När Jarmo hör av sig ...

Många gånger har jag träffat människor - oftast då kunder - som när dom fyller år, säger att "ja, det är inte trevligt längre med födelsedagar .., man påminns ju bara på att man blir äldre och äldre!"

Jo, förvisso är det på det viset, men jag tycker ändå att det är himla trevligt att få fylla år.
Att få vara med.

När Harry har födelsedag, då brukar han få en grattishälsning från försäkringsbolaget If och jag inser ju att det är nån smart människa på pr-avdelningen som då tänkt till och som vet hur djurägare fungerar.

Och nu har någon på K-Rauta tänkt samma sak.
Om jag blev glad?
Det kan ni tro!

Jarmo med sin sjungande finlandssvenska som säger grattis, visserligen i text - men man hör ju hans röst inom sig - jo, det var inte det sämsta!
Tack Jarmo!

Dagens fönster ...

...  fångades genom bilrutan under semesterresan i underbara Skottland!

Ett jävla solsken ....

Minns jag inte fel (och det gjorde jag inte, visar det sig), så var det annannan som till det-bästa-lotteriet skickade en bok om denna fantastiska Ester Blenda Nordström. Kommer jag ihåg rätt kanske det var friherrinnan som vann den? Fram till dess hade jag haft absolut noll koll på denna Ester Blenda och jag föll pladask!

Nåja, när vi i helgen hade besök av bland annat Hildas mamma Mymmel, då hade hon med sig den här boken - en biografi  om just Ester Blenda -.
Och mina båda systrar besökte i somras en utställning någonstans i Skåne, ja, den handlade om denna Ester som ju var så .., före sin tid, kanske jag skulle säga. Och modig!

Igårkväll började jag läsa den här boken.
Vilken kvinna!
Vilket äventyrligt liv!

Yes, jag rekommenderar den varmt!

Förmiddag, hällregn och Måns Möller.

Det finns många fördelar med det här annorlundalivet.
En av dem är att jag tycker att jag lär mig så otroligt mycket. Nu kanske det inte fastnar som det ska i huvudet (för min inre syn ser jag hur minnets arkiv redan är proppfullt av minnen från ett tämligen långt liv), men det är lika fullt så fascinerande.

Efter att ha gett fåglarna mat och pratat med friherrinnan .., ställt fram favoritkoppen och druckit kaffe och inmundigat en macka med Gustafskorv som pålägg (finns inget godare), råkar jag fastna för ett program som heter "Superungar" och med Måns Möller som .., ja, programledare kanske.

"Oliver. Det finns en massa energi som rusar runt i kroppen på barn med adhd. Men alla är olika. Vissa kan inte sitta still, andra kan inte sätta i gång och de flesta har väldigt svårt att koncentrera sig. Måns Möller följer 10-åriga Oliver i utmaningarna som uppstår när han ska hitta en ny fritidsaktivitet. Del 2 av 6. UR."

Oj, så mycket jag inte visste om detta med ADHD och andra diagnoser.
I programmet får vi följa pojken Oliver; dels i skolan, men även hemmavid och så ska denne ursympatiske Måns Möller försöka hitta någon vettig tråd att nysta i, så där så att vardagen fungerar bättre för såväl Oliver som hans familj.

Och man får "titta in i en skola där man medvetet försöker lösa dom problem som kan uppstå när många - eller få - elever har svårigheter med koncentration och annat.

Ja, det var väldigt intressant det här och jag är så fylld av beundran för denne Måns Möller.
Vilket stort hjärta han måtte ha!

Dagens fönster ....

... fångades även det i Skottland.

Där, ute på vischan .., postadressen var Blair Athol..

Och i lilla Blair Athol, precis här - på hotellets parkering - parkerade vi vår hyrbil och jag gick till en butik eller om det möjligen var ett litet postkontor -  och köpte frimärken.

Jag minns nästan exakt var vi ställde bilen.

Lång dags färd ....

... mot natt eller i alla fall kväll, särskilt för pv.
Han steg upp klockan fem, cyklade en timme senare iväg dom tjugofem kilometrarna, arbetade full dag, cyklade hem igen och var hemma vid sex .., och så iväg till kören i Halmstad halv sju och hemma igen halv tio. Nu, när klockan är tio över elva, tackar han för sig. Upp fem igen.

