Elisabet

tisdag 23 mars 2021

Upp i ottan ....

Klockan fem ringer pv:s mobillarm och han tar Harry på rejäl promenad och vid kvart i sju skjutsar jag magistern till Stora Skipås där han ska ta bussen till Halmstad och så hejdå och ha det så bra!

En timme senare hoppar Harry in i baksätet och jag tar sikte på Slöinge och besöket på vårdcentralen. Halvvägs framme passerar man en sjö eller vad man ska kalla det ..., kanske är det uppdämt på nåt vis, men varje år brukar där vimla av sjöfåglar och just den här morgonen ser jag två tranor och en tofsvipa (lite till vänster i bild) och hjälp, vilken lycka!

Rent hopplöst är det att hitta någonstans att parkera, så man får hålla koll på den där slingriga vägen så man inte får nån bil i baken om man nu vill ta en bild.

Det gick bra.

Och besöket på vårdcentralen gick också bra.

Sjuksköterskan är kund i affären ("jag saknar dig Bettan!" säger hon och detta får mig nästan att börja gråta) och allt går så bra och det där elvabesöket hos läkaren, det klaras av så där i en mellanakt och det är ju helt perfekt, då behöver jag inte köra hem och dit igen.

Den rara T i receptionen sa - när jag kom - "tänker du stanna här tills mötet med doktorn?" och jag sa att hur trivsamt jag än tycker att där är, så tre timmar i väntrummet, nej, det finns gränser ,-)

Och så hemåt!

Har surrat med två av tre barn, börjat sortera ut vissnade blomster (i mer än en vecka har dom stått så fint!), gjort diskhon fin med citron och lite annat .., och ska nu ta Harry på promenad, ge fåglarna lite frön och fortsätta att känna mig sååå mycket starkare.

Och så lyssnar jag till Zara Larsson som sjöng så vackert hos Carina Bergfeldt. Tänk, vad musik betyder. Jag satt på sängkanten (i sjukhussalen) och såg reprisen av Carina Bergfeldts show och så skulle då Zara L. sjunga utan stor orkester eller annat och när hon börjar, då är det som om allt brister inombords och jag gråter h e j d l ö s t.

Det var som om den sången hade nyckeln till ens hjärta och till all oro och ångest.

Här är hon.

Foto: Kjell-Erik Kristiansen, Sweski/com.

Likadant var det när tvåan i årets Vasalopp - Anton Karlsson - gick i mål och intervjuades.

"Tvåan Anton Karlsson var känslosam och hade glädjetårar, på dagen 16 månader efter en ryggoperation.
– Att äntligen få ut precis allting, perfekta skidor och en perfekt kropp på den här dagen betyder mycket. Gjerdalen var ett nummer för stark idag, så jag är så nöjd, jag kämpade precis allt jag hade och kunde inte ha åkt en hundradel fortare. Det är bara att gratulera."

Då ringde jag till Anna .., jag snörvlade i telefonen och sa "den här Anton Karlsson ...", och hon förstod på en gång!

Tänk, att man kan bli så ...., ja, lättrörd är jag i vanliga fall också, men ändå, nu finns det liksom inga gränser

Dagens fönster ....

I Porto tänker sig annannan att köpa fisk, men endast en kund i taget får vara i butiken, så här står hon och väntar på sin tur.

Tack! som kom ihåg fönstret, säger jag.

måndag 22 mars 2021

Inte den här gången ....

I vanliga fall gjorde jag postcertifieringen samma dag som jag fick det här meddelandet.

Älskade att ha det bortgjort!

Nu dök den upp i min inkorg.

Så hej på dig du postcertifiering .., men tack och nej tack!

När dörrar öppnas ....

Bilden från 2018, tagen nere hos Ecke och Britt.

Så vacker färg på hennes tröja!

Det händer mycket nu.

Först ett mejl från min syster i Australien och hela brevet andas lättnad och glädje, ja, på torsdag ska hon - äntligen - få sin första spruta och det är väl som om frihetens grind nu börjar ställas på vid gavel. Nu är det nära.

