höjdpunkter, då är det kanske förståeligt att man blev överlycklig när sjukhusmaten visade sig vara sååå god! 
Varje dag tog jag en bild av lunchen och middagen. 
Nu ska jag visa i alla fall några av dem. 
Här nån slags fiskpudding med rikligt med gröna ärter och rivna morötter. 
Särskilt fiskrätterna var ljuvliga!


Det såg kanske inte så lockande ut, men v a r  det. 
Spansk paj med oliver, brytbönor och sallad till. 


Och här var det "ängsfärsbiff" (tror jag namnet var) med potatisgratäng. 


Vanlig pannbiff med grönsaker, snittgurka och god sås. 


Här bjöds vi på stekt sej med grönsaker, en underbart god sås till, ja, resten ser ni ju. 
Ett enda klagomål på maten hörde jag - det var en norrbottning som ringde sin son som kom med pizza eller sushi -, nej, han tänkte verkligen inte äta sjukhusmaten, sa han, pappan. 

Att god och vällagad mat betyder mycket när man är sjuk, är nog tämligen naturligt. 
Dagarna fylls av provtagningar och en massa tid när inget händer. 
Man bara väntar. 
Många är oroliga.
Då blir luncher och middagar liksom en källa till glädje mitt i all tristes och leda. 

När jag väl kommit hem, slog jag en signal till sjukhusköket (som heter Restaurang Galaxen) och tackade för all underbart god mat och berättade vad det betydde - i alla fall för mig -. 
Vilket viktigt arbete dom utför! 

Hörde av någon att på Akademiska Sjukhuset i Uppsala finns det fyrtioåtta rätter att välja mellan, men det tycker jag är på gränsen till vansinne. Det måtte ju bli ett enormt svinn?
Vi fick välja mellan två olika rätter och det tyckte jag var fullt tillräckligt.

Scener ur ett äktenskap ....


Jag var tjugo år när Ingmar Bergmans tv-serie med rubrikens titel visades på tv och jag minns att jag fann den så annorlunda. Då bodde jag i Kungsängen, Maria var två år och jag hade sannerligen inte mycket erfarenhet av vare sig ett längre förhållande och definitivt inte av något äktenskap. 

Nu, nästan fyrtiosju år senare, repristittar jag alltså på alla avsnitt och jag retar mig alldeles omåttligt på den odräglige maken Johan i förhållandet - magnifikt spelad av Erland Josephson - men också på kvinnan - Marianne - (lika bra gestaltad av Liv Ullman).

Han är väl, åtmninstone i mina ögon,  mer som en fähund och Marianne så underdånig .., men det förändras ju allt eftersom. Marianne växer, Johan krymper. 
Hela tiden tänker jag att mansbilden påminner om Ingmar Bergman själv och då blir jag ännu mer irriterad :)

Sen är ju hela alltet ett enda stort tidsdokument. 
Inte en mobiltelefon så långt ögat når .., (här är det snurrskiva som gäller) .., och när såg jag senast en svensk film där så många ideligen tänder en cigarett?

Nåja, jag klämde alla sex avsnitten, men inte på en gång och jag tycker att den var genialiskt gjord, egentligen. Filmen spelades tydligen in i en lada på Fårö - det var lågprisbudget som gällde - och blev en succé även utomlands. 
I Danmark lär skilsmässorna ha ökat i antal, efter att serien visats.

Var jag hittade den? 
Jo, på Triart.se.
(Bilden från nätet).

Dagens fönster ...


... finns i ett uterum, tillhörande ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland. 

För några år sedan föreslog jag pv att vi skulle förlänga den tidigare rabatten (t.v. om uterummet) och göra den inte så spikrak. Det blev den här. Sen har jag planterat lite hipp som  happ .., jag slängde alla inre måsten som jag haft - tankar om hur en rabatt ska se ut - och efter covid brydde jag mig inte ens om att färgerna skulle passa särskilt bra tillsammans. 

Jag förstår helt och fullt att det var den där känslan av att ha kommit ut med livet i behåll och vad spelar det då för roll om det blir lite vildvuxet i rabatten?

