Elisabet

Om böcker ... 

I väntan på Ulf Lundells "Vardagar 4" som pv ska hämta från reserverade-hyllan på stadsbiblioteket i Halmstad, läser jag finländaren Kjell Westös  "Vådan av att vara Skrake". (I det här fallet är Skrake ett efternamn). Här en beskrivning av romanen. 

Kjell Westö var helt ny för mig som författare, men det blev en positiv överraskning. Det känns nästan som om jag har fått bli bekant med nya människor när han berättar om Werner, Mary, Leo, Bruno och tant Siru. 

Så här skriver han, t.ex:

"Onkel Leo hörde till en förfluten tid som ännu vidkändes det magiska, han hörde till en tid då människor reds av maror och trodde på Benämningarnas oerhörda kraft. Onkel Leo omskrev därför saker, när Siru blev sjuk sa han att hon bar på kräftan, inte att det var cancer.  -----  När jag var barn kunde det förefalla som Leo inte längre behövdes, inte i ett dynamiskt land som år för år segade sig allt närmare BNP-världstoppen. Dessutom hade Leo läst rymdprofeten George Adamski och var i några års tid övertygad om att intelligent liv vakade över oss på drygt åtta mils avstånd, strax ovanför stratosfären. Denna övertygelse stärkte inte hans aktier på arbetsmarknaden." 

Och så fortsätter det. På nästa sida, t.ex. så här: "Efter den gången körde Leo alltid till Råberga via Botby och längs gamla landsvägen. Han besökte oss ganska ofta, ibland kom han tillsammans med Siru, ibland kom han ensam. Både Werner och Vera älskade Leo, han och Werner kunde sitta och tala i timmar, de satt vid köksbordet och på farstutrappan och ute i den gistna gröna trädgårdsgungan, de drack öl och pratade, de talade om rymden och rymdfärderna och om allt det liv Leo påstod fanns där uppe, men de pratade också om böcker och om livet och om vardagliga ting som de optimala förhållandena för Silverfiske. En gång hade Bruno kommit hem från fronten och nederlaget och varit förvandlad till en Bortvänd. Jag tror Leo den gången sett sorgen i pojken Werners ögon, jag tror han omärkligt hade ställt sig på Brunos plats."

Jo, jag tycker att det är så vackert skrivet. Än en gång: tack Anna i Portugal - annannan -. 

Bilden visar en liten AP (annapanna) som ligger i sin säng hemma i Malå och läser om Långben och den sällsamma fisken. Hennes lilla tröja var rosafärgad med vita prickar, påslakanet grön-vitt-rutigt och på väggen en affisch med tusen detaljer som var helt underbar att ligga och titta på! Ibland tycker jag att lille Viggo påminner så mycket om sin faster. Vi läste massor med böcker och lånade ofta på biblioteket. Annorlunda blev det när ättapjötten anlände. Nej, han var verkligen inte alls lika intresserad av sagor som sina systrar.