Och igår knackade det på dörren här hos oss och där var Britt med munskydd och hon kom med en så vacker orkidée, en kvist att sätta i vas, allt för att önska oss god bättring och hon var så glad, så glad .., nu hade såväl hon som Ecke fått sin första spruta!

Det skiljer trettio år mellan oss, men det känns inte.

Märks inte.
Ibland spelar ålder verkligen ingen roll.

Och det är som en stor våg av glädje som sköljer över människor, vilka äntligen - efter all isolering och oro - ser ett slut på eländet, eller i alla fall, det kan väl inte bli sämre?

Och här i gula huset?

Jo, pv körde till jobbet i morse och jag tycker nog att han såg aningen splittrad ut, men efter fyra veckor hemma (helt ofattbart), så är det kanske inte så konstigt.

Själv har jag dammsugit, diskat (vi handdiskar och jag älskar det!) tänt ljus, blåst i pipen och ska nu ägna mig åt dagstidningen.

Någon DN fick vi inte igår söndag.

Man tappar onekligen sugen.

I alla fall tidningssugen.

Dagens fönster ....

Utsikten från lagår'n ut över en av våra åkrar.Det doftar torrt, solvarmt gräs. Vår!

//Tack Ulrika!

söndag 21 mars 2021

Framåt ....

Sitter ute hur länge som helst.

Nån slags meditation.

Yllekappan på och ullsjalen virad om huvudet.

Lovikkavantarna som Eva stickat.

Efter ett bra tag går jag runt huset .., i alla fall halva.

Upptäcker att pv lämnat vattenslangen kvar på gräsmattan, ner mot slänten till.

Det är det vanliga.

Han lämnar - jag plockar -.

Så nu fångar jag in den .., drar försiktigt .., virar ihop den på träpinnen, den på väggen.

Sen är orken slut.

Men bra så, Elisabet!

Söndag ...

Blå himmel och fint väder rent allmänt, men isande vindar.

Sätter mig ute på altanen - enda stället där jag hittar någorlunda lä - och gör absolut ingenting. Lite längre bort längs Ejdervägen hör jag någon kämpa med en motorsåg. Funderar över om det är ett stort träd som ska fällas? Nej, så är det inte. Det är ett altanräcke i trä som nu ska tas bort och det är dom nya - unga - ägarna till huset som såldes för ett år sedan, det som en gång tillhörde Arne och Ingegerd, men så dog Arne i cancer och ja, då blev det som det blev.

I det gråblå huset på bilden, bor rara grannen Birgitta som för övrigt har födelsedag just idag. Alltid så vänlig är hon!

Nu har det blivit spontan lunch (sannerligen inget märkvärdigt) och nu tänker jag gå ut och leta lä igen. Pv målar en gammal byrå ..., slalom på tv och nu kom grannen Britt med en helt fantastisk blomstjälk .., men jag undrar just vad det är för blomma? Sååå snällt. Såväl Ecke som Britt har nu - äntligen - fått den första vaccinationen och oj, så jag gläds med dem!

Söndagsfönstret ...

"Det här fönstret ser ut som det just slagit upp sina luckor mot morgonsolen. Godmorgon på dig" skriver avsändaren som är annannan i Portugal.

Jag svarar: "tack snälla, där inne bor nog en snäll människa , tror jag".

Nu tycker väl någon som läser här att det var väl naivt i överkant att tro nåt sånt, bara genom att titta på fönsterluckorna som står på vid gavel. Men annannan skriver: "Tror jag också. Det är en sådan gata!

Tack! säger jag.

lördag 20 mars 2021

Somliga kommer ihåg ...

Det har varit två urjobbiga dagar då jag knappt kunnat prata, då har jag börjat hosta nåt hemskt. Om det pratar vi, friherrinnan och jag själv.

"Men kommer du inte ihåg hur du en gång reagerade på ny blodtrycksmedicin ...?" säger hon som tydligen har en inre patientjoiurnal, inte bara för egen del.

Nej, det kom jag inte ihåg. Inte förrän hon sa det.

På tisdag har jag tio minuters konsultation med läkaren Per.

Då vill det till att jag har skrivit upp sånt som jag inte får glömma bort att ta upp. Och så får man prata snabbt.

