Efter en härlig kväll på jobbet (igår tillsammans med alltid så vänliga och rara Annika, som jag tycker påminner om Snövit .., och så är hon så lugn och fin!) kom jag hem till en glad och yster hund och en varm macka. Och till post som gjorde hjärtat så glatt!
Titta, så stor pappan är, nästan som en jätte!
Och hunden har fått lurvigt hår som spretar åt alla håll och lillebror är verkligen liten, nästan mindre än katten! Helt ljuvligt är det och nu ska den upp på väggen!
Annat som var roligt - men på jobbet - var kunden som ville att jag skulle kolla hans ATG-kuponger och när jag gjorde just det, såg jag att det var en rejäl vinst - och då menar jag verkligen rejäl!
Inte en susning hade han eller hans fru om detta!
Ååå, det känns som om man är en jultomte såna gånger och nu var det så pass mycket pengar så det
får kunden hämta ut senare, eller på banken!
På Facebook läste jag ett inlägg hos Rodhe Green (f.d. missionär i Bolivia) och det slog mig att var det inte Rodhe som mamma förlöste? Så jag ställde den frågan och fick ett svar som fick mig att le från ena mungipan till den andra.
Ja, det var väl mest mammas svar, som fick mig att smajla.
"Vågar du, så vågar jag ...", blev svaret.
Ja, mamma förlöste mängder med indiankvinnor under tiden i Argentina.
Indianerna bodde i enkla rishyddor och mamma stod på knä och agerade barnmorska och skrev hem och berättade om skräcken att placentan skulle sitta fast, med risk för störtblödningar. Men det gick bra. Ingen läkare att rådfråga. Närmaste sjukhus femton mil bort och på vägar som var hur eländiga som helst! Ingen telefon.
Och nu är det tisdag och kvällspass med Cornelia Andersson!
Även hon en såååå rar arbetskamrat; mjuk och go och alltid så omtänksam.
Tänk, att ha sån tur här i livet, att ens sista arbetsplats också blir den allra bästa!
Nu på morgonen har jag sedvanliga rader från min syster i Australien.
(Som synes har hon inga knäproblem ..., däremot en höft som fått bytas ut och reumatiska fingrar.).
Så här skriver hon:
"Även i Australien har det regnat, inte hos oss tyvärr, men norra Queensland har drabbats
av stora översvämningar och man varnar folk för att släppa ut sina hundar i trädgårdarna.
Det är nämligen stor risk för CROCODILES. På flera ställen har man nämligen upptäckt
stora crocodiler utanför husdörren. HUVVA!!!!!"
(Med småbarn är det kanske inte så viktigt ....).
(Med småbarn är det kanske inte så viktigt ....).
Nu mot kaffebryggaren bakåt marsch!
4 kommentarer:
Egentligen vill jag bara säga att jag älskar dina inlägg om "ditt och datt".
Du är så bra på det här! ♥
Tänk att få meddela att en kund har vunnit ett stort belopp. Så himla kul!
Ha det fint där borta i landet Halland.
♥
Du ger mig sån glädje med dina inlägg❤️❤️❤️
Din mamma måste ha varit alldeles oerhört modig! Och... äventyrlig.
Och treåringen här hemma, han tycker sig liksom ha någon slags brevvän där i landet Halland. Inga omedelbara svar på de fina korten (som du kanske har märkt). Nä, om jag har föreslagit att han ska svara, då är det den absolut sämsta idén i världen. Det här är ett mycket bestämt barn... Men så plötsligt, veckor senare, sitter han och ritar och talar om att det är till Elisabet för han måste ju berätta att lillebror heter Hugo.
I kassan i affären beställer han frimärket själv, fast han i kön har viskat att han inte vågar. Sedan är det mycket mycket viktigt att på egen hand få sätta på det och lägga brevet i den gula postlådan utanför ❤️
Walkaboutswweden och Babsan: åååå, tack snälla, rara!
mossfolk: ja, mamma var tämligen orädd och fatalist på det, så hon var väl övertygad om att det som var tänkt skulle ske, det sker.
"Tycker sig ha en brevvän" .., skriver du.
Han HAR ju en brevvän och det har jag med!
Bästa sortens brevvän!!
Skicka en kommentar