S o m  den har givit mig glädje och gör ännu! 
Det har blommat i princip hela sommaren  .., det ena löser av det andra och särskilt planerat har det kanske inte varit! Allt blev inte lyckat. Det finns en högrest blomma (kan vara en slags salvia) som jag verkligen inte tycker om, men fjärilarna älskade den, så den får vara kvar.

torsdag 23 september 2021

En dag i september ....


... kan man tänka tillbaka på kvällen innan, då, när vi var bjudna till Ecke och Britt i deras hus i Halmstad. Det är ett stort hus i ett plan och helt annorlunda än deras sommarhus här nedanför oss .., där det är mer spartanskt och bohemiskt. 
Att såväl herr och fru Bengtsson är konstintresserade är inte svårt att se och där finns en helt underbar "farfarsklocka" från Edinburgh; alltså som en Moraklocka, men ändå annorlunda.


Och böcker, böcker, böcker! 
Och eftermiddagsljus.


Alltid så fine Ecke! 
Men oj, så krånglig tillvaron har blivit för honom, nu, sedan all syn försvunnit!


Av någon bekant fiskare hade Ecke fått fatt i nyfångad krabba och jag, som - mina sextiosju år till trots - aldrig ätit krabba på det här viset, fick kolla in hur bordsgrannen Jonas bar sig åt. 


Här sitter Jonas - äldste son  i familjen - och vars största intresse i livet är RESOR. Gissa, om han drömt och längtat efter att återigen få ta fram passet och upptäcka världen! 
"I morgonbitti blir det Berlin, men bara ett par tre dagar ...!" sa Jonas och såg glad ut. 
Grannen Birgitta var också bjuden, så det var liksom gänget här från Ejdervägen .., just här där vi bor. Himla trevligt var det också, som alltid! På bilden syns även Britt, nittioett år och så tjusig.


En dag i september kan man också sätta på Sigge ett blått halsband med bjällra och det ska jag säga, att mina förväntningar på att han skulle tycka om detta, dom var låga, för att inte säga helt obefintliga. 
Men se .., det gick hur bra som helst och nu har lille Sigge spatserat omkring här inne och det var väl på gränsen till att han tycktes lite mallig.


Och så kan man gå johanssonrundan och där upptäcka ett anslag nere vid grinden. 


Man kan också känna sig som en fåraherdinna och medan man går uppför den sega backen fösa en stor skock får framför sig .., ja, eller dom föste sig själva.

Sist av allt kan man köra till Ugglarps Grönt och handla broccoli (med mängder av blast!) och blomkål ., och när man kommer hem, koka upp detta tillsammans med potatis (i fiskbuljong) och så blir det en helt ljuvlig lunch, tillsammans med lite aioli. 

Man kan också prata jättejättelänge med en ungdomskamrat och även om det kanske var två år sedan sist, så bara fortsätter pratet. 


Tar sen Harry på promenad i närapå  s t o r m!
Det är KNAPPT att jag kan stå upprätt nere vid havet! 

Tänker idag extra mycket på Eva på Frösön som nu åkt in på sjukhus (covid), samt på friherrinnan som idag på förmiddagen genomgått elkonvertering och nu kommit hem. 
Allt har gått bra!

Ungefär så kan en dag i slutet av september se ut.

Dagens fönster ....


Så här skriver avsändaren: "Hej! Nu har vi kollat in det nya kulturhuset Sara. Mycket glas och helt byggt i trä. Det tjugotre våningar höga hotellet i mitten är inte klart än. Det ligger mitt i stan, så man kan inte missa det! 
Ett fint bibliotek, många scener och många fina sittplatser."

Det var alltså ellem i Skellefteå som besökt det nya kulturhuset som fått namn efter Västerbottens kulturella stolthet Sara Lidman. 

Här en länk (på engelska) som visar lite hur det var tänkt.

Tack ellem! säger jag.


onsdag 22 september 2021

Onsdag ....


Igår stod fisksoppa på menyn och aldrig mera i livet ska jag avvika från ett recept som fungerat ypperligt, bara för att testa nånting nytt! Nu var det fänkål som skulle mortlas och tillsättas i soppan, plus färsk fänkål förstås och så saffran. 
Hu! Det tog över alldeles! 
Öste upp det mesta av buljongen och började om och då blev det sååå gott! 
Lax och torsk i bitar, mycket potatis och morötter .., ja, det blev underbart smarrigt! 
Vännerna från Tyresö är nu inne på årets sista vecka i landet Halland och blev här i flera timmar. Nästan all soppa gick åt.


