Dagens fönster ...

Så kom ännu ett fönster från annannan i Portugal och jag undrar verkligen var den skånska madamen  befann sig när bilden togs ..? 

Och vilket vackert tegeltak där nere! 

Tack! säger jag.

Om stickning, drömmar och en del annat ...

Igår var det alltså kalas för rara Anne-Marie och kalaset hölls, som alltid, hos vägg-i-vägg-grannen och A-M:s bästa vän Lena, allmänt kallad "friherrinnan" här på sidan. 

Det var dessa två, hunden Bessie (som var så förälskad i Harry och spetsade öronen och tittade sig omkring när hans namn nämndes) och hennes matte Ingrid och så jag själv då. 

Sååå trevligt vi hade det!

Ingrid har, efter ett yrkesliv som påminde om mitt eget (ofta i någon slags butik, senast på Mio Möbler i Halmstad), precis gått i pension och om detta pratade vi ganska länge. Ja, om hur förändrat livet blir när man inte längre har några måsten över sig. I alla fall inte yrkesmässigt. 

Vi kom också att prata om att det är tillfälligheter som styr - eller i alla fall påverkar - våra liv. Den som sett filmen "Sliding doors", förstår kanske vad det handlade om. I mitt fall var det en då nittonårig Tommy som arbetade som fritidsledare, men som råkade gå in på Arbetsförmedlingen i Lycksele, upptäckte broschyrer som skulle locka ungdomar att söka till polisskolan. Av bara farten tog han en broschyr, fyllde så småningom i och blev antagen. Vi kom då att flytta till Sollentuna (polisskolan låg i Solna) och sen hände ju allt annat. 

Nu satt vi i skinnsoffan Ingrid och jag själv och jag blev så varm inombords av att se hennes fot där under bordet .., med sockan på, som hon själv stickat.

"Ja, jag vet att här kan vara golvkallt ...", sa hon leende. 

Bessie har tidigare varit daghund hos friherrinnan och hennes matte visste förstås hur det kunde vara.

Tänk, att kunna åstadkomma sådant här! För den som likt jag själv är totalt imbecill vad gäller handarbete, så är detta som trolleri. 

Bilden visar Ingrids julvantar som hon stickat. 

Vi pratade även om nattliga drömmar och vad sådana kan betyda för ens sinnesstämning. 

Natten mot idag befann jag mig i Karlstad hos Turtlan och hennes M .., jag var över mig av förtvivlan över en liten hundvalp som trakasserades av andra hundar och jag försökte rädda den lilla valpen, men skulle samtidigt skynda mig till jobbet i Malå och hittade då inte nycklarna till affären! 

Ett enda sammelsurium var det .., Turtlan som visade mig sina fina blommor och jag själv som hade ångest över att komma för sent och NYCKLARNA .., var hade jag lagt dem?

När det väl blev morgon, slog det mig att det nog var den alltför höga värmen i sovrummet som var orsaken till all denna ångest.

Onsdag ...

Lika kyligt idag och än värre vind! Looog såå när jag hämtade kundvagn på Hemköp (dom står ute i ett skjul) och vi som möttes där, vi var lika våldsamt rufsiga i håret båda två!

Vid delikatessdisken blev det småprat med städaren som jag möter nästan dagligen och alltid känner jag mig i vägen. 

Nu fick jag veta att han kom från Syrien, var 55 år, hade fem barn och att en av dem - en son - läser till ingenjör på Halmstad högskola. 

Hemma i Syrien hade han (pappan, alltså) egen butik där han sålde grönsaker och ja, han pekade med handen mot olivoljor och annat. 

I sju år hade han och familjen varit här; såväl han som hans fru städar lite överallt i Halmstad, men den äldre kvinnan som stod intill och log så varmt, nej, det var inte hans fru, sa han och skrattade gott. Imponerande att börja ett nytt liv i ett annat land, dessutom så långt från hemlandet, och ändå ha lärt sig pass bra svenska. Hade jag klarat att lära mig arabiska? Tveksamt.

