Om det regnar ....

Vilket det aldrig gör här numera, men om .., då kan man med fördel slänga sig i soffan eller annorstädes och titta på underbara dokumentärer.

Hemifrån-Ingela tipsade om Gustaf och Maria. 
Jag säger bara det: vilken historia!
Femtioåtta minuter av allt.
Underbar!
Tom Alandh gjorde filmen och då förstår ni.

Sen tittade jag på nästa.
Ja, men det var ju rena historelektionen och sååå bra.
Försöker hitta vem som gjort filmen, men får bara fram projektledaren.
Här är länken:
"Gripsholm, en kärlekshistoria".

Ännu en film av Tom Alandh:  "Oskar och Greta och huset de byggde",
Den filmen handlar om hans fosterföräldrar.
Å, så sevärd!

En kortfilm, "Nudisten" tittade jag också på, men fick närapå ont i magen. 
Det är en dokumentär i regi av My Sandström.
Fjorton minuters ..... förundran.

Alla dom här filmerna kan ses i hela världen, står det. 
Måste komma ihåg att påminna min australiensyster om det här. 

Nu börjar semestern! 

En annan semester, när pElle ännu var vid liv.

Pv brukar säga att han känner ingen som är så duktig på att lura sig själv, som hans sambo.
Så är det nog.
Av femton veckors rehabilitering återstår nu tre veckor och för att göra det lite trevligare, har jag bestämt mig för att låtsas att jag börjar min semester nu på måndag! Inte tre veckors rehab (även om det förstås ska ingå), utan tre veckors  l e d i g h e t!
Åååå, så roligt det ska bli!

Semesterdagar på Irland ..., vi åker tåg och jag är lycklig.

Tre  v e c k o r ..., som en ocean av tid är det ju när man drömmer om ledighet, men man inser att det bara kommer att tjoppa till, så är det över. 

Den blivande brudgummen. Föreochefterbild kommer vad det lider.

Ett bröllop i Småland (pv:s brorson) ska hinnas med och om solen strålar blir det väl några timmar på stranden också. Här en bild på brorsonen, tagen för några år sedan och jag ska nog lägga in en bild där han är brudgum också.
Det här var innan pv bytte fönster och vi fick en hörnsoffa. (fick och fick ...?).

Ghana, Kumasi. Som att hamna på en annan planet.

Efter dom här tre veckorna blir det två veckor på halvtid och så två veckor på mitt ordinarie schema.
Nu lär jag ska få några förmiddagspass också och det känns jätteroligt!
Tänk, att få sitta i personalrummet tillsammans med arbetskamrater och också detta att få träffa andra kunder, dom som inte kommer på kvällarna och handlar. Många äldre.

Slussen i Sjötorp .., ååå, så underbart det var!

Och ett 18-årskalas ska vi hinna med också.
Nu är det Emils tur.

Emil och Harry.

Emil som har körkort på gång och som är en så fin kille.
Som blivit en hejare på att spela backgammon mot pv och som vinner lika ofta som sin läromästare.

"Ser du nån krabba Maja ...?" undrar Maria.

Semestrar för mig behöver inte vara fjortontimmars resor runt halva jorden; minst lika roligt är det när familjen utökas - som här, i fjolsomras - när åtminstone två av ätteläggarna kom på besök samtidigt .., den äldsta och den yngste, plus en rar måg, barnbarn och fina Maja.
Krabbfiske nere vid lilla hamnen och tillsammansfrukost på altanen.

Semestertripp hemöver och besök hos kusinen Ulf i Dikanäs. Det är hans hus. I love it!

Ja, jag kan ju konstatera när jag tittar på bilderna att det är sånt här som jag tycker om.
Semesterdagarna i Skottland har ett eget rum i mitt hjärta.

Och sånt här.
Fikapaus på en strand i Plockton - även det i Skottland - och en hund som gärna vill ha lite bröd.
Eller skinka.
Eller nåt.
Behövs nåt mer?

Eller en ljuvlig sommarkväll hos Turtlan i Värmland; i sommarstugan alldeles vid vattnet.
Simturen i sjön .., stillheten.
Eller när jag badade i en bäck där Ulrika då bodde, utanför Kopparberg.
Sånt.
Eller alla dopp i Alsensjön i Jämtland, hos Gunnar!