Och idag ...?
Tänkte mig samma promenadsträcka som igår, men så blev det inte. Det blåste och jag hade helt enkelt inte kraft och ork. Slog mig i stället ned i lä på stranden, med solen mot ansiktet och helt ljuvligt var det. Tidigare idag cyklade jag till Haverdal - dels till affären och dels till Eva som glömt såväl mössa som skinnhandskar här igårkväll - det blev kanske två mil allt som allt och det får duga. 
Träffade en man som - i vanliga fall inte säger mycket - lyriskt berättade om ett möte med en räv. När jag cyklade hemåt, slog det mig att jag nog tycker allra bäst om hösten - av alla årstider, alltså -. 


Efter den inte så långa (läs: väldigt korta) promenaden, vilade jag lite i solstolen (oj, vilket spännande liv detta är - eller inte - ..!) och efter en stund kom Harry och nosade på mattes hand och pv anslöt med ett Conferencepäron i fyra delar (tackade nej till kaffe med något gott) .

Därefter såg jag klart filmen "Gunda" som jag streamade från Triart.se för 39 kr/48 timmar. Man kan alltså se om den om man vill. 
Det vill jag inte, hur vackert filmad den än var. 
Den får full pott för själva fotot, men en ..., ja, stark 3:a för handlingen. 


Vaknade vid femtiden idag och lyssnade till P1 och Vetenskapsradion. Det handlade om den här enorma ESS-anläggningen utanför Lund. Programledare eller reporter var Björn Gunér och var helt suverän i sitt sätt att ställa frågor eller bara berätta. Han var så klar och redig. 

Sms:ade Eva på Frösön nyss och frågade hur det var med henne. 
Stackars krake så hon hostar!!! (Eva fick positivt svar angående covid 19 för någon vecka sedan). Och i morgon är det friherrinnans tur att göra en elkonverting för att få styr på hjärtat! Pv har lovat hålla hennes och A-M:s middag imorgon - det blir fläskpannkaka - och jag kör dit med den. Lycka till kära friherrinna! 

Ja, det var väl lite från den halländska horisonten, den jag knappt ser. 
Bara  a n a r.

Dagens fönster ...

... fångades nere i det som en gång var vänthall/biljettexpedition på Stationen i Ystad. 

Nu är det alltså hotellreception och där finns en soffgrupp med sköna fåtöljer och så utsikten mot havet och färjorna som kommer och går.


Helt ärligt har jag tappat räkningen på hur många gånger vi har övernattat på Stationen och för några år sedan bodde jag där själv - det var i den vevan jag tog tåget till Köpenhamn för att titta på utställningen med Anna Anchers konst. 

Det är inget överdåd vad gäller frukost - men fullt tillräckligt - och brödet till höger på bilden är hembakat och det godaste jag ätit i den vägen! Så saftigt och gott!

tisdag 21 september 2021

Förmiddag ....


Helt ärligt är det väl inte vansinnigt roligt att snöra på sig några slags träningsskor och ge sig ut på en längre promenad - i rask takt dessutom - när man är mer eller mindre tvungen. 
Att få upp konditionen är ju ett måste, alltså har jag inget val. 


Så jag ger mig iväg och går mot havet till och vinklar sedan österut - där är en seeeg uppförsbacke med mängder med små ekplantor, blåbärsris, flugsvampar och gula löv på marken. Björklöv, förstås. 
Många stora sommarhus (och även permanenta) ligger på rad en bit upp från havet och hela våren och sommaren har det byggts ut och stora altaner har kommit upp och här och där har man spärrat av med kedjor vilka hänger lite löst, så där som ett för långt halsband.


Svänger in på Vitabergsvägen och upptäcker det här så vansinnigt vackra trädet. 


Postlådor på rad just innan korsningen till Kustvägen, men där finns även det här gamla postskåpet vilket inte används längre och många av adressaterna har nog flyttat. Men oj, så annorlunda! Så fint! 


