Lördagar betyder loppis på Österporttorg och eftersom jag tillbringar nästan alla lediga lördagar i landet Halland - utom den här -, så beslutar jag mig för att gå dit och titta.
På loppisen, alltså.
Åååå, där står ju Tao!
Hon är kund i affären och har bott i Sverige i ett par år och alltid när hon kommer in i affären, får man en varm kram av henne!
Tänk, vad såna människor betyder!
Och här står en annan glad och rar kund!
En bra stund blir vi stående och pratar om flytten till Halland och allt sånt och vi får sällskap av en äldre herre som också handlar i affären och jag får veta det mesta om hur det har sett ut på Regementsgatan, då, förr i tiden.
Att min lilla lägenhet har varit frukt,-& blomsteraffär, det har jag vetat, men nu pekar mannen och visar att "där borta, där var det minsann mjölkaffär och där ...!"
Sånt.
Och kvinnan är vänligheten personfierad och jag förstår precis varför jag, under alla sjutton år, har tyckt så mycket om ystadborna.
Och jag tänker att det är verkligen så, att ..."små, små ord av kärlek, sagda varje dag, till hemmet sprider solsken, värme och behag".
Man hade lika gärna kunnat skriva "till hjärtat sprider solsken ...".
Närmast gågatan, vid ett stånd där en man från Kristianstadtrakten säljer allt möjligt underligt, hittar jag en liten uppstoppad ekorre.
Och tänk, när jag går hemåt igen (efter att först ha handlat tre petit pain från bageriet ...), då sticker den lille ekorren upp sitt huvud ur min väska!
