En slags gemenskap ...

En sak som verkligen förundrade mig - eller kanske inte ändå - är hur snabbt det gick att uppleva gemenskap med människor som var i samma situation som en själv. Så var det på sjukhuset. Efter en dryg vecka tillsammans, tänkte jag .., att om jag skulle gå hädan, så gjorde jag det i alla fall bland likasinnade. Bland vänner. 

Och när jag för någon timme sedan gick ännu en sväng mötte jag Stig. 

Med Stig är - eller var - det så, att det blev precis som för mig när han hamnade på hjärtmottagningen. Han hade av en sjuksköterska fått rådet att uppsöka läkare och vips, så blev det ballongsprängning och stents och det var sju år sedan och Stig mår sedan dess som en prins. 

Han har alltid hållit igång. Spelat tennis och golf och rör sig ännu mera nu, än tidigare. 

En bra stund står vi och pratar. Minst tiotusen steg per dag går han, i ur och skur. 

Jag frågar om jag får berätta om honom?

Jodå, inga problem. 

Får jag ta en bild också?

Absolut! säger han. 

Vecka 40 ...

Längre och längre tar jag mig och snart utan bekymmer alls. 

Vilken oändlig glädje! 

Idag Kvarntorpsrundan som är den längsta hittills och ja, jag vet hur omåttligt intressant det är att ideligen höra om ens promenader .., jo, jag ska försöka hushålla med just den biten.

Vindstilla ute. 

Mängder med får i hagen upp mot åsen och nästan alla står bredbenta och kissar när vi närmar oss .., dom blir väl lite nervösa. 

Just här vid stenen ser och hör jag ett fågelsträck på väg söderut. 

Höstkänsla.

Ännu finns några små blommor som förgyller ens tillvaro. 

Den här, till exempel. 

Ser också små blåklockor, renfana, röllekor och andra som jag inte blivit presenterad för.

Som den här solstrålen!

När just den här bilden tas lyssnar jag samtidigt till P1:s nyheter från mobilen och det handlar om trafikolyckan där konstnären Lars Wilks mötte döden, men inte bara han. Och jag tänker att någon har förlorat två kollegor och hur det ska kännas och tänk, bara tänk .., känslan hos kollegorna som kom just efteråt! 

Det är vad jag tänker på när jag vandrar vidare mot Kustvägen.

Väl hemkommen upptäcker jag att huset är tomt, men dörren olåst förstås. Det visar sig att pv har givit sig av på rullskidor och i nästan två timmar blir han borta (någon längtar tills det blir Vasalopp ...), men sedan blir det kaffe i termos ., jag gör små mackor och så svänger vi förbi Harplinge och köper solrosfrön och pv firar kanelbullens dag med ett inköp från Börjes konditori och så tar vi sikte på hamnen. 

Säcken med frön gick upp i pris från 169:- till 399:- och jag frågar butikschefen på Lantmännen hur i fridens dagar detta går till?

Enkelt! säger han. 

Allt handlar förstås om tillgång och efterfrågan. 

Det är Ungern som är främsta leverantör av solrosfrön och förutom att frakterna blivit mycket dyrare, så har vi haft pandemi och människor har hållit sig hemma och matat fåglar som aldrig tidigare! Det är knappt att det går att hitta 20-kilos-säckar längre! 

Just därför kan leverantören höja priset alldeles omåttligt.

Jaha, det borde man ju begripit.

Och så Skallkroken.

"Men jag då ..., får jag inget?" tänker Harry. 

Jodå, han fick också.

Detta var efter badet. 

Pv avstod dopp, men inte jag. 

Och jag tänkte på väg ut till vattnet att kanske är nu detta min sista stund, men tänka sig, det var det inte!! Vilken lycka! 

Annat man tänker på. 

Att friherrinnan nu känner sig nästan som förr - sååå mycket bättre - och att vännen i Trelleborg så oväntat förlorat sin storebror.

Hullerombullerlivet.

