Dagens fönster ...

... fångades i England och den som höll i håven var pv:s brorsdotter Joanna, som då bodde där med sin brittiske man och två småttingar. 

Efter Brexit flyttade dom till Sverige och bor nu i Skåne.

Tisdag ... 

Ja, pv arbetar ju heltid numera, så det är gott om egentid för min del.  

Så jag renbäddar och slänger tvätt i maskinen .., dammsuger i sängkammaren och vattnar blommorna. 

Senare blir det en tur till Slöinge. Kollar blodtrycket på vårdcentralen (lågt!) .., och upptäcker en bekant i väntrummet. 

Hon berättar att hon - ungefär samtidigt som jag själv låg inne för covid - drabbades av en stroke och det är nu drygt arton månader sedan och ännu har hon inte vågat sig upp till familjens övervåning. 

Inte sedan dess. 

Nu är det rullator och färdtjänst som gäller. Ett helt annat liv. 

En äldre-äldre man är klar med sitt besök och kämpar med att ta på sig sin täckjacka och till slut hjälper jag honom att finna ärmen och jag tänker att han ser så rar och vänlig ut. 

Efteråt kör jag förbi Solhagas bageri och tänker mig att köpa en enda frukt, - och nötfralla, men det blir en Skafferimacka i stället. 

För att i möjligaste mån klara av bageriets ekonomi, finns nu i disken visningsexemplar av olika mackor, ja, på så sätt blir det ju inget svinn. 

Så min Skafferimacka görs medan jag står där och väntar och intill står en kvinna i min ålder kanske och vi småpratar lite, mest om allt det goda som finns på disken. Så frågar hon var  jag kommer ifrån?

"Ja, förmodligen lite längre norrut än där du vuxit upp ...", säger jag. 

Jo, så är det. Kvinnan är sprungen från den ångermanländska myllan,  men har sedan ett trettiotal år tillbaka varit bosatt i södra Sverige, främst i Falkenberg. Det är ungefär som för min egen del. Nästa år har jag tillbringat trettio år här  i söderns nejder och då är dom fem åren i Kungsängen och Sollentuna inte inräknade.

Och hemifrån-dialekten - hennes - är kvar, ja, min också. Om detta småpratar vi .., och jag tänker att det är så fascinerande, detta att man blir så glad när man möter någon som är "nästan-som-hemifrån", även om det skiljer bra många mil - lite drygt trettio kanske - mellan Örnsköldsvik och Malå! Och jag är tacksam för att det tar en stund att fixa mackan .., då hinner vi surra lite mera. 

Och jag minns i augusti när vi var på Hanö och väntade på båten som skulle ta oss därifrån, så satt vi vid ett slags trädgårdsbord och mitt emot oss satt ett annat par och åt glass och pratade med varandra och då sa plötsligt pv:  "får jag fråga .., är du från ...?" , ja, jag har glömt vilken ort det var, men det var bara några mil från Ljungby. 

Jodå, så var det. 

Själv hörde jag absolut ingen skillnad på deras dialekter, men pv menade att "jo, men det var så enkelt, man hör det på hur deras a betonas".

På det viset. Och så var den här förmiddagen.

Ps. Som så många andra bagerier har det varit - och är förmodligen ännu - kärva tider när det gäller ekonomin och särskilt vad beträffar företagets elförbrukning. Här en länk där Sara berättar om hur dom sänkte sin förbrukning på ett finurligt sätt! Otroligt ambitiöst uträknat. Ds.

Dagens fönster ...

Fångades i ett gult hus på en kulle och det var för åtta år sedan, den här tiden i november.

Helgen ...

... i bilder, kan bli så här. Det var så det var. Först hos sonen med familj och en treåring som stod i fönstret och tittade och väntade när vi kom körande (oj, så det värmer hjärtat!) och det var pussar och kramar och "Thomas, vill du leka med mig?" och det ville han (det byggdes skyskrapor med legobitar) och det var hundpromenad tillsammans och med farmor blev det teckningar som blev till spännande sagor. 

