Litet brev från Nelly ...

Kommer ni ihåg mig?
Det är jag som är Nelly.
Nu har jag snart bott här i landet Halland i ett års tid och från början tyckte jag inte att det var så värst roligt, men nu trivs jag jättebra!
Harry och jag är bästa vänner; han vaktar och beskyddar mig när andra hundar kommer för nära, fast jag egentligen klarar mig själv och får gå lös och bara viftar på svansen när jag ser dom, men Harry, han morrar jättemycket och vill liksom visa att jag är hans bästa kompis.

Här finns även en katt som heter Sigge.
Jag hatade honom i början och jagade iväg honom så fort jag kunde och han var alltid så rädd för mig, det tyckte jag om.
Men så ..., ja, så blev jag biten av en orm i höstas och var nära att dö - det är sant, jag låg på ett djursjukhus alldeles ensam i ett litet bås och jag ville bara hem till Harry eller till Anna och Micke som är matte och husse på riktigt - och när jag då kom hem och var sjuk och eländig, då började Sigge att mopsa sig lite och nu är han inte längre rädd för mig.

Jag får på inga villkors vis morra åt honom, då läxar Elisabet upp mig.
Men när hon inte ser det ..., då brukar jag visa tänderna för Sigge om han kommer för nära och då behöver jag inte morra, då hoppar han genast upp på en stol eller på ett bord och låtsas som om jag inte finns.

Idag har jag fått en egen stol - den kallas för gungstol - och det är den ni ser på bilden längst uppe.
Först vågade jag inte hoppa upp i den, men sen tordes jag och jag har legat i den ganska länge.
Det var ännu värre att hoppa ner, för då gungade stolen till, så där som att den skulle tippa, men nu fixar jag det galant.

Elisabet har hört i ett radioprogram att om man gungar i en sån stol, då är risken mindre att man drabbas av nåt som heter demens, så nu ska både hon och jag gunga.
Dom köpte den idag på en loppis i stan.

Jag och Göran, vår granne. Jag gillar honom skarpt.

Jag ser ganska dåligt och jag hör dåligt också.
Ibland går jag nästan vilse och när vi är ute på promenad går jag hundra meter bakom Elisabet och Harry, men dom väntar alltid på mig, jag är ju elva år och blir tolv till våren.

Jag och Harry. Jag kollar på ekorren där ute.

Ja, nu vet ni lite hur jag har det.
Ikväll har förresten pv tagit in ett träd i huset, en gran.
Elisabet skrev på Facebook till en som heter Helena att .., nej, nej, inte tar hon -Elisabet  - in granen före den 23:e december, men det är precis vad hon har gjort. Eller vad pv har gjort. Matte bara kommenderar, ibland tycker jag synd om pv, för han är den snällaste jag vet, ja, näst efter Harry och Micke och Anna.

Nu ska jag gå och lägga mig.
Jag har förresten ett eget rum, det som förr var Gunnars rum.
Men Gunnar, han är ju i Afrika och ser krokodiler och flodhästar, så han bryr sig nog inte i att jag lånar hans säng.

God Jul till er alla! från er vän Nelly.

Lördagsfönstret ...

Ååå, är det inte ett alldeles ljuvligt adventsfönster!?

Det är Cecilia N från Härnösand som varit framme med håven.

Tack snälla!

Mitt bästa ....

Jo, men det är när en liten tös som heter Liv (jag kallar henne ofta felaktigt för Siri) kommer till kassan och ur sin ficka tar upp ett litet snäck, - eller musselskal och säger "här ska du få en present av mig ...".

Och så får jag den.

Glädje var det också att på malåsidan upptäcka en bild av mamma som kramar om Frida Lundström som nog var blind och kanske hade varit patient på sjukstugan i Malå?

Efter alla åren då mamma hade Alzheimers och försvann allt längre ifrån oss, rent mentalt, blev jag så innerligt varm i hjärtat när såg den här bilden. Plötsligt kunde jag komma ihåg mamma som hon en gång var.

Fredag ....

