Då var det klart ...

Deklarationen inskickad via nätet. 

Underbart!

Dagens fönster ...

I helgen som var besökte Turtlan och hennes M Stockholm, i akt och mening att titta på såväl båtar som husbilar. 

Det tycktes - frånsett hennes ofta värkande knä  - ha varit en bra helg. 

Och inne på Centralstationen hann hon titta på små detaljer och hela innandömet är ju bara så vackert!

Tack Annica att du tog dig tid att ta fram håven!

Haiti ... 

Kväller. Rapport på 1:an, ett inslag från Haiti, där SVT:s Fouad Youcefi berättar om det kaos som råder vid gränsövergången till Dominikanska Republiken. Själva sitter vi tysta och tittar på människor som försöker ta sig ut från detta kaotiska land (läs: helvete) och nästan alla är så slanka - och jag säger till pv att "det är knappt att man ser en enda äldre person!"

Han googlar snabbt. 

Medellivslängden i Haiti ligger på 53 - 55 år. 

Var tredje invånare är under FEMTON år.

I city ... 

Först ett besök på polisstationen som ligger nära Lilla Torg. Det tog en stund innan jag fattade hur jag skulle skanna den kod jag tilldelats via mejlen.., kände mig så  d u m   och till sist bad jag en ung tjej att visa mig och hon var sååå rar! Ah, då förstod jag ju! Tur att man inte är rädd att erkänna att man inte begriper.Det var ganska mycket besökare där inne i det som mest liknade ett väntrum. Några talade engelska, några var från typ forna Jugoslavien och så var där en blond kvinna som av min dialekt förstod att här var någon norrifrån och det visade sig att hennes mamma minsann var från Piteå. Från Malå till Piteå är det kanske sexton mil. Så blev det lite småprat, så där.

Utanför fönstren såg jag tre polishästar med ryttare som just klivit av och den blonda kvinnan visste att det hade varit en stor övning inne i stan, med piketbilar, vanliga polisbilar och så rytteriet. Aha, det hade vi noll koll på. 

En sån otroligt vänlig kvinna tog emot mig för att ta passbilden. Min hårborste låg kvarglömd i bilen och jag sa "förlåt, håret är nog rufsigt nu när jag tagit av mig sticketröjan, men jag är alltid rufsig, så egentligen borde en rättvis bild visa just detta ...", och då log hon så varmt och vissskade "du är så fin, så fin !" Det var inte långt ifrån att jag började gråta.

Efteråt promenerade vi till Best of India och åt underbart god och smakrik mat och där var också nästan fullt. 

Vid ett bord en bit ifrån oss satt två kvinnor i kanske 45-årsåldern; båda hade knallgröna jackor vilka hängde över deras stolsryggar. 

Det som förvånade mig var hur högljutt dom pratade, även om alldeles personliga saker. En av kvinnorna berättade om bekant som var i det närmaste en mansslukerska och därefter om någon annan som hon absolut inte tyckte om. 

Man förstod att dom inte kände varandra så värst bra, ty den ena frågade om prata-om-allt-kvinnan hade barn i förskoleåldern.

En man i min egen ålder kanske, stod intill mig vid buffén och när jag tog från en av grytorna, log han och sa .."ja, du kommer då inte att vara nästäppt efter att du ätit detta ..". 

Nej, det var jag verkligen inte, men oj, så gott det var.

Sist av allt till frisören, medan pv besökte biblioteket. Det tog mig sextiofem år att acceptera att jag har jättelockigt hår, ja, att till och med tycka om det, men se, frånsett Sussi i Upplands Väsby, får övriga frisörer för sig att draaaaa ut lockarna!

Så även idag. Nu fick jag någon slags bob-pagefrisyr och av lockarna finns icke ett spår. Frisörskan, som för övrigt är så rar, droooog håret rakt med en rund borste och det tog tid och efteråt tog hon fram en flaska hårspray och jaha, då fick jag för första gången i mitt liv testa detta också. 

