Snart helg ...

Bild från boken "Den gamle mannen och valen", av författaren/illustratören Stian Hole. 

En fin dag. Besök på ortopedmottagningen i Halmstad och där kände jag mig hemma. Två handledsbrott har jag fått gipsade där och så var det där jag skrevs in inför knäprotesoperationen. 

Nu var det pv:s tur. Suturerna skulle tas bort, handen och fingrarna tvättades så fint .., nya kompresser (typ med silikon, påminde om en tjock wettextrasa) som lindades runt fingrarna och sist av allt på med gipsen och det blev så fint, så fint. 

Därefter hemåt. 

Pv har kånkat på rockwool-balar och fått in dem där fönsterna ännu lyser med sin frånvaro .., och jag har klippt gräsmattan - eller delar av dem - tills den bara avled. Det visade sig vara fel på sladden, men det fixade han med sin enda hand, nå, liiite fick jag vara honom behjälplig, men därefter startade den utan problem. 

Plötsligt har maskrosorna dykt upp - bara så där -. Jag klipper runt dem .., och likadant blir det med små, små styvmorsvioler som var år tjoppar upp nedanför potatislandet. Minns hur glad jag blev när jag i början var här på besök och upptäckte att pv sparat små sällskap  dessa violer. 

Minns också Åke Burwall i Malå, fotograf och organist och pappa till min klasskamrat Gudrun, som på deras gräsmatta undvek att klippa små bestånd av blåklockor! Tänk, att bli ihågkommen för en sån sak!

Något helt annat. Den 9:e maj 2013 hade pv:s yngre bror Ulf varit med om något ovanligt. Så han skrev av sig på Facebook. Så här var det. 

Igår hände något.
Ulf, denne nattuggla som i alla år haft sömnproblem, kom i förrgår i säng ovanligt tidigt

Det är då det händer.
Han vaknar tidigt.

Och skriver, från sin utsiktspunkt på landet utanför Lund ....

"Vaknar kl 04,10 går upp och pissar och försöker somna om, efter 25 minuter ger jag upp,
Stiger upp å kokar kaffe.
Släpper ut hönsen ( äntligen har han fattat att vi vill ut tycker dom) tar på mig skorna, hundarna yrvakna , va fan håller han på med. Går ner till skogen , hundarna lösa! Bokskogen möter mig nästan helt utslaget!
Gud har öppnat katedralen!!!
Ut på ängarna , solen bryter upp morgondiset. Jag fylls av en euforisk känsla ! Lycklig som en lärka uti majsolens sken!
Nu blir jag riktigt känslosam ! Tack mor och far för arvet ni lämnade efter er som gjorde det möjligt att ha ett så fint hus!
Tänker på er alla mina vänner i livet! Ines min själs älskade, mina barn Hannes och Joanna!
Denna känsla har jag haft nån gång förr i livet men inte många gånger!
Jag skulle kunna dö nu!! Skjut mig !!! Det gör inget jag är lycklig fri och euforisk!!
Jag älskar er alla !!
Jag vet jag är patetisk men va faan!!
Ulf"

Det här skrev han alltså på Facebook och kommentarerna som ramlar in efteråt är underbara! 
Där är musikervänner som raljerar friskt och avråder från droger tidigt på morgrnarna och där är andra som talar om hur oerhört älskad den här filuren är.

Malå, torsdagmorgon ....

Foto: Maria på sedvanlig hundpromenad.

Och Tjamstaberget längst till vänster, och om den södra sidan av berget är det - och har varit länge - en väldig diskussion huruvida den delen ska exploateras för att locka eventuella turister till Malå. Själv är jag på tok för lite insatt i det hela; skulle helst vilja se en 3D-bild av hur det är tänkt att bli. Å andra sidan är det ju människorna i Malå som kommer att påverkas - oavsett hur det blir -.

Dagens fönster ...

Dessa fångades i Kristinehamn i Värmland - det var i maj 2012 -  och den som hade håven redo, det var förra höstens badkompis ellem, hon som bor i Skellefteå. 