Bytte febertermometer till en som man stoppar i örat. Oj, då hade jag ingen feber alls.

Vilken oerhörd glädje!

Dagens fönster ....

... från Babsan - inte längre stationerad i Uppsala - utan numera på Raggarön, kommer dagens fönster.

Och raka besked är det på anslaget på väggen också.

Tack Barbro!

fredag 19 mars 2021

Mejl från down under ....

//Min tio år äldre syster har opererats för starr och berättar om det hela i gårdagens mejl.

I alla fall så gick min operation bra enligt kirurgen och efter det jag legat och halvvilat i ca 2 timmar så kom Annkristin och hämtade mig. Då var jag lite wobbly så det var bra att jag kunde hålla i henne. Eftersom man skulle fasta före operationen så var jag jättehungrig så när vi kom hem drack vi kaffe och åt mackor. Sedan satt vi i soffan och pratade resten av eftermiddagen. Jag hade ju bandage över

ögat så allt var litet ur fokus och verkade påverka balansen en del, så jag fick ta det lugnt när jag var uppe och gick.

Till middag hade jag förberett din räkgryta, dvs allt utom räkorna, som jag nu la i och så åt vi den med pasta till och fortsatte och pratade. AK är så trevlig och lättpratad, men till slut var jag så vansinnigt trött så vi gjorde natt.

I går efter frukost åkte AC hem till sitt för då skulle dottern operera bort visdomständer och AC skulle passa barnen. På eftermiddagen skulle jag till ögonkliniken för efterkontroll och ringde efter en taxi. När det var 15 min. kvar till mitt appointment så hade den fortfarande inte kommit och

jag började bli frustrerad. Då hade grannen Matt kommit hem och råkade se mig sittande på trappan vid huvudentren och kom över och undrade varför jag satt där. När jag förklarade situationen för honom sa han till sin apprentice att skjutsa mig till kliniken och jag kom dit med en minut till godo och kom in på en gång.

De var nöjda med hur det såg ut och jag fick en tid 13 april för operation av nästa öga.

I går var det soligt och 29C och det är ungefär samma i dag och jag har varit ute

och vattnat.

Annars är jag tillsagd att ta det lugnt, inte lyfta något och ingen gardening och ingen excercise på 2 veckor, så jag kommer att vara superslapp.

Ha det så gott i vårvädret.

Och så gårdagens ....

Det är nog bäst att du tar det lugnt så att du inte drabbas av något återfall.

Mitt öga känns bättre och bättre och i dag har jag kört bil för första gången efter operationen och det var inga problem, men jag åkte bara upp till affären. Gick på banken, posten, apoteket och sedan handlade jag några färskvaror. Efter uppackning satt jag ute ett tag och lyssnade på radion, som för en gångs skull inte tog upp ämnet Meghan-Harry.

Australien tillhör ju Commonwealth med drottningen som överhuvud, så allt som rör engelska kungahuset ältas alltid i evighet.

Solen skiner och det är 30C.

Vad gäller ev. Sverigebesök i sommar så är det väldigt ovisst för, för närvarande har vi inga internationella flyg härifrån. Allt stängdes ju ned för att skydda oss från Covid och vi har ju faktiskt varit nästan Covid-fria i stort sett hela tiden bortsett från det som hände i Melbourne och då rörde det sig ju om hemvändande aussies, som inte riktigt följde karantänreglerna. F.n. är det bara aussies som varit strandsatta utomlands som får flyga in i specialchartrade plan och hämtas på flygplatsen och omedelbart tas till ett karantänhotell där de måste vara under uppsikt i 2 veckor och får inte lämna det innan de har haft 2 negativa tester.

Men det skall väl bli bättre för nu har vaccineringen påbörjats trots att Italien stoppade en sändning hit då de tyckte att andra behövde det mera. Nu har alla frontline workers dvs ambulanspersonal, läkare, sköterskor etc. etc. fått sin första spruta och nästa vecka skall man börja med de som är över 70 med kroniska besvär är det meningen och där passar jag ju in.

Ha det så gott.

Hemma i en veckas tid ...