Ja, jag föredrar annorlundalivet.
(Men han har ju inte ens fyllt sextiofem än!)
Och jag som tidigare steg upp vid sex, halv sju, har blivit som förbytt och kan nu - utan bekymmer - ligga kvar i sängen till klockan åtta! Visserligen vaknar jag vid fem .., lyssnar till P1 så där i bakgrunden, men somnar om vid halv sju - drömmer mycket - eller kommer ihåg mycket  (sover förstås lätt då) och är pigg resten av dagen.

Tittade en stund på Fråga Doktorn och tänkte att den super-super-super-positiva programledaren såg yngre ut än vanligt och snygg i håret var hon också. I Aktuellt dök Carina Bergfeldt upp och berättade om sina år som korrespondent i USA. Vilket suveränt bra jobb hon har utfört, men det blir säkert bra - men kanske annorlunda - med Stefan Åsberg som efterträdare. Han är ju en veteran i sammanhanget. Och nej, det kan inte vara alldeles enkelt att ta vid efter denna Carina som fått så oerhört mycket fin respons på sociala medier.

Fjortonde januari i morgon.
Jag tycker om jämna siffror.
Fyra och två.
Absolut inte sju och tre.
Allra mest tycker jag om fyra.
Fyra låter så snällt.
Den siffran är blå, tre är orange, sju är gul, tio vit.
Åtta är nog också blå, men kallare blå än fyra.
Fyra är som lavendelfärgad, men mer blå än lila.

Å, jag är så tacksam för tillvaron just nu.
I skrivande stund.

Att det inte var cancer.
Att solen har visat sig.
Att Anders, Maja och lillkillen kommer hit på torsdag och sover över.
Sånt.

Ny vecka, ny giv ....

Det där pensionärslivet kan vara helt ljuvligt!
Som idag .., när man vaknar till ljust blå himmel och inte tillstymmelse till regn.
Inget gråväder alls.

Får besök av friherrinnan som är tjusig i håret - nyklippt och allt - och vi sitter i vardagsrummet och Harry ligger intill mig i soffan och vi surrar om kaffesorter och att Gevalia numera innehåller 450 gram kaffe istället för 500 gram och på tio paket gör det alltså ett helt paket som man inte får. Finurligt av Gevalia ., för hur många tänker på dom där grammen som försvinner?
Här har vi mest Arvid Nordqvists Gran Dia som jag tycker är sååå gott.

Efteråt, när friherrinnan tackat för sig, tar jag Harry på dagens andra runda. Soligt och fint.
Så får han vara hemma själv när jag sedan går ner till havet och i en timmes tid blir jag där .., sitter med ansiktet mot solen och tittar ut över världen. Långt borta ser jag en samling skarvar sitta tätt tillsammans på några stenar som tittar upp över ytan.
Det är högvatten idag.

Och tång i  m ä n g d e r!!

Och åt andra hållet ser det ut så här.

I min högra ficka har jag en apelsin .., så den får komma upp och det är ett sjå att skala den och jag tänker på skoltidens friluftsdagar ute på isen .., hur vi satt där med våra ryggsäckar (oftast gröna med snörning upptill) och hur vi tog fram termosar (där det hände att "glaset" inuti gått sönder)  med varm choklad och säkert hade vi limpsmörgåsar också och alldeles säkert någon apelsin.

Eller andra dagar när någon vuxen var med och tog fram isborren och jag kan exakt komma ihåg slurrrrpet när borren dras upp från hålet och sen .., spänningen när man satt med pimpelspöt och hoppades på napp! Men vad hade vi på kroken? Daggmask kan vi ju omöjligen ha hittat vintertid?

Och nu har solen gömt sig bakom några moln och jag lyssnar till den allra härligaste musik på Spotify. Dinah Washington Radio  kan man söka på och just nu sjunger Jane Monheit "A time for love". Underbart! Denna Jane har jag aldrig hört talas om tidigare, så det var ju på tiden.

Nu blir det kaffe!

Dagens fönster ....

Det var vår första övernattning i Skottland och vi hade kört från Edinburgh (där vi hyrt bil) till S:t Andrews där pv beundrade golfbanan och därefter krånglade vi oss längs små och större vägar fram till AirBnb-boendet utanför Pitlochry - mitt ute i ingenstans -, där fanns huset som jag genast kände igen från sidan på nätet.

Herrn och frun i huset visade sig vara nästan som änglar, så till den milda grad vänliga och gästfria.
Vårt rum låg på övervåningen och det var fårhagar och en kyrka inte långt därifrån.