I inlägget hade jag skrivit att annannan - född och uppvuxen i Skåne - berättat att där säger man inte fönsterna med e, utan "fönstorna."

Så nu sitter jag här i soffan och säger fönstorna om och om igen .., jo, men med skånskt schwung så blir det nog så. 

Tack igen ellem! säger jag.

Den stora renvandringen ....

Ja, så många älgar som simmat över älven, det blev det sannerligen inte år, om det nu inte blir massrusning ikväll, men det är sista chansen för oss tittare i så fall, ja, att se dem. Fyrtiotvå älgar inalles, hittills. 

Nåja, desto fler renar har spatserat förbi olika kameror och såväl älgar som renar har man sett många av under sin uppväxt; de sistnämnda till och med på promenad i samhället hemma i Malå. 

Desto roligare med olika sjöfåglar och under ett par dagar har vi skymtat en räv på jakt efter mat kanske, det tackar man för SVT!

Igårkväll var det dags för ett nytt fall för friherrinnan, nu i köket. Pv kallar hushållet för Bowlingbanan .., ty dom faller som käglor, hon och väninnan. Själv snavade jag för några timmar sedan på hallmattan och föll pladask på golvet, med resultat att mitt vänstra knä knorrar betänkligt. Nåja, det hade kunnat gå värre. 

Pv bygger och bygger. Det är helt otroligt så finurlig man (han) blir, då det gäller att använda sig av andra grepp än de vanliga, till exempel när han spika .., det är ju stört omöjligt att hålla i spiken med den helt gipsade vänsterhanden, men det löste han på något vis, med hjälp av en gren. Själv drar jag upp dragkedjan i hans jacka, skär kött i bitar på tallriken och skalade något ägg, men nu har han helt struntat i dessa till frukost. Knäppa knappar och knyta hans skor, det faller också på min lott. Jo, men det känns bra att vara till hjälp. 

Idag hade vi Sonja på lunch. Hon tycker så mycket om lever, så det gjorde pv härom dagen (jag fick skära den i skivor) och så hämtade han henne och det blev ett par trivsamma timmar tillsammans. 

Det finns inte ord för hur mycket jag tycker om den kvinnan! Hon är så genomsnäll och omtänksam. Skjutsade hem henne när hon tyckte att det var dags (då var hon trött ...) och jag upptäckte hur svårt hon har att gå uppför trapporna (kanske fem?) till sitt våningsplan; det första.

Jag frågade om hon hade ont i höften. 

"Ja, alltid ...", svarade hon. 

Efteråt när pv och jag själv satt ute på altanen, berättade han om glädjen med förra årets oktoberresa till Kreta och hur oerhört avkopplande det var. Det var andra gången på det hotellet och lugnt och fridfullt .., småfågelkvitter och litet spartanskt kök, perfekt till att göra frukost. Och två balkonger, en med morgonsol och den andra tvärtom. Och småkatterna som kom på besök! Vilken lycka. 

Pv säger att han skulle kunna tänka sig att resa dit en tredje gång. Ja, kanske inte så förvånande för en man som ätit samma sorts frukost i hela sitt vuxna liv och jag är väl likadan. Vi får se hur det blir. 

Så var det.

Dagens fönster ...

Flitig fönsterfångerska är annannan i Porto, men se, här befann hon sig på Olof Viktors Café (och bageri) i Glemminge, inte långt från Ystad. 

Tack för bilden! jag.

(Kan det möjligen vara ett gäst-toalettfönster?)

Och åh, så jag tycker om den här sortens insynsskydd!

Malå igår ...

Bilden togs igårkväll av Maria.

Och som ni ser har isen börjat riva och när det väl inletts, då brukar det gå undan.

Dagens fönster ...

Så har Vickan funnit en ny favoritplats; den ovanpå byrån, alldeles här vid soffan. 

