Axel och Eva ....

Eva i Tyresö vet på pricken vad jag tycker om; gamla bilder!
Själv har jag nästan inga alls ...,en eller två bilder på min morfar som gick bort så tidigt och farmor och farfar, ja, det var samma sak där.

Men för Eva är det annorlunda.
Mannen på bilden är hennes farfar Axel och om honom har Eva berättat en hel del.
Till exempel att han är hennes hjälte, nästan.

Som engagerad i den fackliga rörelsen blev Axel svartlistad och hade svårt att få arbete, så tillsammans med fru och barn sökte han till slut lyckan i Brasilien.
Som för så många andra, blev det kanske inte riktigt som han tänkt sig.
Hans fru Maria drabbades av gula febern, ena dottern dog och hamnade i brasiliansk jord.

I ett försök att återvända hem, skrev han flera brev till sin bror och bad om ett lån till hemresan. Något svar kom aldrig.
Till sist anade Axel kanske oråd, tog sig själv till ett postkontor och skickade iväg brevet och fick svar så snabbt det nu kunde gå! Javisst, fick han låna pengar! (Måhända skulle broderns svar då komma som poste restante, till postkontoret).
Det visade sig att godsägaren hos vilken Axel hade tjänst, helt enkelt slängt bort breven från Sverige.
Vilket öde!

På bilden här ovanför (lägger in den igen, så slipper ni skrolla) är Axel 80 år och barnbarnet Eva är 3.
Om jag minns rätt är Eva född 1943 .., då borde denne Axel varit född 1866!
Här hämtar han grus som ska blandas till cement, ja, det ska bli en farstutrappa till sommarstugan, den som ligger ganska högt beläget.
Ett gammaldags ok av trä har han över axlarna, men såna används ju än idag, i mer fattiga länder.
Och Eva har rosett i håret och håller en docka i famnen.

Här syns den lilla stugan, den som så småningom inte alls låg ensam där vid skogsbrynet, där kom att bli andra stugor och vägar som drogs kors och tvärs. Jag tror att det här är utanför Norrköping någonstans; Eva får väl rätta mig i nån kommentar. Och nu är stugan såld.

Så här säger hon om sin farfar Axel: "Tänk, jag minns ju honom som en man i sin krafts dagar .., men här på bilden är han ju redan då äldre än vad jag jag själv är just nu!" säger Eva häpet.

Tack för bilden Eva!
Underbar är den!

//Intressant läsning om dom svenska emigranterna - dom som gav sig av till Brasilien - det hittar man här och det är också därifrån jag lånade annonsbilden.

På Mekonomens parkering ....

För en tid sedan agerade friherrinnan sömmerska och bistod mig när det gällde att få ordning på yllekappan, den som jag en gång fick överta av henne och som tack för detta, utlovade jag ett besök på Lilla Napoli i Falkenberg. En pizzeria av det mer annorlunda slaget (helt klart en underdrift). 

Friherrinnan är ju en kräsen madame när det gäller mat och jag tänkte att det här kommer måhända inte att falla henne i smaken, men se, det gjorde det! Underbart! 

Jag är ju den mest enjängda människan på jorden (nej, pv slår mig!) och valde därför pizzan med sardeller och jag vet ingen pizza som är så himmelskt god! 

Det var knökfullt med människor nu när partytältet (det som finns sommartid och fördubblar ytan för bord och gäster) och varmt förstås .., men oj, så gemytligt (jag börjar låta som en väckelsepredikant, hör jag)! Personalen är - håll i er - underbar! 

Ja, men det blev en trevlig afton/kväll, om än kort, ty det var många som stod och väntade på att få ett bord. Allt är spartanskt. Lamporna är gjorda av större plåtburkar som en gång innehållit tomatsås eller i alla fall tomater .., och så här schangdobelt ser taket ut.

På väg hem berättade pv att där väntade en överraskning. 

Jag förstod ingenting. 

Men vilken härlig sådan!! Äldsta dottern, "Doktor Böhlander" hade då kört ner från Stockholm tillsammans med hunden Charlie och nu sover hon gott i gästrummet (det som vi kallar för Gunnars Rum, men Gunnar har ju lyst med sin frånvaro i många år nu, så snart får det heta Marias Rum.