Och så .. , nästan hemma. 
Nu väntar dammsugning av uterummet och lika så bra att duka på en gång, så är det gjort. Fisksoppa ska göras .., och kanske, men bara kanske .. hinner jag se en film hos Triart.se.
Annars får det bli i morgon. 
Då är vi bjudna till Ecke och Britt, men i deras hus i stan. 
"Ni ska få krabba och så vill jag höra hur det var i Ystad!" sa Ecke, han som växte upp just där.

Ungefär så. 

Dagens fönster ...

... fångades hos Antik & Auktion (aka Antikkulan på Instagram) och jag föll pladask för färgerna.

måndag 20 september 2021

Det var tänkt ....


... att vi nu på morgonen skulle få besök av dom som ska installera laddstolpen till bilen, men se, så blev det inte. Den hade inte kommit ännu, meddelades det. Jaha, ja. 

I stället tog vi oss an var sitt projekt. 
Pv monterar en stång att hänga kläder på uppe i det vi kallar mellanrummet. Det var varit livliga diskussioner vilken höjd det skulle vara på stången, men till sist kom vi överens. 

Själv har jag tömt växthuset på tomatplantor och ogräs och det kan jag säga att det blev en svettig historia, men det gick. Skottkärrran är nu långt mer än rågad, jag har sopat och spolat av golvet där inne och nu kan det få bli vinter. 


Slog mig sedan ned i solstolen och lutade mig bakåt. 
Tittade på nötväckan som är så ihärdig med att gömma frön .. och där var talgoxar och pilfinkar, men ingen hackspett och ekorren har redan varit här. 
Vid sidan om stolen låg harry och sov. 


Det här var alltså kaffeburken som jag köpte hos Antikkulan igår. Berättade jag om den, tro?
Jag tänker mig att ha müsli i den. 
Kanske. 
Eller nånting annat. 


Kärnkaffet producerades i Helsingborg och köptes så småningom upp av konkurrenten Zoègas och efter en tid lades produktionen ner. Men burken var ju fin i alla fall. 


Måndagsfönstret ....

... kom susande genom rymden, sladdade förbi det gula huset och sökte sig i stället till Regementsgatan i Ystad - det var där jag befann mig just då - för att slutligen landa i min mobil. 

Det visade sig vara madamen i Porto som hade håven redo. 


En mer detaljerad bild följde också med. 
På den övre bilden tycker jag att det ser ut som fingrar. 
Tanken  k a n s k e  är att man ska få illusionen av att dom är fastklämda?

söndag 19 september 2021

 Lite smått och gott från två dagar i Skåne ...


Först fredageftermiddag till Malmö och övernattning hos sonen, som då arbetade och Maja och minstingen hade rest till Öland ty där var det bröllop, så vi hade huset för oss själva, pv och jag. Ett formidabelt helvete var det att fixa tv:n .., ja, alltså att begripa sig på dom tre fjärrkontrollerna! Jag vågar knappt försöka, då jag är livrädd att sabotera några inställningar. 
Nåja, det löste sig. 

Lördag  vid elvatiden tog vi sikte på Ystad och där lämnade vi Harry hos exet och Karin. 
Oj, så glad han blir över att se .., ja, främst reservhusse, men även nytillskottet - tillika energiknippet Lykke -! Lykke ser mest ut och rör sig som en bordercollie och jag tror ALDRIG att jag sett en snabbare hund! 

Hann med lite stadsvandring innan vi skulle installera oss på Stationen B&B. (Gamla järnvägsstationen, alltså). Strosade omkring på Regementsgatan där jag en gång bodde .., en man kom fram och sa "men hej, är du här, har du återvänt ..?!" och jag visste så väl vem han var, men vad heter han? 

Mötte även en äldre dam som handlade i lilla närbutiken .., jag tittade in på innergården .., tog en massa bilder .., köpte  eftermiddagsfika på Möllers och konstaterade att Milanokakorna - mina favoriter under ystadtiden - inte längre finns med i bageriets sortiment.