Mannen hette Abdullah i efternamn - det trodde jag var ett förnamn - och jag sa mitt namn förstås. Ja, men det var trevligt och intressant. Dessa städare som nästan dagligen finns i butiken, som gör ett så oändligt viktigt jobb, men som ändå är på något sätt osynliga. Nu kanske städpersonalen har paus på något annat vis .., kanske har dom inte ens rast inplanerat i städningen, men jag har nog aldrig varit med om att dom blir inbjudna till gemensamt fika i personalrummet. Inte i en enda butik där jag arbetat.

Julkort nr 2 kom från Stockholm och det var den rara Lisbeth som stod som avsändare. Lisbeth som under bloggtiden var "Londongirl" och senare "Tankevågor". Lisbeth som när jag fyllde 60 år ringde upp och tillsammans med sina elever sjöng och gratulerade på födelsedagen. Sååå vansinnigt glad jag blev och jag blir det fortfarande, bara jag tänker på det. Om jag får gissa, tror jag att bilden är tagen från deras ö i Stocksholms skärgård.

Dagens fönster ...

Och så kom ett fönster från hedgrenskan i Trelleborg. Så här skriver hon: "Godmorgon! Ett fönster dök upp som minne på fb. Fotot togs genom vårt köksfönster för 5 år sedan."

/Tack Kerstin! (Jag tycker ju så mycket om speglingar ...).

Tisdagkväll ...

Har jag någonsin i landet Halland upplevt en sådan iskyla som idag? 

Värst var det i Skallkrokens hamn där jag tänkte mig ta några bilder och alltså nödgades att ta av mig fingervantarna. 

Väl hemkommen igen satt jag ute en stund i trädgårdsstolen, men trots kapuschong på yllekappan och tjock halsduk, så var det hopplöst. Isvindar. 

Lämnade fåglarna åt sitt öde, men funderade var nötväckorna tagit vägen? En liten rödhake tyckte tydligen att havregryn blandat med rapsolja var mumma ., det tyckte nog de flesta, mängder med talgoxar, några blåmesar, domherrar med fruar .., och några få pilfinkar. 

Ibland kommer en duva på besök .., emellanåt någon fasantupp eller höna, men det var länge sedan. 

Upptäckte den här vackra kannan på instagram idag. Den ska jag nog beställa. Tänk, så härligt till sommaren att servera vatten eller flädersaft från den här skönheten!

Tycker även om lampan nere till höger. 

Obs! Fick precis en förfrågan från AP om det är okej att hon kommer med katterna till helgen. Oj, så roligt! 

Hoppas att dom kommer att trivas bara. Det gick ju bra med Nelly, men katter är ju lite mera egna av sig. Eller mycket mera.

Om fullmånen ...  

Klockan 03:58 natten mot idag vaknade jag av att jag hade månljuset rakt i ansiktet. Lämnade sängvärmen för ett ögonblick och försökte fånga känslan via mobilens kamera. 

Dessförinnan hade jag haft den allra mest ljuvliga dröm .., så många helt obekanta och trevliga människor (som alla kändes som nära vänner) som jag mötte! Det har hänt mig förut, detta att känslan att man har levt ett tidigare liv, infinner sig och då är det ofta tack vare någon dröm och själva känslan/glädjen sitter i hela dagen!

Ofta kommer dessa drömmar vid fullmåne. 

Vi pratade om det igår, Eva i Tyresö och jag själv. Nej, att fullmånen skulle påverka oss människor, det trodde hon inte ett dugg på. Själv är jag inte alls förvånad om så är fallet.

När jag berättar om nattens dröm på instagram kommer några kommentarer. Så här skriver Gunnel i Lund: "Har också vaknat mitt i en spännande dröm. För mig kända personer i nya miljöer och överraskande sammanhang. Som du säger .., som att vara på bio. Nu är allt borta!! Men känslan finns kvar."

