Och så ett fönster ...

... från Ulrika, förstås.

Tack snälla!

Tvärhopp till lördag ....

Spänstiga snart 80-åringar ....

Torsdag på jobbet.
Jag har förmiddagspass - som är så himla roligt - men är totalt döslut när klockan är ett och det är knappt att jag tar mig till bilen.
Benet sprängvärker!
När friherrinnan ringer och frågar om vi ska ta ett dopp, tvekar jag.
Nej, hur skulle jag orka .., och vi som är bortbjudna på kvällen, till före detta grannarna.

Nåja, det blir såväl dopp (nytt liv, i alla fall för ett tag) och senare middag hos Gun och Göran som har köpt ett litet, litet sommarhus - ett av oändligt många som alla ser likadana ut - i Tylösand.
Tänk, att 24 kvm kan bli till ett fullt fungerande hem, åtminstone sommartid!

Vi äter ljuvlig middag på deras uteplats och sen blir det kaffe och mjuk kaka nere på stranden.
Där är hundratals människor som sitter i sanden och njuter av utsikten eller äter kvällsmat tillsammans och där är ungdomar och äldre som badar eller surfar på "stå-upp-brädor" och där är andra som valt att slå sig ned på klipphällarna.
Solen går ned över Tylön en bit bort.
Det är nästan magiskt.

Väl hemkommen blommar all trötthet ut rejält och nu har halsontet satt in på allvar.
Och huvudet känns som skulle det sprängas och gå i små bitar!
Sover dåligt; ja, nästan inte alls.
Går ner i köket och hämtar Strepsils och Iprén.
Dricker vatten.
Lyssnar till reprisen av Nordegren & Epstein.
Pv sover gott.

Tröstehund

På fredag har jag eftermiddagspass, men ringer till jobbet och frågar om där finns någon enda som kan tänka sig ta mitt pass? Stackars Marie får kämpa och vid tolvtiden sms:ar jag och säger att man dör väl inte av jobba även om det känns eländigt, jag kan ta mina timmar och gå på piller, men får genast ett svar att hon har löst det hela.
"Inte ska man jobba när man är sjuk Bettan!" skriver hon.
Det är inte långt ifrån att jag börjar gråta och bara en stund senare somnar jag på soffan och sover i flera timmar, rakt av.
Nere vid fotänden ligger Nelly -  precis hela tiden ligger hon där -.

Idag är det lördag.
Ledig helg.
Tröttheten förvandlades till dunderförkylning - jaha ja, det borde man ha anat - men nu är jag ledig och ingen behöver i alla fall ta mitt pass; då slipper man den ångesten.

På stranden i torsdags pratade vi om det här med jobb och tankar på jobb, ja, det var friherrinnan och jag själv. Jag sa att nästan all ledig tid tänker jag på jobbet, i alla fall alldeles onödigt mycket. Det är ju fullkomligt vansinnigt; det är jag förstås medveten om, men det har nu alltid varit så.

Men  t ä n k .., bara  t ä n k   så mycket utrymme i hjärnan som kommer att frigöras den dagen jag inte längre finns på schemat!

"Så har det inte alls varit för mig, jag har kunnat koppla bort jobbet så snart jag åkt hemåt", säger hon.

Det är väl så det ska vara, förstås.

Och idag lördag.
Så härligt.
Solen strålar .., den där högsommarvärmen tycks aldrig ta slut.
DN i postlådan.
Den är tunnare än vanligt och ovanligt intetsägande, men reportaget (av Helena Danielsson Neppelberg) om människor som arbetar i andras hem - städerskor, hantverkare osv - är himla intressant!
Läckert illustrerad är den också; av Anna Bodin.

Och så vill jag bara säga två saker till: Christel i Skåne .., jo, men sååå välkommen är du att komma och vinterbada med oss och du anar inte så gott fika friherrinnan ska bjuda på, kanske nere på stranden! Det var den första saken.
Den andra handlar om Anne i Mantorp, som på ett härligt vykort (precis min smak, Anne!) skriver att "nu har hon äntligen bestämt sig, nästa sommar ska hon komma på besök till landet Halland!" Säkert ska hon också bada!
Ni är såååå välkomnma!

Torsdagsfönstret ...

Ett fönster från Trehörna, skriver Ulrika som - som alltid - hade håven redo!

Trehörna ligger i Östergötland, om någon sliter sitt hår och undrar över den saken.

Etthundratjugo minuter ....

Såna fina naglar har inte jag ...