Där ovanför hänger en tavla med en målning gjord av min före detta helt underbara svägerska Elenor, då, när hon gick i fjärde klass. 

(Det är alltså i den tavlan som fönstret speglar sig.)

Ska lämna in den och höra hur den mer kan komma till sin rätt, den är ju bara målad på brunt papper. 

Eller måhända har papperet en gång varit vitt? 

Eleonor är storasyster till Tommy och från sekund 1 har jag tyckt sååå mycket om henne!

I omgångar har jag försökt få reda på om hon fortfarande befinner sig på ett demensboende, ja, om hon öht är i livet, men det är hopplöst. Vare sig sonen eller hennes barnbarn vill berätta hur det är fatt. Nu har jag givit upp.

Brev från mig, så där så hon inte skulle glömma hur mycket jag tyckte om henne. 

Och när hon bodde i Alingsås och var pigg och kry. Lilla Nelly på besök insåg snabbt att där, där var det minsann en kvinna som mer än gärna delade med sig av lite kokt påläggsskinka.

Tre dagar in i maj månad ...

Nu går det undan. Maj månad. Och bilden är från något tidigare år och jag har den som målbild, ty just nu är där enbart utblommade påskliljor modell mindre. 

Igår fick vi besök från Bunkeflostrand. Pv hade nämligen ringt Anders och frågat om han kunde tänka sig att komma upp och hjälpa honom med båtvaggan + däcken (stooora och tunga!) som skulle sättas på vaggan och det kunde han. Så vid halv elva kom Anders och pojkarna och frånsett en lätt lunch ("Vad vill ni ha pojkar ...? " Svaret kom bums: PANNKAKOR!!") blev det ett par timmar i hamnen.  

Det lektes kurragömma i båten och det blev fika i båten och jag tog ett dopp i havet och det gjorde även sonen och den yngste, som dessutom råkade skrapa ena benet illa på väg upp på stegen. 

Tur då att hans pappa hade en första-hjälpen-väska i bilen, ty detta var nog att jämställa med en operation för Viggo .., som sedan haltade omkring här hemma. 

Men oj, vad det måste ha gjort ont!

Nåväl, skadan glömdes dock bort när vi idag fiskade krabbor, vilket var den egentliga orsaken till besöket i Skallkroken. Undrar om det finns  n å n t i n g  som fångar deras intresse så till den milda grad? Även nu kaffe och fika, men i klubbstugan och tillsammans med Festis blev det munkar som pappan köpt. Vi räknade till kanske .., elva krabbor, vilka förstås återbördades till havet efteråt. 

Och idag ..., tyst i huset när sällskapet vände åter hemåt. 

Tittade på min äldsta systers favoritprogram Landet Runt idag. Rördes så hjärtat blev alldels varmt av inslaget där Emil Lindström (västerbottning) berättade om hur han och hans kompisar räddade en älg från drunkningsdöden. Tala om att vara naturlig inför kameran och så där charmig som jag tycker att många män är där hemma. Charmig, på ett inte inställsamt vis. 

En bit in i programmet, nämligen 11:45, kan man ta del av detta. Och inte visste jag att Landet Runt kan ses över hela världen! Undrar om min syster iu Australien har koll på det?

Spännande natt i pannrummet ....

(Figuren på bilden har inget att göra med texten.) 

Det här blev en äventyrlig natt, må ni tro. 

Vid halvtre-tiden vaknade pv av att det "rasslade" och levde om i pannrummet - där vi har kattluckan -. För ovanlighetens skull var det pv som vaknade och gick ner för att undersöka vad som var på gång. Jo, minsann! Själv sov jag gott.

I pannrummet fanns då den svart-lurviga katten, den som så ofta stryker omkring här, samma katt som jag en gång upptäckte i sovrummet nattetid (där hade jag ställt matskålen till Sigge) och nu, nu hade den förstås smugit sig in under kvällens gång och därefter inte tagit sig ut (ja, vi låser alltid kattluckan nattetid, så att den här krabaten inte ska ta sig in). Måhända satt jag och tittade på kungens födelsedagsfirande och glömde bort att hålla koll mot köket, där matskålen står på golvet. 