Annika i Haverdal skriver. "Och jag drömde att jag hade full mottagning ute på landet .. (E. Annika har arbetat som läkare) .., konstiga sjukdomar och en massa folk. Tur att det var en dröm ...".

Dagens fönster ...

..... kom susande till min mobil och den som hade håven redo, var annannan i Portugal. 

Vilken vacker fasad!  Så enkel och så dekorativ! 

Tack! säger jag.

Undrar just hur många ....

... människor som umgåtts med Jeffrey Epstein som nu sitter och oroar sig (eller är kallsvettiga), för vad som ska uppenbaras när fler filer presenteras.

Dagen idag ...

En helt islagd hamn i Skallkroken .., det ser ut som vatten, men är is. Så vackert! På andra sidan - till höger utanför bild - där rör sig ju havet på ett annat sätt och där var det is kanske femtio meter ut, men mindre från land, för övrigt öppet hav.

Stranden brukar vara fylld av sjöfåglar, men nu var där bara KRÅKOR i mängder! 

För övrigt lugnt och fridfullt. Inga husbilar. Alla båtar är förstås upptagna sedan länge. 

Har pratat länge med pv, men ännu längre med Agnetha i Skellefteå. I drygt femtio minuter varade samtalet och det handlade mest om när vi klantat oss - eller när det strulat på annat sätt - oftast på jobbet. Agnetha arbetade under många år på Sparbanken i Malå och var den raraste av rara kassörskor!

S o m   vi skrattade! 

Och så bad jag henne att när hon får tid, så får hon gärna skicka de två återstående böckerna författade av Eivor Hultdin i Malå. 

Den första boken (av tre) som jag läste, var i mångt och mycket skriven på dialekt, i alla fall allt prat mellan olika personer i handlingen. 

Till exempel så här (det handlar om Tomas far som vill ha sonen med till lagården för att hjälpa till att förlösa en ko. Sonen vill absolut inte göra sin far sällskap.

- I tors int, i vell int, försökte Tomas. (Jag törs inte, jag vill inte ....)

- Hä vål ingen frågan, hä jär bara a fåli vä, kalven vål ut! (Du har inget val, det är bara att följa med, kalven måste ut!)

Jag önskar verkligen att ni kunde höra dialekten och jag känner igen den från när min pappa t ex träffade eller pratade med sin kusin Sigge i Kalvträsk. Här har ni ett exempel och det är säkert obegripligt för de flesta som vuxit upp söderut. Mannen (från Burträsk) som intervjuas, hette Fritjof Eriksson, född 1890. Det skiljer åtta mil mellan Burträsk och Norsjö/Åmliden, men dialekten blir åt samma håll. 

Min äldsta syster som förr i världen deltog i bokcirklar och läste kopiöst med böcker, har helt slutat att läsa. Kanske blir det för kämpigt, ja, när man inte kommer ihåg vad där stod i boken? Och som jag önskar att jag hade en bandspelare - en gammaldags bandspelare - så kunde jag läsa in boken till henne, eller så kan man ju, när man besöker henne någon gång, högläsa. Hon ligger ofta på soffan .., jag tror att hon skulle tycka om det. Hennes mamma Gunhild var från Risliden, inte långt från där handlingen utspelar sig.

Upplyst ...

Så här såg det ut igår eftermiddag någon gång. Jag råkade gå ut i garaget och på tillbakavägen upptäckte jag månen, den som mest liknade en stor kräftskivelampa! 

Nej, det var för mörkt för att få någon bra bild, men det må vara hänt. 

Hela natten har mångubben lyst in i mitt sovrum och jag brydde mig inte om att dra för gardinen .., tänkte att .., ja, det må vara hänt. 

Drömde helt osannolika drömmar, vaknade och kände mig yr .., lyssnade till Lundströms Bokradio  och en lång intervju med DN:s Björn Wiman. Somnade ., vaknade - så höll det på - fick backa "bandet" .., och lyssnade till slutet.