Innan vi styrde kosan vidare mot Ardgour, visade frun i huset mig bilden av deras labrador som brukade sitta i trappan och tittat ut.

En söndag i mitten av januari ...

Då åker granen ut.
Eller egentligen inte alls, den hamnar i vedpannan.
Vi hade ju försenad julklappsutdelning här igår och gjorde det enkelt för oss .., inga mängder med mat, utan en vegansk lasagne, diverse röror och sallader och fruktsallad till efterrätt och bara några enstaka paket. Underbart!

Lille Edvin stultar nu omkring och var oerhört fascinerad av kontakten till vänster om tv:n.
Om och om och om igen ville han komma åt den!
Jag sa till pv att nästa gång han är här, ska jag sätta silvertejp över hela alltet, så blir det kanske inte så spännande att pillra just där - eller så blir det  j u s t  så -.

Det blev mycket prat om böcker.
Mymmel lånade Osebol av mig och jag fick boktips av henne.

Den här, till exempel .., den tyckte hon mycket om.

Och den här.
Mymmel är med i en bokcirkel och det här var två av böckerna som blivit lästa.
Perfekt med tips.
Jag frågade om det inte vara svårt att komma överens om vad som ska läsas .., ja, alla ska ju ha möjlighet att få fatt i just den boken också. Jo, det kunde vara knepigt, sa hon.

För övrigt går tillvaron i tämligen sakta mak.
Ja, inte för pv.
Han har hämtat spillvirke från den byggcontainer som finns två hus bort och det virket har hållit oss med värme under hela hösten och fram till nu och kanske ännu längre fram.
Kanske - men bara kanske - ska han ta ett pass på sina rullskidor senare idag, men det är inte säkert.

Vad gör vi annars?
Tittar på hemska svt-serien "Hemligheter" som är så ruggig så man knappt vågar ha ögonen öppna (allra helst som det hela bygger på en verklig händelse) .., och idag är det mest skidåkning för hela slanten. Vi sitter och smajlar när vi hör intervjun med Linn Svahn som har sånt temperament - vilken pondus trots sin ungdom - och jag älskar Pernilla Wiberg som bisittare till Björn Fagerlind och Vinterstudion är öht en sån källa till glädje.
Särskilt när regnet hänger i luften här utanför.

Och så DN:s korsord förstås.
Gårdagens höll på att göra mig tokig.
"Förr L"  och två bokstäver.
Jag (och kanske även pv) tänkte på L som liter .., åååå, så idiotiskt dumt av oss!!
Det var ju Liberalerna och dom två bokstäverna blev då såklart Fp.
Tänk, att det kan stå så till den milda grad stilla ibland!

Mellan varven läser jag i boken som heter "Jag minns", där svenskar av olika åldrar berättar om sina minnen. Det börjar med efterkrigstiden och så går framåt.
Såååå många olika fragment av en tid som varit!

Nu skidskytte!

Att bli godkänd ....

Så här är det: Alice tillhör pv:s kusin Maria och hennes man och två barn.
Maria är dotter till Sonja och nu har Sonja i en veckas varit matte till lilla Alice, hon som är ungefär som Harry i ålder, eller kanske ett år äldre? Tio.

Var gång vi hälsat på hemma hos Alice, har vi blivit omåttligt utskällda och jag har varit på gränsen till rädd för henne. Oj, så hon gläfst och nästan morrat.

Men se ikväll .., då händer det att Alice kommer och lägger sig hos mig i soffan och jag ägnar nästan hela kvällen - förutom att äta allt det goda som Sonja dukat fram - åt att massera den här lilla damen.

I timmar!!
Och hon gick och åt mat och återvände och hoppade sedan upp alldeles intill mig och jag fortsatte att klia och massera. Det här .., att bli godkänd av små barn eller av djur, det är nog det som gör mig allra mest glad, därför att där kan man inte ställa in sig. Djur, dom gör som dom vill.

Med katter är man  t o t a l t  chanslös, ja, det är mer som en nåd att bli accepterad av en katt.
En ynnest.
Sigge använder mig mest som nån slags matbespisning och om jag kliar honom på huvudet kan han tänka sig att sitta i mitt knä en kvart eller möjligen en halvtimme, men absolut inte mera.
Ibland kan han - rätt vad det är - bita mig i handen!

Men Alice ....

"Ja, men massera, det är väl att ställa sig in ...!" kanske nån tänker.

Ja, men inte om man gör det bara för att man ser att någon tycker att det är skönt.