Nu är det lördagmorgon (om ni möjligtvis har tappat räkningen på veckans daga). 

Pv har stekt ägg och gjort sig klar för en halvdag i Skallkrokens hamn, där det idag är bomupptagning. Och jag tänker ta mig en titt i Annies Gård där det är julmarknad och kanske får jag med mig dottern, vi får väl se. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

Nej, det är inte advent ännu, men stjärnor i fönstret kan man ju när man vill - för övrigt bestämmer man ju själv - och det här var ett av mina fönster i lilla ettan i Ystad. Det mot väster. Där bilarna står på bilden, där är Möllers bageri som ännu finns kvar, om än i lite annan form.

Det hände sig på Regementsgatan att en man i 35-årsåldern en gång knackade på mitt fönster och sa att jag borde ta ner ljusslingan. Nu var ju julen över. Då tänkte jag på mamma och på hennes tid i demensboendet. Mamma hade tagit fram elljusstaken och tänt den redan i maj och någon tyckte att detta var ju helt galet, så kan man ju inte göra.

"Jaha .., inte jag visste att det fanns en sån lag ..", sa mamma.

Jag sa att ljusstaken fick fortsätta att lysa hela sommaren ut om hon så önskade.

Så är det här också.

Efteråt ....

Till alla rara vänner som skrivit och peppat i det föregående inlägget och på andra ställen också: så här blev det. (Många av er vet ju redan, ni som läser på instagram).

Jo, läkaren visade sig vara en vacker, mörkögd skönhet som heter Lynsey och hon var väl i trettiofemårsåldern. Men först kom en sköterska - som jag trodde var läkaren - och frågade om jag fyllt i hälsodeklarationen och det hade jag, allt utom vikten. Jahapp, då blev det till att gå en golgatavandring till ett annat rum och ställa sig på vågen. Det var kanske då som blodtrycket sköt i höjden likt en fyrstegsraket!

Nåväl, kvinnan jag trodde var läkare, det var alltså sköterskan och hon var rar och vänlig och så kom den mörkögda och presenterade sig och förklarade att det skulle bli operation redan på onsdagmorgon och då ska man ta bort den där knölen (som dom tror är en godartad knöl, men dom vill vara säkra) och så ska det väl kollas om där är celler som inte ska vara där, ja, nåt sånt. Jag måste inhandla en sport-behå och operationen blir under narkos (måtte jag  i n t e   må så illa som jag brukar!!) och om jag nu inte slår nytt kräkrekord efteråt, får jag åka hem på kvällen.

Det kändes bra alltsammans.

Jag har ju hela tiden talat om hur lugn jag känt mig och det HAR jag verkligen.
Men vad man känner och hur kroppen reagerar en helt annan sak.
Hela tiden, från det vi satt i väntrummet, var jag knallröd i ansiktet och när läkaren tog blodtrycket log hon och sa att oj, oj, oj .. då var det uppe i över 220!!
Jo, jo.
Så var det alltså med mitt inre lugn.

Efter att ha vilat en stund gick det ner till 180 .., och efter ytterligare tjugo minuter hade det totalt gått ner sjuttio enheter - och då sa hon att "ja, det är ju helt klart oron som gör det här .., det blir nog bra".
Så här är det  a l l t i d  när trycket ska kollas.
Inför operationen i Hässleholm senast fick dom invänta mitt lägre tryck .,. det gick till sist :)

Friherrinnan bjöd på kaffe efteråt och ytterligare någon timme senare, åkte hon, pv och jag själv (plus Shejken) till Skallkroken och såväl friherrinnan som jag själv tog ett dopp i ett iskallt hav (kan man tänka sig ..., fem grader varmt idag!) och hela underredet domnade av innan jag kom i land, men sen var det som alltid hur skönt som helst!

Bilden visar hur det såg ut efteråt.
Jag kan säga att det gick snabbt att få på sig kläderna.
Och jo, jag vet att många tror att detta är totalt vansinne, men det finns ju två som också vet att så inte är fallet: Cruella och Ulrika. Det är helt enkelt obeskrivligt och bättre rehab eller lugnande medel kan omöjligen finnas! Man blir så glad efteråt. Och lugn.

