Eftermiddag ...

Här sitter vi och äter varma kamben.
Som servetter använder vi utrivna sidor av tidningen Dagens Industri.

Och det är bestämt att vi ska mötas vid Ica Supermarket i Söndrum, på vägen mot Tylösand.

"Den ligger efter Preem-macken ..", säger pv, som ska cykla dit direkt från jobbet.

Men jag kör förstås fel och hamnar långt ute i Tylösand och passerar den ena golfbanan tjusigare än den andra och där är villor som man bara kan drömma om och stora som schabrak är dom, en del ser mera ut som betongbunkrar än vanliga hus .., och där finns minst två, ofta tre bilar på varje infart (plus såna här golfbilar som man åker omkring med) och en av dem, bilarna, är nästan alltid av tyskt fabrikat.

Vid ett villaområde av mer ordinär standard, stannar jag till och frågar en kvinna om vägen.
Kvinnan håller just på att rasta sin hund.

"Kör rakt fram och ta sen höger, men inte mot Frösakull!" säger hon.

Okej.

Och jag hittar.

Väl framme i Söndrum och inne i Icabutiken, köper jag - som då har sockerfall och är hysteriskt hungrig - nygrillade kamben.

Därefter kör pv, som är en komplett ängel, till Tylösands havsbad och där - vid hotellet -, parkerar vi bilen, tar sikte på första bästa bänk och kalasar sedan på kambenen.

Å, Gud, så gott!



Stranden är kilometerlång och bred och har en helt annan sand än den här vid Stensjö.

Här är den mycket, mycket finkornigare!



"Här har jag varit för en fem år sedan kanske ..., jag låg på stranden och hade Emil och Nicole
ovanpå mig och så berättade jag hittepåsagor för dem och efteråt blev vi alla bjudna på underbar middag inne i Halmstad", säger jag.

Tänk .., om man hade då kunnat titta in i framtiden.



Hela landskapet är annorlunda i Tylösand och ändå är det bara knappt två mil bort.

Här, vid havet (vid pensionatet), finns nästan bara klipphällar.

I Tylösand är det sanddyner så långt ögat når!



När jag är mätt och belåten, blir jag så glad och nöjd.

Ååå, jag säger till pv att han är då för snäll som tog mig hit och någon gång kan vi väl ta med oss picknick-korg och promenera längs Prins Bertils Stig som går från stan och nästan två mil längs havet.



Så här ser det ut.



Och här borde jag väl kunna få arbete ...?



En trappa leder ner mot parkeringen.

Stenarna är släta som sammet.

På agendan ...


I Ystad kontaktar man inte lasarettets röntgen när man vill få en mammografi utförd.

Man ringer till något som heter Unilab och beställer tid.

I Halmstad däremot, kontaktar man länssjukhusets röntgenavdelning.

Det går bra det och är väl det enda logiska, men ibland känns det som om all valfrihet krånglar till det.

Och ringer man sjukhuset i Ystad möts man ibland av en växeldam som låter ungefär som hade hon svalt taggtråd.

Det gör man inte här.

Här möts man av en vänlig röst.
(Bäst i växelarbete är utan konkurrens Svenska Spel på Gotland, bara så ni vet.)

Och sparbankskortet som har blivit avmagnetiserat är härmed spärrat.

Det fixade Camilla på Sparbanken Syd i Ystad.

Vänlig hon också.

Nu gäller det bara att snabbt lära sig den nya koden.

Inte det minsta lilla har jag att hänga upp kodsiffrorna på.

Och nu ska jag ta bilen och hämta upp herr pensionatsvärden.

Här ska minsann kollas på Friggebodar.

I ett annat album ...

Som säng användes en inklädd tvättkorg.
Och 1972 var förstås nästan allting brunt eller orangefärgat.
Intill den lilla madamen ligger pappas stövare.
Och där skymtar även mammas hemska plastmattor som fanns i hela huset!

Medan jag tömmer flyttkartonger, hittar jag det ena albumet efter det fjärde.

Och jag, som egentligen har så mycket annat att göra (göra i ordning middagen -färsfyllda paprikor -, till exempel, och ta in tvätten och dammsuga ...), blir stående vid köksbordet och bläddrar bland albumsidorna.

Titta, där är en liten rödhårig dr Böhlander i köket hemma i Malå.

När hon föddes kom vi, att under några månader, bo hemma hos mamma och pappa, då "doktorns" pappa gjorde militärtjänst.

Vi var väldigt unga.

Den lilla tösens morfar blir förtvivlad när yngsta dottern visar sig vara gravid vid endast sjutton års ålder, medan hon som ska bli mormor, blir överlycklig!

Men ., efter några veckor, då han som har blivit morfar har fått sitta i soffan och hålla i den där tösen, vänder allt.

Det första han gör när arbetsdagen är slut, är att gå fram till korgen med den där lilla tösen och han står där och gullar och lyfter upp henne och tycks så lycklig.

Och när vi i januari 1973, efter fyra månader i Malå, flyttar till Lycksele, står morfar ute på gårdsplanen och gråter.



"En glad liten skit!" brukade mamma säga om barnbarnet.


"Vinka nu till mamma, Maria!" sa han säkert.

Och åren går.

Vi flyttar till Sollentuna och Kungsängen och åker hem några gånger per år.

Morfar har då gått i pension och tar med den lilla tösen i skogen för att jaga hare .., hon får följa honom till Georg Lindskiöld i Tjärnberg och titta på när stora farbröder skjuter skeppsråttor ..., alldeles orädd är hon - tycker bara att det är spännande - inte alls lik sin mamma!

Och hon får också göra morfar sällskap för att vittja nät i en liten tjärn utanför Malå.

"Men hade hon flytväst ?" frågar jag oroligt, ja, jag tänker på att den lilla tösens morfar har hjärtproblem.

"Nä, men jag band henne i ett rep i båten ...", säger morfar.

Bilden här ovanför är tagen i mars 1976.

Hon som står där och håller sin morfar i handen, är fyra år.

Hennes mamma är tjugotvå och ska snart få sitt andra barn.

Och han som är morfar och är så glad i sitt barnbarn, är sextiosex och har exakt nio månader kvar att leva.

I det blå albumet ...

Då Dikanäs - nu Vilhelmina.


Och där är en liten moster Lisbet, näst yngst i en syskonskara på sex.

"Du förstår Eliza, jag kände det som om jag själv hade blivit mamma, jag var tretton år när Bisse kom till världen!" sa mamma ofta när hon berättade om glädjen i den där lillasystern.



Lisbet och Ann-Gerd utanför lagården i Dikanäs.
Bildtexten lyder: "Lill-Bisse tycker att killingen absolut måste förevigas!"
Å, hur spännande var det inte att som lillflicka få följa mamma till mormor?
Och medan mamma mjölkade korna, stod jag och lät småkalvarna slafs-suga på mina fingrar.
Vilken lycka!

Moster Lisbet är den av mina släktingar - förutom mina systrar - som jag har mest kontakt med.

Att ringa till henne är som .., ja, som att prata med mamma.

Rösten är nästan densamma och dialekten, förstås.

Och Lisbet har en härlig självironisk humor och ett stort och varmt hjärta!

Jag tycker så alldeles omåttligt mycket om henne.

Onsdagsfönstret ...

"Hej Elisabet.

Här kommer ett fönster från sommarstugan vid Laisan.

Det är väl inget proffskort.

Kramar Anita från Sorsele."


Till Anita: hur fint som helst!