Först ett besök på Hässleholms sjukhus som måste ha världens mest underbara personal!
Till röntgen har jag tid 14.10, men ropas upp en halvtimme innan och en vänlig kvinna, ursprungligen från Polen (berättar hon själv) stereoröntgar mitt protesknä och hon säger "har do micket ont i ditt knä, Elisabet, det är så svollet?" och det är hon den första människan som säger till mig, ja, på ett sjukhus, alltså.
Och jag säger att nä, det bara när jag har arbetat, dom där två sista timmarna, då vill jag nästan gråta, så ont har jag, men det går över tills nästa arbetspass och så där håller det på.
Sen blir det nytt väntrum tio meter bort, för besök hos sjukgymnasten.
Jag tittar på klockan .., en och halv timmes väntan!
Men se, då dyker ett glatt ansikte upp och frågar vem som är Elisabet Nilsson och så får jag komma in nitto minuter före utsatt tid och sjukgymnasten är en kvinna i mina döttrars åldrar och hon är vänligheten personifierad och säger "men åååå, vilken rörlighet du har i ditt knä!" och fast hon inte alls behöver, så tar hon sig en titt på min nya protes och visar strääääck-övningar och är så rar så jag tror att mitt hjärta ska gå itu.
Nu väntar ytterligare två år till nästa kontroll.
"Och Elisabet, får du såna problem som du säger dig ha .,. då tycker jag att du ska höra av dig till oss här i Hässleholm, det är ju här du är opererad ...", säger hon.
Sen kör jag söderut till min syster på landet utanför Hörby.
Hon bjuder på kokt skedpalt och stekt renskav och det är så gott så jag nästan äter ihjäl mig!
Efteråt sitter vi i vardagsrummet .., jag räknar till tio tända ljus och blir varm i hjärtat vid åsynen av gungstolen - den som en gång stod i hallen hemma i Malå -, och där pappa brukade sitta och läsa Fib Aktuellt eller bildtidningen Se ..., och på väggen hänger den blå vepan som mina systrars mamma vävde innan hon dog, alldeles på tok för ung.
Hela kvällen sitter vi var sin del av hörnsoffan.
I min systers knä vilar Harry och jag har en svartprickig dalmatiner som heter Tara intill mig.
Och så blir det onsdag och solen som strålade så vackert igår, har försvunnit.
Vi äter frukost i stora matsalen med bjälkar i taket och mammas virkade äggvärmare får mig att le ..,. jag minns så väl, så väl när hon satt i köket och jag fick sy fast ögonen!
Livstyckeögon.
Bordstabletterna är inhandlade i Äpplets Hus i Kivik och jag försöker räkna ut hur många äppelsorter som vi har haft på affären.
Efteråt tar jag harry med mig och kör hemåt .., fast först en sväng förbi Klippan.
Vägen dit är mer än vacker, med bokskog på ömse sidor om vägen.
Tänk skir bokskogsgrönska om våren ...
Besöker Yllefabriken men hittar inte rätt färg på den filt jag tänkt mig.
Däremot ramlar jag på ett vackert brunnslock eller vad man ska kalla det.
Och gratis är det också.
Så här är det: jag ÄLSKAR såna här små utflykter som blir till nästan en semester!
I Färingtofta parkerar jag och går uppför branta backen och tar mig en titt på den fina kyrkan och på kyrkogården som formligen översvämmas av buxbom!
Sååå vackert är det!
Hemma i Malå är det inte så viktigt med titlar på gravstenarna och är där några så är det ofta gruvarbetare eller skogshuggare .., droskägare eller nåt sånt.
I Ystad vimlade det av titlar!
Det var sjökaptener .., officerare och allt möjligt annat.
Här, i mellersta Skåne, står det lantbrukare på var och varannan gravsten, ja, förutom då någon löjtnant.
Och se där, en riksdagsman .., herr Jöns Carlsson.
Men där finns andra .., Hilda Andersson, till exempel, som bara blev knappt tretton år.
Vad hände med henne?
Långt ifrån alla skånska hus är vacka, där finns fula, skruttiga ruckel, men det här, alldeles intill kyrkogården, skulle man ju kunna tänka sig.
Ser ni punschverandan ...?
Å, tänk att sitta där med en kopp kaffe en tidig morgon i maj och höra koltrasen flöjta!
Och sen kör jag vidare hemöver .., upptäcker en jakthund på drift, mitt på vägen springer den och lever farligt .., långtradare kör fort och jag blinkar med helljuset och varnar och ringer sedan det bekanta numret 020 9 99 4 44 och trafikledningen tar hand om samtalet och sen är jag i Ängelholm och där är Laholm (där Ebbeståhls bor, vink-vink!) och så Susedalen och Fylleån och Halmstad och Sturegymnasiet där pv arbetar och Haverdal där jag köper 20 kg fågelfrö och sen sitter harry och tittar ut och vet att nu, nu är vi snart hemma.
Vilken underbar resa det var!