Så länge eller lite länge var vi på stranden, friherrinnan och jag själv.
I havet simmade ett oräkneligt antal pyttesmå och helt genomskinliga maneter, mindre än plommon, ja, mer som körsbär och nästan osynliga var dom och fullständigt omöjliga att fånga i handen!

Jag badar aldrig utan att simma under ytan (dyka låter som om jag står på en trampolin och kastar mig i vattnet) och tänkte att det är nog bäst att hålla munnen stängd; som om jag nu inte alltid gör det. Små maneter till middag vill jag inte ha. Inte råa. Och inte kokta.

Fler och fler anslöt på stranden.
En mormor och morfar med två barnbarn  - "mormor, får jag ta av mig skorna!?" - till synes förälskade par som gick ut till Storaskär .., friherrinnans bästa vänner Eva och Bosse (ungdomsvänner) som även var närmaste granne med pv:s föräldrar .., där var en ensam solande kvinna som nog hade ont i sitt knä och som slog sig ned i sin solstol bara någon meter från oss. Där var också en man i min ålder kanske som cyklat från Harplinge eller Getinge och som var pratglad värre.

Det lär ska bli ännu en sån här förunderligt solig dag, men sen kommer en kallfront.
För att liksom tacka för allt det här underbara, ska vi ikväll kalasa på färska räkor och var sin havskräfta, lite bröd och aioli. Kanske tar vi picknick på stranden.

Till mig själv ....

Skickar vykort till mig själv (posten.se/riktiga vykort) och sätter inom glas och ram.
Bilder som gör mig glad.
Minnen från Skottland, bland annat.

Som här .., ett skyltfönster i lilla Plockton .., ett 500-bitars-pussel och ett - förmodligen av väder och vind - slitet fönster .., en kopp med en hjort på .., och hjärtat blir varmt.

Prognos ....

Och precis nu, när klockan är 10:29, bryter solen fram.
Det  k a n s k e  blir en lika fin dag som igår, men bara kanske.

På programmet (om man nu  måste ha ett "program") står brödbakning, en stek ska in i ugnen .., kanske picknick på stranden ikväll när pv har slutat för dagen ..., hundpromenader .., ja, lite sånt.

Om städning och detta att ta vara på lediga stunder/dagar, pratades det om i kassan går.
Det var Christine och jag själv och Christine berättade att hennes föräldrar inte längre är i livet, ja, dom blev knappt sjuttio år .., och detta hade fått henne att inse att livet verkligen inte är oändligt; att man inget kan ta för givet.

Hon hade nämligen frågat vad jag tänkte göra på min lediga dag, som är idag ...., och jag sa att det blir nog ett par timmar på stranden, fast jag egentligen borde städa lite.

Då packade hon det sista av varorna och sa - brett leende -: "ja, en sak är ju säker Bettan., inte tror jag att man i dödsögonblicket tänker: "men ååå, att jag inte ägnade mer tid åt att dammsuga eller vaska golven!"

Nej, just det. 

Dagens fönster ....

"Hej!

 

Igår när jag gick förbi tatueraren på väg hem tänkte jag på att det här är ett fönster som du inte ser på dina promenader eller har i din närhet eller kanske inte ens i din samling.

Bring it on Tattoo ligger upp i backen mot kyrkan till nära mig. Tatueraren, ägaren,  är engelsman och har studion tillsammans med sin svenska flickvän.

 

Han har haft salongen ganska länge och för något år sedan var det riktig dramatik upp i kyrkbacken må du tro.

En man hittades död och stort polisuppbåd var strax på plats. Sedan blev det väldigt tyst om det och kanske var det så att det inte låg något brott bakom utan att han bara inte ville leva längre.

Sorgligt!

 

Det var här jag fick gjort min hajtatuering. Du vet den där som symboliserar både mig och mina pojkar!

Kram till dig!"

 

Så skriver Ann i Göteborg, ni vet, hon den STORARTADE! 

Tack snälla! säger jag.

Tisdag ....

Solsken och ännu mera solsken.
Tar hundarna på lillrundan och till min oerhörda förvåning är Nelly sprallig och börjar till och med att springa, ja, hon springer fort och om hundar kan skratta, så är det vad hon gör när jag ropar att hon ska stanna! Hon smajlar och viftar på svansen .., så där som .., "jaså, du trodde inte att jag kunde!"

Nelly är precis som sin matte när hon var liten.
Allt ska inspekteras.
Det nosas på minsta lilla blomma och se där, där ligger ju lite rockwool på gräsmattan (från pv:s fönsterbyte), hur har det kommit dit?

Sen ligger dom nära varandra på soffan Ektorp.
Nära, nära.
En slags trygghet, kanske.