Ett par gånger per år skickar vi ut kundenkäter, där våra kunder får betygsätta olika delar av butiken och så får dom komma med egna synpunkter på vad som kan förbättras eller om dom har nånting på hjärtat.

Den där enkäten kan lätt orsaka mardrömmar.
Tänk om man får mängder med dålig kritik! 
Tänk om kunderna skriver av sig ilskan efter det som dom tycker är dåligt bemötande, för så är det ju, att vi är sällan eller aldrig riktigt på topp precis varenda sekund. Det finns dagar när man är trött och slut på eller har ont eller känner sig allmänt less och även om man  f ö r s ö k e r   att vara så där som man bör vara, så kan man misslyckas.

I varje sån kundenkät får charken/delikatessen högst betyg!
Dom gör fantastiska bufféer .., stora, härliga smörgåstårtor, räkmackor som inte går av för hackor ., dom gör jultallrikor och tiotusentals semlor och så allt det där andra då .., säljer Gottfrids korv eller nygrillade spjäll.

Många tror kanske att charkpersonal står och skivar pålägg, grillar lite kycklingar och sen är det väl inte så mycket mera. Inget kan vara mer felaktigt!
Förutom att det är tungt rent fysiskt, så är det enormt med pappersarbete och dokumentation!
Lägg därtill att du ska vara en driven säljare, orka stå rakt upp och ner hela dagen och på hårt stengolv och så ska du vara trevlig och serviceminded.

Efter en tid bakom charkdisken vet dom oftast vem som vill ha vad och hur tjocka eller tunna skivor nån vill ha av Roberts medvurst och vilka barn som älskar nallekorv. Sånt.

Ellinor och Marie är väl bara året gamla i charken, men fixar allt med den äran.
Marie till höger är en veritabel idéspruta och jag höll på att svimma när jag hörde att hon är trebarnsmamma!

Och så Ellinor som - om det blir stressigt, och precis som jag själv - blir illröd om kinderna!
Goa, rara töser är dom!

Charken stänger en timme tidigare än kassan och så här såg det ut när dom städat bort och var klara för dagen.

Dagens fönster ...

Åtta grader varmt och gröna gräsmattor.
Syrénerna har stora knoppar.

En torsdag ...

Idag var det dags för den där ena av två förmiddagar per månad, ja, som jag arbetar.
Vaknar vid fyratiden. Lyssnar till repriser i P1 .., (det är en sak som verkligen har förändrats sedan jag träffade pv; nu lyssnar jag enbart till P1, det gjorde jag inte tidigare) så småningom till Ring P1 och Täppas som programledare och då jag blir nästan alltid irriterad, så jag sänker volymen till näst-intill-omöjligt-att-lyssna-på.

Pensionatsvärden är eländig värre.
Han har drabbats av snuva och blir hemma från jobbet.
Själv åker jag iväg vid åttasnåret.

Det blir som vanligt .., fullt upp i mejeriet .., Arla och Wapnö kommer med sina leveranser och där är Östras Bröd och det är bonuskväll och platsen för bröd-demon ska förberedas och jag avlöser i kassan, gör frukost och en kund råkar riva ner en burk marmelad eller sylt och innan det plockas upp halkar jag i eländet och gör en tjusig piruett på stengolvet .., landar med ett knä som befinner sig i underlig vinkel, men allt går bra, även om det är ett sant elände att ta sig upp.

A rensar och fyller på i frukten och jag kollar datum bland ost och juice.
Vi pratar om julen och om avsaknaden av en stor familj.
Om förlusten av föräldrar.

Såväl A som jag själv har aldrig träffat våra farföräldrar och hon har inte träffat vare sig mormor eller morfar heller och vid sjutton års ålder dog hennes pappa.
Själv var jag tjugotvå.

Om detta pratar vi .., om den där sorgen som tjoppar upp när det är stora högtider, eller när man får barn och dom tar studenten eller när sonen blir färdig polis eller när man får barnbarn eller när barnen gifter sig. Det är då det är värst.