Kom hem. Däckade totalt, som vanligt någon timme på eftermiddagen. Nej, sov inte, men däckade. Pv smorde in hela mitt högra ben med ormsalva och nu doftar det Vademecum/liniment i hela vardagsrummet. Själv åkte han till sin kusin för att hjälpa henne med en balkongdörr och nånting annat och senare i veckan ska han hjälpa henne att installera en ny tvättmaskin. Och när vi åker till Litauen, hjälper hon oss (och friherrinnan) med Sigge. Och när vi kommer hem därifrån, ska vi kolla till och utfodra hennes två katter. Det här med vänskap och tjänster och gentjänster, det är sannerligen inte dumt.

Spridda skurar en måndag i mars ...

Pratade med sonen igår. Efter några dagar hemifrån å jobbets vägnar, var han och en kollega på väg mot Skåne .., men kände sig varma och svettiga i bilen. 

"Så vi tog första bästa sjö längs vägen .., jag hittade en bräda som jag hackade hål i isen med och så av med kläderna, ja, man fick häva sig ner och ta ett dopp, ja, men det gick bra. Man kände sig i alla fall fräsch efteråt ...", konstaterade han. 

Och jag loooog och kom ihåg när någon av moster Lisbeths döttrar berättade om när mamma och pappa var på tvärbesök uppe i stugan i Fättjaur och hur mamma plötsligt slängde av sig alla kläder och tog ett dopp i iskalla vattnet!

Kylig morgon idag. Tur att små penséer brukar klara det mesta och tur att jag inte planterat i alla blomlådorna, utifall att. 

På agendan står passfotografering (hu!) och ett besök hos frisören, ja, för min del. Avskyr när jag känner håret i nacken, det var ju anledningen till att jag alltid hade det uppsatt när det var långt.

På instagram följer jag en hårfrisör i Milano och det är inte klokt hur vackra kvinnor blir när han farit fram med saxen i deras hår. 

Eller vackra? Det är mer som om han trollar fram deras personlighet på något vis? 

Där finns en film med en nästan orangehårig kvinna där han kapar kalufsen rakt av och jag tänkte .., men hjälp, vad ska detta bli! Det blev helt fantastiskt! 

Om någon vill se rent trolleri, så heter kontot @cappucci_hair_milan_

Här är ytterligare en orangehårig kvinna som blir helsnaggad. Man får följa hela förändringen och ofta hör man kvinnorna nämna ordet "frihet" efteråt. 

Jag tycker att det blir ursnyggt!

Bettan i Lund får ofta sån här filmer av mig var gång jag "tittat in" hos frisören i Milano!

"Men titta, vilken förändring ...!" skriver jag.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren när bilden kommer susande genom rymden och jag skriver och tackar: "Väl bekomme! Platsen är Porto. Korsningen Rua do Paraiso  med ..., Rua de Camões."

Om ni klickar på länken, så ser ni verkligen hur där ser ut!

Tack annannan!

Ps. Googlade på Ribeira (texten på väggen) och fick då fram detta. Ds.

Idag ... 

Ingen märkvärdig bild, men i alla fall en liten krokus. Tidigare idag var det ett helt sällskap - alla lilafärgade - i rabatten och helt utslagna. 

Nu, när jag kom dit, hade flera tråcklat in sig igen .. , endast den här, som fortfarande hade några solstrålar på sig, var helt öppen. 

Satt länge i trädgårdsstolen och tittade på småfåglarna. Räknade till tre rödhakar och flera bofinkar .., en grönfink också. Och så alla de andra, dom vanliga. 

Herr Kråka längst uppe i boken, spanandes ner mot slänten .,. nu och då några skator och så ekorren. Allt är som vanligt och ändå inte.

Frågar pv om han hört kattugglorna nyligen? Jo, när han var ute kvällstid med Harry. Men jag brukar ju höra dem även om jag är inomhus .., men det har varit så tyst. 

"Kanske skulle vi sätta upp några kattuggleholkar ...?" föreslår jag. 

"Kanske det ..." säger pv. 