Förstås.

Måndagsfönstret ....

Igår kom en svärm med annorlunda fönster - alla fångade av Jenny Abrahamsson -. Om någon hästintresserad känner igen namnet, så syns Jennys namn ofta under bilder från hästtävlingar. 

Det här fönstret fångades i Barcelona, i Park Güell och då tänker kanske många på arkitekten Gaudi. Precis så är det!

Tack Jenny! säger jag.

I ottan ...

Lite har tillvaron tippat överstyr. Eller mer som slagit en kullerbytta. 

Numera är jag omåttligt kvällstrött och somnar ofta vid åtta, halv nio på soffan, men det gör ju inte så mycket. Skillnaden är att pv får sitta ensam i vardagsrummet om kvällarna. 

Och har jag tidigare varit morgonpigg, är det förstås än värre nu. 

Redan vid tre, fyra går den inre reveljen! 

Då är det tur att radion finns.

I synnerhet P1. 

Lyssnar till reprisen av gårdagens Naturmorgon i P1 som jag verkligen tyckte var intressant och som handlade om Fyledalen, några mil från Ystad. Och vilken underbar röst en av dom medverkande hade; jag tror att den tillhörde reportern Erik Kohlström. (Kommer ihåg när jag låg på sjukhuset och då lyssnade på ett annat Naturmorgon-program, det var från Norrbotten och jag kände samma trygghet när jag hörde den programledarrösten!). 

Denne reporter (alltså gårdagens) är tydligen också illustratör och barnboksförfattare. Här en bild från nätet med hans alster.

Därefter var det dags för Ekots lördagsintervju, nu med Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar och programledare var som vanligt Monica Saarinen. Det kan inte vara enkelt att ta vid efter Jonas Sjöstedt och jag tycker att det i mycket kändes som ..., ja, jag blev besviken över Dadgostars sätt att svara på frågorna. Här en länk till programmet.

Intressant fann jag däremot Vetenskapspoddens diskussion om möjliga Nobelprismottagare, men hela programmet hörde jag inte, då jag skulle fixa frukost medan pv tog Harry på morgonrundan. Ska ta resten ikväll. Här är länken om någon är intresserad.

Nu är klockan halv nio. I fåtöljen sitter pv och läser DN ..,  Harry sover på soffan och det blåser ute. Kanske ska vi idag äta lunch tillsammans med Sonja på Haverdals golfkrog, men det är bara kanske. Ungefär så är det. 

Dagens fönster ....

Så här skriver Monet: "Kanske vill du ha några sydeuropeiska fönster när du ändå är där i din egen minnesvärld i Grekland? Så här såg det ut för oss i vår franska by när vi ”sakta gick hem genom stan” efter en middag på kvartersrestaurangen eller en byfest på den öppna platsen framför kyrkan under platanerna.

Tyst och mycket stilla".

//Den som likt Bert tittade in här nu på morgonen, såg en bild på Lilla Stensjö med rubriken "Två lördagsfönster ...". Nej, ännu är det inte klart med gruppboendet :) Den  bilden var planerad att visas igår, men så tänkte jag att Lennart som vuxit upp där, skulle få berätta lite om hur där var  d å  ..., och så fick bilden vila. Glömde att flytta fram datumet bara. Och om du Lennart läser här, får du gärna hojta eller titta in, så ska jag göra klart inlägget! 

Så passar jag på att tacka Monet för kvällsbilden från Frankrike.

Tack, tack.

När det går trögt ...

Det diskuteras huruvida man - efter ballongsprängning och insättning av stents - ska ta det lugnt och vila, eller helt enkelt röra på sig. Jag gör det senare. Men ibland tar det emot. 

Inte av brist på ork, däremot av brist på lust. (Å andra sidan vilade jag ju hela tiden på sjukhuset .., satt ute på balkongen i solskenet, eller promenerade i korridoren och det var ju inga kilometerlånga sträckor).