Vi satte oss mera i lä än på bilden och fick solen mot oss.
Glögg för pv och mig själv, friherrinnan som inte tycker om kardemumman i dom flesta glöggvarianter (men jag tycker nog att det mest är nejlika som ger smak) valde kaffe.
På slutet trillade friherrinnans älsklingsmugg ner i vattnet, men Räddningspatrullen kom såklart till undsättning och så var det problemet ur världen.

Ja, ungefär så har det varit.
Jag tänkte att lyckligare än så här blir man väl inte.
Och allt det röda i ansiktet försvann i ett huj!

Nu ska jag inte besvära er längre med allt detta.
För mig har det varit ett sätt att "skriva av mig" alla tankar som snurrat runt!

Kram till er alla!
Ja, verkligen! Från hjärtat en stor och varm kram!

Fredagmorgon ....

Sover dåligt natten mot idag, men tänker att det kanske var kvällskaffet som var orsaken.
Nåja, känner mig pigg ändå.

Vi dricker kaffe .., tar var sin macka .., harry får en också.

Småregnigt ute, men varmare än igår.
Jag säger till pv att senare idag, då fixar jag glögg och så, när han ändå ska till båten, tar vi oss ett dopp

Igår visades i Sydnytt (som vi råkat få in som "vår lokala kanal", till min oerhörda glädje! och friherrinnan förstår bara inte varför vi ändrar till Västnytt ,-)  och där visades ett inslag som handlar om kallbad i havet (eller i någon sjö, det spelar ju ingen roll).
Många bloggvänner tycker nog att man är galen som ägnar sig åt sånt här, men nu börjar det blir åtskilligt mer accepterat.
Fyra och fjorton in i programmet kan ni själva se! Ett härligt litet reportage från Skåne blev det, med en lite filurig reporter.

Nu ska jag göra mig i ordning innan vi åker in till sjukhuset.
Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

"Morgon i Trehörningsjö ...", skriver Cecilia N.

Och så blev det kväller på samma plats.

Tack Cecilia för ditt bidrag!

Inget uppringnings-id ....

Torsdag förmiddag.
Jag har tagit Harry på en längre promenad än vanligt; vi går Kvarntorpsrundan och först har jag solen i ryggen och det blir vansinnigt varmt och jag får ta av mig mössan och knäpper upp kappan .., möter en ung mamma med barnvagn (och litet barn) och vi säger att ååå, vilket härligt väder, men just inget mer. Hon är kanske ute i motionssyfte och då brukar dom nästan springa med sina barnvagnar.

När jag svängt av och klivit över A-stegen; det är där borta vid sommarstugorna (ser en äldre farbror gå omkring på sin tomt och hör ljudet av någon som sågar ...) ringer mobilen som jag har i kappfickan. Tar upp den och ser att på displayen står det "Inget uppringnings-id".
Bilden här ovanför, det var precis där jag stod.
Inget uppringnings-id.
Då anar jag.

Och jo, så är det.
Det är någon som presenterar sig som "Emily från kirurgmottagningen" och hon undrar om jag har möjlighet att komma klockan tio i morgon för att träffa kirurgläkaren och ta del av provsvaren.
Jag frågar om det inte är möjligt att få dom svaren via telefonen, men det går inte.

"Och så vill han ju undersöka dig", tillägger hon.

Kirurgmottagningen .., en läkare som vill berätta om provsvaren och undersöka mig.
Jag utgår ifrån att det då kanske blir operation.

Jag säger att det går bra .., och ringer sedan pv som sedan ringer upp och eftersom han är ledig på fredagar, ja, så gör han mig sällskap till sjukhuset.

Jaha, ja.
Vad känner man?
Jag vet inte, men jag tänker att näää, jag ska banne mig inte knäckas av oro!

Stannar upp och skriver på familjechatten och berättar.
Ringer friherrinnan - eller ringde hon mig ? - och hon säger att om jag vill, kan hon sätta på kaffe och så tar vi den där chokladkakan som är så god till, vad säger jag om det?
Jag säger att det blir utmärkt.