Nu var problemet att inkräktaren inte tog sig ut. Man kan ju ana paniken.

Den svarta katten blev naturligvis vettskrämd när pv försökte få ut den .., den tog sig upp på vattentanken som är STOR och HÖG och det tog tid innan pv lyckades förmå den att hoppa ner och ut igen. Måtte den nu ha blivit avskräckt från besök här inne! (Matskålen var renslickad ...). Och nej, jag tror inte att den är husvill - den ser välmående ut, men är alltidsååå skygg). 

Det är så roligt .., för Vickan och Paddan höll sig lite på avstånd .., så där som .., "ja, ja, pv .., sköt du det här, vi tycker att det är ganska läskigt med den här inkräktaren!"

Nu blir det till att installera en kattlucka där endast våra katter tar sig in.

1:a maj fönstret ...

"Hej!

Ett Valborgsfönster från Acksjöns kapell i fina Mariebergsskogen.

Ikväll manskör som sjöng ut vintern och in med våren. Majbrasa därefter.

En annan dag så gifte vi oss inne i det här kapellet.

Nu susar fönstret iväg till landet Halland.

Hälsningar Annica."

// E: Och den dagen, det var i augusti 2023, så satt vi på trappan till kapellet och Harry var med och så väntade vi på brudparet med gäster - vi var där i god tid för att hitta rätt -. 

Det visade sig bli en sån fin vigsel och där fanns anslag på bänkarna - reserverad plats för allehanda tidningar från hela världen - (påhittigt) och en härlig präst var där också. Efteråt middag och fest i ett koloniområde och så många trevliga, rara och lättsamma värmlänningar att surra med. Fina minnen alltsammans! Tack Annica och Martin!

Brudparet. Så fina. 

Och buketten, i närbild. Så mycket glädje i den!

Idag ....

Så har då segelbåten - den som ännu inte fått ett eget namn, men den heter egentligen Serudia - äntligen kommit i sjön och jag är så imponerad av pv som krånglar sig upp och ombord och med hjälp av båtvänner får den på plats! 

Återstår så mastningen, men det lär dröja; det är tungt och kan vara bökigt. Kanske kommar hans bror och någon kompis och hjälper till vad det lider.

Efter sjöstättningen såg det ut så här i uterummet. Där ligger han ännu och lyssnar till Radiokorrespondenterna Ryssland, medan jag själv håller mig till sångarhyllningarna till kungen. 

Och flygvapnet ...! Vilken manifestation där de olika flygplanstyperna kom från ingenstans i fina formationer! 

Nog är allt så mycket enklare när båda händerna är igång. 

Bilden från Vindövarvet i Bohuslän dit jag seglade tillsammans med Pv och Tommy. (Själv hakade jag bara på sista biten, från Skärhamn.)

Året var 2020 och Harry var ännu i livet. Och såklart var han snäll. På bilden i Träslövsläge, dit jag åkte med lite förning till kaptenen och hans medseglare.

Ibland glömmer jag hur härligt det kan vara att befinna sig till havs, men tänker jag på seglatser i Bohuslän och som här .., när jag låg i havet i aktern och höll i mig i stegen, liksom på släp .., och så hörde jag pv och Tommy småprata och skratta och jag tänkte att .., vilken lycka att det kunde bli så bra!

Vi hade hyrt en liten stuga på Vindön och på kvällarna tog man sig ett dopp i havet där såna här stim av småfiskar simmade omkring! Vilken glädje! Och nu håller kungen tal. Han sköter sig bra, tycker jag. Och ska man nu ha det statsskicket, så är jag glad att vi har en vettig kung.

Tankar för dagen ...

Nu, i slutet av april månad, svischar det bara till vad gäller naturen! 

Om någon vecka, lagom till AP:s födelsedagkalas här i landet Halland, kan det hända att även fruktträden blommar som allra bäst! Hoppas, hoppas!