Äldre herre dyker i från piren och tar några frisimstag.

Själv tar jag bilen och kör till Steninge.
Friherrinnan ansluter och vi tar nog årets längsta dopp .., simmar fram och tillbaka .., och ideligen säger vi att detta är ju livet.

För en tid sedan förundrades jag över att äldre människor så ofta slutar att bada i havet.
Det var fel.
Aldrig har jag sett så många åttioåringar som kommit promenerande på piren och sedan simmat ut i havet!

En man och en kvinna - kanske i sjuttioårsåldern - sitter på bänken där vi brukar lägga våra kläder.

"Dom har nog nyligen träffats, dom ser så förälskade ut ...", säger jag till friherrinnan.

När dom en bra stund senare passerar oss, säger jag just det ., att dom ser så väldigt lyckliga ut och jag frågar om dom varit gifta länge?

"Nej, inte några tjugo år inte, nej, men vi träffades inte heller alldeles nyligen och jodå, lyckliga är vi verkligen!" säger kvinnan..

Eller om det var mannen.

Vi blir kvar, sittandes på bänken. Jag har tagit med mig klyftade äpplen från trädet nere i slänten, men friherrinnan är sig lik .., hon har kaffe i lilla termosen och sin ur-goda kladdkaka - en bit till oss var - och det var ju tur att vi simmat ihärdigt, kan man tänka.
Eller inte.
Man kan också bara njuta av detta som är livet.

Och så har jag idag - till pv:s förskräckelse -, han hann liksom inte vara med ("sköt du bokningen, du får välja", sa han) bokat en lillsemester på såväl Fyn som Jylland, det blir till allhelgonhelgen i början av november. Harry ska holideja hos Meja i Ystad och Nelly ska bo hos friherrinnan och Shejken.,

Ajöken, sa fröken.

Tisdagsfönstret ....

.... speglar sig det stora ekskåpet som fanns här redan när jag kom susande från landet Skåne.

Det står här ännu.

Och lär nog stå kvar.

Fram och tillbaka ....

Tittar på klockan.
Kvart över tolv.
Om jag tar bilen och åker iväg direkt, hinner jag ta en simtur och sen raskt hemåt och fixa lunch och sen iväg till affären.

Alldeles ensam är jag på stranden.
Inte en kotte!
På anslagstavlan på väg ned till havet står att läsa att man aldrig ska bada ensam, men då blir det knepigt.
Det är inte alltid man har sällskap och man behöver ju inte ge sig iväg ut till Storaskär, man kan simma fram och åter, från piren och så mot båthuset till.
Skulle man nu drabbas av en hjärtinfarkt och drunkna, så dör man förhoppningsvis lycklig.

Så jag simmar och simmar och simmar.
Det är skönt i vattnet; svalare än vanligt, men ändå .., så ljuvligt!
Arton, kanske nitton grader?
Som bäst.

Efteråt sitter jag en stund på träbänken och bara kopplar av.
Som om jag nu någonsin när jag inte arbetar skulle vara stressad?
Nej, det är jag inte.

Sen hemåt.
Lammfärsbiffar i stekpannan .., friherrinnans vackra och goda gelé .., potatis och ett glas vatten.

Bättre blir det inte.

Ny vecka, ny giv ....

Som vanligt eftermiddagspass på jobbet igår.
Kamperade med underbart rara Elin (som snart åker till London och blir borta ett par månader .., buuuuuhu!) och det var full fart mest hela tiden. Vi turas om med kassajobbet och när man sen är uppe på golvet, ja, då finns det precis hur mycket som helst att göra!

Kolonialvagnar töms på varor (mest godis), frukt och mejeri fylls på, Sia-glass i stooora lass får hamna i frysen (högtrycket ..),. det är kassaräkning, röjning av kontoret, brödvagnen som ska göras, värsta hyllan frontas(den med krossade tomater, bönor, rödbetor etc) och en sväng vid kaffe och gryner hinns med .., kassabanden och pantmaskinen blir rengjorda .., tidningar buntas och returneras (skrivs in i datorn .. hur många returer det är) .., ja, och så är det förstås då kassan.

Elin har arbetat hos i ett par år nu och är en klippa. Först sommarjobb, sen helgjobb och nu på mer än heltid. Och oändligt många timmar har även Hampus och Erik nu när delar av personalen har semester! Vilka ungdomar!

När det nu varit så otroligt fint väder, har många sommarstugeägare stannat kvar eller återvänt och nu skulle det grillas nere på stranden! Grillkol och briketter samsades på kassabandet och en man hade läst på sociala medier om detta med att lägga kassapinnen raklång - inte på tvären -, så det testade han.

