Elisabet

Måndagkväll i slutet av juni ...

Och mest hela dagen har jag ägnat åt att köra fyra, fem olika maskiner med tvätt och allt fick torka ute i det fria och det gjorde det också; kanske tog det fyrtiofem minuter så kunde jag plocka ner och vika ihop lakan och örngott och allt det andra.

Vid sjutiden ikväll blev det inköpsrunda till den som inte vågar sig in i butiker.
Eller knappt får.
Till sjuttiplusare.

Kaffet stod klart när vi kom med varorna och det blev en timmes samvaro kanske.
Plötsligt kom ett våldsamt skyfall .., och inte långt därefter såg vi en  t r o m b  som gick över havet, i riktning mot Vilshärad!
Den här bilden tog jag i all hast .., stod och tänjde mig över häcken när den halvlånge sprang ner mot stranden för att titta på detta fenomen och från honom har jag fått så läckra bilder på tromben, men dom är tagna av deras granne och jag har inte frågat om lov för att visa bilderna, så dom får anstå.

Så iväg till hamnen i Skallkroken där pv skulle testa båtbatterierna.
Om detta säger jag inget.
Men så här vackert var det i alla fall.

Det syns inte på bilden, men mot Särdal till såg jag säkert en sju, åtta kitesurfare vilka flög omkring som tussar i luften .., vinden var ganska ljummen .., och på hamnens ställplatser stod ikväll fem husbilar.

Tomt och tyst blev det när lillkillen - tillsammans med sin mamma och pappa - återvände  hemöver. Det kändes i hjärtat.
Och hur väl minns jag inte hur ledsen min pappa var så snart vi varit hemma på liten semester och sedan skulle ge av oss till södra Sverige igen. Då brukade han ta fram den röd-blå-vitrutiga näsduken och torka tårarna.
Själv kunde jag gråta i tio mil rakt av.
Tyst gråt.
Vände mig bara åt sidan och tittade ut genom bilrutan.
Tårarna rann, men inget snyftande.
Barnens pappa körde bilen och sa inte ett knyst.
Han förstod.