Nåja, när det tar emot, då är det tur att det är så vanvettigt vackert när man går längs havet, nästan så man glömmer att man just då ägnar sig åt rehabilitering. 

Roligt är det då att passera ett gäng hurtiga damer på väg på verklig långprommis! Catarina (som driver Kuststationen i Steninge, alltså före detta vandrarhemmet), hon anordnar inte bara yogaträffar, utan även såna här vandringar och det är hennes rosafärgade byxor ni ser längst till höger. 

Catarina tillhör vinterbadarfolket och då är det inte fråga om ett dopp .., nej, hon och maken simmar som vore det mitt i sommaren!

Nåja. 

Nu har jag promenerat i rask takt och jag kan sträcka ut på soffan Ektorp tillsammans med Harry. Han gjorde mig sällskap i duggregnet och jag ser nu att han har norpat mattes plats i soffan. Jo, jo.

Ännu mera Grekland ...

Fortsätter att läsa från dagboken från Kreta. Året är 2009.

 

"Dag 2. Sov länge. Vaknar av en skördetröska som idogt kör fram och åter här utanför. Vi har två balkonger, en med kvällssol och den andra med morgonsol. Från den senare balkongen har vi utsikt över en apelsinlund och där ligger även stora höbalar. 

På dagen snorklar vi i havet och ser sjöborrar. Äter lunch. Grekisk sallad, tzatziki och bröd. Emil väljer toast. Efteråt lär pv Emil att spela backgammon och han lär sig snabbt, ja, han är en liten strateg. Så  timmavis med bad i poolen. Där finns ett handbollsmål och pv är enastående tålmodig och det tävlas hela tiden i vem som skjuter flest bollar i mål. Själv läser jag Joyce Carol Oates. Här kunde jag stanna minst en vecka till, men pv har svårt med värmen.

Ett förälskat par från Norge ansluter runt poolen. För övrigt konstaterar vi att nästan alla norrmän röker. 

På kvällen spelar vi plump på balkongen. Emil vinner stort."

Lördagsfönstret ....

.... finns i Lilla Stensjö på andra sidan kustvägen.

Ny månad, ny giv ...

Och man kan undra vad den här månaden har i sitt sköte? 

I vanliga fall är raderna på min almanacka för det mesta tomma. 

Numera är där klockslag och datum inskrivna flera gånger per vecka. 

Mammografi, hjärtsköterskan, sjukgymnastik och inte minst provtagning i Slöinge hos den alltid så vänliga Ellinor, hon som är fenomenal på att hitta rätt när provrör ska fyllas. 

Det var tänkt att bli båtupptagning i Skallkroken idag (sköts upp förra veckan på grund av blåst), men det är precis likadant idag och det har v r ä k t  ner regn och blåst nåt hemskt! Nu hoppas man på nästa fredag. 

Enligt SMHI .., så i morgon klockan tre på eftermiddagen, dååååå .. ska solen titta fram! 

När den här bilden togs (gaveln på ladan i Lilla Stensjö) var det eftermiddag och kvällssol. 

Tittar på morgonens nyheter, men i fyran. 

Har många gånger slagits av vilka proffsiga tv-reportrar det tydligen finns i Göteborg och då menar jag dom som befunnit sig nära området där det sprängts och i direktsändning rapporterat till tv4. 

Oftast kvinnor. Naturliga. Känns så .. "säkra".

(Ja, jag har börjat blir otrogen gentemot SVT, där programledarna så ofta byts ut).

Och här.

Eld i kaminen, Harry på soffan. 

Regnsmatter mot fönsterblecket.

I Göteborg letar man febrilt efter den man som tros vara ansvarig för sprängningen tidigare i veckan. Måtte man hitta honom, innan det blir ännu mera elände! Och kaos i USA mellan demokrater och republikaner och vilket krångel - allt tas upp i USA-podden - där programledaren pratar i expressfart. 