Oj, vilka ruskiga fiskar och hajar som fångades från båtarna!! 

Och där var en liten 3-månadersgosse som nu smajlade när man killade honom på magen och så var det thai-mat och lussekatter och kolla på bilder i farmors mobil. 

Det spelades memory vid köksbordet och inte var det väl så himla roligt att förlora när man är tre år, allra helst om man är väldigt tävlingsinriktad och det mesta går ut på att vinna. 

På fredag ska jag ta tåget till Malmö och hämta den där gossen .., för vidare befordran med Öresundsetåget, men nu till landet Halland. 

Hela helgen här. 

Det återstår att se hur det går .., man får ju ändra sig om det känns läskigt. 

På söndag blev det besök hos min syster i Västerstad, utanför Hörby. 

Vi låg i var sin del av den stora hörnsoffan och småpratade om allt och inget ., om sånt vi kom ihåg från förr och alltid slås man av häpnad över hur olika ens minnen är - även om vi var med om samma sak -. 

Så olika vilka minnesbilder som hamnar i ens arkiv!

Min syster berättade om en tågresa från Bastuträsk till Avesta - hon skulle arbeta som hembiträde - och resan började på hennes födelsedag den 1:a september och  av mamma hade hon förärats en grön, stickad (inte hemstickad) tröja som kom att bli så älskad. Efter ett halvår i Avesta blev det elevpraktik på Folktandvården i Stensele hemma i Västerbotten och därefter tandsköterskeskolan i Umeå. Många, många år senare, då, när vår pappa hade gått bort, växlade min syster spår och läste till sjuksköterska och kom så småningom att arbeta på dialysavdelningen på Lunds lasarett. 

På hennes kylskåpsdörr upptäckte jag en gång hälsningar från tacksamma patienter, ja, som skrev hur snäll och rar hon alltid hade varit på jobbet.

Vid sextiden på kvällen - igår, alltså - kom pv och hans bror Ulf  (dom hade ju firat brödernas faster i Bjärlöv) och hämtade mig och Harry och så skjutsade vi hem Ulf till sig (utanför Lund) och så hemåt. Det blev aningen spännande när vi struntade i att stanna och extraladda bilen. När vi kom hem hade vi två gånger hört varningsplinget där det står att batteriet måste laddas, "uppsök närmaste laddstation". Mätaren stod på 2 mil kvar, när vi kom hem. Härligt! Nu börjar vi veta  hur det fungerar på riktigt. 

Allt gick bra. Idag besök i Falkenberg (influensavaccin och en kund från affären skötte sprutan!) Därefter veterinärbesök då suturerna plockades bort. Nu sover - utan tratt på huvudet - en totalt utmattad hund. (Men tratten åkte på igen .., han vill hela tiden vara där och slicka).

Lördagsfönstret ....

... fångades här nere på Ejdervägen och det är hela sju år sedan det kom på plats. 

Men nu igen. 

Tack Elisabet, det var vänligt av dig!

Idag fyller även min syster Birgitta år, hon som bor i Australien. Denna tuffing som kom igen efter bilolyckan och två månaders konvalescens på sjukhus .., köpte sig en ny bil .., satte sig någon månad senare på flyget till Sverige ., tillbringade fem veckor hos vår äldsta syster i Skåne .., sen hem igen och evighetslång flygresa .., och en tid därefter satte hon sig i nya bilen och körde sextio mil enkel väg till sonen med fru i Portland.

Mellan varven klipper hon ner buskar och vinrankor ., fyller på vatten i fågelbadet ..., läser mycket böcker .., lyssnar på radio .., träffar andra svenska vänner vilka hållit ihop och träffats regelbundet under mer än fyrtio års tid .., hon skriver dagliga mejl och berättar om vad som hänt (inte så mycket) .., har vant sig vid att vara änka  .., älskar jul och har säkert hundratals småtomtar som hon tar fram i december .., hon är oerhört rättfram och hymlar aldrig med sina åsikter. När hon var ung älskade hon att dansa .., och sydde nästan alla sina kläder själv. Har alltid nagellack och jättekort hår, väger nog inte ens femtio kilo och vi har precis samma hjärtproblem. Ja, det var väl det mesta.  