Och hur man än försöker att berätta för sina barn om deras morfar (i mitt fall) och hur han var och vad han skulle ha tänkt och tyckt och hur stolt han skulle ha varit över dem .., ja, men det blir ju ändå inte riktigt samma sak!

Sen hemåt.
Det regnar ute och är allmänt halvtrist.

Tittar på Gokväll där en kvinna från Koskullskulle i Norrbotten har anmält sig till "Gör om mig" och det kan jag säga .., att det var en förvandling som hette duga! Makalöst! Hon blev en ny kvinna, bara såååå vacker!

"Men Thomas, du måste titta!" hojtar jag om och om igen, men han ligger under täcket på soffan och orkar knappt öppna ögonen.

Den som har bra minne kanske kommer ihåg att jag berättade om hur mycket jag tycker om Barbro Ingvaldssons bilder i Dagens Nyheter. Döm om min förvåning när jag i min inkorg hittar ett mejl från denna Barbro som skriver att hon blivit så glad över min glädje (över hennes små tavlor) och så följer det med ett julkort!!

Efteråt, när jag läst upp hennes rader för pv, säger jag att..., ja, men det är inte klokt hur många vänliga människor det finns här på jorden! Det måste man komma ihåg när det ibland känns som om världen är på väg att kapsejsa av all ondska.
Just så.

Och så var det dragning ...



Uppstånden från det nästan-döda orkade den idag sjuke NP göra det han skulle.
Ja, han har det inte lätt.

Domherrarna i garn .., dom som Ann i Göteborg har gjort, dom går till ..., tadaaaa: jo, till madamen som nyss har blivit med barnbarn - en liten dalmas kom till världen -, ja, det är Kerstin i Dalarna som kan hänga upp dem i julgranen, domherrarna, alltså. Grattis Kerstin!

Det lilla armbandet med en snäcka från Karibien, förfärdigat av Frida Halling (hon med det vackra håret ...), det går till domherremakerskan, just det, Ann i Göteborg! Grattis Ann!

Och sist av allt - överraskningspriset -, vilket syns på filmen: den hamnar hos en friherrinna i Steninge och den kanske du kan ge vidare om det inte passar, ja, till någon liten typ från något land långt bortifrån, eller om du har någon på närmre håll?

Stort tack till er som var med och delade med er av det som gjorde er lite extravarma inombords!
Lite så här (bilden här ovanför) såg er glädje ut!

Det bästa för mossfolk i Hallsberg ...

Nu är jag väl förstås för sent ute, ja bara bortse från det här i så fall.

Det bästa i veckan här har varit mormorsbesöket. Vi har det så fantastiskt bra som har min mamma bara fyrtiofem minuters bilfärd bort. 

 

Det blir visit minst en gång i veckan och sonen blir lika lycklig varje gång. 

 

Mormor, hon kan läsa så många böcker man orkar höra och samma bok så många gånger man vill :)

 

mossfolk

Idag blir det dragning ....

... men inte förrän jag kommer hem från affären.

Herr Notarius Publicus ligger däckad (läs: halvt döende) i svår snuva, men ska nog orka med att dra tre lotter från den träskål som min morfar en gång gjorde.

Följande är med i byttan, det är ....

Turtlan i Karlstad ..,

Karin i Huddinge (välkommen!)

ellem i Skellefteå

Babsan i Uppsala

Ann i Göteborg

Anne i Mantorp

Kerstin i Dalarna

samt

Friherrinnan i Steninge

Vi hörs om några timmar!

Dagens fönster ...

En gång i världen - det var under min tid som ensamseglare - låtsades jag att jag strövade omkring på den där savannen som är livet. Vi var ganska många som befann oss på den savannen och på kvällarna, just innan läggdags, då sms:ade vi varandra och man kunde t.ex skriva ...."tar du eldvakten ikväll?" och så fick man svar .., och någon ville ligga en bit ifrån elden, men ändå nära.

Jo, det var en låtsas-savann, men betydde mycket.
Det blev helt enkelt varmt och gott inombords och man kände en slags osynlig gemenskap.