Och min syster i Australien skriver att det är ju underligt, att dom två äldsta systrarna i den nilssonska familjen alltid varit plikttrogna och lydiga, medan den yngsta gör som hon vill. Detta apropå kalla bad trots läkarens avrådan. 

Jag svarar att plikttrogen har jag sannerligen varit - rent fånigt plikttrogen - men "lydig ..." , njaa ... men läkare är inte allvetande och i det här fallet litar jag på mitt eget omdöme.

Ungefär så är det den här dagen som är en fredag, den första oktober. 

"Oktober", vilket fint namn på en månad! 

Och känner ni någon som heter Ragnar eller Ragna, så är det deras dag idag.

Dagens fönster ...

Härlig bild som kommit från ellem i Skellefteå!

"Ena sjukhusväggens fönster. Jag var dit på mammografi idag", skriver hon. 

Tack! säger jag, som också har tid för detta inom kort.

Den som söker, hon finner ...

Letar febrilt efter adressen till Bente i Norge. Den borde finnas bland listan över skickade julkort 2020 och det gör den också. Under den bunten ligger ett kollegieblock med dagboksanteckningar från en resa till Kreta, tillsammans med Emil (då tio år) och pv. 

Det borde ha varit sommaren 2009.

Så här skriver jag: 

Bilden: Emil och Gulli. 

"Pernille från Norge (bor i lägenheten intill vår) har fått en kompis i den orangefärgade och tämligen magra katthonan, den som får skinkbitar och annat gott av den norska tösen. 

Vet du vad katten heter? frågar Pernille mig. 

Jag säger att nä, jag har ingen aning. 

Hon heter Gulli ...", säger Pernille bestämt.

Ett finländskt par har anlänt. 

Kvinnan är blond på det där finska sättet - nästan vithårig - och påminner om Gudrun Sjödén. Hon har blåvit bikini och är i vår ålder. Hennes man är lång och solbränd, ja, han är den där Tom-Jones-typen med minimala badbyxor. Han är en sån där man som jag ibland upplever som .., ja, vad ? Inte hotfull, men väldigt fåfäng. 

Båda sitter i var sin solstol, till synes djupt försjunkna i var sin bok. 

Senare på kvällen sitter vi själva på terassen och lyssnar till bossa-nova-musik. "

//Saltkaret på bilden, inköpt i just Grekland, fanns alltid på matbordet hos Eva och hennes halvlånge man. Det vill säga, ända tills någon inte förstod hur mycket det betydde i form av minnen och helt sonika förpassade den då tomma lilla plastbyttan i soptunnan.

Dagens fönster ....

.. finns i ett gult hus på en kulle. 

Det här fönstret har varit gardinlöst i många år, eftersom här ändå är så mörkt inomhus. 

Där utanför står en ek och skymmer ljuset och åt norr är där en oxelhäck och mot söder en mindre bergvägg med en massa träd. 

Vita gardiner till vintern, kanske någon tänker?

Ja. 

Så får det bli.

 Också en onsdag ...

Skallkrokens hamn mitt på dagen. 

På en av grannbåtarna pågår förberedelser inför båtupptagningen på fredag. Idag ska masten tas av och här ligger seglet på bryggan och väntar på att vikas ihop på ett fint sätt. En springer spaniel lullar omkring på båtdäcket. Hunden heter Pelle och är fem år. 

Och vi själva? 

Vi tar ett dopp i ett kyligt hav - kanske fjorton grader, kanske femton - och så händer det som så ofta - eller alltid - händer: så snart man kommer upp på land känns det varmt. 

Kaffe i termos finns med. 

Solen mot ansiktet, i alla fall en stund. 

Tidigare idag promenad längs havet och ner till lilla hamnen. 

Möter pv och Harry som kommer från andra hållet och innan dess, lite surr med en äldre grönkläddherre med kikare som dinglar runt halsen och en stor pudel i koppel. 

"Han heter Nisse och är elva år", förklarar mannen och jag tänkte väl det .., för hunden är tämligen stöppelfött och det påminner om när jag själv stiger upp mitt i natten och är stel och just stöpplig.