Han som i vår fyller femton år .., tillbringar den allra mesta tiden på soffan Ektorp. I gropen. På köksbordet står den vita papplådan med Harrys aska. Kanske hittar jag en fin låda att lägga askan i. Ibland vill jag ta lådan och hålla den i famnen .., säga förlåt lille Harry om vi inte förstod hur sjuk du var .. , det är det som är det svåraste. 

Men du var ju som vanligt fram till några dagar innan det tog slut .., och tumörerna kan ju inte bara ha ploppat upp från ingenstans ., dom måste ju ha funnits där ett tag?

Förlåt, förlåt! 

Och jag sväljer så det känns som om strupen och halsen ska brista. 

Det går ändå bättre nu, men fy, så ledsamt det är.

Ja, det är ingen uppbygglig läsning det här, men det är så det känns. 

Beställde igår en förstoring av den här bilden och några andra.

Tänk, att vi fick ha en sån underbart fin och snäll hund. Vilken gåva.

Dagens fönster och när man gissar helt galet ...

Ja, vårt köksfönster känner väl trogna besökare igen och smutsigt är det också, men det bjuder jag på. 

För en liten stund sedan satt jag ute i solskenet och tittade på rödhakar, bofinkar, blåmesar, talgoxar, finkar och en liten ekorre som ideligen besökte det stora betongfatet med vatten. 

Det kvittrade och var så härligt. Då kom en vit skåpbil körande nere på vägen .., stannade till .., körde ytterligare några meter för att slutligen parkera vid sidan om. 

"Thomas! Jag tror att det är han som skulle komma och kolla ...!" sa jag och så var det. 

Två äldre män med Fristads hängselbyxor och runda magar, kom gående längs uppfarten. Pv mötte dem och jag hörde hur dom pratade .., jaha ja, dom kände varandra, men hur kunde det gå till? 

"Ja, du var väl lärare i Oskarsström ..?" sa en av dem och dom pratade om en rektor - Kenneth Wijk - som var den bäste rektor som pv någonsin haft (denne Kenneth hade varit major i det miltära, bytte inriktning och blev lärare i kemi och matematik, för att senare alltså arbeta som rektor och han var tydligen något utöver det vanliga, otaliga gånger har jag hört pv vittna om denne man och vilka ledaregenskaper han hade!), nåja, jag tänkte att Fristadmännen kanske varit vaktmästare eller nånting sånt. Den ene, eller båda två - såg ut att vara i sjuttio, sjuttiofemårsåldern kanske. 

Det tycktes vara pratglada och trevliga herrar det här och vi fick veta att den där leveransen skulle komma på onsdag och allt var frid och fröjd. När herrarna tackat för sig, berättade pv att dom båda gått i skola i Oskarström och var elever då han var lärare där!! Va?? Ja, dom visade sig vara jämnåriga med min äldsta dotter, född 1972! Dom gick alltså i högstadiet och pv var då kanske trettioett år! 

Det var dagens förvåning det, i alla fall för mig och ni kan ju bara  a n a  hur nöjd herr pensionatsvärden var, när jag gissade på herrarnas ålder!

Idag ...  

Ibland behövs det bara några små, pyttiga blåsippor för att man ska känna tacksamhet. Eller glädje.

Det är likadant varje vår. Då går vi och böjer oss ner och spanar lite bland grenarna i Ecke och Britts stora syrénhäck, den vid vägrenen och jo, vi har sett bladen, men se .., i eftermiddag fanns dom där! 

Tanken var att vi skulle gå Johanssonrundan, men det var iiiiisande kalla vindar från havet till och jag virade yllehalsduken som en sjal om huvudet .., och vi hälsade på Paul som kom körande i sin vita bil och Åhlins tvillingflickor cyklade förbi oss .. hej, hej. Åhlins bor granne med Paul med familj. Där är bara tre hus på rad om man kommer från Kustvägen.

Vi skippade att gå mot havet till, utan svängde vänster vid Stora Hus (där pv undervisar i matte) och klev över en sån här A-stege och så in i fårhagen.