En av dem som brukade kura där på savannen, var Bente från Hamar i Norge.
Bente, som en gång hälsade på i Ystad och då, tillsammans med sin son, bodde hos mig på Regementsgatan.

Just nu befinner sig Bente på en lungklinik där hon får hjälp med sin astma .., det berättar hon i ett brev som kom igår, och där, i brevet, fanns även små virkade alster som hon har gjort.
Några hjärtan och en vacker en ängel.
Nu hänger dom alla i fönstret mot väster; mot havet till.

Tack snälla, rara Bente! säger jag.

Och här kommer en stor kram till alla er som gjorde mig sällskap på savannen.
Det var en fin tid.

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...

Hej!

I sista minuten kommer mitt lilla bidrag.

Häromkvällen kom äntligen hyllan på plats, en Stringhylla.

Ända sen vi flyttade in här så har min plan varit att köpa en Stringhylla och på den ha min lilla samling av serien "Vår lilla stad". En 50 tals serie från Jie keramik.

Nu hänger den där så fint och som pricken över it' så placerade M en bok i samma stil. Han ville ha med något på ett hörn.

Även en hylla kan ge stor glädje!

Ja det var mitt bidrag från Sola stan

Turtlan

Lediga-dags-fönstret ....

... finns här i landet Halland och känns säkerligen igen.

Och som ni ser klarade sig ljusstaken i fönstret från att brinna upp.
Det gjorde även gardinen.

Det bästa för ellem i Skellefteå ....

Hej!

Den här onsdagen har börjat bra.
Solen skiner och det är några grader minus.
Vi har traditionsenligt haft en andakt i  Alhemskyrkan, bland annat med personalkören som sjöng gamla och nya julsånger, toppat med O, helga natt med solo av en av kyrkomusikerna.

Sen blev det lite glöggmingel och skinkmackor till fikat.
Två arbetskamrater fick sina 25-årsgåvor. Och så hann vi ju prata med varandra om såväl bekymmer som glädjeämnen.

Snart blir det jullunch med arbetsgruppen.

ellem

Hur kunde nån göra på det viset ...!

Tio över åtta kommer pv och hämtar sin sambo. Han känner sig krasslig. Bilden är från i våras.

Gårdagen visar sig bli en alldeles underbar dag på jobbet!
Jag har inte tillstymmelse till ont i benet, inte ens den sista timmen och tänker att det nog har att göra med den lediga måndagen. I vanliga fall brukar fyradagarspasset bli ett formidabelt helvete. 

Grönkålsodling i Harplinge ... hararnas paradis.

Men nu fungerar allt som det ska och kunderna handlar julskinkor och djupfryst grönkål från Harplinge (bara några kilometer från affären) och andra köper trekilossäckar med färsk grönkål och vi pratar om vad som absolut måste finnas på julbordet, ja, om nånting nu måste finnas?

Och det skickas paket och julkort runt vårt land och somliga har vänner över hela världen och jag är glad åt utrikesmärkena med Ingrid Bergman som motiv och många föräldrar skickar paket till sina barn som arbetar i Norge.

Nån timme innan stängning kommer en man från Syrien med sin fru och sitt lilla barn.
"Känner du igen mig?" frågar han på engelska.

Ja, just ja, det var han som hade sånt bry med bensinpumpen utanför affären; den tar bara betalkort och mannen hade enbart kontanter och nästan tomt i tanken och till slut tog jag mitt betalkort och lät honom tanka och så fick jag reda pengar av honom.

På väg till bensinpumpen pratade vi om hur han kommit hit och lite annat och jag fick, bland annat, veta att han tillhört det syrianska landslaget i judo.

Så här ser jag livet, som på bilden från Irland, här ovanför.
Man råkar kliva på - eller hamna i - en buss som tar sig fram genom tillvaron och där sitter vi tillsammans och några hoppar av vid nån station och andra bara åker med och hoppas komma rätt.
Andra har ingen biljett och får stå utanför.

Så går arbetsdagen eller kvällen och det köps julfrimärken och ("ovanligt bleka i år", tycker många) och vi pratar om detta att trillingnöten plockats bort från Aladdin-asken och vem kan ha hittat på nånting så urbota dumt och flera av kunderna i kön säger att dom har slutat köpa just den chokladasken.