Grattis Birgitta!

På nyheterna ...

Stor glädje i Cherson i Ukraina, när den ukrainska militären är på plats. 

Människor lär dansa av glädje på gatorna. 

Det är inte långt ifrån att jag börjar att gråta, även om detta inte betyder att kriget är över. 

Men s o m  jag beundrar dessa ukrainska soldater och deras tåga. 

Ja, inte bara soldaternas tåga, även befolkningen som utstått så mycket hemskheter.

(Bäst nu att någon rysk general som inte skött sig bra, ja, aktar sig för öppna fönster på fjärde våningen).

Fredagsfönstret ...

Ännu ett fönster från Turtlans håv, fångat när hon och M besökte Värmlands Museum. 

Så här skriver hon: 

"Älven. Den återkommer. Här ett fönster i den äldre delen av museet, Cyrillushuset från 1920 talet."

Tack Annica!

Spridda skurar och dagens quiz ...

Kanske är det för att pv är fri idag, ja, som om det nästan känns som lördag i stället för fredag. 

Och ute är det grått, grått och ännu mera grått, så långt från gårdagen som det är möjligt. 

Tittar lite förstrött på morgon-tv och vi får veta att Göteborg, Halmstad och Helsingborg fortfarande har metorologisk sommar. 

I november! 

Ja, saliga äro de klentrogna, alla de som absolut inte tror på klimatförändringar. Hur mycket bättre nattsömn ska dessa människor inte h a? Åkesson och Widding, till exempel. 

Men i norr har vintern kommit, även om snön kanske försvinner lika snabbt. 

Slalombacken hemma i Malå är - förvisso med hjälp av konstsnö - nu redo för slalomfantaster och är tydligen först ut av alla skidanläggningar i Västerbotten!  

Annat som hänt? 

Jo, i Ystad har den legendariske Ingvar Persson - som i fyrtiosex år och tillsammans med hustrun Carrie drev Fritidsbaren - gått bort.

 Denne Ingvar som blev känd för sitt "hallå-hallå!" och som när ens beställda maträtt (ofta köttbullar med mos och lingonsylt) var redo att serveras, ropade ut ens namn, ja, med den där "megafonen". 

"Hallå, hallå ., köttbullar till Anderssons!" Alltid glad, tycktes han. Och ingenstans i världen har man väl kalasat på godare wienerbröd, än deras variant. Tunga, frasiga och bakade enligt ett väldigt hemligt recept. 

Jag undrar hur många gånger under mina år i Ystad (och även efteråt) som jag har suttit där ute med fötterna i sanden och druckit kaffe och kalasat på det där wienerbrödet eller ätit lunch. Alltid när bekanta dök upp, ja, så blev det en sväng till havet och Fritidsbaren. Ingvar blev åttioåtta år.

Bilderna har jag lånat från Ystads Allehanda och fotografen heter Mark Hanlon. 

Kanske är det tjugo meter till havet.

Ännu mera annat ..?

Ja, veckans nutidsquiz i DN blev en sorglig historia. Sex rätt av tio. Pv ståtade med sju rätt.  Jag hade fel på politikfrågan (regeringens budget) .,. mellanårsvalet i USA .., klimatfrågan, samt årtalet (fråga nr 10). Att jag missade just den .., upprörde pv. Va? Hade jag ingen koll på detta? Nej, men det hade han.

Bättre lycka önskar jag er andra!

Torsdagsfönstret ... (ett reprisfönster).

.. fångades av mig själv .., det var under ett besök i Malmö för många år sedan och jag blev så varm i hjärtat när jag upptäckte hunden som satt så tryggt hos husse i förarhytten. 

Att husse dessutom såg så snäll ut, gjorde väl sitt till också. 

Fönstret syns där vid pilen. Det är lätt att lurvtussen i förgrunden fångar all uppmärksamhet.