Vid 3-tiden på natten kom ett meddelande på familjechatten att Maria nu var hemma i Malå igen .., nya bilen (inte helt ny) hade varit underbar att köra, men mellan Umeå och Lycksele hade det varit mängder med renar på vägen! 

Och så här såg det ut igår när jag vände mig om efter att ha fångat fullmånen ..., då hade solen gått ner där bakom horisonten.

Julkorten ....

På bordet i "mellanrummet" - rummet mellan köket och vardagsrummet - där har jag ställt upp årets alla julkort på rad .., bara för att jag blir så glad av dem! Oj, så många gånger per dag jag kommer från köket och så ser jag korten och ler för mig själv. Eller blir varm inombords.

Det här är ett av dem; det kom från Anne i Mantorp och jag har själv skickat några liknande, minns jag rätt var det Postens egna som man fick alldeles gratis och jag tyckte sååå mycket om motivet! Illustratör var Sabina W. Gustrin.  Upptäcker att hon även designat julfrimärken, det var 2022. 

Och titta här, vilken helt underbar påse hon designat för Postnord!

Dagens fönster ...

Bilden kom till min födelsedag och avsändare var Inger i Skellefteå, som vet hur förtjust jag är i Sune Jonssons bilder. På baksidan av kortet står det: Väntande vid järnvägsstationen, Vännäs, 1952. 

Ja, på den stationen har nog många västerbottningar varit. Där fanns då - på 60-talet - en "korvgubbe" med låda på magen .., som gick på perrongen och sålde varm korv.

Ramlar in på Malåsidan ....

Och upptäcker en till synes så glad och söt tös som numera bor i Luleå och finns med i min länklista.

Dagens fönster ...

... fångades under det senase besöket i Malå och fönstret (kanske det till höger också) sitter i ett hus vilket i min ungdom innehöll en liten kiosk, en barservering, en färghandel och  k a n s k e   en herrfrisering, men det är jag inte hundra procent säker på. Minns jag rätt kallades det hela för Centrumhuset?

Nåväl, bakom fönstret längst till vänster på bilden, till höger om stupröret, fanns kiosken. Där fanns också en "bro" som man stod på och i den kiosken köpte pappa Aftonbladet och gärna en chokladrulle (Cloettas Center) eller en punschflaska, det tyckte han också om. 

Vilken lycka det var att ha pengar så att man kunde stå där vid luckan och peka på diverse olika smågodis som expediten plockade upp med en tång och lade i en papperspåse och ibland, när man inte hade pengar så det räckte - åkte någon liten godisbit tillbaka i sin låda. Det var styckepris på det mesta och "lösviktsgodis" (utan vikt) innan ens begreppet fanns.

Min klasskamrat- tillika kompis Gunilla - var dotter till ägarna av såväl barserveringen som kiosken. Ack, vilken lycka och oj, oj, oj, så jag avundades henne!

Till vänster om huset, nere i backen, fanns ett slakteri, ägt av Axel Karlsson. Axel och hans fru Elin drev i huset intill, fast på gatuplanet, "Karlssons Livs", där vi handlade det mesta. 

På gårdsplanen vid slakteriet stod nästan alltid en mindre lastbil som inte tillhörde Axel, utan någon rundmagad man vars namn jag har glömt - och på lastbilens ena sida, satt en bild av en pinuppa - tänk, att det minns jag så väl -!

Uppdatering: Frågade på Facebook och fick svar direkt: Mannen kallades "Gustav-Kalle". 

Så var det.

Det är på kvällarna man känner av det mest ... 

Ja, att man är ensam hemma, dygnet runt. Tre månader är avklarade. Återstår fyra veckor. 

Vi bor ju så till att jag inte ser några ljus i några hus nära oss. Och närmaste grannarna är mest här sommartid. Ecke och Britt, samt Birgitta bor vintertid inne i Halmstad och friherrinnan i Steninge - fyra kilometer bort - och hon kör inte bil för tillfället. 