Ja, nu har jag sannerligen doppat mig i minnets ocean (numera kanske en insjö) och tänker ägna mig åt disk, allt medan pv har målning av segelbåten på sin agenda och så kan jag hälsa att Eva från Tyresö är hemkommen från sjukhuset och mår relativt bra. Hurra för det!

En riktigt trivsam lördag önskar jag den som eventuellt tittar in här.
Oj, det är pingstafton idag, hör jag Lisa Syrén säga, det hade jag noll koll på.
Och en inringande kvinna tänker tillbringa HELA helgen i Ullared .., ja, var och en blir salig på sin tro - det ena är inte bättre än det andra -.
Så är det.

Dagens fönster ....

... kommer från Ulrika.

Så här skriver hon: 

 

"Jag fångade det åt dig men minns inte om jag skickade det. Här kommer det i alla fall. :-)

Jag tog det under en gudstjänst i lilla medeltidskyrkan Gamla Hidinge kyrka, som är pytteliten och sååå vacker!

Detta var ett par veckor sedan, innan allt hade slagit ut fullt ute, så grönskan var alldeles skir och det var en så vacker majkväll."

Tack snälla Ulrika!

Och så får vi veta ....

... att närmaste grannen, han Bengtsson tvärs över vägen, har slutat sina dagar.
Lite över åttio år var han, men syntes ändå pigg, i alla fall tills för ett par månader sedan.

Det har inte varit något direkt umgänge mellan oss, mest småprat bara när vi någon gång mötts vid brevlådorna, så jag vet liksom inte vad jag ska göra .., eller rättare sagt: vad jag ska säga .., men vi är ju ändå grannar. Och nu är hans fru ensam i huset.

Och jag minns mammas glädje, då när pappa hade dött och en skolkamrat till mig  - helt oväntat - hade kommit förbi med en liten bukett; den minsta av alla buketter som kom ., och hur innerligt glad och rörd mamma blev över just Anitas bukett.

Så plockar jag då samman en bukett med alla blomster jag bara kan finna här på tomten och sätter dom i en glasvas, går nerför slänten, knackar på dörren, men där är inget svar.
Går hem igen .., skriver en liten hälsning som får sitta bland isop, kattmynta, aklejor, lavendel, salvia och kanske nånting mera och så ställer jag vasen på trappan, utanför ytterdörren.

Så fick det bli. 

Han Jeremy .....

Det här året går väl till historien - i alla fall min historia - vad beträffar viktiga val.
Först väljer amerikanarna Donald Trump till president och även om valet var i slutet av förra året, så tillträdde han ju i början av det nya året.

Sen stundade val i såväl Nederländerna som i Frankrike.

Och nästa vecka är det Storbritanniens tur - då är det nyval -, och i september val i Tyskland.
Himmel, så spännande detta är!

Under vår semester i Skottland förra sommaren, lyssnade vi timmavis i hyrbilen till Theresa May som intervjuades i det ena programmet efter det andra - eller var det kanske samma program -?
Vi tyckte att hon lät klok och sympatisk.

Jag vet inte om jag hyser samma känslor för henne numera (läs: det gör jag inte) och det är nästan så att jag hoppas på labours Jeremy Corbyn. Inte bryr han sig så värst mycket om utanpåverk heller. 

Nu ska jag verkligen läsa på om denne något kontroversielle herre, ja, först ska jag äta sen lunch.

Tiden går ...

Min allra bästa vän i Malå, Agnetha, hon som tillsammans med sin man tittade in hos oss nästan varje kväll - bara en tvärtitt, vi satt vid köksbordet och småpratade - och som alltid var sååå vänlig där hon satt bakom disken på Sparbanken .., hon som har världens härligaste skratt (lite hest) och som är rättfram och rolig och har massor med självdistans, hon fyller år idag. Sextiofem.

Vi har rest utomlands tillsammans .., vi satt ofta intill varandra när det var personalfester (hennes dåvarande man var min arbetskamrat) och jag minns att hon var ett stort fan av en amerikansk skådespelare som jag just nu inte kommer ihåg namnet på, men det var då rent hopplöst!
Jo, nu kom jag på det: Kevin Costner!

Men nu är den tidigare bankkassörskan - sedemera läkarsekreteraren - pensionär.