Igår var det min mammas födelsedag. Om hon hade varit i livet, hade hon fyllt 105 år. Så blev det inte. Hon hade bara tre veckor kvar till sin 87-årsdag, när det tog slut. Säkert var hon lättad och hade i det närmaste upphört att äta och dricka på slutet. 

Så där som om kropp och själ kommit överens om att nu .., nu fick det vara  nog. 

Och idag fyller min äldsta systers barnbarn 42 år och själva kungen, han blir 80! 

Lyssnade till hans Tankar för dagen i P1 nu på morgonen. Drygt 4 minuter långt - eller kort - och såå fint berättat! Tidigare på morgonen kunde jag omöjligen somna om och då var det P1 Kultur Reportage med en intervju från 2007 med Ulf Lundell. Intervjuare var Björn Jansson och och jag blev så imponerad av hans mjuka tilltal och vänliga röst. Intervjuarens, alltså.

Det är sjösättning idag. Pv var där igår och klättrade ombord och gjorde i ordning tamparna inför förtöjningen och jag var så orolig att han skulle dråsa i backen (båten står ju på land och det är två stegar att ta sig upp på) och nu på morgonen skulle kapellet tas av och så - trodde han - att vid 9 - 10-tiden kanske båten komner i sjön. Det är en evig tur att där är så många båtvänner som kan hjälpa till. Oj, så trött och slut på han ska vara efteråt!

Mamma, på sluttampen av sit liv. 

Hon satt i dagrummet och sov så gott när jag kom på besök och det slog mig att hon nästan hade börjat likna de åldrade indiankvinnor jag såg när vi besökte henne i Argentina.

Dagens fönster ...

... finns här i gula huset på kullen och som ni ser går det framåt .., nu är fyra av sex krukor i samma kulör! De två i mitten, såväl krukor som pelargonior (den t.v. ett litet, litet skott) var en gåva från annannan under vårt besök hos henne i Skåne.

Ännu mera Skåne ....

Tisdag. 

Efter hotellfrukosten (enkelt, inget överdåd, ungefär som vår egen), körde vi och parkerade vid Saltsjöbadens Hotell, bara för att ....

Samma sak händer varje gång. 

"Ååå, jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo i Ystad!" säger jag då. 

Havet känns så mycket större .., sanden är ljusar, himlen likt en ostkupa och det är som om hela världen väntar där utanför. 

Plus förstås att här känner jag mig så hemma. Sjutton år någonstans sätter spår. 

"Ska du verkligen inte ta ett dopp .., du vet hur det blir, annars ångrar du dig?" menade pv. 

Nej, något bad blev det inte. Badhandduken blev kvar i Stensjö.

 

Kvällen innan, just utanför hotellet, upptäckte vi stora horder av danska ungdomar i kö för att komma ombord till Bornholmsfärjan. 

Frågade en kvinna som jag förmodade var  klassföreståndare .,. jo, dom skulle till Svaneke på östra sidan av Bornholm ..., någon slags gemensam utflykt, förstås.

I Svaneke .., det var just där, i augusti 2014, som jag såg alla svalor vilka satt uppradade på telefontrådar, som på parad! Ni kan väl tänka er vilket otroligt kvittrande där var .., så där som svalor som "småpratar med varandra". Det var helt underbart! Morgonen därpå var där helt tomt. Inte en svala så långt ögat kunde se! 

Nu blev det tankeflykt igen. 

Nåja, ett kort besök i Bjäresjö blev det innan vi åkte hem till landet Halland igen, men först förbi Bunkeflostrand för att hämta Elliot vid skolan och så ett dopp tillsammans i poolen med båda pojkarna, allt medan  pv var trött, hade tagit smärtstillande och låg på soffan i uterummet och inväntade lindring.

På väg till bilen, precis när vi skulle sätta oss i bilen,  ropade Viggo att jag skulle vänta och så sprang han fort, fort iväg, kom åter och såg så plirig ut. 