Alltså blev vi verkligt fina vänner ikväll, Alice och jag själv.

//För övrigt har jag ikväll tittat på avsnitt 1 av "Äkta Billgrens".
Ja, det var rätt intressant. Eller mycket. Sympatiska människor. Mycket konst.
Här en länk till programmet.

Skärholmen ...

Det är eftermiddag.
Så ringer Eva från Tyresö och hon är så glad och framför allt så tacksam, ja, hon berättar om två olika läkarbesök och båda gångerna har hon blivit bemött med sån vänlighet och omtanke, ja, hon säger att hon känner sig så glad när allt är över.

Om detta pratar vi en stund .., om det här med vikten av ett bra möte och särskilt när man är i underläge och det är man ju onekligen som patient.

Och så råkar vi komma in på nånting helt annat, om priset på paprika t.ex, och då berättar Eva om när hon besöker Skärholmens centrum och där kan köpa frukt och grönsaker till helt sanslösa priser - långt, långt billigare än i den ordinarie butiken i Tyresö -.
Det har förstås att göra med låga - eller inga alls - hyreskostnader, men ändå.
Och alldeles salig är hon över hur mycket där är att titta på, ja, där är människor från jordens alla hörn och man kan välja mellan olika matställen,där finns ett med medelhavsmat där hon och den halvlånge har ätit och det är nästan så att jag kunde ta tåget raka spåret upp till detta uppenbara paradis!

Efter pratet tar jag Harry och går johanssonrundan. Det blir brått .., mörkret är på väg och nu, om en liten stund ska vi åka till Harplinge och äta middag hos Sonja. Fina, fina Sonja.

I någon veckas tid eller lite mera ska hon vara hundvakt åt Alice - det är Alice som syns på bilden - då hennes husse och matte och tvillingpojkarna befinner sig i England.

Så är det.

Mejl från min syster ....

I natt vid 2-tiden vaknade jag av att det luktade brandrök något hemskt i sovrummet. Gick upp och stängde alla fönster och när jag såg ut över havet vad det som om hela himlen stod i brand.  Den var gråröd och bolmade och det var naturligtvis bränderna på Kangaoo Island som gav sig till känna. De hade tydligen flammat upp ordentligt och i morse sa man att många fler hus hade brunnit ner. Stackars människor.  När skall detta sluta???  
På radion sa man också att vi skulle hålla oss inomhus med fönster och dörrar stängda i väntan på att luften skulle klarna upp.

I går var det 40C men nu när klockan snart är ett så har temperaturen sjunkit till ca 22C och vi har duggregn och betydligt bättre luft, tack och lov.

Jag har passat på att veckostäda och sedan skulle jag sätta igång och sy en outfit inför bröllopet, men då var symaskinen helt DÖD.  Den har ju hållit länge nog - jag fick den av pappa andra året jag var i Stockholm- och det var ju evigheter sedan. Det är en Husqvarna och tydligen av bra kvalitet,  men nu är det tydligen slut. Så dum tid att dö på.

Kram, Birgitta.

Äntligen! 

I nästan en veckas tid har harry - på pricken - stämt in på beskrivningen av en "osalig ande"!
Löptiken Alice på andra sidan kustvägen har väckt all hans längtan att få bli pappa. Mest hela dagarna har han ylat av åtrå och det här med mat .., det har han struntat blankt i (ack, att man kunnat bli så pilsk att man slutat att äta!).

Men se idag .., då vände det.
Inte ett yl .., han har ätit en rejäl portion med mat (visserligen med lite lockbete i, men även det har han helt negligerat tidigare) och nu ligger han och sover så gott på soffan Ektorp.

Ibland brukade mamma utropa "å, men halleluja!"

Nu säger jag precis samma sak.

Halleluja! 
Friden har lagt sig över det gula huset!

November 2019 ....
en summering

I början av november får jag den här bilden av Eva i Tyresö.
Se, där går hennes älskade farfar Axel som bär på ett ok (alla korsords två-rutorsord!) och där är en liten Eva med rosett i håret och en docka i famnen. Sååå mycket gott som Eva har berättat om denne hennes farfar! Och jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om man själv fått uppleva sina farföräldrar och inte minst sin morfar.

Det har blivit färre iskalla bad än vanligt det här året, men här är i alla fall ett av dem och då tillsammans med friherrinnan och Shejken.