Litet möte ...

Onsdag. Tretton plusgrader och sol. Luften är ljummen .., sååå mild och len. 

Nere på parkeringen (där jag brukar ta paus, då, när luften tar slut) sitter en man för sig själv. En termos står på bordet och på marken en ryggsäck. 

Jag tänker att han kanske är fågelskådare. 

"Ja, det där ser ju skönt ut ..", säger jag och mannen ler och säger att det är det verkligen. 

Och nej, han ska inte titta på fåglar, han är här som ledare för en grupp studenter från Lunds universitet, ja, det handlar om geologi och sedan fjorton år tillbaka har såna här exkursioner hållits  just här, i Stensjö.

Aha ...! Det hade jag noll koll på. Jodå, och mannen (som är två är äldre än jag själv och ja, jag frågade) tar upp ett häfte och pekar på olika varianter av bergarter och förklarar var jag kan hitta dem. Inte långt från färisten, nere vid bäcken .,. där finns nånting som liksom är inkapslat i berget och kallas för "granater". Till exempel. Och så fortsätter han, men jag glömmer ju bort all fakta .., tänker att jag borde ha haft papper och penna med mig!

Jag får veta att han numera är pensionär, men har arbetat på universitet och även forskat och jo, han har verkligen trivts bra .., och på den där skalan från ett till tio, säger han .., "ja, drygt åtta".  

Det som drar ner betyget lite, var jobbet med att söka forskningsanslag. 

Jag frågar om hans yrkesval är något som gått i arv? Jo, men det är ju ofta så, att läkares barn ofta läser till läkare och så vidare. 

"Nej, inte alls!", säger mannen. 

Hans pappa var murare och mamman jobbade med lite av varje, bland annat i hemtjänsten och när han berättar det översköljs jag liksom av värme för hela historien .., men jag vet inte varför. Kanske för den där klassresan han uppenbarligen har gjort .., kanske för att jag tänker på hans mamma inom hemtjänsten?

Jag tänker också på andra som har gjort liknande resor .., t.ex Eva från Tyresö och hennes halvlånge man. Båda - särskilt Eva - från synnerligen enkla förhållanden, men båda som tog tillvara på sin begåvning och skaffade sig biljett till den där resan uppåt. En som speciallärare och den andre som professor i kemi på KTH. Och då menar jag inte en resa för att visa sig märkvärdiga, utan man ville komma vidare. Få det bättre. Och var naturligtvis intresserade av att studera. 

Själv gjorde jag väl nästan en baklängesresa.

Allt det tänkte jag på medan mannen klappar Harry på ryggen och säger att "du var mig en lugn hund" .., och jag får reda på att familjen har en korthårig collie på 1.5 år, i värsta slyngelåldern, säger han leende. Att mannen är född i Falkenberg, berättar han också, men det är stört omöjligt att utröna, inte via dialekten i alla fall. 

Kanske heter han Leif?

Så var det mötet.

Och nu är han borta ...

Står i köket och diskar, när jag från Morgonstudion hör att sångaren Clas  Claes-Göran Hederström inte längre är i livet. Nej, han var inte min idol, men däremot min kompis Evas. 

Kan det ha varit år 1968 ? På sommaren, kanske? Eller på hösten ..? Eller möjligen året därpå?

Min kompis och jag själv var på Malåborg där denne Claes-Göran uppträdde och sjöng om att "Det börjar verka kärlek, banne mig ...!" och före eller efter uppträdandet (jag minns inte vilket) skrev han autografer och Eva sträckte fram sin ena arm och där skrev han med kulspetspenna sitt namn. 

Å, så lycklig hon var! Och nu skulle hon minsann inte tvätta sin arm på länge! sa hon.

Jag minns att jag tyckte att hon var så modig. Själv tillhör jag den delen av mänskligheten som aldrig skulle be om en selfie med någon så kallad kändis och aldrig be om en autograf heller, kanske mest för att jag inte vill besvära - men då, för att jag väl helt enkelt var blyg -?

