onsdag 9 juni 2010

Ännu mera upphittat ...


Fyn, Danmark, 1992.

"Hallå, hallå! Finns det några äckliga maneter i det här havet?!" säger Anders.

Det tar tid innan han vågar bada.



Samma sommar.

Nu har vi bilat vidare, till södra Frankrike.

Vi ligger på en stenig strand och ser flygplanen landa i Nice, allt medan ättapjötten övar sig i simmandets svåra konst.

"Titta! Nu kan jag!" ropar han lyckligt.

Mamma



Letar bilder och hittar andra, som jag inte letade.

Mamma, t.ex.

Det är kvällen innan hon ska återvända till Sydamerika, året är 1992, mamma är 71 år.

Hon sitter mitt emot mig vid köksbordet och jag tar en serie bilder .., av hennes händer .., och av ansiktet .., och mamma vet mycket väl varför allt detta sker .., inte ett dugg vet vi om detta är sista kvällen tillsammans.

Det vet man ju förstås aldrig, men om det går flera år mellan besöken, känns det ännu värre.

Ännu mera osäkert.

Vid fotot har jag skrivit följande:

Vad tänker jag på när jag ser den här bilden?

Jo, på spisplattorna ("men Eliza ...!")

På alla prydligt ihopvikta Icakassar.

På hudkräm som doftar mamma ....

På brun makulatur ...

Brevskrivande ....

Erikshjälpen och banankartonger.


Mamma med sitt outsägligt tjocka och mörka hår.

Samma fototillfälle.

Medan jag knäppte bild efter bild, rann tårarna nerför kinden.

Inte med ett ord berörde vi känslorna .., varför det var så svårt.
I sommar ...

... när jag har flyttat hit på riktigt, vet jag precis vad jag ska göra.

Ååå, jag ska ta med mig en filt och gå ner mot havet och så ska jag lägga mig på en klipphäll i hästhagen, det som inte är en hage egentligen, utan mer ett stooort område som omringas av en färist, ett staket och på andra ställen en gärsgård av stenar.

Där ...., ska jag ligga och titta upp mot himlen och lyssna till vågskvalp och fiskmåseskrik.

Kanske får man sällskap av någon nyfiken islandspålle?
Synd och straff ...


I min barndom .., ja, under dom där kvällarna i Filadelfia tillsammans med mamma, var det mycket prat om synd och straff.

De orättfärdiga skulle hamna i ett evigt brinnande helvete, medan deras rättrogna anhöriga fick segla iväg rakt upp till himlen, där det förstås skulle vara solsken och strängaspel mest hela dagarna.

Men i helvetet, där var det minsann inte lika trivsamt.

Människor skulle förstår förtäras av ånger och högljutt ropa om nåd, men se, då var det så dags.

Nix, pix.

Och som om nu inte allt detta vore tillräckligt, så skulle de orättfärdiga dessutom skära tänder.
(Den som skrev det stycket i bibeln torde ha haft en maka/make som ägnat sig åt just detta ....).

Oh, ja!

Och det säger jag bara, att efter den här natten, då kan jag i alla fall lova att om herr pensionatsvärden kommer till det där varma stället, ja, då är han i alla fall van vid tandagnisslan.

Ty natten mot idag slog jag tydligen personligt rekord i just detta; att skära tänder.

Och ja, bettskenan låg i ryggsäcken .. men hämtades till sängkammaren av den mycket irrrrrriiterade herr pv.

Sen blev det lugnt.

Tankar angående bin ...


missis p sa...

2 metarns farbror är just biodlare. Har aldrig någonsin på 10 års tid köpt honung då vi får kilovis varje gång vi ses med familjen. Men det var en gång...........ja precis som en saga börjar. Vi skulle ha familjefest i Estland en sommar OCH FLUGFÄ-RÄDD JAG ÄR O ABSOLUTA SKRÄCKEN FÖR BÅDE GETINGAR, BROMSAR O JA JUST DET......BIN..............inte sa någon något till denna svenska kvinna om att JUST DÄR VI SKA BO DÄR FÖRSIGÅR EN BIODLING.............ja detta va chock för mig o nästan vägrade gå ur bilen .ja det va så hemskt..........men lärde mig något... MAN SKALL PASSERA........om man måste DERAS FLYGVÄG DISKRET o vid solnedgång .ja då va alla bina borta..........Så det gick faktiskt ganska bra trots allt. Barnen va bara små och det enda jag tänkte på när vi vaknade på morgonen..........VAR E BARNEN.....BARA DE INTE SPRINGER GENOM BIODLINGEN.........men näe.......där va en underbar farmor som tog hand om de små.......ja vilken underbar lycka o vilken underbar semester detta blev trots flugfän...ja sommarhuset ligger mitt inne i de djupaste estniska skogarna.o trots BIN så överlevde jag...o tror jag skullle besöka stället igen eftersom detta tydligen skall gå i arv.MEN DÅ UTAN BIN.........

Polargrevinnan sa...

Tacka vet jag morfars fina bikupor.
Jag gick en biodlarkurs för massor med år sedan. Drömde om att ha bikupor. Tyvärr delade inte min dåvarande man mitt intresse. Han var livrädd för allt vad flygfän heter. Okunskap, sa jag och räckte fram en bok om bin. Det blev inga bikupor och mannen blev utbytt, men då hade jag ingen tomt att sätta några bikupor på. Och de moderna - nej tack.
Jag gillar ditt fönstertema.
Ha en bra dag och på återseende.
Viola

// Jag tyckte att dom här blå plastlådorna såg förfärligt trista ut, inte alls som dom gamla sortens bikupor. Men det finns andra sorter också. Här, t.ex. , i Rwanda. Skrolla ner lite på sidan så ska ni få se på grejer! hälsar bloggmadamen.