På kvällen - då hade syster och systerdotter anslutit - körde vi till Abbekås för födelsedagsmiddag. Där var  p a c k a t  med matgäster och en ljudnivå vars like jag knappt varit med om tidigare! God mat, mycket mat .., och många "förlåt, vad sa du ..?" 
Men såå trivsamt och såväl Tommy som Karin gjorde oss sällskap.


Tidig kväll gjorde den här trion - plus pv -.  Vi är verkligen världens sämsta festprissar! (Gäller iaf min syster och jag själv). 
För kanske ett halvår sedan var vi tre gäster på Stationen, nu var alla rum uthyrda! Där var ett stort finklätt sällskap och i sällskapsrummet fick vi sällskap av ett gäng män i vår ålder vilka strålat samman i Ystad och kommit på motorcykel. Lugnt och fridfullt hela natten. 

Vid tiotiden i morse packade vi ihop våra pinaler och min syster och systerdotter tog sikte på Sjöbo och några butiker där (sen hem till Västerstad) och själva hämtade vi Harry och körde hemåt, via Antikkulan utanför Ängelholm. (215:- mindre på kontot ...).

Nu är pv på körövning .., jag har ätit en färsfylld paprika och ska strax ta harry på promenad. Mobilen är sprängfylld med ystadbilder, men jag ska för en gångs skull försöka att behärska mig. 
Så här såg vi i alla fall ut innan vi kramade varandra och sa hejdå! 
En underbar födelsedagsfest/träff blev det i alla fall. 
Min syster var tretton år när jag föddes och när hennes dotter kom till världen, var jag själv just tretton år. Det var tider det.

(På bouppteckningen efter pappas död, tittade boupptecknaren på mig och sa: "Och vad är du för bortbyting? Du är ju inte lik nån i familjen!" Kanske dags för ett DNA-prov :) 

Dagens fönster ...


"Hej,

Här kommer ett sensommarfönster från Roslagen igår. Min bästa väninna sen 60-talet bor i den lilla skärgårdsbyn Refsnäs någon mil från Norrtälje i ett underbart gammalt hus med hortensiabuske nedanför köksfönstret.

Här åt vi skaldjurs- och laxmiddag och pratade om glädje och sorg klockan till var nästan midnatt. Så idag är vi lite trötta…
Hälsar Monet". 

// Och tack och bock! säger jag.

fredag 17 september 2021

Klart ....


Nej, det behöver inte vara strålande solsken för att hjärtat nästan ska brista, ja, på grund av - eller tack vare - hur vackert man tycker att det är. Omgivningen, alltså. 
Idag var det ett sånt här mjukt, blått ljus. 
Luften len. 


Inget skarpt solljus. 
Inga vassa skuggor. 


Längst uppe på backen tar jag paus. 
Sätter mig på stenen, den som är som den allra skönaste fåtölj - men utan ryggstöd - och så sitter jag där och bara vilar. Pustar ut. Backen är seg och ganska lång. Min kondition är sedan i mars inte ens på noll, den är på minus, men jag tänker att om jag tar den tyngre vägen med backen på hemvägen, är det enklare att se nån slags förbättring. 

Småpratar med Harry. 
Gosar lite. 


Tidigare idag, väldigt mycket tidigare - redan klockan 8.00 - hade jag tid hos hjärtsköterskan Anna. Det blev en halvtimmes prat .., koll av blodtrycket (det lägsta jag någonsin i mitt liv haft, tror jag) ...,, prat om kost och jag fick se hur stents ser ut, dom som vidgar och håller uppe kärlen. Helt galet så små och tunna dom är! Inte ens som tandtråd i grovlek! 
Återbesök i mitten av oktober. 

Korridorer och kulvertar löper hit och dit, men jag har äntligen lärt mig hur det hela fungerar. Möter en stressad man som undrar om jag vet var röntgenavdelningen är? Nej, inte på rak arm. Det gäller att veta vilken målpunkt ska ta sikte på. 
Nu kan jag i alla fall vägen till såväl, ortopedavdelningen, samt till hjärmottagningen.
Måhända är detta ett ålderstecken?

Klockan är drygt två. Funderar på att åka in till Konstmuseet redan nu .., ska därefter på Ica Maxi .., pv ska hämtas upp klockan fyra och så blir det kloklippning innan vi kör till Malmö. I morgon det efterlängtade kalaset för min syster. 