Men Eva, hon vågade.

Dagens fönster ...

Igår letade jag febrilt på min blogg efter inlägg från tre knäoperationer; 2009, 2014, samt 2017 och det var då jag snavade över den här underbara fönsterbilden, fångad av Barbro i Tranemo .., hon skickade den som någon slags tröst - inför eller efter en av operationerna -. 

Den är så ljuvlig, så jag kan bara inte motstå att lägga in den ännu en gång!

Ibland på morgnarna när jag möter mig själv i spegeln, är det väl ungefär så där det känns.

Dagens fönster och lite till ...

Dagens fönster är egentligen gårdagens och uppenbarade sig i kaminen ; det var när pv hade varit så omtänksam och gjort upp eld, ja, innan han gav sig av till Getinge.

Idag visar sig november från sin allra mest trista sida; grått, grått och ännu mera grått. Lägg därtill regn. 

Nåja, man kan ju roa sig ändå. Till exempel tänker jag svt-play-titta på Fouyad Youcefis dokumentär "Trumps valarmé" 

Att denne Fouyad (som så suveränt ledde oss från tv-studion när det var val i vårt land!) nu är USA-korrespondent, tror jag blir hur bra som helst! 

Natten mot idag var det dags för icke-sömn igen (ja, jag ska ta upp det den 21:a när jag har tid på vårdcentralen) och då lyssnade jag till P4-Världen och där finns en annan helt fantastisk programledare och det är Kajsa Boglind. Hon har en förmåga att ..., med lågmäld röst beskriva vad hon ser .., hon är så artig och vänlig mot dem hon intervjuar ..., ja, jag tycker att hon är helt underbar! Här är en länk till det programmet, som för övrigt handlar om hur New York (och kanske framför allt människor i NY) kom tillbaka efter pandemin. Så intressant! (Och man förstår verkligen hur hårt drabbad den här staden och dess människor var!)

Vill man veta mera om denna Kajsa Boglind, så kan man ägna arton minuter åt detta här.

Det är ungefär vad jag tänker ägna mig åt - förutom att dammsuga, torka halltrappan .., gå minst tre rundor med Harry .., och kanske - men bara kanske - putsa insidan av några fönster. Det sista är dock lite mera tveksamt om det kommer att inträffa.

Händer från Tranemo ..

Apropå kommentaren i föregående inlägg. Jodå, jag hittade era händer! 

Tänk, att jag satt och funderade på hur bilderna såg ut .., och kom plötsligt - som slagen av en blixt - ihåg det! 

Det var bilder som fångats i er bil. 

Här är dom!

Ny vecka. 

Avbokar tiden till vårdcentralen i Falkenberg, då jag plötsligt kommer ihåg att jag inte har någon bil att ta mig dit med. Det tar tid innan jag hittar rätt i mina vårdkontakter och jag tänker på människor som är betydligt äldre än jag själv och hur knepigt det då kan bli, med sämre syn och kanske inte samma vana vid att hantera bank-id och datorer. Rent hopplöst visar det sig vara att få prata med en helt vanlig människa.

När det väl är ordnat, tar jag harry på promenad. En annan runda, än i vanliga fall. Inte längs havet. Passerar Stensjö Ägg där det brukar vara ett ständigt kacklande, men inte nu. Inte idag. Nu är där alldeles tyst och stilla. Kanske har hela besättningen bytts ut? 

Möter inte en enda människa. Ser inte ens skymten av någon.

Vid tolvtiden kommer sotaren från Falkenberg. Han har varit här tidigare och vet precis .., går in via pannrumsdörren och pv har fixat stegen till skorstenen .., allt är okej. 

Efteråt blir det en ny runda. Sommarhusgrannarna som tillbringat Allhelgonahelgen i sina hus, har nu tackat för sig. 

Hos Ecke och Britt är det tomt. 

Likadant hos Annelie.

Men Birgitta är nog här. 

Kommer hem och äter lunch. Läser gårdagens DN och den Sv.D som friherrinnan förärade oss igår. Harry ligger intill mig på soffan.