I november stundar Brexit-val i Storbritannien och i P1 lämnar SR:s utrikeskorrespondent Daniel Alling en tre minuter och arton sekunder kort rapport från staden Workington. Denne herr Alling är prästson från Halland och jag tycker att han har såå intressanta reportage och han är dessutom flitig deltagare i Europapodden.

I november blir Harry sjuk. Äter inte. Orkar ingenting.
Det blir till att besöka Hallands djursjukhus i Slöinge där han får dropp och som genom ett trollslag blir han pigg och kry.

Uppiggningshälsning kommer från Lill-Karin i Tyresö.

Några dagar innan jag ska opereras kommer äldsta dottern på överraskningsbesök.
Med sig har hon Charlie och tänk, det blir inte minsta lilla knorr mellan honom och Harry!
Stor lycka.

Kanske är vi som läser på min blogg tämligen till åren komna, ty vi är många som uppsöker sjukhus eller olika väntrum det här året. En av oss är Monet som har fångat tavlan i väntrummet där hon just då sitter. Jag förmodar att det är på Norrtälje sjukhus. Så vilsamt foto!

Tidigt på morgonen den 13:e november är det min tur; då är jag på plats på Halmstad lasarett.
Det är då jag ska operera mitt bröst och få veta vad som egentligen gömmer sig där inne.
Jag har opererats flera gånger, men aldrig i hela mitt liv blivit så fint och respektfullt bemött, ja, som den här gången. På egen begäran slipper jag allt vad morfin heter och mår som en prinsessa precis hela tiden! Så mycket vänlighet!! Det här är utsikten från salen vid åtta, halv nio på morgonen.

Samma eftermiddag, när pv hämtar mig från sjukhuset, ringer jag till friherrinnan och får en ren chock: det visar sig att Shejken har dött samma dag! Stor sorg förstås, men friherrinnan är ändå samlad och säger att hon på något vis har varit inställd på att så här kan det bli .., Shejken var ju ingen ungdom direkt. Bilden har några år på nacken. Nu är dom båda hundarna saligen hädangångna.

Någon dag efter operationen sätter jag mig vid datorn och skickar ett postens vykort (med det här motivet) till den fullkomligt underbara personalen på sjukhuset! Det är till den unge läkaren som bedövade så bra och förklarade och visade .., det är till anestesisköterskan som var som en ängel .., och det är också till kunden som visade sig arbeta på operation och hälsade så glatt när jag kom in i rummet som flööödade av ljus .,och det är - inte att förglömma - till den äldsta läkaren Olga (från Ryssland ursprungligen) som bistod vid bedövningen .., ja, allesammans får dom ett från hjärtat varmt tack! Fortfarande blir jag alldeles lycklig inombords när jag tänker på den sjukhusvistelsen. Och jag kände mig så  s t a r k!

Och i november besöker vi Skåne och där är en liten kille i sin morfars famn.
Så underbart roligt det är med eftersläntrare ..., detta att få barnbarn när dom två andra är tjugotvå och tjugo år gamla!

Någon vecka efter operationen kommer ett brev med posten.
Jag sprättar upp kuvertet redan nere vid postlådan och på väg uppför backen läser jag och känner mig  t o t a l t  tom invärtes. Det är som när sista slurpen i badvattnet rinner ut och allt jag upplever är en oändlig trötthet. Jag borde ju hoppa och jubla, men nej. Det är bara tomt.
Nu vet jag: det är som om jag hade legat i tvättmaskinen och under en längre tid centrifugerats på högsta varvtalet och så - tjopp - öppnas luckan helt plötsligt och man flyger ut på golvet.
Precis så.

När den värsta tomheten lagt sig lite, kokar jag potatis, - och linssoppa.

Och via Bokbörsen beställer jag en bok om konstnären Sven Ljungberg (från Ljungby).
Blir glad.
Sakta förbyts tomheten i tacksamhet och glädje.
Det blir vardag igen.

Någon av de sista dagarna i november, ja, då får Hilda och Patrik tillträde till det hus dom har köpt. Det ligger ganska centralt i Halmstad och från sängkammarfönstret skymtar havet.
Ett nytt liv - en ny tillvaro - tar sin början för dem.
Och det får bli novemberfönstret.
Ja, så var november månad 2019.

Kväller ....

Det blev en kort dag på jobbet - fyrtiofem minuter -, så lång (eller kort) tid tog för min rygg att tacka för sig. Och allt för att jag råkade stå framåtböjd över kassa 2 för att visa Lovisa hur man fixar en kundinbetalning! I flera dagar har ryggen knorrat och harry, som är såååå pilsk efter löptiken på andra sidan kustvägen, har varit hopplös att gå ut med; han har verkligen dragit och slitit och varit som galen och då har jag fått ha kopplet i vänster hand och liksom stödja höger sida av ryggen med handen.

