Så snart man kommer hem, töms fickorna.
Och hela dagen har varit som dagarna innan julafton.
Köer i alla kassorna ..., nya ansikten och bemanningspersonal ..., ont om 50-lappar och måste-ordna-växelbeställning och krumelurig rastavlösning och kuponger som krånglar.
Det är ett under att man kan hålla tankarna i schack.
"Blir du lätt stressad Bettan ...?" frågar Maggan.
Det är efter måndagsmötet, då, när jag alltid är illröd om kinderna.
Jag säger att det blir jag väl inte, men sanningen är den att just så är det och ju äldre jag blir, ju mera känner jag av när det börjar gå lite väl fort på jobbet ..., och har man själv kunder och den som sitter mitt emot ropar och frågar om hjälp och man då ska hålla isär sitt eget och även den andras, då kan jag nog bli ännu rödare om kinderna.
Efteråt får man förstås dåligt samvete.
Men nu är det eftermiddag, ja, nästan kväll och fönstret mot söder står öppet.
Där ute hörs herr Koltrast flöjta.
Tänk, det är som om han har lärt sig ett nytt språk .., nu kan han göra trudilutter mellan dom vanliga tonerna!