Alltså får man roa sig bäst man kan och det gör jag verkligen, tack vare tv:n. (För att inte tala om mobilen).

Ikväll blev det återbesök på S:t Görans Sjukhus i Stockholm och det är så intressanta avsnitt. Det är är axelleder som hoppat ur sitt läge, eller värre än så .., proteser har fått sättas in i någons axel (precis det som hände friherrinnan) och ett nyckelben har läkt fel .., en man har fått foten i kläm under en truck .., ja, det mesta har i det här avsnittet handlat om ortopedi och olika operationsmetoder. 

Förutom detta har det varit kejsarsnitt .., operationer för att underlätta kisseriet för män (den stackars taxichauffören bad om ett sjukintyg, men hur ska han kunna återvända till arbetet efter endast en vecka hemma .., han måste den första tiden ha nära till toaletter och hur lätt kan det vara när du kör taxi???).

Hela tiden medan jag ser programmet, tänker jag på hur många läkare, sjuksköterskor och övrig sjukvårdspersonal som har kommit till vårt land, ja, från alla möjliga håll i världen! Vilken gåva till oss svenskar!  H u r  i all världens dagar skulle vår sjukvård klara sig utan dem? Ja, inte bara inom sjukvården, utan rent allmänt. Stort tack, vill jag säga. 

Programmet sänds på Viaplay och kanal 3.

Fredag i landet Skåne ...

Tänk, så roligt det är att finna ett vykortställ med kort som lockar till inköp!

Det här fanns utanför en bokhandel i Berlin.

Nu har jag ju dålig syn, men kort nr 5 och nr 7 i mittenraden, hade jag säkerligen betalt en slant för. 

Men ..., den sistnämnda .., är det månne Musse Pigg jag anar på bilden? 

Frånsett detta; att minnas vackra vykort, så har inte dagen varit särskilt spännande. Det behöver den ju inte vara heller - spännande -. 

Gick på promenad i isande kall vind (särskilt hemåt), såg ett tjugofemtal svanar simma  i det säkerligen iskalla havet .., hörde en hackspett trumma ihärdigt och snickarna som renoverar Ecke och Britts före detta sommarhus, hördes hamra där inifrån. 

Stranden hade förändrats en hel del medan jag befunnit mig hemma i Malå. Starka vindar hade norpat nästan en meter av stranden, den mot söder. Och så långt ut isen låg! Vid en första anblick påminide det om en höststorm!

För övrigt ..?  Ringde exet i ett annat ärende och fick veta att han då var på väg till Hässleholm (glashalt väglag!) med sin trilskande stortå. Han fick olika alternativ, bland annat någon slags steloperation. Äldsta dottern träffar ikväll före detta IVA-kollegor från Karolinska - samling på Berns i Sthlm  - och AP ligger däckad i någon slags underlig influensa, precis som lille Viggo. Och min syster skriver i morgonmejlet om hettan som aldrig tycks ge sig. Plus 41 även idag i Adelaide.

För övrigt har dagen i landet Halland varit vilsam.

Skillnader ....

Ärter eller ärtor - välj själv - tillhör mina favoriter. Flera gånger i veckan får just dessa gröna små pärlor ligga på min tallrik. 

Idag skulle jag köpa ny förpackning, men den var slut - eller så har Hemköp sagt tack och hej åt den jag i vanliga fall köper, dvs Findus svenska ärtor.

Nu blev det Eldorados och hur man kan tillverka en förpackning som är så bedrövligt lite lockande, det övergår mitt förstånd. 

Ärtorna kommer från Frankrike, Belgien och Nederländerna.

Findus ärtor av sorten Ebba är betydligt dyrare, men oj, så mycket mer lockande den förpackningen är! Och så otroligt goda ärtorna är! 

The Pitt .... 

Kanske var det för en vecka sedan eller två, som Maria tipsade mig om en sjukhusserie - inte en dokumentär - med det underliga namnet The Pitt. Amerikansk dessutom och jag brukar inte vara särdeles förtjust i amerikanska produktioner. Lägg därtill att jag hade fullt upp med gallstensoperationer och annat i dokumentären från S:t Görans Sjukhus i Stockholm. 