Visst är det förunderligt, det här att man kan pratas vid kanske en gång per år, men att pratet flyter på hur enkelt som helst! Kanske beror det på att man har samma humor? Jo, det tror jag.

Efter samtalet (höfter, fönstertittarsjuka, knän, flitiga grannar, känslan av att tiden hastar) sitter jag och ler för mig själv.

Grattis igen du fina, rara, goa Agnetha!

Hela havet stormar ...

Vissa dagar får mer skimmer över sig än andra.
Så var det igår.
Först en längre promenad med harry och jag gick nu på andra sidan kustvägen, förbi hönseriet där tiotusentals höns kan gå omkring i enorma - verkligen e n o r m a - hagar/inhängnader, men detta till trots går dom flesta tillsammans och nästan trängs; ja, det handlar kanske om nån slags trygghet.
Trygghet före större rörelsefrihet.
Några tuppar finns där också och hönsen som förr om åren var magra och nästan utan fjädrar, dom ser nu så välmående ut, även om jag inser att det är nya höns, men ändå .., oj, så fina dom är!
För att inte tala om hur goda äggen är!

Alldeles intill huset där Alice och Elsa bor (en labrador och en dalmatiner, Harrys bästa kompisar), ser det ut så här. Hundarna är inte hemma när vi passerar, det är däremot deras husse.
Han har - ungefär samtidigt som jag själv opererades - fått ny höftled och nu börjar det bli bra.
Om rehabilitering och annat pratar vi så en stund.
Om demens också, denna anhörigsjukdom som tar så mycket energi.

En bit därifrån står ett gammalt hus, mer som en verkstad - eller en före detta - och det är som en
d j u n g e l   runt omkring huset! Nog är det väl ändå så att Moder Natur är den allra bästa trädgårdsmästaren!

På eftermiddagen var det tänkt att vi skulle äta grillat tillsammans med Eva och hennes Långe Man från Tyresö. Allting gjordes i ordning, jag fick ställa tunga krukor på bordsduken för att den inte skulle flyga iväg .., vi funderade på att tända grillen ., då det kom ett sms.

Det visade sig att Eva hade dråsat ur sängen efter dagens siesta, ramlat pladask, krossat glasögonen som skar då upp ett sår i pannan, men värre än så, hon blev för ett kort tag medvetslös!
Och så blev det akuten och många, många timmars väntan och till slut inläggning för observation.

Sicket elände!
Nå, vi väntade i ytterligare någon timme eller två, men till sist tog hungern över och pv och jag själv
fick sitta för oss själva och äta allt det goda.
Så småningom kom Evas Långe Man och då allt redan blivit kallt, stekte jag bara upp köttet och grönsakerna och så fick han stanna här ett par timmar.
Ja, det var snopet och mest snopet förstås för stackars Eva.

Vi hade tidigare på dagen besökt Falkenberg (bygglovsansökningar som skulle lämnas in) och då passade vi även på att handla. Vi har ofta vin hemma, men det blir lika ofta stående, ja, vi glömmer liksom bort det och särskilt när jag alltid arbetar kvällar och varannan helg, så blir det lite av den varan som går åt här.
Men nu köpte han hem en förpackning Umbala, ett rött vin från Sydafrika som var så enormt gott, så det var inte klokt! Det smmakade bär och var suveränt till fläskfilén i bitar som jag trätt upp på spett och grillat. Mums!

(Passar bra till nöt och lamm .., står det på flera ställen på nätet, men här blev det alltså fläskfilé :).

Senare på kvällen fick vi veta att liberala Birgitta Olsson utmanar Jan Björklund om partiledareposten, Donald Trump hoppar av klimatavtalet och Anna Kinberg Batra får kritik av sina egna. Det är som om "Hela havet stormar" just nu.

Dagens fönster ....

"Ägarens våning ovanpå favoritrestaurangen nära oss. Vackra provencalska vardagsfönster."

Så skriver Monet i sitt mejl.

Tack snälla! säger jag.

Ny resa söderut ...

Så blev det ännu en tur till Skåne; nu till Hässleholm och återbesök på ortopedmottagningen.
Jag blir alltid så full i skratt när jag kommer till entrén och ser raden av rullstolar!

Just så är det .., här möter man människor som kommer promenerande med kryckor eller promenadkäppar och åtminstone jag själv känner en slags samhörighet .., som blir så galet absurd!

