Natten mot idag sov jag oroligt precis hela tiden.
Vaknade ideligen.
Vände och vred mig.
Tänkte på vad som komma skulle.
Jag hade ren och skär ångest.
Och jag tänkte att nog är det väl ändå underligt, att vid nästan sextio års ålder, så är man ändå så liten inuti och när man ska på anställningsintervju blir man ännu mindre och kinderna glöder och man tänker ut vad man ska säga och inte glömma att berätta och man vänder och vrider sig där under täcket och öppnar och stänger fönstret och tittar på gröna digitalsiffror som visar 02:15 och 02:45 och så där håller på det mest hela natten.
Efter besöket hos den tilltänkte chefen, efter intervjun som inte är en intervju utan en dialog (ibland en monolog ....) är man illröd om kinderna och flammig om halsen.
Glad och lycklig.
Omtumlad.
Och jag tackar min skapare att man inte är utsedd till minister av något slag.
Då kan man prata om anställningsintervju.
Tänk, telefoner som ringer .., KG Bergström och Agenda och kanske Uppdrag Granskning med Janne Josefsson som står utanför det gula huset och hytter med näven och säger att han minsann har letat upp något från det förflutna, ja, skrev inte du kärleksbrev till en klasskamrat i Lainejaur, se här, vi har dem ..., kan du kommentera dem? ..., och kanske värre säker ändå .., någon räkning som gick till Intrum Justitia men hann bli betald i tid, det hade man säkert fått veta också eller hela Sverige och "elisabet, kan vi få en kommentar!"
En sak är säker: jag hade legat på psyket i Halmstad dagen därpå.
Gud vare lovad att livet är som det är!
Att man är en vanlig nilsson.
Nu mot sängen - här ska sovas gott -!
Ajöken, sa fröken.
