torsdag 16 mars 2017

Någorlunda på banan igen ....


Efter att först ha fått besök av friherrinnan (bästa hemsamariten ever!) och så fått lunch av pv, känner jag livet återvända så sakteliga. Nu gör jag ett försök att så ärligt jag kan sammanfatta den här resan.

Natten mot tisdag sover jag nästan ingenting.
Två, tre timmar kanske.
Pv skjutsar mig till Hässleholm och klockan 11.00 har jag tid till operationsavdelningen och jag ringer på dörren och får ta mig gräsligt hemska kläder; en slags joggingbyxor och stoooor vit mjuk skjorta och så foppatofflor.

Och så får jag slå mig ned i ett angränsande väntrum där vi sitter fyra stycken.
En kvinna född 1940 med finskt namn berättar att hon varit krigsbarn som hamnade i Skåne och om hur hennes liv gestaltade sig och efter tre år i Skåne skickas hon hem till Finland och har då glömt finskan och vem som är hennes mamma -. 
På slutet när kvinnan berättar, börjar hon gråta.

I ena hörnet sitter en äldre solbränd man som halvårsvis bor i Spanien; utanför Barcelona.
Han har arbetat som lantbrukare och ska nu byta ut sitt ena knä.

En kvinna i 50-årsåldern ansluter. 
Hon är pigg som en lärka och visar sig ha haft cancer i benet och har nu drabbats av något som heter Bakers cysta och intill mig sitter en äldre dam som ska få ny höft och hon ska ligga nära mig på uppvakningen, men det vet jag inte då.

Det blir en fasans eftermiddag och natt.
Vid första knäprotespoperationen fick jag ryggmärgsbedövning men fick också sova under själva ingreppet och kräktes rejält efteråt.
Vid den andra operationen fick jag enbart ryggmärgsbedövning och kräktes bara lite.

Nu var det full narkos och operation vid tretiden och efter någon timme på postop börjar jag kräkas (då ska man träna med en boll, men den tar personalen bort, jag klarar det inte, är alldeles för slut på)  och hamnar inte på avdelningen som förut, utan får stanna kvar på uppvaket och jag kräks mest hela tiden .., slumrar till - eller blundar i alla fall - delar alla ljuden med dom övriga tre - vi har skärmar mellan oss - tanten med höften vill bajsa och kämpar förtvivlat .., på min högra sida ligger en man som skadat och opererat sin axel och åååå, så ont han har!

Och jag kräks och kräks och jag blir kissnödig och så kommer änglapersonalen (nattpersonalen) med en rull-potte-stol som man ska sätta sig på intill sängen, men jag bara kräks och kissar på mig och skäms så jag vill dö .., och så plötsligt sitter jag där naken i pottstolen medan den där underbara personalen tvättar mig och rengör sängen, renbäddar och säger att inte behöver jag be om förlåtelse inte, det här händer ofta!

Vid fyratiden på natten har jag testat mangodryck (kom upp bums), vatten och saft (allt kommer upp), men när jag får några Mariekex på ett litet fat, kommer livet tillbaka. Jag är kruttorr i munnen och kan knappt prata; har inte ont, men mår i alla fall mindre illa. Kanske ska det nu bli bra, tänker jag.

Kring åtta på morgonen hamnar jag på ortopedavdelningen.
Då blir det frukost.
Intill mig ligger en rar kvinna som en gång varit städchef på sjukhuset och tycks känna alla; och medan hon äter frukosten, kräks jag upp alltsammans.
Stackars henne! Vilket ackompanjemang!

Så småningom - efter mera träning - börjar jag att må bättre.
Men nu orkar jag inte skriva mera, utan återkommer lite senare.


På rumsbordet ser det ut så här.
Ajöken, sa fröken för ett tag.

14 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Ja, som sagt. Det var nog VM fast PV skrev EM.

Nu är det i alla fall gjort. Grattis!

Lena i Östersund sa...

Men stackare som mått så illa! Men nu kan det ju bara bli bättre...
Krya på knät och må så gott du kan.

cruella sa...

Men huvvaligen! Du förtjänar att bli en riktig Ginger Rogers efter denna vidriga pärs. Att det inte finns något att göra mot ditt illamående, jag kan inte ens föreställa mig något så hemskt.

Anonym sa...

Å du tappra! Nu ska väl knät bli helt bra. Det är du väl värd efter all värk och nu allt kräkande.
Här får du en bamsekram och en önskan om bättring i raketfart.
Anne i Mantorp

Evas blogg sa...

Men stackare, vilken pärs!

Anonym sa...

Åh fy så hemskt! Men skönt att det värsta är över. En av värktabletterna har legat på bordet här också efter en operation. ellem




Ruta Ett sa...

Hu, så hemskt! Att kräkas är det värsta jag vet! Hoppas att det gått över nu, så att du kan få i dig lite mat och annat gott, som den fantastiska hemsamariten kommer med!
Kraaaam

mossfolk sa...

Men fy så hemskt -vilken mardröm! Tur att du har på och friherrinnan som ser efter dig hemmavid.
Jag blir nästan kallsvettig bara av att läsa.
Hoppas nu på snabb bättring ❤

Anonym sa...

Nej men gud, stackars dig! Låter helt vidrigt jobbigt. Jag fattar inte riktigt, har du genomgått två operationer?
Hoppas verkligen du börjar må lite bättre nu allteftersom.
Krya på dig!
/Biggan i B

Bloggblad sa...

Stackars krake vilket elände du har haft! Måtte knäet bli så bra nu att det var värt alla spyor.

Babsan sa...

Huuva stackars dig.Kräkas är gräsligt.Hoppas nu innerligt att allt går framåt .

Steel City Anna sa...

Hoppas du blir bättre kvickt!

Ulrika sa...

Usch, och kräkas blir man ju också helt slut av. Fy!

Jag hoppas verkligen du slipper det nu när det hunnit bli fredag.

Kram kram kram!!

Anna-Lena sa...

Oj vad jag känner igen det där kräkandet och att få stanna på uppvaket. Mig stoppade de sedan in på eget rum för att inte störa andra. Skönt att det gick bra och att du är hemma igen hälsar vi från sol och värme!!