Det är knepigt det här, ja, att det är så svårt att liksom få kläm på tiden som var innan jag hamnade på sjukhus och än knepigare är det att få ihop tiden efteråt -.

"Ja, men du kom hem i torsdags för en vecka sedan ...", säger pv.

Däckade helt igårkväll.

Somnade på soffan .., gick i säng tidigt .., kände att jag hade feber .., tog Alvedon. Hela natten har jag snurrat av och an i sängen .., nattskjortan - den ljusblårandiga som är så fin - var våt av svett. Håret bångstyrigt.

Men det blir bättre.

Så ringer dom - återigen - från Folktandvården och jag blir nästan galen.

Nej, det finns inte på kartan att jag lägger mig raklång och försöker hålla igen hostattacker. Kvinnan, som väl bara gör sitt jobb, säger att hon flyttar fram besöket en månad.

Lite över sju på morgonen ringer äldsta dottern, nu på väg hem efter en ny omgång nattpass. Först fyra nätter på raken, så en hel ledig dag och så på det hela igen.

Hon låter skör.

Den som planerar schemaläggningen vill att hon ska arbeta i Huddinge, men där har hon varit i fem veckor innan jul och vill inte alls.

Och påskledigheten kan hon se i stjärnorna efter.

Kanske kan dom vara på landet, hos svärföräldrarna?

För övrigt?

Väntar fortfarande på svar angående utslaget under bröstet (det är inte bältros i alla fall) och halv två är det blodtryckskoll på vårdcentralen, mitt i skidskyttet.

Nu väntar påfyllning med fågelfrö (jag har ångrat mig, såklart att dom ska få lite mat och ännu har ingen råtta uppenbarat sig i huset sedan pv tätade så noga) och så hoppas jag hitta riktigt fina vårblommor som ska planteras i blomlådan, den som pv byggde och som sitter till vänster om ytterdörren. Nog måtte väl detta var ett tecken på tillfrisknande .., att man ser framåt.

Jo, det tror jag.

Dagens fönster ....

"Ett fönster till dig ...", skriver avsändaren som är Ulrika.

Och alla som har katt, vet att nånting mer ljuvligt än en tom kartong, knappt finns för en kisse.

Tack Ulrika!

torsdag 18 mars 2021

Torsdag ..

Soligt och fint ute, men kyligt i vinden.

Går på promenad med pv längs Ejdervägen; kanske tvåhundra meter - inte mera - tror att jag ska dåna och ramla omkull innan vi är hemma. Nåja. Jag m å s t e ju ..., kan omöjligen tillbringa tid i eller på soffan, därom fick jag stränga order av läkaren.

Räfsar ihop humlekvistar och annat som pv klippt ner och lämnat. Räfsar i slow motion.

Sakta, sakta Rör på armarna .., det är bra.

Lyssnar till en bofink som inte riktigt hitttat rätta snitsen på melodin, men inte långt ifrån heller

Och pv har åkt in till stan för att ordna med det som ska ordnas .. ,en ny fågelholk, bland annat och så allt annat. Längtar efter lunch.

onsdag 17 mars 2021

Nån slags resumé.....

Frånsett besöket i Slöinge som jag redan berättat om, har inte mycket blivit gjort.

Pv ägnade åttiofem minuter åt den gamla svartvita filmen "Sheriffen" med Gary Cooper och Grace Kelly (bland andra) och jag somnade på soffan .., såå trött och slut på.

Med posten kom en inbjudan från Jehovas Vittnen i Falkenberg. Tack, men nej tack.

Nu är det snart kväll. Klockan närmar sig halv sju. Friherrinnan berättade att hon doppat sig vid piren i Steninge idag. Dithän har jag ännu inte kommit. Kanske i helgen, men bara kanske.

Onsdag ...

Idag blir det en längre promenad, nu mot hästhagen på andra sidan vägen.

Pv gör mig sällskap.

På lagårdstaket sitter kajor par om par .., detta är ett sånt underbart vårtecken!

Hästarna i hagen tycks som tokiga när dom ser mig och det är inte av glädje. Vi tänker att det kanske handlar om ett annat rörelsemönster.

