Förr i världen ...

I mitten av 80-talet, kunde jag lätt som en plätt - ja, så där när man hade åkt till Grekland på semester - ligga på stranden från tio på morgonen till fyra på eftermiddagen.

Det var som ett arbetspass.

Idag cyklade jag ner till "min strand", den som ligger lite väster om stan .., och där det inte är så trångt och så låg jag där från tre till fem och det var som bäst och jag doppade mig säkert fem gånger och simmade under ytan och kände svala vattnet mot pannan och jag låg på mage och läste en inte alls ny bok av Bodil Malmsten och tittade lite på strandgrannarna.

Och vilade.

Sen cykeltur hem .., förbi Marinan där det spelades dragspel och på grönområdet vid alla båtarna, där fanns stora partytält, och jag såg att Sjöräddningssällskapet visade upp sig och där var människor i folkdräkter och himlen var blå och solen flödade.

Själv ska jag flyttpacka.

Fjorton-noll-tre-pip.

Och jag trodde att min arbetsdag skulle vara ännu en timme till, men icke, sa schemat och nu sitter jag på lilla lagerkontoret som är överbelamrat av följesedlar .., annonsblad .., kyl/fryshandskar .., Telia-mobilt-bredband i kartong .., gröna flugsmällare och lite annat.

Näst sista arbetsdagen är avverkad.

Och jag har kramat om Asta som är en bra bit över åttio och även hon har fått nytt knä och nu har hon legat på sjukhus för svullna ben - "jag har hjärtsvikt" - förklarar hon, men på medicinavdelningen var det fullt, så det blev extrasäng på kirurgavdelningen och ingen behandling alls, förutom vattendrivande som inte hjälpte så värst mycket och nu är A utskriven och sköterskan på kirurgen sade att ..."nej, så är det, det är ingen behandling du har fått .., det är hemskt det är .., vi är förtvivlade!"

Så nu går A hemma med sina svullna ben och hon har stödstrumpor förstås, men bra känner hon sig inte.

Innan vi skiljs åt, lovar jag att skicka ett vykort från landet Halland.

Och det har på det hela taget varit en dag fylld av stress.

Cowboy-Maria har tömt m ä n g d e r med burar i mejerikylen .., och hela tiden är det kö i kassorna och det ska växlas pengar och fyllas på med glass och andra frysvaror och läskhyllorna dignar av varor på morgonen, men vid lunch är det stora hål i hyllorna och varukorgar ska dras ut till entrén och kvällstidningarna fyllas in och returerna göras och det går mycket tobak i semestertider; bäst att fylla på rejält på morgonen!

Ungefär så har min näst sista dag på det här jobbet varit.

Och nu är klockan fjorton-och-tio-pip.

Nu ska jag cykla raka spåret till stranden!

Ajöken, sa fröken.

Lördagsfönstret ...

På väg hem från Marinan igårkväll, passerar vi järnvägsstationen.

Solen på väg ner.

Och jag tvär-tar upp kameran.

Fredagkväll ...

Någon klappar händer. Det doftar tång och hav.


... blir Marinan tillsammans med hemifrån-Torun och hennes man Micke.

Först har jag cyklat ner till stranden alldeles intill och badat flera gånger och vid sextiden kommer så Torun och Micke med bussen som går under namnet "Skåne-Expressen" och vi slår oss ner vid ett bord och blir sittande i fyra timmar!

Där är många bekanta på serveringen .., vi sitter så vi har havet inom doft, - och synhåll, dvs, inte mer än trettio meter kanske .., och vi äter gott och dricker gott och pratar om viktigheter, så där vilka egenskaper man föll för hos sin partner och tvärtom .., och det blir härlig bluegrass-musik av Toddyboys, där en av dem spelar banjo så det står härliga till .., och vi säger att det låter så där som om vi satt i en gungstol på en veranda i Alabama och syrsor spelar och det är varmt, för att inte säga hett .., och långt-bortifrån hörs musiken.

Så var det.



En alltigenom helt underbar kväll.

Och när vi går hemåt (på stora lägdan en bit därifrån är det folkmusikuppträdande och mot en vägg nära Marinan, där sitter fyra män och spelar dragspel ...) blir det hej och ännu mera hej från bekantingar och jag tänker att Ystad är den finaste platsen i hela världen, men det kommer att bli bra i Halland också och Ystad finns kvar.

Och Marinan och havet och allt det andra.

Men nu blir det sängen!

Väckarklockan ställs på fem-och-fyrtiofem.

Pip.

Ajöken, sa fröken.

Och bara så ni vet ...

... så ute råder subtropisk värme

Man skulle lätt kunna tro att man arbetar i en butik i Afrika, ty alla kunderna är så solbrända och vackra!

Idag hade jag en kvinna i kassan som absolut måste lida av någon form av ätstörning.

Ett vandrande skelett är hon och hennes inköp är exakt likadant, dag ut och dag in.

Två liter ProViva av olika smaker.

Jag tror inte att hon väger mer än 30 kilo.

Och jag undrar verkligen om hon kommer att klara av livet?