Nästan hemma böjer jag mig ner och tar en bild av den vackra svampen.

Tankar en onsdag i slutet av september ...

Å, det är så många tankar som tumlar omkring i ens huvud! 

Hur många tankar ryms det egentligen?

Jag tänker på att där vi promenerar omkring på gräsmattan, där har fiskar en gång simmat och krabbor kanske gömt sig bland diverse stenskravel och när pv har grävt klart för el-ledningen, ligger rundslipade stenar slängda på marken, en bit därifrån. 

Det svindlar när jag tänker att här har varit hav! 

En plastgalge och en tioöring, är annat som tittar fram.

Tänker också på människorna i Göteborg och sprängningen, ja, två dagar på raken skriver jag om det och det är ju pest att läsa om, men tankarna går runt i huvudet och jag tror att jag snart mister förståndet! På mitt konto på Instagram skrev jag om ett minne från tidigt 60-tal. Pappa och mamma var bortbjudna några timmar och jag hade - som alltid - valt att vara ensam hemma. Så körde en lastbil med släp ner i diket på andra sidan vägen och orsakade ett våldsamt buller och bång. Nej, jag såg det inte då, jag bara   h ö r d e  oljudet och blev så vanvettigt rädd, så jag tog den svarta bakelittelefonen och ringde till en granne och sa att "en ratombomb (ja, med r) hade smällt och nu var jag så rädd!" 

Långt, långt efter detta var jag så mörkrädd. 

Och då tänker jag på dom drabbade i Göteborg .., på alla småttingar och kanske tonåringar som är ensamma på kvällarna när föräldrarna arbetar skift på Volvo eller Sahlgrenska. Hur mycket oro ska inte dom känna? Blir det en ny smäll? Vad ska hända?

I stället för att tänka på allt detta, kan man ju gå på promenad på Vitabergsvägen. Man kan titta på gulnande löv och tänka att livet är underbart och titta på hur fint och prydligt folk har det på sina tomter. Soptunnorna vända åt rätt håll. Välansade häckar. Ingen sprängladdning så långt ögat når! 

Kanske kan man sudda ut all oro och tänka att det drabbar inte mig. 

Inte oss.

Man kan också tänka på bekantingen som helt oväntat vann hundratusen kronor på Postkodlotteriet.

Men hjälper det?

Ungefär så känns det.

Dagens fönster ...

... fångades under besöket i Malmö.

En hit-och-dit-tisdag ...

Vaknade flera gånger natten mot idag .., vänsterhanden kändes som hade jag en boxarhandske utanpå - och fram till halv nio öste regnet ner! Tog på mig nya regnkappan (inhandlad för en billig penning på Ica Maxi i Malmö) och tog sedvanlig (numera) morgonpromenad. Den här regnkappan, åå, den är så himla bra, men kanske inte när regnet har upphört och solen tittar fram. 

Oj, så varmt det blev! 

Mitt på dagen lämnade pv grävandet på tomten (kanske tjugofem meter allt som allt, fyra dm djupt och han lägger grästuvorna så fint vid sidan om ... när bilden togs återstod kanske ytterligare tio meter att gräva!) och vi åkte till Skallkroken där jag tog mig ett dopp (kyligare idag), men herr Göransson avstod. Underbart härligt var det, ja, jag har liksom inte ord nog att förklara vad ett kyligt dopp gör för själen! 

Efteråt kaffe från termosen, en toscabulle till pv och ett bröd med pumpafrön till mig, plus hummus - som är så himla gott -! 

Harry var glad och sprallig och fick smaka lite han också. 

På fredag är det båtupptagning i Skallkrokens hamn. Pv arbetar, men om det inte är ösregn, tänker jag åka dit och titta på. Alltid lika intressant är det. 

Innan jag sätter punkt: så förfärligt hemskt och skrämmande det måste ha varit vid explosionen i Göteborg! Tänk, alla små barn så rädda dom ska ha blivit! Hur många får inte ångest i månader, kanske år .., efter nåt sånt här? 