"Ja, dom kunde väl ha tagit den där pralinen med körsbär i, den är alltid kvar på slutet!" säger en kvinna leende.

Alla håller med.

Jag frågar pralinkvinnan vad hon arbetar med?
Egentligen är hon sjukgymnast, men nu arbetstränar hon på Erikshjälpen och hon berättar glatt om hur härligt det är att känna att man ägnar sig åt nånting som verkligen känns meningsfullt. 

Så kan en arbetskväll vara.

Och idag är det ledig dag.
Nelly och sigge har stått en centimeter från varandra, men när sigge började nosa på nelly, då åkte hennes mungipor upp som till aningen av ett morr ,-)

En riktigt härlig onsdag önskar jag er alla!

Det bästa för Karin i Huddinge ...

Håll med om att det är som en tavla av Lars Lerin ....

Det bästa är att jag och mina pojkar har äntligen flyttat till ny och framförallt större lägenhet.
Jag har länge oroat mig för vad som kan gå fel och hur det ska gå.

Lasset gick i lördags och nu idag insåg jag att allt har gått bra och det som återstår också kommer att gå bra. En underbar känsla att inte längre behöva vara beredd på motgång.

Bilden är på huset dit jag flyttat just när jag insåg att allt har och kommer gå bra. 

Hälsningar Karin

// Välkommen i glasbyttan Karin! 

Morgon i december ...

Först kloklippning hos den alltid så vänliga Anita.
Harry tar det med ro .., Nelly stressfäller drivor med hår på bänken där hon står.
Kanske är det sviterna efter tiden på djursjukhuset och ormbettet .., att hon liksom inte vet vad som väntar och att placeras på ett "undersökningsbord" väcker dom känslorna?
Efteråt bjuds det på hundgodis och då viftas det på svansen och alla är nöjda, ja, t.om. Harry tar en godis.

Sen kör jag raka spåret ner till parkeringen vid havet, allt för att slippa vingla omkring på glashal asfalt.
Vi går på ängen bland kaninlortar och tappade fågelfjädrar.
Nelly springer lös, Harry hålls i koppel.

Så här ser det ut.
Och känns. 
Frostigt gräs som börjar tina upp i solstrålarna från öster.
Kråkor som kraxar.
Och ett stilla hav.

Resan ...

Måndagmorgon.
Precis som alltid sover jag urdåligt innan Nånting Ska Hända och är ens tillvaro en jämn och stadig vardagslunk, så blir en resa till Hässleholm i Skåne nånting att ligga vaken för, i alla fall om SMHI varnat för extremhalka.
Men det går bra.
Stiger upp vid sexsnåret och vid kvart i åtta ger jag mig iväg.
Då ser världen ut så här.

Och så här.
Och det är inte så halt som jag oroat mig för; faktiskt inte alls .., och det är så vackert, så vackert!
Människor kommer gående mot sina postlådor för att hämta morgontidningen .., någon står på sin bro och röker - kanske morgonens första cigarett - ..., i hagar står frostraggiga hästar och stirrar rakt fram.

Hässleholms sjukhus känns nästan lika hemtamt som Malå sjukstuga.
Och jag slinker in på toaletten och lägger halsduken och vantarna i tvättfatet, så länge.Då plötsligt rinner det vatten från kranen!
"Välkommen till 2000-talet!" skrev Micke på Instagram när jag lade ut bilden där och jag loooog och tänkte att så är det. Nej, jag har inte hängt med.

Först blir det röntgen.
Väntrummet är litet och sterilt, men där finns ett akvarium och jag sitter där och fascineras av fiskarna som simmar upp och ner, upp och ner, mest hela tiden.
En äldre man är sur.
Han har väntat i tjugo minuter och säger att han tror att personalen glömt bort honom.
"Dom kanske har fått in akutfall ..?" säger jag.
Sånt bryr han sig inte om.
Röntgensköterskan är rar och vänlig och kommer från forna Jugoslavien; vilket många gör på Hässleholms sjukhus.