Jag hade fått tid till klockan 15:20 och hade bara tjugo minuter på mig när bilen parkerats.
Nåja, det ordnade sig .., en sköterska kom och viskade att "doktorn var lite försenad", men då hann jag språka lite med en trevlig medpatient; en man i 70-årsåldern som för en vecka sedan fått ny höftled och han berättade glatt om sitt arbete som långtradarchaufför och att han, förr om åren, hämtar massor med sten i Steninge; sten som främst exporterats till Tyskland.
Skåningar är så trevliga!
Jag hade satt mig i det mindre väntrummet, det som är närmare själva mottagningen och då kom den här mannen och sa "hej på dig du, här sitter du så ensam, ja, jag slår mig ner här hos dig!"
Det finns säkert människor som tycker att det är på gränsen till att bli för mycket, men inte jag.
Jag tycker om sånt här.
Och så blev det en stunds småprat.

Bilden har jag lånat från Kristianstadbladet.

Så här ser doktorn ut som ordnat två proteser till mitt knä.
Han heter Sören Toksvig Larsen, är väl dansk från början och född 1952.
Vi kom att prata om allt möjligt; mest om våra arbeten och jag frågade när han planerar att gå i pension.

"Du vet Elisabet, jag vill helst jobba tills jag är sjuttiotvå, jobbet är så roligt och jag har mycket som jag vill lära ut, men allt beror ju på vad Region Skåne beslutar och nej, det är inte för pengarna jag vill vara kvar!" sa han och jag tror honom.
Sören verkar vara besjälad av sitt arbete och tycks enormt omtyckt av sina patienter.
(Ja, jag tycker sååååå mycket om honom! Ett fast handslag och alltid så vänlig.)

Och han tittade på mitt knä och vred och bände och hade sig och sa att det såg fantastiskt bra ut för att vara utbytt och vilken rörlighet jag hade!
I en bisats berättade jag vad som hände häromkvällen, då, när jag plötsligt inte kunde ta mig från köket till soffan - det var helt omöjligt att belasta det opererade benet och det var en smärta som var så överdjävulsk att jag aldrig varit med om dess like -! Pv gav mig kryckorna, jag fick ett strong pill, lade mig på soffan, slocknade, vaknade och mådde förfärligt illa, men benet kunde jag använda utan problem.

"Men vad säger du Elisabet! Nej, nu blir orolig, nu får du genast gå till röntgen, jag skickar remissen nu på en gång!" sa Sören och så blev det.

Medan jag väntade läste jag om kaninen Knutte som reste till himlen.

Så blev det en stunds väntan i akvarie-väntrummet (dom fiskarna känner nog snart igen mig ...) och så in till röntgenrummet där en hypereffektiv man fixade bilder på nolltid och dessutom utan att ta om dem! "Oj, så svullet ditt knä är!" sa han och tänk, det säger  a l d r i g  någon läkare.
Och så tillade han .."jaha, du har fått den längre protesen, den ryms inte på en bild ., ja, det är vanligt när den gamla byts ut".

Allt visade sig vara hur bra som helst.
Det som hände häromkvällen, när jag inte gå, förbryllade doktorn väldiga.

"Ja, ja, men inte mig .., jag är helt förvissad om att det hade med all bilkörning att göra och att det blev så statiskt .., jag satt ju med benet i samma läge timmavis, det var väl någon nerv som kom i kläm?", sa jag, men se, det trodde herr kirurgen inte alls på.

Nåja, allt går inte att förklara här i livet och det viktiga är ju att det gick över.
Jag är helt övertygad om att det hade med bilkörningen att göra.

Inte en enda ystadbo träffade jag den här gången, men så kan det ju också vara.
Körde hemåt en timme senare än planerat och hittade rätt väg ut ur Hässleholm på en gång.
Tänka sig .., under sker ännu!

Kom hem till pv som gjort sin goda pyttipanna (alla ingredienser finhackade i små, små bitar) och sedan gick han ut med harry och jag tog igen mig på soffan Ektorp.
När han sedan kom in, slängde han sig raklång på soffan och sa stöööönande - på min fråga vad som hänt - "jag har ramlat från stegen" -.

