.... som ska äta middag här på pensionatet (en fläskfilégryta är färdig och står och väntar på spisen ...), bestämmer jag mig för att klippa gräset.
Aldrig i hela mitt liv har jag spatserat omkring med en elektrisk gräsklippare, men det gör jag idag.
Det är bökigt och ovant med den långa sladden och i början glömmer jag bort mig och rycker för hastigt - kontakten flyger ur och maskinen stannar förstås -, eller så tjorvar jag in mig i alla sladdmetrarna och muttrar irriterat över hur opraktisk den här manicken är.
Efter en timmes ihärdigt klippande - såväl fram,- som baksida -, går det riktigt bra.
Dom små öarna med styvmorsvioler och trift .., får vara kvar.
I alla fall till en början.
Mot slutet, när svetten forsar och jag är trött och slut på, händer det kanske att någon liten ö faller för kniven.
Ja, ja, men det finns massor av dem!
Ni ser dem markerade på bilden.