Sen ny väntan i någon timme.
Vi är många som sitter i väntrummet och bläddrar i tidningar.
Där är ett äldre trevligt par från Sösdala, där är en man som ursprungligen kommer från Örnsköldsvik, se där, där kommer en före detta kund från affären i Ystad ...,  och där kommer en kvinna som också är från Ystad och det är bara så totalt underbart!

Sen blir det träff med kirurgen som en gång opererade mig.
Han är lång och vithårig,  pratar nån slags kvarglömd danska och heter Sören.
Tycker jag om honom?
Ja.
Han tar sig  t i d .., tycks aldrig ha bråttom (eller visar det i alla fall inte), försöker förstå och förklara.
Jag frågar om det här med att doppa sig i havet nu i december är skadligt för mina knän, ja, det säger många som tror sig veta.
"Inte det minsta! Jag tror tvärtom att det bara är hälsosamt med hastiga dopp i havet!" säger Sören och ler stort.
Det bestäms, efter två omgångar röntgen, att jag ska få en specialskena som kanske - men bara kanske -, kan göra nytta. I två, tre månader ska jag testa den, fungerar det inte, då blir det ny operation och ny protes.

Jag visar honom bilder som pv tagit; bilder av mitt enormt svullna ben och Sören sitter där och tittar och säger att han är missnöjd med resultatet av operationen.
"Det gör mig så irriterad ...", säger han när vi går ut från rummet och det blir lite prat om yrkesstolthet och känslan av otillräcklighet.
Och så blir det träff med Paul som är ortopedtekniker och sen tackar jag för mig och går mot väntrummet.

Men ååå, där sitter ju Marianne från Ystad! Vi bodde i samma hyreshus och hon var stamkund i Fridhems Livs. Nu är hon här i Hässleholm, ja, hon har följt med som sällskap åt sin väninna som ska operera sin axel. Marianne är åttiotre år och alltid så stilig!

"Men Elisabet, är du här! Jag brukar fråga Karina på Ica Supermarket hur det är med dig och så träffas vi så här!" säger Marianne.

Marianne är Oxe, ensambarn och har höger tumme upp.
Älskar att sticka (en gång fick jag - bara så där helt apropå - en kofta av henne) och gympa .., cyklar gärna och känner sig pigg. Och vilka vackra händer hon har!
Om min pappa hade levt, hade han säkert sagt att "men oj, så grann hon är!"

Det blir en stunds småprat och litet kramkalas och jag känner mig så lycklig när jag säger hejdå!

Sen kör jag hemöver. Passerar samhällen med namn som numera känns bekanta .., ser adventsstakar och julgranar .., ljusslingor och tomtar .., kommer hem vid fyratiden, faller ihop i en hög på soffan, sover rakt av i två timmar - med hundarna vid mina fötter -.

Idag är det tisdag och jobb från två till åtta.
Mulet ute.
Småfåglar som väntar på frukost.

Dagens fönster ...

...blir ett soldisigt fönster från undersökningsrummet på Hässleholms sjukhus.
På Ortopedimottagningen.

Hur många gånger har jag suttit där?

Å, jag minns första gången .., oron inför vad som komma skulle .., och sedan alla återbesök.

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

Hej
Det bästa i veckan var förstås att träffa det nya lilla barnbarnet,en ny liten varelse att älska❤️

Att vi också fick gå på Noelles Luciaavslutning var känslofullt?

Att få vara med i vardagen saknar jag enormt men nu bor det dör de bor så bara att gilla läget.
Att vi sedan fick se solen var underbart👍

Kram Babsan

Det bästa - dragningen -.

Vi flyttar på den till på torsdag!

Vinsterna är domherrar i garn ...., såå fina att hänga i granen eller i fönstret, made by och skänkta av den STORARTADE madamen i Göteborg .., och så ett litet armband med en snäcka från Karibien som dekoration och sist av allt en överraskning.

Vill du vara med?

Mejla då bara glädjen till bisse151@gmail.com.

Välkomna!