Så var det inte; men nästan. Stegen hade råkat vrida sig utåt och pv blev på något underligt sätt hängande där med högerarmen och riktigt hur det gick till hade han svårt att förklara, men ont hade han.
Idag var allt okej och han cyklade glatt till jobbet ,-)

Och så måste jag visa den fina lilla pillerasken som jag föll pladask för när jag igår besökte Apoteket i Getinge. Mycket, mycket finare än dosetten (ja, jag vet, det här är ingen dosett) och här lägger jag veckans alla piller så vet jag var dom är. Undrar just vem som har designat den?

I kassan på Apoteket arbetar en kvinna som har det varmaste leende man kan tänka sig.
När jag betalade sa hon ..."kommer du ihåg när vi möttes nere vid stranden där du bor och du hade med dig en liten jack russel som egentligen var din dotters ..., vet du, vi blev störtförälskade i henne och nu har vi själva en jack-russel-valp på elva veckor!" sa expediten och log så varmt.
Tänk, så det kan bli!
Ett litet möte som förändrar så mycket.

Jag förstår henne.
Så här ser lilla pigan ut när hon ligger i sin korg - jag tog bilden precis nu - och den stooora bomullsfilten som inhandlades för 99:-  i Klippan, på yllefabriken - den som jag tänkte skulle bli perfekt att ha på stranden, den tycks Nelly älska!

Ja, så var det med den resan.

Oj, jag höll på att glömma det här!
Svenska Dagbladet har idag på nätet (kanske i papperstidningen också) ett reportage om vackra tunnelbanestationer runt om i världen.
Det här är en av dem; i Tyskland om jag minns rätt.
Men fy, så trist med alla annonser som tjoppar upp hela tiden när man vill titta i lugn och ro på bilderna! Och ja, jag inser att tidningar lever på annonser, men nog förtar det en stor del av nöjet.
I alla fall på nätet.
(Färglad, välrenumemrad ... etc, är ord som man kan hitta i texten).

Ps. Lyssnade som vanligt till USA-podden idag, men det var ett lågvattenmärke. Mycket flams. Snart tycker jag att Europapodden är mer intressant att lyssna till. Ds.

Dagens fönster ....

... fångades under förra årets semester i .., jag tror att det var i Cornwall, jo, det var det.
Inte särskilt vackra fönster, faktiskt inte vackra alls, tycker jag .., men allt det andra .., var ju så fint!

Och ja, jag har visat den här bilden förut, men det gör väl inget?

Det där om tiggeriet ...

Här är fler kommentarer och det är alltid lika intressant att ta del av vad ni tycker och tänker!

Helena/cruella, nyss hemkommen från vandring bland bergen i Frankrike, skriver så här:

Det är eventuellt så att det har blivit färre i Stockholm och i så fall beror det väl på att givarna tappat sugen och det inte längre är så lönsamt (allt är relativt). Det skedde något under året vi bodde i Kina, alltså 2013-14 - när vi kom tillbaka var det oerhört många fler och det är ett reellt problem när de bor i lekparker och uträttar sina behov, skräpar ned i naturen och så vidare. Ännu värre när de bosätter sig på annans mark och inte kan avhysas eller att mark-/fastighetsägare får betala dyra pengar för sanering. Det funkar helt enkelt inte, och inte gäller det bara tiggare från andra länder heller. Det är ju inte precis så att husvagnsläger/kåkstäder med våra egna hemlösa missbrukare och andra existerar utan problem heller.

Jag ger inga pengar. Jag köper ibland saker eller blombuketter. Ibland ger jag pantflaskor. Hälsar gör jag, för det tycker jag är folkvett om det är en person som jag dagligen möter. Förra vintern betalade jag ett par vinterkängor och en täckväst åt en gammal tant på Stadsmissionen. Hon försökte betala med en tjuga; jag misstänker att hon inte hade full koll på skillnaden kronor/euro. Det blev för jobbigt att se.

Att människor hellre vill ha pengar än mat och kläder (fast kläder kan säljas vidare och tas med till barn också), det tycker jag inte är det minsta konstigt. Det är som sagt var människor med en egen vilja, utblottad eller ej. Jag kan liksom inte med den där synen att jag som givare ska VILLKORA. Ger jag så ger jag - då får jag stå ut med att någon köper folköl för pengen istället för en limpa bröd. Det gäller andra som ber om pengar också förstås. Den missbrukare som tigger pengar till nattlogi redan på förmiddagen har givetvis annat i kikaren, och det får jag räkna med när jag ger. Jag vill inte moralisera på det planet.