Ja, det är planerna det.

Dagens fönster ...


Den artonde september 2012 skrev Eva på Frösön så här: 

"Hej Elisabet!

Nu är det vår yngsta dotter Sara som förärar dig en fönsterbild.
När jag såg bilden på hennes fb-sida frågade jag direkt om jag kunde få skicka den till dig. Det gick jättebra. Sara är i Skottland och jobbar som au-pair under ett år, strax utanför Edinburgh. F
amiljen har varit bortresta några dagar och då bokade Sara in sig på en bussresa till de skotska högländerna.

Bilden är tagen från hennes hotellfönster i den pittoreska hamnstaden Portree på den skotska ön Isle of Skye. När jag ser hennes bilder från resan känner jag att dit vill jag åka.

Påminner mycket om Island. Kargt och himmelskt vackert.

Kram Eva. "

//I dagarna kan man med fördel tänka lite extra-extra på den rara Eva, som fått positivt svar på sin covid-test och nu har feber och känner sig krasslig. Eva har ju dessutom underliggande cancerdiagnos, så att då få detta som efterrätt, är ju mindre trevligt. Stor kram till dig Eva och hoppas verkligen att du får en lindrigare variant, då du är vaccinerad!

torsdag 16 september 2021

Eftermiddag ...

Eller mitt på dagen, kanske?

Det har regnat i princip hela dagen - so far -. 

Gick Johanssonrundan med Harry. Valde den tyngre biten, alltså ingen nerförsbacke, utan tvärtom .., långa uppförsbacken mot fabrikör Johanssons hus. Slog mig ned på en sten när jag nått toppen och satt där med Harry framför mig .., strök honom över huvudet och tänkte att han är den bäste av vänner att ha som sällskap såna gånger. 


Konstnär: Anker Landberg, född 1916 Danmark.
Vilken kraft i bilden!

Tänker ofta på människor som dök upp och försvann på sjukhuset. 
Vad hände med dem alla?
Ja, vad hände med mannen från Norrbotten som berättade de mest sanslösa historier om sitt liv och någon dag senare sa vi ..."kan detta verkligen ha hänt ...?" Den mannen tyckte att maten som serverades var anskrämlig och hans son kom med nybakad pizza och ibland sushi och vi andra bara gapade. Och han bjöd på godis .., i en skål ute på balkongen fanns Ahlgrens bilar. "Varsågoda och ät!" sa mannen som fått så mycket stryk av sin pappa, då, i sin ungdom. 

Eller kvinnan från norra Halland som arbetat som sjuksköterska och hade sån integritet och som hade drabbats av en hjärtinfarkt när hon cyklade på stan. Hon blev så dålig, steg av cykeln och stod framåtböjd och tänkte väl att nu är det slut, när en förbipasserande kvinna - lämpligt nog sjuksköterska - stannade och frågade hur det var fatt och resten förstod vi ju. 

Eller skrävelprataren som berättade om livet i Halmstad, då, när där fanns såväl strippor och så kallade "glädjeflickor". Det var i hans ungdom det och det var den mannen som prompt ville kalla mig för Lizzie. Jag sa att det kunde han glömma.


Konstnär: Anita Carlsson Crantz. 

Eller mannen som var kund i affären där jag arbetade. Tänk, så glad jag blev när jag upptäckte honom vid kvällsfikavagnen!

Eller D som samlade på elgitarrer, hade minst två Rolexklockor och förr om åren hade rest runt med svenska rockband och varit scenarbetare och som var så röksugen, men sa att han skulle kämpa emot. S o m  han väntade på klartecken för sin by-pass-operation i Lund. 
Nästan hela dagarna satt han ute på balkongen, eller vandrade fram och åter i korridoren. Eget rum hade han och sa att det var det bästa .,. att själv kunna välja kanal på tv:n. 

Eller mannen som startat ett rockband och faktiskt redan genomgått en by-pass och blev allt piggare allt eftersom dagarna gick. S o m  han längtade hem. När den dagen äntligen kom, hade han svidat om och bar sina egna kläder och jag tänkte att han hade så snygga skor. 


Konstnär: Sven Dahl, 1957. 