Överallt ligger små eller stora högar med fårlortar och jag tänkte att här gick vi för två veckor sedan, harry och jag själv .., jag ropade att han skulle vänta på mig och han, som nästan var döv, hörde förstås inget .., bara lullade på, men väntade nere vid grinden. 

Nu var det bara pv och jag själv som gick där och jag log för mig själv när vi gick över den lilla "bron", den som går över bäcken, det var där Nelly trillade ner och kom flytande likt en liten kork, innan pv fick fatt i henne! Å, ni älskade fyrbeningar som skänkt oss så mycket glädje! Sista biten fick jag gå ensam hemåt, då pv skulle hämta spillvirke. Satte mig i trädgårdsstolen och vände ansiktet mot en mörkblå himmel. 

Pratade sedan in ett sms till Ecke och berättade om blåsipporna ., då blir han nog glad. 

Kalasat på var sin bit oxfilé har vi också gjort och den var himmelsk och jag undrar hur många gånger vi sa "men ååå, så gott detta var!"

På köksbordet, några dm från våra tallrikar, stod den vita pappkartongen med Harrys aska hårt packad i plast. Lite kändes det som om han var med oss.

Nu är det kväll och nästan mörkt ute. Eld i kaminen, skidskytte på tv. 

Tack ....!

... vill jag säga till SVT som har så fantastiska utrikeskorrespondenter! 

Som igårkväll i Rapport, då Elin Jönsson intervjuade människor vilka flytt från av Ryssland ockuperade områden i Ukraina; det handlade om det så kallade "valet" i just Ryssland. Om någon missade det hela och är intresserad, finns en länk här till reportaget.

Tack också till Sveriges Radio! Går man och lägger sig lagom till Aktuellt, är man såklart hur pigg som helst senare på natten. Det gjorde inget. Lyssnade till P1 och programmet Kaliber om Elin som drabbades av sepsis på sin semester .., (måtte man aldrig drabbas av detta!) och så var det Kulturlivet med Gunnar Bolin - det handlade om Bodil Malmsten - och sist av allt de alltid så lyriska programledarna i Naturmorgon, vilka nu besökte Ivö klack i Skåne, där man kunde träffa på krokodiler, ja, för si så där 8 miljoner år sedan. Intressant!

För övrigt? Den äldsta ringde på väg hem från nattpasset på Karolinska. Två arbetspass återstår. Vilken omställning det blir. Efter trettio år i landet Uppland, blir det Lappland.

Och nu är klockan nästan 11.00 och pv frågar om jag vill ha kaffe? 

Ja, tack! svarade jag.

 Dagens fönster ...

På väg till båt, - och husbilsmässa i Stockholm, passade Turtlan på att ta fram fönsterhåven. 

Så omtänksamt av dig! 

Tack Annica!

Ännu en ...

Ja, ännu en bild från hotell Celestin Residence (3-stjärnigt) i Gdansk, det som jag berättade om häromdagen. Det var helt ofattbart hur fint upplagt det var när det var dags för frukost. Här kostar alltså ett dubbelrum nu i mars 437:- /natt och frukosten betingade ett pris av 130:-. 

För en halvtimme sedan gick vi på en promenad tillsammans, pv och jag själv. Lillrundan bara, men ändå. Efteråt, medan pv gick och hämtade spillvirke hos Magnus och Ingrid som köpt ett hus, rivit det och byggt ett nytt med hänförande utsikt från höjden och mot havet till, slog jag mig ned i trädgårdsstolen och bara ..., ja, bara  v a r. 

Öppnade och läste ett rart handskrivet brev som blev till stor glädje - tack Eva på Rödön - .., och efter middagen blev det några minuters facetime med Viggo som fick se Sigge som ligger här intill mig. 

Nu är det skidskytte. 

Livet kommer åter.

Långsamhetens lov ....

Eller rättare sagt en dag utan energi. Men googlat har jag gjort. Detta är vad jag sökt eller klickat in mig på.  