Nåväl.
Ringde Philip från affären och frågade om han kunde tänka sig .., och det kunde han.
Jag krånglade mig in i bilen och lite klurigt var det att växla eller ta på sig bältet, men det gick.
Tog ytterligare några piller när jag väl var hemma (Harry var hysteriskt lycklig; han har ju haft oss båda hemma i veckor nu!) och jag lade mig raklång på soffan, med Harry vid mina fötter och en grön ullfilt från Klippans yllefabrik över hela mig, eller iaf till hakan.
Somnade.
Sov i någon timmes tid och vaknade .., då hade den värsta smärtan lagt sig.
Det var väl nån nerv förstås som kommit i kläm.

Bilden här ovanför får representera hur det kändes.
Krackelering.

Resten av eftermiddan och kvällen har ägnats åt läsning av boken "Osebol" - som snart är utläst - och jag tycker så mycket om den. Pv bjöd på hemgjord pytt-i-panna .., och ja, det känns bra alltsammans.

Det här skrivs inte för att få medömkan eller ja, ni förstår.
Det är nästan bra nu.

Några timmar kvar ...

... innan jag ska vara på jobbet, men jag hinner med att läsa om ännu några människor i den så totalt annorlunda boken "Osebol"!

Där berättar människor som bor i just värmländska Osebol om sitt liv, sina drömmar, hur det blev och inte blev och allt möjligt annat. Så mycket klokskap som ryms på många av sidorna. Så många levnadsöden!

Och bara att komma på själva idén med en sån här bok!
Foto: Per Larsson, Sveriges Radio.

Och Osebol i sommarskrud.
Foto: författarinnan Marit Kapla.

Här en länk till Sveriges Radios reportage om just boken och om själva Osebol.

Oskar Bergman ....

Igår eller i förrgår hade Bloggblad lagt ut en bild av en björkdunge på sin facebooksida och så ställde hon frågan vem vi kom att tänka på när vi såg björkarna? Hon tänkte själv på Lars Lerin och hans björkar.  Då svarar Ansa Messner att hon i sin tur tänker på konstnären Oskar Bergman och då - plötsligt - kommer jag ihåg denne för mig en gång i tiden så helt okände konstnär!

Jag hade nämligen stått i en bokhandel och valt bland olika konstkort - någon fyllde år - och föll då för ett motiv av en vårlig backe någonstans i vårt land och där var björkar och vitsippor och den som hade målat detta, det var just Oskar Bergman.

När jag läst kommentarerna hos Bloggblad, slog jag mig ned och googlade på denne O.B.
Ååå, så många - i mina ögon - vackra tavlor!
Nu kan jag kanske se att dom är betydligt mer ... naiva, kanske .., lite mer lättsmälta, men jag blir verkligen så glad när jag tittar på dem! Den här inramade låg ute på en auktion i december, men den missade jag förstås.

Här är ännu en.

Och ytterligare ett vårligt motiv.

Liksom denna.

Här är det konstutställning på gång .., till vänster Isaac Grünewald och till höger Oskar Bergman.

Ja, det kanske blir lite för mycket av det goda här .. ,men jag tycker ändå om hans konst.
Om jag t.ex låg i en sjukhussal, då är detta vad jag skulle vilja vila ögonen på.
Titeln på tavlan är "September i Vaksala" och Vaksala ligger i Uppland, om någon - mot förmodan - inte har full koll på den svenska kartan.

På Bokbörsen hittade jag den här boken som handlar om just Oskar Bergman och den beställde jag bums! Ska bli intressant att få lite mera kött på benen när det gäller O.B.
Och allt detta tack vare Bloggblads inlägg på facebook!
Tack Marianne!

Dagens mejl från Australien ....

I dag tisdag har vi soligt och 31 C och det verkar som om bränderna har lugnat ner sig, men alla bävar för torsdag och fredag då det lär ska bli 40-gradigt och blåsigt igen.

Jag har skurat fågelbadet och fyllt på nytt vatten - skatorna dricker men papegojorna verkar mest använda det som en swimmingpool. När det varit riktigt varmt har både Sophia och Luna (hundarna) ibland hoppat upp och lagt sig i fågelbadet.

Bilden har jag lånat från nätet.