Och jag funderar ofta på hur det gick för kvinnan med det vackra håret - ja, hon var vacker hela hon .., på ett stillsamt sätt -, hon som fick åka hem utan att något gjordes, men hon kände sig så orolig. 

Sånt kan man fundera över en regnig dag i mitten av september.

(Tavlorna hängde i sjukhuskorridoren och en sköterska stannade till när jag stod där med mobilen och fångade dem på bild. Inte en endaste gång han hon reflekterat över vad som hängde på väggen! Det säger kanske en hel del om att där är full fart på personalen, eller så är man kanske inte alls intresserad ..? Så kan det också vara.)

Tankar för dagen ....

Här handlar det om doften av kokkaffe. 

Det han berättar om, väcker liknande minnen hos mig själv.

#kaffeslurk

Och så dagens avsnitt ....

Tack Peter Sundström!

Torsdagsfönstret ...


För ett antal år sedan, sju faktiskt, tillbringade madamen i det gula huset några dagar i London. Det var där fönstret fångades. 
Tack Elisabet .., du tillhör inte eliten av fönsterfångare- vad beträffar antal motiv i håven - där trängs Ulrika, annannan, Monet, ellem och även Turtlan i Värmland. 

Men det här fönstret håvades in i stadsdelen Kensington och jag säger återigen tack och bock till dig, Elisabet!

onsdag 15 september 2021

På vift söderut ...


Från Halmstad till Laholm är det väl inte mer än tre mil kanske och så får man addera ytterligare två mil hem till Stensjö. Fem mil enkel väg, alltså. Inte mer än att köra från Malå till Norsjö och det gjorde jag ibland - till biblioteket t.ex - för att hämta den sista delen i R F Delderfields serie om industrialismens framfart i England.

Nu var det filmen "The Father" som stod på tapeten. 

Laholm är en stad som vi mer eller mindre bara susar förbi på väg till Skåne, men nu stannade vi alltså till. Klockan nitton var det dags för visning och vi hade fyrtiofem minuter på oss att svänga förbi hos f.d. malåborna Egon och Eva-Britt, vilka även dom flyttade söderut - kanske mest för att komma närmare barn och barnbarn -. 


Såväl Egon (barnfödd i Vilhelmina) som Eva-Britt arbetade båda inom skolans värld, men är nu pensionärer sedan lång tid tillbaka. Egon fyllde dessutom år i förrgår, så då passade det bra med lite Släppträskbröd hemifrån (tunnbröd, alltså) och Eva-Britt hade precis bakat chokladmuffins med glasyr på. 
Såna förekom ofta när jag växte upp och så vansinnigt gott med kall mjölk till! 
På bordet likadana kaffekoppar som pv har. Det kändes hemtamt. 

Så där blev vi en stund .., drickandes kaffe och tittandes ut över vacker vy mot Lagan och kossor på bete på andra sidan stranden. Vilken idyll! Och det mest förunderliga är att det här paret är precis sig lika, så där som jag minns dem för trettio år sedan! 
Helt obegripligt.


Det var alltså "The Father" vi skulle se och eftersom någon som läser här måhända har planer på att se densamma, så säger jag bara att å, så sevärd den är, allra helst om man i sin närhet har eller har haft någon med Alzheimerdiagnos. Eller vilken demensdiagnos som helst, för övrigt. 
Direkt upplyftande är den inte .., men bra. 
Och vilket skådespeleri! 
Här en recension av filmen.

Biograf Maxim drivs tydligen av ett par från Småland, om jag fattade det hela rätt.
Ursnygga och lite annorlunda affischer, tycker jag och läckert med dom stora klockslagen.


Har man någonsin sett en sån anskrämlig biografskylt?
Inte jag. 
Den hade tydligen kommit upp någon gång under 1980-talet. 


Nu ser den ut så här. 
Bilden längst upp visar Hästtorget där biografen är belägen. 
Det var bråttom när vi hade parkerat och jag gick fram till ett äldre-äldre par och frågade hur vi skulle gå?
Kvinnan log nåt så otroligt varmt, så där så jag trodde att vi var bekanta, men det var vi inte. Vilken utstrålning hon hade! 
Vilken värme!