Medan jag skriver detta, lyssnar jag till Lundströms Bokradio i P1. Rubriken är: "Fredrik Wadström möter författaren Arkadij Babtjenko".

Fredrik Wadström är SR:s tidigare korrespondent i Ryssland och han berättar på ett helt fantastiskt sätt. Hans röst är mörk. 

Babtjenko, som jag aldrig har hört talas om, är alltså en rysk författare, som "nu är aktuell med en rasande uppgörelse med det Ryssland som han själv tvingades lämna för flera år sedan". Hu, så ruggigt. Är man inte mörkrädd innan, blir man det.

När programmet är tillända, blir det ett nytt inslag, nu OBS. Tio minuter bara. Men det är ju helt otroligt så intressant det är! 

Kvinnan som berättar är specialistläkare- närmare bestämt handkirurg - och heter Hanna Frost. 

Det handlar om händer. 

Bilden här till vänster visar moster Lisbets hand, då, när hon ännu var i livet. Det var på den tiden när jag samlade på vänsterhänder.

Efteråt spankulerar jag omkring lite på Twitter och råkar läsa följande och blir så rörd. Skribenten arbetar tydligen också som specialistläkare. Så här skriver hen: "Nog för att anhöriga uppskattar att jag jobbar en hel natt med infarter, optimerad ventilation, täta blodgaser, konsulter, rtg-us, nya konsulter ad infinitum, MEN det som rör dem till tårar är att undersköterskan tvättat och flätat patientens hår i sin vanliga fläta."

Det låter nästan som poesi.

Dagens fönster ...

Ja, ännu ett från Värmlands Museum i Karlstad. 

Såååå vackert, med Klarälven där utanför!

Tack Turtlan!

Spridda skurar från sjätte november ..

Då är morgonen regnig och novembergrå .., och det blåser friska vindar! 

Medan pv städar pannrummet (sotaren kommer i morgon), gör jag den sedvanliga salladen som är så himla god. Strimlad/finhackad röd, - och grönkål, egna äpplen i bitar, solros -, och pumpakärnor, , pressad citron och även olivolja till detta (så blir grönkålen lättare att äta). Lite flingsalt också, så smakar det bättre.

Sååå gott till stekt eller grillad halloumi, men också bara som den är. Som mellanmål.

Har man apelsiner hemma, brukar jag skära dem i bitar och låta dem samsas med det övriga.

Ja, säkert har jag lagt ut det här tidigare, men de få som läser här är väl inga ungdomar direkt och kanske har ni - precis som jag själv har ibland - dåligt minne och tror att detta är första gången det visas. Håll till godo! 

En lång promenad med Harry har jag också tagit och hjälp, vilken motvind det var på hemvägen! Det är såna gånger jag saknar mitt långa hår .., sååå enkelt att snurra upp det, men å andra sidan blåste det ju ansiktet på mig ändå. Mötte fem personer inalles, samt en svart morrig hanhund. 

Så här har det sett ut på morgonen. Jag råkade lyfta benet när Harry stod intill soffan och då kom min fot rakt under ljumsken på den stackars Harry .., så han skrek högt och blev så förskräckt. 

Oj, vad jag fick gulla med honom efteråt och förklara att det ju inte alls var meningen .., och efter kanske tjugo minuter, så kom han och satte sig intill matte och kröp sedan ner på det här viset. 

Å, älskade hund! 

Annat som gör mig glad .., är bilderna som kom alldeles nyligen .., från Skellefteå och ellem. Tänk, att hon blev så begeistrad i detta med vinterbad! 

Och vilken lycka att ha en stege att hålla i sig i .., men inte bara det .., även en ränna att simma i!

Den här bilden visar vaken i Falkträsket och det är en privatperson som sågar och håller igång det hela. 

Här är det vaken på Stackgrönnan och där kan man t.om simma i en upphuggen ränna i isen! 

Fantastiskt! 

Å, jag tror minsann att jag i vinter ska ta flyget eller tåget upp och bada tillsammans med den här friskusen ellem!