"Ser du ..., nu har jag gjort på det nya viset ..!" sa mannen.

Ja, ja .., det är väl den sortens revolution vi sysslar med i det här landet - vi lägger kassapinnen åt ett annat håll - tänkte jag och log för mig själv.

Kom hem vid halv nio och då bjöd pv på himmelskt goda lammfärsbiffar, vår egenodlade potatis (bara sååå god!) cch till detta friherrinnans hemkokta rönnbärsgelé. Jag kan säga att detta var inget annat än ren och skär  l y c k a.

Ute på altanen har "Blomman för dagen" - som knappt blommat på hela sommaren - fått spader och blommar alldeles hejdlöst! Och titta, så många knoppar!

Ute på ett bord på altanen har jag den här skålen, fylld med snäckskal från stranden i Ugglarp.
Där brukar jag även ha värmeljus.
Oj, oj, vad skatorna har sprätt omkring snäckorna i sin jakt på stearin, något som för herr eller fru Skata uppenbarligen är lika gott som vad lammfärsbiffar är för mig!
Så här ser det ut var morgon.

Under helgen har den idoge pv ägnat sig åt att sätta in två nya fönster.
Härligt! Båda är mindre än dom tidigare och mycket finare! 
Jo, det känns bra.

Och nu är det ny vecka.
Ledig onsdag och helgen.
Torsdag arbetar jag förmiddag.

Igår hade jag en kund i kassan som plötsligt sa ..."har du varit hemma i Malå nåt i sommar?"
Kunden - en man i 25-årsåldern - hade handlat i affären förra sommaren och då hade vi pratat om Västerbotten i allmänhet och Skellefteå (där han vuxit upp, ja, egentligen i Sjöbotten) och Malå i synnerhet.

Senare, när jag var på väg hem, upptäckte jag ett missat samtal från Anne-Marie på jobbet.
"Ja, men du förstår, det var en man från Malå som hade chans på tio miljoner i Bingolotto!" sa hon, men hade såklart glömt namnet ,-)

Och Hillary Clinton har drabbats av lunginflammation och ska samtidigt driva en presidentkampanj och jag minns hur sjuk pv var i vintras då han drabbats av samma elände. Jag undrar jag hur det ska gå. Att Donald Trump ska vinna valet i USA, känns som värsta skräck-scenariot. 

Måndagsfönstret ...

Ja, jysses .., vilket underbart fönster!

Tack Ulrika!

Dagens fönster ...

... är två.

Ett som har varit och ett som ska bli.

Så här såg det tidigare ut i det vi kallar för "Gunnars Rum".
Det kunde också heta "Marias rum", eller "Rigmors rum" och kanske också "Kerstins rum".

Det fönstret gick ända mot väggen och det blev svårt med gardiner.

Så här blir det nya fönstret och plats för lite "vägg" där till höger.
Det blir nog bra.
Och en ny fönsterbräda ska också komma på plats.

Alla syréner - och oxelhäcken där utanför - ska så småningom tas ned, liksom ett par enorma björkar där pv är orolig för röta och kanske, men bara kanske, en bok.

Som det nu är, är vi omringade av träd och grönska och har bara fri sikt åt ett håll, annars är löv allt vad vi ser!

Elfte september ....

Söndagmorgon.
Ljust blå himmel och lagom med vind.
DN.
Ett träd sprängfyllt med ekollon.
Piff och Puff.

Och äggröra och bacon och några timmars ledighet.

Igårkväll full fart i affären!
När vi sedan skulle gå hem, hittade vi inte nyckeln till entrédörrarna.
Leta-leta-leta och nästan lite panik, för vad skulle vi ta oss till?
Det blev många samtal och till slut hittade Erik dem, i någons byxficka i omklädningsrummet.
Vilken lycka!

Det är den 11:e september idag.
Jag minns det så väl .., hur jag stod i kassan i lilla Fridhems Livs och bakom mig fanns en liten radioapparat och plötsligt på nyheterna hör vi hur ett flygplan har rammat en av skyskraporna i New York och vi förstår ingenting och en äldre tant med rullator lämnar varorna och säger att hon måste skynda sig hem, kanske blir det världskrig.

Det blev det inte.

Och nu ska det bli frukost.

Dagens fönster ...

Från Heda kyrka i Östergötland kommer det här fönstret.

Det var Ulrika som hade varit påpasslig och agerat fönsterfångerska och om man klickar på den här länken, kan man gå på en virtuell rundtur i kyrkan.

Och här kan man få lite mera kött på benen ....