Så kom han åter, öppnade handen och visade den blå pärlan, den som katten Sixten skulle få till sitt för dagen nyinköpta halsband. 

Pärlan var också alldeles ny och jag hade flera gånger fått hålla i den och sagt hur fin den var.

"Farmor, farmor .., du får den!" 

sa han så snällt och jag sa att det är klart att Sixten ska behålla pärlan, jag kan önska mig en sån i julklapp av tomten. 

Sen åkte vi hemåt.

         Dagens fönster ...

     I Dalby kyrka, där fångade annannan det här vackra fönstret. Och någon tänkte verkligen till vid              placeringen av såväl trädgårsmöblerna, som krukan med blommor. Tack annannan! säger jag.

Resan till Skåne och Dagens Fönster ...

En ytterst flitig fönsterfångerska, en som hur många gånger som helst stannat till och fångat fönster och skickat iväg dem - ofta från Porto, men även när hon har varit på resa å jobbets vägnar - eller när hon hälsat på hemma i Skåne, ja, det är annannan.  

Denna annannan hade läst här hos mig att jag så ofta har udda ytterkrukor, inte så där fint och stilenligt som många andra har  - där krukorna har samma färg och passsar bra ihop.

"Men jag ska vara hemma och tömma huset (nu är båda hennes föräldrar döda) och här finns krukor, kom förbi  när ni åker Skåne, jag är hemma någon vecka till!" skrev hon. 

Så då bestämde vi att jo, så gör vi. 

Nu tycker jag ju att händer säger mer än aldrig så vackra ansikten, men lite kan jag ju beskriva henne. Tänk er oerhört blå ögon (inte mörkblå, mer som min pappas .., så där mjukt blå!), ett hår som tycktes tjockt ..,  och så hade hon underbara händer. Chosefria. Och en lika chosefri armbandsklocka - var det hennes pappas, kanske -? Dialekten efter en massa herrans år utomlands? Skånska. Härligt.

Föräldrahemmet som nu var såväl sålt som tömt, visade sig ligga mellan stoooora åkrar och där var hav av vitsippor i hagarna och huset i sig var inte stort och det kändes som att ..., som att komma in i husen som fanns på 60-70-talet. 

Nästan såna här tapeter hade exet och jag själv i Kungsängen, men vi hade nog körsbär och gröna blad. 

I hallen fanns en orangefärgad tapet med vita ränder. Vi hade en exakt likadan, men grön med vita ränder. 

Det kändes hemtamt.

Vi satt vid köksbordet och bjöds på fröknäcke och vällagrad Herrgårdsost och gott kaffe (pv satsade som vanligt på sånt som är sött ...)  och där utanför köksfönstret sandbadade en för värdinnan välbekant fasantupp. 

Om den tuppen fick vi vet att den under en period varit förfärligt halt och knappt kunnat använda sitt ena ben. 

Nu var han pigg och alert och tycktes njuta av att rulla sig i sanden/jorden!

Det blev ett alldeles lagom kort eller långt besök (hon hade tid för ett möte med banken i Sjöbo) och just som vi skulle tacka för oss, tog hon fram två vackra, vita krukor innehållande var sin pelargonia (Mårbacka)! Tänk, så vänligt! Här står dom nu i sina fina ytterkrukor och får titta ut från västerfönstret, mot havet till. Hoppas att ni kommer att trivas, kära blommor! Och t a c k  Anna!

Därefter mot Ystad. Åååå, aldrig är väl Skåne så vackert som på våren! Rapsen på gång, men ännu inte helt utslagen .., träd i skir grönska .., oceaner av vitsippor .., och - mitt i all detta - överkörda små rävungar och grävlingar. 