Dock: Jag är för ett tiggeriförbud, faktiskt. Där har jag svängt. Jag är helt med på att det inte går att förbjuda bort fattigdom, men jag kan inte med att vi sanktionerar och faktiskt uppmuntrar tiggeri. Barnen behöver sina föräldrar, föräldrarna behöver ta hand om sina barn i vardagen och se till att de kommer till skolan och så vidare. Det finns diskriminering som är hemskt och ingenting är lätt. Men det finns också lagstiftning i hemländerna och det finns organisationer som hjälper till med folkbokföring, registrering av eventuell egendom och så vidare, sånt som behövs för att kunna kräva de rättigheter man faktiskt ändå har. Jag stöttar hellre den sortens initiativ och organisationer med mina pengar.

 Barbro (inte Babsan) skriver så här ....

Sedan tiggarna kom så har jag haft lite olika strategier.

I början förfärad över att se tiggare i Sverige.
Gav ofta några slantar.

Sedan kom fasen när jag skulle försöka förhärda mig, och inte upprätthålla ett system.
Då gav jag ingenting.

Sedan tillbaka till tankarna om vilken slags människa jag vill vara.
Kan inte, vill inte bli avtrubbad och inte se dem.
Känner mig så enormt privilegierad som är uppvuxen i Sverige, jag vill dela med mig av mitt relativa överflöd.

Jag tänker på det som Ulrika skrev: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."

Kan man tänka tanken: Det kunde varit jag - då blir det lättare att ge.

Jag kan beskyllas för att vara naiv, bli lurad osv - men jag bryr mig inte, det är ett slags val. Som jag har gjort.

Men mitt handlande idag har alltså föregåtts av många tankar hit och dit, inom mig. Vet inte om jag har tänkt färdigt än...

Själv tänker jag så här ...

Jag tror att det är betydligt knepigare när man lever mitt i det hela, som t.ex. i storstäder där det finns så oerhört många fler.
Skulle jag vilja att människor "campade" här utanför tomten, på allmänningen, bajsade i det fria och skräpade ner? Nej. Absolut inte.
Här lever jag så oerhört priviligierat i lugn och ro och tyst och fridfullt och knappt några människor alls.

Igenkänning ....

Det här lilla häftet som jag i lördags söndags fann på en loppis utanför Ängelholm, det har gripit mig nånting så ofattbart! Här har någon människa sammanställt brevväxlingen från tre syskon vilka emigrerat till Amerika och under dessa tre år händer så  mycket.

Den förste som lämnar fädernelandet är Johannes. 
Då är han 18 år.
Den 6/9 1885 berättar han i brevet till sina "älskade föräldrar och syskon" om sitt arbete i St.Charles.
Ja, han arbetar åt en farmare och så här skriver han:

"Så när allt kommer omkring har jag ganska bra här, tiden går fort här, och nu har jag lärt så mycket att jag förstår det mesta af det de säga till mig, och den här farmaren han språkar alltid med mig och jag har god nytta av min bok så att när året är gånget, tänker jag att jag har lärt så mycket att jag kan tala och läsa Engelska: också är här fler engelska farmare som har sagt att jag lär språket här ovanligt fort.
Om söndagarna kan jag gå och träffa svenska för här är godt om dem Här är en Svensk familj som bor en 15 minuters väg härifrån dit går jag nästan hvar söndag, annars kan jag gå ner till Geneva och språka med Per. I Söndags var jag ridande hos honom. Jag fick en häst av farmaren för här är ungefär en svensk mil. Jag trodde säkert det var bref till mig hemma ifrå, men jag fick inte något. Jag skrev hem sist den 10 Juli men jag har inte fått något svar, eller kanske mitt bref har inte kommit fram eller ert bref inte kommit rätt, jag vet inte hur! Jag hade tänkt skrifvit hem förr men jag vänta jag trodde jag skulle få svar först.