Nere vid lilla hamnen träffar jag en kvinna som är ute och stavgår. Lite småprat. Hon är nio år yngre än jag själv och arbetar i Falkenberg, på pallitativa avdelningen och stortrivs.

Havet ligger alldeles stilla .., ja, det är så svindlande vackert så det går inte att beskriva i ord!

Sen hemåt.
Harry får stanna hemma .., "matte kommer snart ...!" säger jag och tar sedan sikte på Steninge och friherrinnan har dukat fram ute i solhörnan och där sitter vi någon timme kanske, med solen mot kinderna.

Vad pratar vi om ..., ja, säg det? Lite om morgondagen.
Men också om allt möjligt annat.

Den där utmaningen ....

... att visa sju bokomslag - böcker man älskar - ja, det här blir det sjätte bidraget.

Nej, jag kanske inte älskar just den HÄR boken av Torgny Lindgren, men den jag verkligen tänkte på, den hittar jag inte. Vilken det var? Jo, Norrlands akvavit. Den där underbara berättelsen om den forne predikanten Olof Helmersson som återvänder till Nedre Avabäck i Västerbottens inland och nu för att "av-frälsa" dom tidigare församlingsmedlemmarna, vilka han en gång i tiden ledde till salig frälsning.

S o m   jag älskar den boken!
Inget går som herr Hlemersson tänkt sig!

Och Torgny Lindgren, han är verkligen en stor favorit hos mig.

Dagens fönster ....

En älskad systerdotter - för övrigt den enda jag har - slår personbästa och fångar fönster i London!
Hur glad blir man inte då?

Där har hon varit på konferens i några dagar, men är vid det här laget återbördad till moderlandet.

Detta är utsikten från hennes hotellfönster.

Tack Rita!

Mätarens vänstra hand ...

Plötsligt ser jag nåt gult som skymtar uppe vid infarten.
Jaha, då förstår jag! Det är han som ska mäta uterummet och kontrollera att måtten med dom som pv angav, är likadana. Och nej, det är inte Falkenbergs kommun som varit senfärdiga, det är pv som glömt att skicka in den sista handlingen.

Det visar sig vara en trevlig och pratglad herre det här, han med måttbandet.
Femtioett år, Lejon, mellanbarn (en äldre och en yngre syster) och i hur många år som helst har han arbetat med samma sak.

Och han frågar hur jag, som måste komma så långt norrifrån, ("få se, vilka städer finns det i Västerbotten ...?" undrar
 han och jag räknar upp Skellefteå, Lycksele och Umeå) trivs här i Halland, ja, själv är han född inte långt härifrån.

På den där frågan hur han trivs med jobbet, svarar han utan minsta betänketid .. "en tia!"¨

Jo, men det blev ett trevligt möte.

På Facebook ....

... har jag blivit "utmanad" att under sju dagar lägga ut en bild per dag av omslaget till någon bok man verkligen tycker är nånting utöver det vanliga. En bok man älskar, står det. Man får inte skriva någon kommentar om boken och det kan ju vem som helst som läser  h ä r  begripa, att då blir det svårt för mig. Kanske är tanken att man ska väcka nyfikenhet för det icke-beskrivna-boktipset?

Problemet för mig (problem och problem ...) är att jag aldrig - eller sällan - har kvar själva omslaget. Eftersom jag alltid ligger och läser (om jag inte sitter på ett tåg) halkar omslaget ofta ner .., kasar liksom och då tar jag av det och sen är det borta.

Dagens Elisabet-tips, det är i alla fall den här underbara boken och nu tänker jag berätta varför.

Boken handlar marsvinet Herr Muffin som får ont i magen och blir svårt sjuk.
V ä l d i g t  svårt sjuk.
Och så tänker han på sitt liv .., så där hur bra han har haft det.

Han tänker på sin fru Victoria som inte längre är i livet och han önskar att han hade varit mjuk och inte tjock (vem tänker inte på det!) och tänk, om han hade kunnat klättra uppför ett träd!
Sånt.