Kom fram till hotellet och då var pv helt utslagen. (Jag hade kört hela vägen). Det tog knappt 1 minut så hade han sträckt ut sig sängen i rum nr 7 på Stationens Bed & Breakfast i Ystad. samt tagit en smärtstillande (Oxycondon) och även antibiotikapillret och sov sedan rakt av någon timme. Middag fick bli på en närliggande thai-restaurang alldeles i närheten. ..., och innan klockan var halv nio låg vi i sängen. Det var som all anspänning efter pv:s elände med handen, ja, liksom briserade så där poff, bara. 

Så var det.

Söndagsfönstret och en titt bakåt ...

... var en gång mitt, fångad i mitten av april för tretton år sedan. 

I april 2013 höll vi fortfarande på med Det Bästa som hänt under varje vecka. 

Och för tretton år sedan, då såg tillvaron ut så här. Harry och Sigge som håller koll. Harry med svansen i behåll. 

Vresroshäcken som skiljer vår tomt från grannens, var på sedvanligt vis nerklippt. Då bodde Gun och Göran här sommartid. Nu är häcken helt vildvuxen och grenar repar ibland mot bilen. 

Frågade trädgårdsmästaren om det inte vore läge att klippa ner den lite? 

"Nej, jag är tacksam så länge den får stå kvar, den är så taggig att ta hand om ...", svarade mannen.

Mossfolk fångade den här helt ljuvliga bilden av en blåsippa, men hon gladdes även åt utflykten till Kilsbergen, åt koltrastens flöjtande och att hunden Cosmos magsjuka äntligen hade gått över. 

Ulrika skickade in en bild, men utan text .., och menade att bilden räckte .., det här var hennes bästa just då. 

Hedgrenskan hade, tillsammans med barnbarnen, varit på kosläpp! Så spännande och roligt, tyckte hennes sällskap.

Och Ingela i Malå berättade livfullt om sitt bästa.

"Jag har varit urless på mej själv och att jag inte orkat bry mej om mej. Sist jag var i stan tänkte jag att nu måste jag spotta upp mej. Jag köpte lite nya kläder i starka färger. Benen är inte den kroppsdel jag är mest stolt över men jag tänkte att om benen är fula blir de ju inte snyggare i fula strumpor. 

Så jag köpte två par ombréfärgade strumpbyxor. Ett par som börjar i vinrött längst upp och blir gradvis ljusare till knallrosa nere vid foten. Ett par av samma sort men gröna till knallturkos. I dag hade jag de rosa för första gången till en tunika med svart botten och stora vinröda och rosa färgsjok på framstycket. 

Massor av komplimanger har jag fått, mest för strumporna. Så ett par strumpbyxor för 89 kronor är mitt glädjeämne denna vecka. Eller kanske hellre den känsla de väcker."

I Jämtland hade Gunnar deltagit i det så kallade "Skutskjutet" i Åre och helt ledbruten hade han varit i  d a g a r  efteråt!

 Och själv var jag lättad över att den ring som jag förlagt under veckan i Sälen, att den kom med posten!

Ringen var tillverkad av en silversmed i Ystad och presentkortet - som möjliggjorde det köpet - hade jag förärats av generösa arbetskamrater, oklart varför? Kanske när jag flyttade hit till landet Halland?

Så var vårt bästa den här veckan i april år 2013.

Under köksbordet ....

Det var där, när jag skulle dammsuga bort lite katthår, som jag upptäckte den. En alldeles underbart söt liten kaninunge. Död. Tack och lov att den inte levde och tack och lov att den inte var blodig. Kanske hade någon av katterna strypt den? 

Å, den var så fin .., som ett litet gosedjur!

Det är detta som är så förfärligt med katter och ibland även med hundar. Och även med oss människor. För några dagar sedan kalasade jag - utan dåligt samvete  - på lammstek hos Ecke och Britt och kyckling äter jag utan bekymmer. 

Tala om dubbelmoral. 

För övrigt? Hälsade på hos pv idag och han hade ett helt annat kroppsspråk. Det har slagit mig så många gånger, detta att när människor har svåra smärtor eller är sjuka rent allmänt, så .., ja, det är som om man åldras tio år rakt av. 