Vägglöss på hotell

Märta Rosenberg (skidåkning)

Vildmorot

Julius Ceasar

Tallin

H&M

Mjälten

Maniskt slickande

Edvin Anger

SBAB

Syresättning

SMHI

Nu är klockan halv fyra och pv har lämnat veden åt sitt öde (skidåkning) och Sigge jamar och har sig. Ännu ingen sol i sikte.

Fredag ....

Vaknar som vanligt vid fyratiden. Lyssnar till Europapodden .., somnar om, men vaknar vid sextiden och då är det Sigge som har lämnat soffan och kommer jaaaaamande in till mig ..,(dörren till pv är också öppen, men se, dit in går han inte .., vet att husse sover vidare) och meddelar att han vill ha mat och det NU! 

Går ner till köket .., Sigge äter på studs upp en burk kattmat - innehållande någon promille lax - och har sedan förfärligt bråttom ut, så jag öppnar dörren och han  s p r i n g e r  iväg, in i växthuset .., krafsar i jorden och jag förstår att nu var det akut läge.

Efteråt, när jag kommer in i vardagsrummet, upptäcker jag att han under nattens gång kalasat på en mus. Inte tillstymmelse till muslortar har vi upptäckt här inne .., så man undrar ju .., har han tagit med sig den inomhus eller har här verkligen varit besök? Mussvansen lämnades dock åt sitt öde.

Låtsas-val i Ryssland idag, vilket väl torde vara det mest meningslösa och fåniga som man kan tänka sig. Oppositionella har fått lååånga fängelsestraff .., ja, vem vågar protestera? Ja, jag säger det återigen: hur känns det när Putin ser sig själv i spegeln? Skäms han inte? 

Snart bara tre veckor kvar tills vi åker till Litauen och våren har kommit av sig helt här i landet Halland, i alla fall här hos oss. 

Regnigt och grått. Och nästa lördag är det bom-iläggning i Skallkroken, då kan den som så önskar lägga i sin båt. 

Om ytterligare en månad, i slutet av april, är det sjösättning. Inga större planer har vi inför sommaren, men det ordnar sig nog. 

Hur är det med våren hos er andra?

När vi hämtade Harry .... 

Det gick bra. Pv satt i bilen och där var inga andra i väntrummet och kvinnan i luckan fick gå en trappa upp och hämta lådan med nummer 1266 skrivet till vänster på locket. 

Den var tung lådan; kändes mer som en klump lera. Och i lådan upptäckte jag en servett och den fick oss att le .., kanske var det avsett om den som hämtade skulle falla i gråt. I så fall .., så omtänksamt!

Vi hade bestämt att askan skulle grävas ner, kanske intill pElle, men jag vill inte ., jag vill att den ska vara här inne hos oss, även om det är så ologiskt så det inte är klokt. Men då är han liksom lite kvar ändå, den där älskade svanslöse krabaten.

Efteråt körde vi förbi Solhaga bageri - pv ville ha en semla och jag valde den där goda bullen med en skiva blodapelsin ovanpå - det fick liksom bli till tröst och någon semla fanns för övrigt inte, nu var det slut på den säsongen. Nelli, som en gång var min arbetskamrat och numera driver Solhaga, stod bakom kassan och jag bad henne tacka den rara tösen, hon som förra onsdagen stoppade i en gratiskaka i vår påse, då, när vi kom rödgråtna från djursjukhuset. 

Åkte sedan hemåt. 

Vädret stämde precis med hur det kändes. Som om tillvaron tappat all färg.

Uppdatering: Kommer ihåg när Anders tog den här bilden och jag tänker att det finns så mycket sorg och bedrövelse, även med små, pyttiga djur som inte längre finns. Men inte bara sorg .., minst lika mycket - eller mycket mera - av glädje! Och tacksamhet, att man haft förmånen att få ha dem hos sig.

Dagens fönster ...

... fångades i Dikanäs hos mina kusiner, de som nu bor i det som en gång var mormors hus .

