Näst sista natten i min lägenhet, med pv liggandes på en madrass på golvet och jag i sängen - och det är hett som i .... -, drömmer jag förstås att jag är på ett vanvettigt högt berg .., jag är i Nepal och står på toppen av berget och ser ut över hela världen tycks det och är livrädd.

"Jag kommer aldrig att ta mig ner härifrån!" säger jag gång på gång, i drömmen.

Tala om att min själ och mitt hjärta skriver ut tydliga meddelanden .., hälsar en smajlande madame.

Och nu är flytten igång.

Soffan, sängen och en massa banankartonger är på plats i släpen.

Människor går förbi och hejar.

Regn i luften. Och på marken.

Upphittat ...

När jag städar det allra översta skåpet, hittar jag inte bara mina betyg och arbetsintyg, nej, där är även - till min oerhörda glädje - en av mammas dagböcker.

Den här är från juni 1975 - 1 juni 1986.

Raklång ligger jag på soffan Ektorp och läser.

"Midsommardagen 1977.
En ovanlig midsommar. Ingen rödblära eller midsommarblomster utslagna. Kallblåst och regn, två, tre grader varmt nattetid, fyra till tio på dagarna.

Ska nu vaka i tre nätter.

Dikt till livet.

Det liv är ej längst, som längst har varat.
Den levat längst, som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast, som mest har sparat.
Nej, den är rikast som har givit mest.

29/6- 77.
Ja, jag har just försökt att leva upp till den där dikten.
Varit på posten och betalat ut cirka två tusen kronor.

Fredagen den 21/10 1977.
Så har det gått ett tag sedan jag sist skrev.
Vintern kom och vintern gick. Barmark och skönt igen.
De älskade barnen kom den 3/10. Reste igår morse från Malå, var framme i Stockholm vid femtiden. Småtöserna underbara, ja, "barnen" också.
Huset känns åter tomt.
Ett år snart sedan Ivar dog. Oh, vad det blev tomt och ensamt efter honom .. , men hur skulle det ha varit för honom att bli ensam?

10/7 1978.
Så är Husbondlid-veckan över.
På kvällsmiddagen träffade jag Olle och Annie Jonnson från Sydamerika. De frågade om jag ville komma och arbeta bland indianerna?

2/8 1978
Ett steg till, ett steg till, led mig Herre - ett steg till -.
Idag blir biljetten klar till Argentina.
Jag känner mig lugn och förtröstansfull.
Allt har ordnat sig.

8/8 1978
Så börjar konturerna klarna.
Biljetten utlöst, 5169:-.
Arbetar nu tre dar till, sedan ska jag intensivläsa spanska en vecka.
Friden har lägrat sig över själen.

Allt är kanske inte som man tror ...

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag skrev nånting om att människor som lever ut sina känslor i dans .., så där helt offentligt bara .., säkerligen har ett häftigt sexliv, befriat från allehanda hämningar.

Det var vad jag trodde och tror.

Och Sven också, för den delen.

Sven sa...

"Haha, en fin analys av kvinnor som ger sig hän....
Jag tror att du har helt rätt.

När man läser om era besök i Marinan, så blir man nästan sugen att flytta till Ystad! Det ångar ju av sommar, romantik och härliga människor!
Det verkar som Ystad är som bäst just nu, precis när du ska flytta därifrån."

Men se norska Bente, hon sa på sitt stillsamma vis att ..."ja, det är ikke säkert .., det kan vara tvärtom .., detta är enda sättet att få ut sina känslor .." och så log hon genom luren.

Åååå, ja, så kan det ju också vara!

När det tar stopp ...

Vid tretiden får jag nog, då lämnar jag fönsterputs och dammvippa åt sitt öde, packar rosa strandväskan och susar iväg till havet.

Längs hela strandremsan, i flera kilometer, slingrar sig en cykelväg och det är ljuvligt svalt och skönt där inne i skogen och det doftar barr och här och där jasmin (jag vet .. med scher... men jag tycker att det låter bättre med a:et .-) och nästan berusad av salighet blir man.



Stranden är packad med människor och med färgglada parasoller, ja, aldrig har jag någonsin sett så många parasoller på en strand i Sverige!

Längre bort cyklar jag .., och ännu längre .., parkerar sedan vid en tall och går ända längst ner till vattenbrynet.

Där, lägger jag mig.

Badar l ä n g e.

D y k e r ..., känner svala vattnet mot pannan .., ser tång och sandbotten, men aldrig en enda fisk eller krabba.

Och sedan ..., ett par timmar på ett svalt påslakan .., mobilprat med sonen .., och jag somnar och faller i djup sömn och sover nånting så otroligt gott.

Vaknar .., badar igen .., somnar om .., badar!

Ligger och tittar på andra badgäster .., där är ett sällskap med sjalettprydda kvinnor och småflickor - svarta hilkor - å, gud, så varmt det måste vara .., och ingen badar (kanske kan man inte simma?), men barnen leker med en frisbee och några andra roar sig med en boll .., där finns hink och spade och det är ett stort sällskap, bara kvinnor och barn .., och vem är jag att tro att livet måste vara hemskt för att man bär sjalett runt huvudet?

Vid femtiden cyklar jag hemåt, omringad av doft av fläder och ännu mera jasmin .., där är kilometerlånga bilköer till och från stan .., nästan hemma träffar jag fru Grå .., och det blir mobilprat med Taurus och Nellys matte .., och med pv, som nu är på väg med släpen.

Allt känns bra.

Ingen ångest över morgondagens bohagsflytt.

På fredag är det min tur.

Ps. Jag hade dåligt batteri i min kamera, så jag länkar till andra som varit mer förutseende, så kan ni förstå hur härligt det är ...

Här, t.ex .. och här ..., och här.

Överraskning ...

Det är när jag kommer hem igen från återvinningscentralen i Hedeskoga, en bit utanför Ystad, med härligt böljande fält runt omkring .., som jag upptäcker flyttbilen från Halmstad.

En släpvagn, hyrd i Tylösand!

Och med en vit soffa som står på plats där innanför.

Ingenting förstår jag, för pv ska inte komma förrän ikväll!?

Men det visar sig vara grannen i porten intill som också ska flytta till Halmstad och nu är hennes föräldrar här och hjälper till med flytten och dom frågar var jag ska bo .., "ååå, i Stensjö? men det blir ju fint, där är så vackert nära havet!" säger kvinnan och önskar lycka till.

Och nu blir det ännu en sväng till återvinningen.

Ajöken, sa en svettig fröken.