Och precis som när vi bloggvänner har berättat om det som gjort oss glada och tacksamma, så tänker Herr Muffin likadant. Hur många gurkor han ätit i sitt liv och allt gott gräs och post som han  har fått! Ja, men det är ju precis så jag tänker! Alla goda mackor och goda middagar man bjudits på och alla brev som kommit och gjort hjärtat glatt!

Den här boken - som jag köpte när Anders var liten - kom jag verkligen att ÄLSKA.
Så ömsint den är! Och så fin text och så mjuka bilder och man förstår verkligen hur ledsamt det är för Herr Muffin. Av boktiteln förstår man ju hur det kommer att sluta och jag som tycker att det är intressant att läsa dödsannonser, ja, jag är helnöjd när jag kommer till sista sidan.
Och titta på Herr Muffin där han ligger i sängen .., titta hur genialiskt Anna-Clara Tidholm har fångat den där tröttheten!

Jaa .., sen vankas begravning och Herr Muffin görs i ordning och läggs i en liten kartong med "mjuk och vacker i mossa i botten".

Och begravning förstås.

För kanske tjugo år sedan gav jag den här boken till en liten kille på fyra, fem år kanske - jag minns inte riktigt hur gammal han var - och föräldrarna blev i det närmast chockade. Ja, men hur kunde jag? En sån hemsk bok!!! En bok om döden!
Det blev liksom helt fel.
Så olika kan man se det.
Och fortfarande  ä l s k a r  jag den här boken!
Tack Anna-Clara Tidholm för dina ljuvliga bilder och tack Ulf Nilsson för texten!

Och nu har jag tagit igen det här med att man inte får kommentera boken - jag gör det här i stället -.

Dagens fönster ....

Så här skriver annannan :"Först kom bussen.
Sen kunde jag fotografera in i köttaffären som jag stod och spanade på!"

Och jag säger  t a c k!

Summering ....

Så underbart att Harry är pigg och kry igen!
En viftande svans .., nån som kommer med nosen nära ens ansikte .., pigga ögon .., oj, så lycklig man blir! Och det har varit en skön kväll. Räfsade återigen ute på tomten och fyllde ännu en säck med våta löv. Plockade bort sånt som inte ska vara utomhus, tömde några krukor, fäste en presenning över ett antal trädgårdsstolar, gjorde en stor laddning köttsoppa och middag till pv när han kom hem.
Eldade i pannan; fick upp rejäl värme till varmvattnet.
Har - om vartannat - gosat med sigge och Harry.
Placerade en ljusslinga i uterummets ena fönster. Så fint det blev! Nu lyser det upp lite på fönsterbrädan - slingan fick ligga längs efter -.

Har pratat med äldsta dottern på väg till intensivjobbet på KS.
Jo, hon älskar sitt jobb.
Och in kommer knivskurna ungdomar och det är ond, bråd död och död som inte är ond men ändå just död och människor som är så svårt sjuka. Och anhöriga som ska tas om hand. Jag som råkade spärra mig själv vid postens inloggning, ja, men tänk vad jag skulle kunna åstadkomma bland alla sladdar och maskiner och kontrollapparater .., vilken fasa om man gör fel!

Och jag pratar också med lillpojkens mamma i Malmö.
Så mycket glädje! Och snart är den lilles pappa hemma igen, efter månaderna i Mali, i Afrika.
Har även surrat med Torun i Staffanstorp som berättar att hennes arbete nu, det är det bästa hittills. Mängder med kundkontakter - mest norrmän - och pendlingen till och från Köpenhamn ger tillfällen till otaliga mänskliga möten. Hon låter glad, för att inte säga helt euforisk!

Min svägerska i Alingsås ringer också.
Hon har svårt med minnet och säger att hon inte förstår hur fallet hemma gick till, då, när hon slog sig sönder och samman och allt elände efteråt. Alltid när samtalet är på väg att ta slut säger hon "jag älskar dig!" Det har hon sagt så länge jag har känt henne, det vill säga sedan jag var sexton, sjutton år och bodde i hennes lägenhet i Göteborg, tillsammans med den då unge mannen som skulle bli pappa till mina tre barn. Hon var lika snäll då. Inte en enda gång på alla år har vi varit osams.