Jag har tänkt skicka hem lite penningar till att betala på min skuld. Jag skickar 10 dollars ungefär den 15 Sept. också kan ni lyfta dem på Engelholms postkontor i svenska penningar, för jag sänder dem på samma sätt som Per sänder sina pengar.
Så när ni får dem så kan i först taga af dem till det jag blef skyldig hemma, blir det något öfver kan ni betalala Bengt Olsson det. Jag skall om jag har helsan hafva betalt min skuld innan årets slut. Jag blev skyldig Ola Nils Per 50 öre för bärremmen, det kan ni betala. jag glömde det innan jag reste."

Och jag kommer ihåg mammas brev från Argentina och Bolivia .., hennes oerhörda tacksamhet när breven från Sverige kom .., hur hon längtade att komma till Tartagal till postkontoret för att se om där låg några brev eller några paket hemifrån och väntade.

Och igenkänning också med att lära det nya språket!
Så här skriver mamma den 13:e juni 1980.

"Jag tror att det är detta som är största gemenskapen. Att kunna uttrycka sig ledigt och lätt utan att grunna på hur verben ska böjas - eller överhuvudtaget inte veta vad saken man tänker på heter en gång -! Dessa dumma människor som skulle bringa oreda genom att försöka bygga Babels torn! Stryk skulle de ha haft ...".

Eller så här ...., alltid denna längtan efter brev!

"Återigen tack! Tusen tack! Pedro och co. kom nämligen med två brev från fru Eikedahl. Detta betyder, att dessa två brev har legat någonstans hemma hos Pedros, ty de var skrivna före de brev som Olle hade med sig i början av veckan. Fick också brev från Grundströms i Adak."

För att inte trötta ut den som eventuellt läser här, tar jag det portionsvis. 
I kommande brev försöker Johannes förmå sin lillebror Carl att även han ska ta språnget och komma över till det förlovade landet. Om nu inte vår tid på jorden är förutbestämd, så hade det nog varit bättre om Carl stannat hemma i Skåne. Mer om det i kommande inlägg.

// Om S:t Charles i staten Illinois kan man läsa följande i Wikipedia:

St. Charles was also the place of settlement for diverse groups of European immigrants, including those from Ireland and Sweden during the 1840s and 1950s, and later, groups from Belgium and Lithuania.

Bilder från en resa ....

Det var i söndags som jag tog bilen och susade söderut, mot Skåneland.
Första stopp blev underbara (här kom det första "underbara") Antikkulan som jag troget följer på Instagram. Som vanligt körde jag fel och tog av en avfart för tidigt ..., men kom rätt snabbt rätt ändå.

På innergården stod familjens dotter Nicolina och sålde kaffe, läsk och nybakade bullar och glass förstås. Vilken rar tös!

Några fynd?
Jodå, en härlig tavla, ni vet, en sån här där en skyddsängel går bakom några småttingar och bevarar dem från allehanda faror.

"Men åk en halvmil längre bort, det är ju Antikturen i helgen och där har Terese - mamma till Nicolina och den som tar instagrambilderna - en jätteloppis och du anar inte så billigt där är!" sa innehavaren.
Så det gjorde jag, åkte dit!

Och se, där stod Nicolinas mamma Terese; det är ju hon som tar bilderna till familjens instagramkonto och där figurerar nästan alltid en liten apa eller två!

Så här, till exempel!

Och gissa, om där var billigt!
I en jättestor låda låg allehanda olika bestick - det här är vad jag köpte och som ska putsas upp! Smågafflarna och smörknivarna, såna hade vi i mitt barndomshem och jag älskar såna här skedar att soppa med; skedar som är avlånga, inte runda.

Böcker i miljoner fanns det också och dom nästan  g a v s  bort!
Ett litet häfte med texten "Amerikabrev 1885 - 1888 från Johannes, Carl och Emma Bengtsson, Norra Varalöv 7, Strövelstorg, blev ett guldfynd!

Såååå intressant att ta del av dom här syskonens brevväxling med sina föräldrar .., och det berättas om hur man sakta men säkert börjar förstå det nya språket och hur skönt det är att slippa "presterskapets förmynderi" hemma i Sverige.

En annan bok - stor och prålig - bär titeln "Norrlänningar i Stockholm" och på ett av bladen i början finns den här bilden av Gustaf Adolf och Sibylla, kungens föräldrar alltså.

Om breven från emigranterna i Amerika berättar om arbeten på majsfälten, om ont om pengar och om en tämligen hård tillvaro ( i alla fall i början), så är det precis tvärtom när det gäller norrlänningarna som flyttade till Stockholm!