Tänk, så synd att fönstren - de tre nertill - bytts ut mot modernera historier .., så mycket vackrare det hade varit med originalen, eller i alla fall .., dom övre. 

Som väldigt ung tyckte jag att det här huset var i det närmaste ett slott; sååå stort! 
Och i köket fanns en mackapär där små luckor trillade ner; det var från den tiden när mormor hade rum för resande och gästerna ville ha "betjäning."

Till vänster om huset, kanske hundra meter bort .., i en liten svacka, låg lagården.

Vy från ett annat håll .., ner mot där moster Gunvor och morbror Jim byggde sig liten stuga.

Den sista resan .... 

Vilken helt underbar film detta var! Den hade i princip allt.  Massor av glädje, men också en massa sorg över vårt åldrande.

Här en recension från Aftonbladet. 

Medelåldern var hög i salongen, men längst fram satt tre unga flickor med stora popcornförpackningar, det var nog de enda i den åldern. 

I bilen på väg hem, sa vi till varandra att den här filmen är så allmänmänsklig, så den borde kunna säljas till hur många länder som helst.  

Tänkvärd var den också och härligt upplagd. Tillbakablickar som gav en bild av mannen som nu tycktes så förfärligt skröplig och detta att vi fick se så många sidor av honom! Detta att ingen är enbart det som syns just i stunden, vi människor är så mycket mera än så.

Läste på facebook hos Babsan som skrev att det var den bästa svenska film hon sett på länge och det kan jag verkligen hålla med om. Av mig får den 10/10. 

Här en länk till en lite längre trailer.

Enda nackdelen var att ljudet var vansinnigt högt  i salongen, men pv, som hör dåligt, tyckte inte alls att det var några problem. 

Precis nu ringde barnbarnet Emma, som hade varit och tittat på samma film tillsammans med pojkvännen Fabian och hans mamma. Hon tyckte precis som jag själv. 

"Den får mer än full pott, mormor!" sa denna Emma som om några veckor blir 27 år. Oj, vad tiden hastar.

På väg genom Halmstads centrala delar stannade jag till vid den här fina utsmyckningen. 

Stortorget var i princip alldeles tomt ..,lika öde som det brukade vara hemma i Malå kvällstid. 

Några enstaka flanörer var allt vi såg.

Onsdag i mars ... 

Ett säkert vårtecken - förutom de tofsvipor, gravänder och strandskator vilka vi upptäckte ute på olika åkrar när vi körde hem från Skåne -  är väl ändå att jag igår tog mig an blomlådorna.

Valet föll på små blålila penséer/violer (tycker att dom mer ser ut som styvmorsvioler än  penséer), pärlhyacinter och små påskliljor. 

Några av violerna inhandlades som tiopack på Ankaret och fem, sex stycken hos Antje i Skipås. 

Vilken skillnad på dem, men så är det förstås .., man får vad man betalar för. 

Antje är så härlig och påminner sååååå mycket om grannen Margareta hemma i Malå, kanske är det därför jag tycker så mycket om henne? (Ja, jag vet att jag har skrivit om det tidigare).

Vi kom att prata om hur direkt ur-usla vi är på att shoppa i olika klädbutiker, men var helt eniga om glädjen i att besöka en bokhandel eller en blomsteraffär, ja, jag lade även till affärer som säljer hantverk. 

Hur väl minns jag inte den lilla bokhandeln i Gdansk, där vi strosade omkring en stund. 

Läshörnan där man kunde få sitta intill en elefant och bläddra i någon bok .... så gemytligt.

Att den sure innehavaren - en äldre herre - nog hade en dålig dag, kommer jag också ihåg.

Och visserligen polska titlar, men ändå så hög igenkänning. 

Och här ett minne (gröna pilen) från en annan liten butik som gjorde mig så lycklig. 

Den var belägen alldeles intill South Kensington Station i London och nära vårt hotell, Copthorn Tara, så det blev inte bara ett besök i butiken.