Så ringer Sonja.
Nja, hon vet inte riktigt om hon kan följa med till Lilla Napoli på fredagkväll, tillsammans med friherrinnan , men vi försöker att övertala henne. Så där är det ofta med den rara Sonja .., att hon har svårt att bestämma sig. "Och inte är väl jag nåt trevligt sällskap ...?" säger hon och vi protesterar.
Hon låter trött.
Fina, fina Sonja.

Pv arbetar och står i ..., har varit provvakt hela dagen och det har varit långsamt, tycker han. I morgon är en vanlig dag. Matte, naturkunskap. Då cyklar han. Själv ska jag fortsätta med tomten .., jag ska hämta hem ljung och enris och göra lite fint och fixa det sista i växthuset.

Jag tänker att livet känns så bra.

Många fönster på en gång ....

Så här skriver fönsterfångerskan: "Från restaurangens (Furusunds värdshus) panoramafönster ser man vid niotiden på kvällen en karavan av de stora höghusliknande Finlandsbåtarna på väg ut från Stockholm. Den här bilden visar en av dem, Amorella, som sakta glider förbi i höstmörkret med begynnande discodunk."

Och på Furusunds värdshus "förfirades" fönsterfångerskans födelsedag - den sjuttiofemte i ordningen - som egentligen är idag, tisdag.

Grattis Monet! säger jag och tack för bilden.

Inget sömnpiller ....

Foto: Anna Johannessen

Igårkväll var jag ovanligt pigg och kunde omöjligen somna.
Då surfade jag runt lite på sr.play och upptäckte att jag missat Söndagsintervjun i P1 med Martin Wicklin. Ja, jag arbetade ju i söndagsförmiddag.

Såg att det var skådespelerskan Yvonne Lombard (med sina typiska glasögon) som var gäst och tänkte att det kunde nog bli intressant. Det blev långt mer än så; det blev ett jättefint möte mellan henne och programledaren.
Och titta på bilden .., kan man tro att den här kvinnan är NITTIO år!!

Här en länk till programmet om någon vill följa med på en härlig livsresa.

Annat som gjorde hjärtat glatt.
Jo, jag köpte mig en bukett tulpaner igår. Många människor anser att sånt ska man inte syssla med förrän efter jul, möjligen, möjligen en bukett röda tulpaner till julbordet .., men nu tillhör jag ju den sortens människor som inte bryr mig i sånt, så nu har jag fördelat bukettens blomster i tre olika vaser - en i vardagsrummet, en enda liten tulpan här till höger om där jag sitter och tre på köksbordet.
Det är inte klokt så lycklig jag blir!

Tar Harry och går ner till stranden.
Isvindar även idag, men nu är jag mer påpälsad.
Möter en för mig obekant kvinna (måste ju bo längst ner på vägen) och vi hejar och hon säger att hon är på väg till det stora hönseriet för att köpa ägg. Jaha, ja.

Ännu finns några små tuvor med blommande trift. Ljuvligt att bo i ett land med olika årstider, även om dom inte är lika vitt skilda åt som hemmavid.

Nu är allt som vanligt igen med Harry. Han är glad och sprittig och skuttar omkring lite på stranden .., vill kanske att jag ska kasta nån pinne ut i havet, men jag hittar inga pinnar, så det får vara. Mängder med ilandflutna brännmaneter ligger i sanden. Harry noooosar lite, men bryr sig föga.

Och nån har tappat "sitt ord och sin papperslapp" .....

Men gråter förhoppningsvis inte övergivet.



Hur många gånger läste inte mamma upp detta för mig ...?
Till sist kunde jag den utantill.

Nu blir det kaffe!

Dagens fönster ...

Palmhuset i Sefton Park bjöd på många fönster, men enbart utifrån, ty det var stängt för dagen.
Men man anade ju .., så nästa gång - om det blir någon sån - då hoppas jag att vi kan strosa omkring där inne bland alla blommor och blader.

Nåja, vi fick ju möta diverse storheter .., Charles Darwin, till exempel.
Här står han och blickar ut över parken och oss besökare.
Tjusigt klädd också.