Avsked ....

Det har varit mulet mest hela dagen, men  k v a v t .., så just som jag kommit hem med hundarna efter promenad så ringer friherrinnan och undrar om jag vill göra henne sällskap till stranden?
Det vill jag.

Till min förvåning är parkeringen vid Göstas i det närmaste fullbelagd och vid entrén till restaurangen står en samling finklädda människor och där är någon som ska spela basfiol och en annan har gitarr och jag tänker att det kanske är vigsel på gång och nere på piren ser jag friherrinnan och just i början, där står en kvinna och håller i nåt slags papper och där är en vacker kruka med vilda blommor i och jag frågar om det är vigsel på gång, nej, inte alls, säger kvinnan.

"Vi ska ha avskedsstund för min syster som inte längre är i livet", säger hon och visar häftet som hon håller i handen och där är en bild på en kvinna med lockigt hår och vi får veta att kvinnan på bilden bara blev fyrtioåtta år och att hon älskade att bada i havet, i Kattvik, mot Båstad till.

"Men vi kan gå härifrån .., vi behöver inte bada just nu ...?" säger vi, men kvinnan menar att det gör ingenting.

Så det gör vi.
Badar.
L ä n g e .., för det känns fel att kliva upp och passera hela sällskapet, så vi ligger i så länge det bara går och sedan sätter vi oss på den bänk som är längst ifrån sällskapet .., men då - efter en stund - kommer alla gående mot oss, aha .., dom ska lägga blommor i havet och det är så ledsamt och sorgligt så jag har all möda i världen att inte börja gråta själv och jag säger till friherrinnan att så där vill jag ha det när jag en gång inte längre finns, dvs, om det inte är is på havet.
Jag kan nog inte tänka mig nånting finare.

Och så går vi därifrån och på piren ligger vresrosor .., vackra rosa blad och friherrinnan säger att hon bjuder på kaffe och jag ringer pv som är på väg hem och så sitter vi vid hennes stentrappa och dricker kaffe och kalasar på kanelbullar och jag tänker att det gäller verkligen att ta vara på livet medan man har det. 

Daily life in Cornwall ....



Så här är det: jag bara  ä l s k a r  såna här filmer, där man får följa med i en annan människas liv - i det här fallet dennes arbetsliv -!

Dinah (Nikes kennel på Facebook) var min klasskamrat under många år och hon kom att arbeta inom posten och stortrivdes med sitt jobb! Och det hände att hon berättade om hur en dag där kunde se ut och jag tycker sånt är så himla intressant - alldeles oavsett vilket yrke det gäller -.

Den här filmen snavade jag formligen över och nu ska jag titta på hela.
Och nej, jag hänger inte med i allt han säger, men det gör inte så mycket.

Nån fler kanske vill ta en tur till Cornwall så här på förmiddagen och följa Rik som berättar hur det är att dela ut post och om för, - och nackdelar .., hur det är att vara enbent och ändå surfa .., och det blir lite småprat med såväl människor som hundvalpar.
Underbart, är det!

Dagens fönster ....

Ja, det kanske trogna läsare känner igen ...?
Det är fönstret i grannens lillstuga.

Det händer .....

... att jag för mig själv tänker ...."men hur kunde man lämna detta ..:?"

Som när man tittar in här. 

Då kan man tänka så.

Till exempel.

Idag ...

Det är klart man skulle kunna ägna en ledig dag åt nånting helt annat.
Nånting mer "nyttigt".
Städa, röja, träna, göra storkok eller baka bröd.
Men jag nöjer mig med att åka till stranden.
Först tillsammans med friherrinnan och senare på eftermiddagen, med pv.

Till en början är det alldeles vindstilla, men när vi har legat en stund på sanden, kommer sjöbrisen.
Pv, som har åkt rullskidor från jobbet och hem, är trött och slut på och somnar nästan på stranden.
Och så badar vi.
Han är inte den som ligger i länge, bara doppar sig och så upp igen.
Själv simmar jag fram och tillbaka ..., under ytan och ovanför.
Bättre än så här blir inte livet.
En kvinna som också är  i plurret, har termometer med sig.
Tänk ..., tjugo grader i vattnet den åttonde september!

Och hela tiden kommer människor ner till stranden.
Barnfamiljer, medelålders sällskap ..., äldre farbröder, nu och då nån tant .., och alla badar!

För några år sedan, när Gunnar från Jämtland var på besök, kom han iland just här i Steninge och då med sin kajak. Här är det en annan herre som just ska till att ge sig iväg.

Och helt ofattbart är det ju, detta att värmen lär ska fortsätta.