Där inne vimlade det av härliga gratulationskort, vanliga - men annorlunda vykort - och kylskåpsmagneter. (Ja, mycket mera än så, men det var vad jag tittade på). Och expediten var så rar.

Minns jag rätt hamnade den i Det Bästa-lotteriet. 

För övrigt? 

Jo, igårkväll blev det ett tjugoåtta minuter långt (eller kort, välj själv) samtal med vännen Ingrid, som nu flyttat från sitt hem (villa med stor trädgård), till en 3-rumslägenhet i ett .., ja, vågar jag skriva seniorboende .., med hyresgäster där alla är över sextiofem år. 

Hon lagar själv sin mat, där finns samlingsrum, bibliotek och bastu ("den kommer jag i alla fall inte att nöta ut", sa hon leende) och nu behövs ingen färdtjänst för att ta sig till vare sig vårdcentral, kyrka eller mataffärer. Glad, men trött .., var denna nittiofemåring som är så less på att leva.

"Hör man illa .., har dålig syn (gula fläcken), har mycket sämre minne än tidigare och har, sedan flera år tillbaka förlorat sin äkta hälft, lägg därtill att nästan alla ens vänner sedan länge är döda och man mest känner sig till besvär, ja, då önskar man var kväll att nu, nu ska det väl ändå vara slut på livet, men icke!" förklarade hon.

Vi pratade om vår kommande resa till Litauen och hon berättade om sitt livs första egna resa som gick till Israel. 

"Om Israel hade vi ju hört så mycket i skolan och jag tyckte att det var så fascinerande att som vuxen få besöka det heliga landet, men nu .., nu känner jag bara vanmakt och ilska över hur de behandlar människorna i Gaza!" sade hon med eftertryck.

Och så tackade hon som alltid för alla brev och telefonsamtal under årens lopp och kan för sitt liv inte förstå hur en "så ung människa" kan ha något utbyte av att prata med en som närmar sig hundra. Men det kan jag. Förstå, alltså. 

Ännu mera för övrigt .., så har vi planerat ett biobesök i eftermiddag. Klockan 17.30 ska vi slå oss ned i mittenraden på Röda Kvarn inne i Halmstad för att titta på "Den sista resan", något jag ser fram emot. Ungefär så.

Dagens fönster ...

I mars för elva år sedan besökte AP Ukraina. Det var å jobbets vägnar och jag minns hur glad hon var efteråt och hur hon berättade om "ett otroligt vänligt bemötande på hotell och restauranger", ja, på det hela taget var det en positiv upplevelse. 

Och tänk, att hon kom ihåg att fånga några fönster till mödernet!

Om Maddy ..

Läser på hemtidningen Norrans sida, avdelningen dödsannonser. Tre malåbor har lämnat jordelivet; jag känner igen namnen på dem alla, men endast en av dem kände jag på riktigt, nämligen Maddy Lindgren. 

Denna Maddy var blond och arbetade under en tid av sitt liv på mejeriet - beläget ett par hundra meter från mitt barndomshem -. Dit skickades man för att köpa mjölk .., man hade med sig mjölkhämtare med lock och där fanns även ost och grädde att köpa.

Minns jag inte fel, arbetade Maddy senare på Bergströms Textil, som så småningom blev "Louice textil". Jo, så var det. Nog minns jag när klasskamraten Gunilla och jag som tolvåringar gick in i butiken och i smyg tittade på behåar. Vita behåar. Intill butikslokalen fanns - i rummet intill - ett litet provrum och där blev det behåprovning och oj, vad vi önskade att den kunde fyllas ut lite mera än vad den gjorde. (När man kom in i butiken fanns där ett bord på vilket det låg stora pärmar med mönster; tyg och stickmönster.)

Maddys man hette Holger och var lång som en hässjestör. Maddy blev 94 år och begravningen sker i kretsen av de närmaste, hemma i Malå. 

Om min namne Elisabeth i Torsby läser här .., jag har en känsla av att Maddys dotter Majvor var kusin med Eilert och hans bröder, eller minns jag helt galet?