fredag 27 januari 2017

Elisabet kommer plötsligt på ....


När jag era tankar om det här med att flytta utomlands för gott eller ej, så står det så klart för mig - det är som om era ord blir nycklar till mitt eget tänk och min egen känsla -!

För så är det för mig, att det viktigaste av allt, det är att bli en del av ett pussel.
Jag minns när vi 1973 flyttade till  Sollentuna och jag inte hade något arbete, medan min före detta man då gick på polisskolan .., dom enda som kände igen mig var personalen på Stens Livs i Sollentuna.Och en väninna fick jag; hon var från Tallåsen i Hälsingland. Nog kändes det underligt.

Ovanpågrannen Erik - en slags trygghet i ensamseglarlivet -.

När vi många, många år senare flyttade till Ystad, var känslan densamma.
Men så fick jag ju arbete på lilla Fridhems Livs och plötsligt hejade jag på fler människor än min lagvigde, i alla fall när vi befann oss i kvarteren nära regementet.

Och efter skilsmässan när jag bodde i lilla ettan, då kände jag verkligen vad detta att vara en del av nånting betydde!
Människor som vinkade in genom mitt fönster när dom passerade .., alla glada hälsningar när man cyklade till stranden.
Ååå, så jag kände mig hemma.


Det var också därför jag under ett par års tid verkligen  t v e k a d e  att lämna all den här tryggheten för att flytta till landet Halland. Hur skulle jag - vid femtiosex års ålder - kunna börja om ännu en gång och hitta nån slags trygghet? Och att säga upp ett fast arbete ..., hur skulle det gå att hitta nånting nytt? Känslan när jag lämnade in min namnbricka och passergrej ..., ja, men var hittade jag modet?

Hur väl minns jag inte när jag efter något år kanske, körde bil från affären och hem till Stensjö och halvvägs passerade jag en kund från affären som vinkade så glatt!
Åååå, vad det betydde!

Och det är precis det som jag tycker om.
Nu är det som i Ystad; småhejanden och prat om väder och vind .., nån som tutar när dom passerar längs kustvägen ., ja, det betyder hur mycket som helst!


I lilla samhället Millbrook i Cornwall kände jag mig genast hemma.
På puben - där vi åt ett par middagar - nickades och hejades det vänligt .., jag lärde känna hunden Polly som till och med kom upp för brandtrappan och ställde sig och stirrade in i vår lägenhet.
Jo, men skulle jag  t v i n g a s  att välja ett land att flytta till, så skulle det nog bli England. (om dom tog emot mig). Mest för språket förstås, men även att människor är så vänliga och artiga. (Men det tycker jag att dom är här också).

Allt sånt här tänkte jag på när jag läste era rader.
Marianne Bokblads berättelse om ständiga byten av bostadsorter under uppväxten (föräldrarna tillhörde Frälsningsarmén) grep tag i mig ... , inte är det underligt att man då vill bli bofast.

Eller Eva Jaktlunds ständiga hemlängtan när hon reser bort.

Barbro - du som kommenterade - du är så välkommen du också, om du vill!

Tack alla för era bidrag!
Jag har sagt det förut och säger det igen.
I love You!

Nu ska jag lägga in Berts bidrag, det har jag nog glömt.

2 kommentarer:

Bloggblad sa...

Jag känner att jag liksom tar igen min barndom när jag är ute och berättar/kåserar om hur livet på Frälsis var... hämnd låter så hårt, men lite av det är det nog. Ändå uppfattar folk det som rätt roligt, så elak hämnd är det inte. Tänk om morsan hade vetat att jag skulle tjäna pengar på min barndom!!!

Babsan sa...

Länge så åkte jag hem när åkte upp till Piteå så är inte känslan längre.Nu är det,efter 39 år Uppsala som är mitt hem.Kan inte tänka mig en flytt igen annat än då ut till ön.Nu är jag rotad i denna del av Sverige.Det är hit jag längtar när jag är ute på någon resa.Det är en stor stad med småstadskaraktär,det gillar jag.Expediter känner igen en,man träffar ständigt folk som hälsar.