Men så en kväll tänkte jag .., att ja, jag kan väl kolla lite på den där serien och det ska jag säga, att sedan dess har jag varit fångad. Hela första säsongen har jag sett och känner mig nu som väldigt bekant med såväl överläkaren som ST-läkare och annan personal och det är sån fart och fläkt och så mycket som händer och allt känns dessutom tämligen trovärdigt. 

Serien sänds  på HBO Max och kostar mig 85:-/månad och det ska jag väl överleva. Kanske säger jag genast upp Viaplay och S:t Görans Sjukhus?

Rob .., överläkaren. Spelar nåt så vansinnigt bra.

Bara för att ...

Tittade på tv 4 i morse där det handlade om vad hundar får i sig av onyttigheter; knappnålar och annat elände. Hunden som var med i programmet, påminde sååå mycket om Harry, då, när han hade svans. 

Alltså får Harry vara med på bilden idag. 

Fina, fina Harry .., s o m  jag saknar dig!

Dagens fönster och sånt man funderat på ..

Fönstret fångades på lilla Halmstad City Airport (ja, det låter nånting det, precis som Skellefteå City Airport), när jag igår satt och inväntade flygbussen som skulle ta mig in till stan. 

Lämnade ett kylslaget och rimfrostigt Malå och kom hem till .., gröna gräsmattor! Det var så absurt och så härligt! 

Från det lilla flygplansfönstret kunde jag, några minuter innan landning, skymta Stensjö! Jag såg Fågelholmen där pv simmade runt, runt inför Vansbrosimmet och jag kände sån glädje! 

Avdelningen "Sånt man funderat på" - eller som jag själv funderat på, kan ju t.ex handla om hur platser i flygplan "numreras". För mig hade det logiska varit att t.ex på vänster sida av planet (om an nu sitter med ansiktet mot cockpit) så borde det väl stå A och B, ovanför sittplatserna, ja, om det är två platser, plus ett C, om det är tre platser. Men så var det absolut inte. På min biljett stod att jag hade sittplats F och det visade sig vara vid fönstret, men något F stod inte att hitta.ovanför sätena. Så förvirrande! 

Annat som inte förvirrat, men väl förundrat mig under dagarna hemma, jo, det är att vattnet i Malå är så otroligt "mjukt", så när man tvättar håret, känns det som om man använt massor av balsam - och jag använder aldrig dylikt -! 

Likadant när jag handtvättat mina strumpor (inte strumpbyxor, utan vanliga strumpor), så är dessa så vansinnigt mjuka och lena att ta på sig när dom torkat! Här hos oss i Stensjö, blir strumporna hårda och inte alls så sköna!

Att vattnet är överjordiskt gott hemmavid (och iskallt, förstås ...), det har jag alltid känt till och vilken fröjd det är att dricka direkt från kranen!

Om man vill känna sig mindervärdig, då kan man till exempel välja att flyga med SAS. När det är dags att borda planet, ropas först guldkunderna upp och så är det dags för silverresenärer och i grupp 4 eller 5 hamnar vi som köpt billiga biljetter. Vi hamnar då längst bak i planet och det känns nästan som om man får sitta och skämmas. 

Jo, jag förstår upplägget .., människor som reser ofta i jobbets vägnar, dessa vill flygbolagen såklart värna om, men känslan är att man (vi på slutet) är lite som "skräpet". Den känslan infinner sig aldrig när man valt att åka tåg. (Många "man" här, jag menar min egen känsla förstås, andra upplever det kanske annorlunda.)

Nu är det torsdag och sju minusgrader. Pv ringde i morse och konstaterade att nu är det exakt fyra veckor kvar, innan han tar sin packning och ger sig av mot Sälen och därefter till Stensjö. Med buss och tåg och flera byten, såklart.