Till "Norrland" hörde då Gästrikland (som jag definitivt inte räknar till Norrland!), jo, där var många från Gävle som flyttat en bit söderut.
Och inte var det drängar som flyttade .., i alla fall var dom nog inget att skriva om!
Ett enda bekant efternamn hittar jag .., en Logardt från Skellefteå.

Ännu ett fynd!
Min mamma berättade ofta en morbror eller farbror som brukade vara lite begiven på starka drycker - men som var så innerligt snäll - och han brukade läsa just den här boken för mamma och hennes storasyster och enligt mamma var det hur spännande som helst!
Just den här upplagan trycktes 1922 i Helsingborg och någon som heter eller hette Thomas Länne fick boken den 26:e april, årtalet finns inte med.
Kanske var bokens ägare den här stilige mannen?

De allra vackraste assietter hittade jag också! (I mitt nästa liv kan jag bli assiett-grossist!)
Visst är den fin!
"Siv" heter den och kommer från Gustavsbergs porslinsfabrik.
Åååå, den blir fin att äta tårta på!

Garagedörren hos min storasyster.
Hos henne råder ordning och reda.

Övernattade (tillsammans med harry) hos min syster, på landet utanför Hörby.
Huset delas med min systerdotter och tomten är enorm, men där är så lummigt och fint!

Bästa kamrater är Tara och Harry och Tara är den mjukaste, goaste och mest försiktiga dalmatiner jag har träffat! Bara sååå fin!

I vanliga fall brukar min syster bjuda på kaffe i näverkoppar med glas som innandöme - gjorda av min morbror Jim i Dikanäs nån gång på 60-talet - och jag tycker aldrig att kaffe blir gott när det serveras i glas. Inte i mörka koppar heller.
Nu hälldes Gevalias kokkaffe (obs. kok!) upp i dom här vackra vita kopparna!
Härligt gott blev det!

Alldeles mitt emot min systers hus finns flera hästhagar och där mötte vi hästen Harry.
Det visade sig vara en nyfiken krabat!

En försenad julklapp fick jag också .., och systerdottern fick sin 50-årspresent; ett presentkort från Klippans yllefabrik. (Hela deras sortiment finns i länken).
Systersdottern fyllde för övrigt år i januari.
Ja, det där med att fira på rätt datum, är vi uppenbarligen inte så noga med.

450 ml

Inne i ljuvliga yllefabriken besökte jag "damrummet" och där, vid tvättfatet, stod en sån tvålförpackning som bilden visar.
Så jag tog en dutt av tvålen och tvättade händerna och gick sedan till bilen.
Väl där häpnade jag: så otroligt mjuka händerna blev!!

T v e k a d e   några sekunder och vände sedan åter till butiken och köpte en sån här flaska som inte är direkt billig, 245:-, men oj, så mjukgörande!
J u s t  när man tvättat händerna känns det som om dom blir klibbiga, men bara några minuter senare blir det såååå mjukt och lent!
Tvålen tillverkas tydligen i Varberg och här kan man beställa varor därifrån till lägre pris än i t.ex Klippan, men det visste inte jag då.
Nu vet jag.

Obs! (I en kommentar tipsar Rexxie om en kollega som slagit sig loss och nu tillverkar naturvårdsprodukter. Här är en länk till den sidan!)

Måndagmorgon blev det tidig uppstigning och vid åttatiden skjutsade jag min storasyster till en ögonklinik i Lund, där hon skulle opereras för starr.
Hög medelålder i det vackra väntrummet och alla hade typiska 40 - och 50-talsnamn .., det var Birgitta, Margaretha, Ove, Kjell-Åke, Ulla och så min syster Rigmor.

Allt som allt tog besöket inte mer än dryga timmen och sen skjutsade jag hem syrran .., vi drack kaffe på altanen och jag såg att hon var lite trött och dimmig i ögat var hon ju också.
En låååång varm kram blev det innan jag tog harry med mig och körde hemåt.

Åååå, så trött jag var när vi kom hem!

Har ni somnat?
Ja, ja .., jag har egentligen mycket mer att berätta, men nu ska jag ta mig kaffe och i morgon bär det av till Skåne igen, nu till Hässleholm och doktor Sören Toksvig Larsen som satte kniven i mitt knä!