Så här såg den unge Charles Darwin ut, son till en läkare och född och uppvuxen i Shrewsbury i Storbritannien. Här kan man läsa om honom .., bland annat att han, under skoltiden, ansågs vara en "typisk medelmåtta". Tänk, vad det hade kunnat bli av alla oss "typiska medelmåttor", till vilken grupp jag garanterat hörde! Eller hör.

Stor glädje känner jag när även Charles (ja, jag är numera Charles med honom)  mamma nämns med namn. Hon hette Susannah Sukey Wedgwood. Annars brukar ju det där med faderns namn vara det väsentliga i sammanhanget.

Kväller ....

"Vår tid är nu" har precis börjat, men jag (vi) har missat alla tidigare avsnitt och då känns det ju lite avigt att börja titta nu. Kanske får vi ta allt från början. Jo, jag vet att jag har berättat det förut, men ni kanske har glömt .., ja, att en av manusförfattarna är Johan Rosenlind från Haverdal, trevlig kund i affären. Just när det här avsnittet spelades in, befann jag mig i Stockholm och såg delar av det hela.

Det har varit en osedvanligt lugn dag.
Körde till återvinningen i Falkenberg där personalen har stenkoll på vad som slängs och att det hamnar rätt. Alltid trevliga är dom. I sängkammaren finns hundratals böcker som jag skulle vilja plocka undan, men dom flesta - nästan alla - tillhör pv och det finns snart ingen loppis som vill ta emot horder av gamla böcker. Elda upp dem vill han inte. Själv har jag inga som helst skrupler när det gäller sånt som jag ändå inte använder eller ens tittar i.
Nån bok har jag lämnat till en avdelning på sjukhuset; boken om 60-talet med mycket bilder och inte så förfärligt mycket text, t.ex.

Den dagen jag blev ensamseglare tog jag bara med mig dom böcker som jag hade ett närapå kärleksförhållande till; böcker som jag själv betalat och som betydde nånting. För övrigt har jag inget behov av att behålla en bok som jag har läst. Inte numera.

Efter besöket i Falkenberg (Harry gjorde mig sällskap) blev det lite pyssel här hemma .., och jag tog räfsan i besittning, den som pv förärade mig i helgen som gick. Det är den bredaste räfsa jag någonsin haft eller hållit i och hjälp, så fort det går att få ihop stora hopar med löv!

Jag har gått på promenader med Harry .., skickat flera vykort (såna man gör på nätet med hjälp av Posten) .., skrivit brev till min syster i Australien och kommit på att hon fyller sjuttiofem år om nio dagar (mina presenter kommer ALLTID för sent!!)  och jag har tidigare föreslagit att vi skulle skippa det här med julklappar och presenter, då det ju är hopplöst att hitta nånting som inte väger så mycket och vi har inte alls samma smak heller.

Så här, som på bilden här ovanför, såg det ut tidigare idag när jag var ute med Harry.
Harry, som varit så eländig och hängig och darrat och knappt vågat komma i närheten av oss - helt obegripligt - men idag har han varit precis så glad som han brukar vara och viftat på svansen och ätit middag. (Men kräkts tidigare idag). Så underbart! ¨
Allt började med att han under besöket hos friherrinnan i fredags, ja, då hoppade han ner från sängen och gjorde illa sig i ena frambenet. Kanske trodde han att det var pv som hade rört honom?  Hemskt har det i alla fall varit.

I morgon är det - om ni inte visste det - tisdag.
Kanske kommer regnet?
Kanske inte.

Den där obefintliga oron ....

Jo, helt ärligt .., det är verkligen så att jag känner ingen oro.
Jag känner mig helt lugn.

Visserligen hoppar jag till var gång mobilen ringer och jag går inte mer än två meter ifrån den, för man vill ju inte missa ett samtal från kirurgen eller mammografin, man vet ju aldrig vilka nyheter dom kan komma med.

Men orolig är jag inte.

Att jag igår lyckades med konststycket att spärra mig själv två gånger på postterminalen, allt på en och samma dag ..., ja, men det har ju inte med oro att göra.

Vad då?
Det där med kylskåpet? Att jag råkade lägga mobilen i kylskåpet i stället för osten?

