Och så bestämmer jag mig ...

... för att ta en promenad och möta pensionatsvärden vid bussen.

Solen på väg ned.

Total tystnad.

Och jag passerar öde sommarhus och villor där det ryker ur skorstenarna.

Vid busshållsplatsen är det tomt.

Kanske är jag för tidig, rent av alldeles för tidig?

Så jag bara fortsätter längs gamla kustvägen ., promenerar i lagom takt .., hör något enstaka litet fågelkvitter .., och ser spår av harar nästan överallt.

Och där är segelbåten som väntar på sommar och där är det gula huset på kullen.

Då är jag hemma.

Oväntat besök ..

Tulpaner har dom med sig också.
"Ja, hälften av dem är till pv som skottade vårt altantak ...", säger Gösta.


Och så knackar det på dörren helt plötsligt och där står Sonja och Gösta och med sig har dom två påsar med semlor .., en till oss var, och den fjärde får vänta tills den semleälskande pensionatsvärden kommer hem från stan.

I någon timmes tid eller mera blir herrskapet Pehrson här.

Åååå, som det pratas!

Åååå, som jag pratar!

Som en kulspruta är jag .., som det allra värsta maskingevär .., och jag inser att här finns nog ett uppdämt surrbehov.

Och nu ska jag - i total tysthet -, ägna mig åt att renskriva Göstas på band inspelade memoarer.

Det ni.

Tanken var ...

... att jag skulle ta bilen och köra en sväng .., kanske till Steninge eller Falkenberg.

Inte för någon särskild anledning, mer som bara för att komma ut.

Men pensionatsvärden har glömt struntade blankt i att backa ner Saaben till vägen och jag skrapar rutorna noga och föser bort vassa snökanter .., ty jag vill inte att det ska bli som sist, när jag fastnade i snödrivan, så där halvvägs vid målet.

Och så sätter jag mig i bilen, startar motorn och vänder mig om för att ha koll.

Då inser jag vad som är problemet!

Volvon, den var låg baktill och hade stor bakruta = inga som helst problem att backa nerför en slänt.

Saab 9.5 är som en ankstjärt baktill och när jag vänder mig om, ser jag bara en blå himmel.

Ja, men sidospeglarna då ..? tänker ni förstås.

Jovisst, men allt är vitt .., jag får inga tydliga konturer och minst av allt har jag lust att vara med om att bilen tippar på sidan och hamnar nere i slänt-svackan.

På sidan.

Så .., det blir ingen utflykt till vare sig Falkenberg eller Steninge.

Jag blir hemmavid.

Brygger en kopp kaffe och sätter mig ute på stentrappan och vänder ansiktet mot solen.

Det går det med.

(För övrigt skickar solfångarna in 110-gradigt vatten i tankarna. Nu blir nog pv glad!)

På bordet ...

Talgoxepjut utanför fönstret ... och pElle som sitter på bordet och putsar pälsen.

Lokal utsikt ....

Bild: skuggor på Ven.


Morgon på pensionatet.

Tolv minusgrader ute betyder ett idogt eldande.

Och rimfrostiga träd.

Jag kurar på soffan Ektorp och tittar på nyheter hit och dit.

Det finns ett ämne i skolans värld som heter "Svensk-Engelska" och ett antal elever intervjuas och alla säger att under dessa lektioner behöver man i princip inte göra just någonting.

Det pratas i mobiler ., två flickor delar hörlurar och sitter sammanlänkade likt siamesiska tvillingar .., andra klottrar förstrött i kollegieblock.

Jahaja .., tänker jag ...., och minns min egen skoltid.

Allt förändras.

Och i Grekland råder ekonomiskt kaos och landet har en "gigantisk statsskuld", berättar nyhetsuppläserskan.


Herr Lefteris.

Då går tanken till ägaren av hotellet där vi bodde, den alltid så vänlige herr Lefteris, och man undrar hur han och hans familjs tillvaro påverkas av krisen.

Och kvinnan i restaturangen alldeles intill hotellet, hon som så generöst gav mig canadensiska "painkillers" mot den förfärliga tandvärken ..., hur har hon det?

Sen blir det OS-prat - alpina skidåkerskan Lindsay Vonn har ont i ett smalben, men hoppas ändå på start - och sigge nilsson har krupit under täcket och ligger med huvudet mot mitt högra ben ..., ibland tittar han ut, liksom för att se hur matte har det och jo, hon har det bra .., hon ska bara lägga på mera ved och därefter vankas frukost och såklart en ostskiva till lille sigge och från rummet intill hörs pElles trygga snarkande och solen är på väg upp och tänk ..,.på flera dagar har jag inte sett skymten av lille herr Rödhake.

Kanske har han frusit ihjäl?

Ungefär så är det.

Torsdagsfönstret ...

Vad tänker hon på, kvinnan vid bordet?


... är ett caféfönster och finns i Portugal.

Avsändare är madamen med alla n:en.

annannan

Jag får alltid räkna antalet n när jag skriver det ordet.

Bara krångel ...

Anslagstavlan i Skipås.

Det visar sig att båda fjärrkontrollerna till pensionatets tv-apparat har avlidit.

Samtidigt.

Och som pricken över i ringer pensionatvärdens morbror - Gösta - och berättar lyriskt om sin gode vän som i fredags fick ett nytt knä och som nu är uppe och springer.

Den nyopererade mannen är dryga sjuttio år.

Kanske sjuttiofem?

Det förvånar mig inte om han åker Vasaloppet om några veckor.

"Men du vet Bettan, det är ju så olika det där hur läkningen går ...", säger Gösta som till tröst.

Godnatt vänner!

Nä, duvor matar hon nog inte ...?

Ebba, hon fyller 103 och tycker om att åka i öppen sportbil.

Minns ni kommentaren där vi fick veta att min kusin Maria var över sig av lycka den dagen familjen fick inomhustoalett?

Ebba, hon minns minsann också.

Irland, Samos ... och kanske Norge.

Genom bilrutan åker kameran upp.
Irland ..., det vackraste av vackra.
Och vilka vänliga människor!


Bild från nätet.

Nu pratar vi om sommarsemester i Norge.
Atlanthavsvejen, till exempel.


Och likadant med denna.

Och Geiranger .., där har pensionatsvärden aldrig åkt bil.

Det har jag.

Och jag är höjdrädd ....

Hur smarrigt som helst ...

Bilden togs på ön Kefalonia i Grekland.


Flera gånger i veckan bjuder pensionatet på världens godaste sallad.

Och så enkel!

Bara att strimla vitkål - hur mycket som helst - och lägga i en bunke/salladsskål.

Häll på en skvätt olivolja, lite vitvinsvinäger .., massor med grovmalen svartpeppar och lite salt.

Och så smakar man av och känns det bra, får alltsamman stå en stund och dra.

Billig vardagssallad och nyttig, inte minst.

(Ibland blandar vi med rårivna morötter .., då blir den ju lite mera färgglad).