Söndagfönstret ....

Fem fönster fångade på Värmlands Museum i Karlstad, ja, dom kom alla susande genom rymden igår och  landade med en liten duns i min dator! 

Ett av dem var det här fönstret och så här skrev avsändaren, som visade sig vara Turtlan. Så här skriver hon: 

"Mittemot Stjärnfönstret finns det här magnifika fönstret med museets innergård. Två statyer, men den tredje är ingen staty. Det är kärleken M".

Tack Annica! säger jag. 

Timmavis i akutens korridor ...

I stället för att titta på denna ständiga matlagning i Nyhetmorgon, valde vi den här morgonen att titta på brittiska Ambulansen. 

Idag var det hjärtproblem, det var blödningar i magen .., det var män som blivit knivskurna ,det var kvinnan som varit gift med sin man i sjuttiotre år och nu skulle åka med ambulansen till sjukhuset och hennes make som satt i en fåtölj och grät .., och det var det lilla barnet som plötsligt hade slutat att andas och hennes pappa som var över sig av förtvivlan och rädsla. (Det gick bra till slut). Sååå många olika livsöden.

Sjukhuset i det här avsnittet heter Royal Stoke University Hospital och det kan jag säga, att där vill jag inte hamna. 

Korrridoren på akuten var till brädden fylld av - som det tycktes - mestadels äldre patienter, vilka väntade på att bli undersökta, ja, där fanns till sist inte en enda ledig plats att ställa en bårvagn/säng på!

Och när ambulanspersonalen kom dit för vad som kändes som hundrade gången under samma pass, kände dom igen den äldre mannen Maurice, som tidigare skjutsats dit. 

"Men hej Maurice, ligger du här ännu .., vill du kanske ha lite ..?" hör man dessa änglar till ambulanspersonal säga.

Efteråt, på väg till nya patienter blir det prat i bilen och kvinnan säger att "det kan inte finnas ett västland där det är så eländigt för patienterna ..., ja, med evighetslång väntan i korridorer och ambulanser som inte ens kan lasta av dem som behöver vård!"

Man kan ju bara tänka sig hur frustrerande det måste vara, för såväl läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och städpersonal .., som för de som hämtar alla patienter! Att alltid känna sig otillräcklig. 

Och inte minst: att vara sjuk, kanske må illa och ha ont .., och så ligga timmavis och mer än så, i en korridor, dessutom på en hård brits.

Men är det inte just detta man hör talas om, här i vårt land? I Sverige? På Nya Karolinska, t.ex. Och följer man olika konton på twitter, kan man förfäras när läkare vittnar om samma sak. Ständigt denna brist på sängar .., på personal! Patienter som känner sig ...., inte så viktiga, kanske?

Jag undrar verkligen om politiker i allmänhet - och landstingspolitiker i synnerhet - tittar på såna här program? Program som kanske kan tyckas så triviala - men sannerligen inte är det!  Här möter man formligen oceaner av medmänsklighet .., så mycket värme och och omtanke (ja, det räknas väl in i medmänskligheten), så mycket omsorg och vänlighet. Men också: såna brister i vården!  Ambulanspersonalen i Storbritannien, torde väl ändå vara i världsklass vad gäller bemötande! 

Och tänka sig .., Liz Truss, den förra brittiska premiärministern, hon som knappt hann sätta sig vid skrivbordet, hon ville sänka skatterna!

Ja, ja. Hur som helst: tack, från hjärtat tack, vill jag säga till den som köper in dessa program! Jag ska minsann leta reda på namnet på den ansvarige.

Lördagsfönstret ....

.. finns i lilla hamnen här i Stensjö och just idag  pågår bomupptagning i hamnen. 

Cyklade dit och tog mig en titt ., pratade med bekanta från affären och häromkring-boende .., tänkte att det var så fint att någon ansvarig hissat flaggan och solen strålade, det var aningen kyligt i vinden, men härligt ändå. 

Och så fångades fönstret i flykten.