Och sen, som genom ett mirakel, så susar åren tillbaka till rätt läge, när samma människa kvicknat till. 

Minns när Sonja opererades för gallsten och vi hälsade på henne .., hur förskräckt jag blev; hon var alldeles vit i ansiktet och såg sååå mycket äldre ut. Några dagar senare: fräsch som en nyponros! 

Så här såg pv ut när jag hälsade på honom idag. Nu var han sig lik. Så fin!

Hittade ingen fler bok att ta med mig .., men jag ska titta igenom hyllorna ännu en gång. 

Tror inte på alltför tjocka volymer, det orkar eller hinner man nog inte med, utan så där lagom vore ju perfekt. 

Nu är det kväller. 

Tittar på Mästarnas Mästare i efterhand och tycker att producenten draaaar ut spänningen/väntan att få sätta igång tävlingarna onödigt länge, t.ex vid nattduellen. 

Men hu, så trött jag är!

Dagens fönster ...

Flera fönster i ett .., alla vid utgången från ortopeden, det vill säga, om man inte vill ta vägen via huvudentrén.  

Där, i entrén sitter flera såna här konstverk, men jag tycker nog att texten är lite väl flåshurtig, detta att gott humör är den bästa läkaren.

Nej, det tror jag inte riktigt på. 

Att man mår bättre om humöret inte är i botten, så är det förstås. Men ändå.

Ny dag ..., nämligen fredag.

Ja, så är då operationen överstökad och oj, så skönt! Det blev stift för pekfingerfrakturen, samt att man tog en sena från ovanför handleden och lappade ihop den sena som blev sargad,. Långfinger-frakturen fick en platta som skruvades fast och som håller ihop det hela och slutligen bandagerades de två fingrarna ihop och så gips på allt detta. 

"Jag fick välja färg .., jag tog grönt", sa pv. 

Ja, det passar väl den som är Miljöpartist.

Oj, så trött han var när jag kom upp för att hälsa på och uppmuntra lite. Även idag hade jag med mig utrensade böcker, nu blev det ytterligare fyra stycken, alla har jag tyckt om, men kommer inte  att läsa om dem. Hade som målsättning att finna lite tunnare exemplar; ty är man opererad eller ska opereras, kan det kanske vara svårt att koncentrera sig alltför mycket. Man kanske inte orkar med en tjock bok.

Friherrinnan bidrog med godis till den alltid, alltid sötsugne herr Göransson. Såå glad han blev!

Efter besöket, på väg till parkeringen, stannade jag till vid det här trädet. Så bedrövligt att jag inte kom på  v a d  för sorts träd det var!

På en bänk intill satt en äldre herre, så jag bad om ursäkt om jag störde honom, men visste han möjligen vad detta var? 

Han sa knappt  fyra ord (dock inte namnet på trädet), så sa jag att "men du kommer väl från Norrbotten ..?" 

Jodå, så var det. Från Gällivare, ursprungligen och hans pappa hade varit Gällivares trädgårdsmästare, men se, såna här träd fanns ju inte där uppe, inte då, i alla fall. 

Då gick jag närmare , tog en bild och googlade. Ja, men såklart  .., det var ju en LÖNN!!

En liten, liten kvist fick följa med hem! 

Svängde sedan förbi affären, handlade till friherrinnan och mig själv och formligen  s t ö p  av trötthet när jag klivit in i köket. 

Så  t o t a l t  slut på. 

Någon timme senare ringde pv och berättade att nej, han får tydligen inte lämna sjukhuset i morgon. Det blir ännu en omgång med intravenös antibiotika och det tackar vi för .., hu, vad som kan hända när ett verktyg som använts ute och säkert inte var så rent, orsakat eländet. 

Sepsis .., vill man inte få. 

Pratade med min systerdotter Rita ikväl. Den 5:e maj ska deras fina dalmatiner Samba avlivas. Därmed försvinner den sista av Harrys kompisar.