Fortfarande känner jag ingen oro.
Däremot en slags okoncentration, fast jag  i n t e  känner mig okoncentrerad heller.

Det är mer som att tillvaron befinner sig i ett stand-by-läge.
Att man vill få ett besked så snabbt som möjligt, så där så man har nånting att förhålla sig till.

Ungefär så.

Dagens fönster ....

Att ta lokalbuss när man är utomlands, är alltid lika intressant.
Hur fungerar själva systemet?
Kan man betala kontant till chauffören?

I Liverpool missade vi att det var olika bussbolag som körde och att den ena biljetten inte var giltig på nästa buss. Aj, aj, det gäller att vara uppmärksam.

Vänliga chaufförer var det också.
En av dem, en rejält tauterad ung kvinna, visade sig ha änglavingar, vad beträffar att vara serviceminded! Så här sitter vi på bussen på väg in till city och nog syns det att det är höst och fuktigt i luften.

Söndagkväll ...

Det blev en sån härlig dag på jobbet .., en sån dag när man känner att man är man nöjd när man stämplar ut .., att man hunnit med mer än man förväntade sig!
Kamperade med Johanna och Filip och det var så trivsamt!
Upptäckte Carina i affären, hon som tidigare hade ansvar för mejeriet.
Nu har hon fått knäprotes och benen har nästan blivit helt raka!

Efter jobbet blev det middag på Göstas i Steninge som för ovanlighetens skull hade öppet nu till Allhelgona. Ja, det kanske man har haft tidigare också - till Allhelgona -. Det var milt ute, nästan - men bara nästan - så att jag hade kunnat tänka mig att sitta under det stora parasollet.

Kom hem .., och då händer det ofattbara; att jag däckar som vore jag skjuten!
Det är helt obegripligt!
I timmar sover jag på soffan, ja, det gjorde även pv (fast han säger att han såg en fotbollsmatch)  och harry låg nära, nära.
Så här är det ofta när jag har arbetat ett lite längre pass.
Det är ju helt sanslöst. Jag fattar det inte.

November nu.
Så långt till gullvivor och tunna tulpaner, men det gör inget .., vi får ljus av advent och i morgon tänker jag absolut ta mig ett dopp i havet.

På min mejl får jag aviseringar om att jag har vunnit tiotusen på först Ica, sen på Willys.
Tänk, att man kan vinna så mycket pengar utan att göra nånting!! Vilken lycka!
Och vilken ofattbar tur!
Nu har jag alltså tjugotusen kronor att spendera på mat .., vi får nog inhandla ett nytt - mycket finare och större - kylskåp!

Log för mig själv idag på fikarasten.
När jag öppnade min mobil, då såg jag översta raden på ett meddelande.
Det stod ungefär så här ..."väntar på att ta färjan ..." och jag tänkte att det var nån av döttrarna som skulle ta färjan från Slagsta till Ekerö eller tvärtom.
Så var det inte.
Det var då jag log.
Det stod så här: "Väntar på färjan över Niger".
Sonen, alltså.

Så här ser verkligheten ut.
Inga gullvivor.
Inga tulpaner (jo, vi säljer på i affären).

Ska sätta upp ljusslingan imorgon, den till plommonträdet, så blir det nog bra.
Ljusare, i alla fall.
Och allt känns bra.
Ungefär som om jag har satt mig i en båt och guppar vidare längs något stillsamt vatten.

Dagens fönster ....

... kommer från Monet och så här skriver hon, på min fråga om bilden var hennes?

"Jo, det är min bild som jag skickade till dig efter ett besök i Grisslehamn för några veckor sedan. Samma dag vi besökte Söderby Karls kyrka.

Den här hotellpaviljongen med egna små terasser på Grisslehamns Havsbad som ligger mitt i hamninloppet med underbar sjöutsikt. Från Grisslehamn går stora färjor till Åland, men det är samtidigt en liten pittoresk fiskehamn, ungefär som i Torekov där du sommartid kan köpa färsk fisk och pinfärska rökta räkor i de små hamnskjulen."

// Tack Monet! säger jag. Och vad den där stora berghällen i dagen gör mycket!