Ibland undrar jag var vi har hamnat? Vilket totalt vansinne! Några människor som sätter skräck i så många andra, dessutom helt oskyldiga! Rent ut bedrövligt är det.

Dagens fönster ...

Så här skriver Monet, som är den som skickat bilden: 

"Det här är lilla Messi (bra bollspelare hon också), Maine Coon-unge på 13 veckor som kom till oss för tre dagar sedan. Och genast klättrade upp i vårt vardagsrumsfönster.

Så många leenden och skratt redan (och saker man inte visste kunde trilla eller gå sönder eller låg under sängen och var farliga)."

Tack och så söt hon är! säger jag.

Idag ...

... gjorde jag verkligen det jag längtat sååå efter. 

Jag tog mig ett dopp i havet borta vid Skallkroken, tillsammans med pv. 

Gick i från land .., ut kanske tjugo meter och simmade mot land. 

Doppade huvudet. 

Det var helt underbart och jag mådde som en prinsessa efteråt. 

På väg till bilen upptäckte vi mängder med hummertinor, alla tillhörande båtgrannen en bit bort - Anders -. Idag, den 27:e september är det nämligen fritt fram för hummerfiske här på västkusten, kanske överallt där det finns humrar? 

Idag är det också födelsedag för pv:s storebror Tommy. Han fyller sjuttio och är en gladlynt herre. Nu läser han inte här, men o m   han gjorde det, skulle jag säga grattis! (Vi sjöng unisont för honom i morse ... pv, Maja och jag själv).

Ja, det var verkligen ljuvligt med doppet. 

Såååå livgivande! 

Några timmar senare kom ösregnet.

Och så dagens fönster ...

Baltzarsgatan i Malmö. 

Det var där håven togs fram och det var jag själv som höll i den. 

Återkomsten ...

Fanns det inte någon film med den titeln? Jag tror det. 

(Jo, nu kommer jag ihåg! Det var en rysk film som grep mig nåt omåttligt! 

Här kan man läsa om den).

Nu är vi i alla fall på hemmaplan, efter två hela dagar i Skåne. Först föreläsningen med underbara Rebellkirurgen Eric Ericsen; en föreläsning som infriade alla förväntningar och mer därtill! 

Det lär ha varit så att nittio procent av publiken bestod av sjukvårdspersonal och det var väl därför det var väldigt mycket bilder och prat och förklaringar om hur man på det lilla sjukhuset i Etiopien - och med personal som oftast endast gått sex år i skola - kunde utföra alla möjliga och till synes omöjliga operationer! 

Igår söndag blev det brunch för pv och mig själv på libanesiska Laziza i Malmö. 

Mest vegetariskt och veganskt, men där finns även lamm, kyckling och kebabitar. 

En lunchbuffé kostar 100:- och det är ett dignande avlångt bord med likadana rätter på båda sidorna ... (thaibuffé i Halmstad kostar 120:- och går inte att jämföra på samma dag!) och brunchen var betydligt dyrare: 189:- per person och då ingick en dessertbuffé - vilken fick pv att närma sig nirvana. Själv tycker jag att det är alldeles för sött och sliskigt. 

På kvällen gick Anders och Maja på restaurang och vi var barnvakt och det gick bra, över förväntan. Pv skjutsade och hämtade och det pratades om Hemnet och 70-talshus i tegel och vildvuxen tomt, men mer än så blev det inte. 

Körde hem i solsken och lavendelblå himmel, vilket kändes aningen oroande. 

En skata eller två hade tagit sig in i uterummet och hackat sönder kattmatspåsen, men även bajsat på vita trägolvet (ska målas om i sommar!), så att skura och torka upp, blev prio ett. 

För övrigt är allt lugnt. 

Pv har givit sig ut på rullskidor i någon timmes tid, själv tänker jag gå på egen-promenad.