Sen hemåt.

Och sist av allt ett besök på vårdcentralen i Slöinge. Många äldre som ska vaccineras ..., jag hamnar hos en vänlig (och lång) läkare som säger att nej, bältros är det inte, däremot en rejäl svampinfektion under höger bröst.

Åker hemåt.

Lycklig

Vi festar på varm korv med bröd till lunch. Och kall mjölk.

Himlen är ljust blå ...,, det är verkligen som den allra finaste vårdag.

tisdag 16 mars 2021

Små steg är också steg ....

Allting tar tid, men det går.

Jag har suttit ute hur länge som helst ...(ja, jag vet, ni är många som tycker att det är dumt, men för mig är det livsviktigt) och vi har haft besök av friherrinnan som kalasat på nygräddade våfflor (vi satt på altanen och det var precis lagom skönt) och pv har som vanligt tagit harry på längre och kortare rundor och jag har börjat med maten: ugnsrostade grönsaker samt kycklingbröst. Det ska bli såååå gott!

Satt länge där uppe vid västra sidan, den som vetter mot havet till.

Tänkte att ...., någon gång ska vara den första. Om jag igår knappt tog mig upp fast jag gick armkrok med pv, så borde jag kanske försöka igen?

Jag är verkligen ingen k ä m p e.

Och så tog jag harry med mig och vi gick långsamt nerför backen och han, som aktat sig så för matte och vikit undan med blicken ..., höll koll (ler när jag skriver det här), så där som .."fixar du det här?"

Det gjorde jag.

Sen skulle vi ju hem igen.

Det gick det med, även om det blev myrsteg på slutet.

Backen är inte lång och inte förfärligt brant, men det kan kännas annorlunda.

Nå.
Jag gjorde det.

Någon post hade inte kommit (vi är väl dom sista på postturen?), men en stund senare kom pv in med bokstavshälsningar vilka sannerligen värmde hjärtat. Ett vykort från minstingen ..., med några pennstreck där uppe till höger! Ett kort från minstingens mormor och morfar i Malmö.

Och en hälsning från den lillasyster man själv har valt i livet (tack Pernilla!) och ett fint skrivet kort från en alldeles riktig storasyster i Skåne.

Fyrtiotalshandstil, eller kanske femtio.

I alla år har hon skrivit lika vackert.

När mamma inte längre var i livet och jag skulle städa ur hennes lägenhet, upptäckte jag hur många vykort som helst från Rigmor till mamma. Så mycket det ska ha betytt för henne!

Och så här börjar det se ut på gården.

S o m jag älskar gärsgården (gärdesgården, för den som så önskar)!

Nu har vi ätit jättegod middag .., pv har röjt i tvättstugan och gått långrundan med Harry ., nu eldar han i kaminen.

Lite till ....

Läser tillbaka och ser alla vänliga kommentarer och lika många goda råd.

Till dig - "Hoppas att det går bra" - plötsligt kände jag igen ditt sätt att skriva och förstår att du är mamma till Anna i Sheffield. Det var väl det här med Akademiska och det andra.

Jag har svårt att tackla anonyma kommentarer.

Nu hoppas jag att det bara går framåt.

Tack alla som hörde av er.

Dagens fönster och omåttlig glädje ....

En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber.

För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst.

Är jättepigg på morgonen.

Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt.

Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison.

Och nu till den där gränslösa glädjen. Fick ett mejl igår som gjorde mig överlycklig. Så här lyder det och avsändare är Catarina i Trelleborg. Så här skrev hon i augusti förra året.

Och så kom då detta igår:

"Hur glad kan bli mitt i dessa tider? Läser om Rexxie och blir så ledsen och här står jag och får besked att jag inte har några metastaser i mina lungor!

Efter att ha levt med min bröstcancer under mer än ett år, operation, cytostatika, håravfall, strålbehandling, en trötthet som var obeskrivlig, tappade naglar och sen nästa dråpslag: vi har sett något på dina lungor som inte är helt OK.

Ny oro, fler behandlingar samtidigt som antihormondroppet ska tas var tredje vecka samt nåt annat vedervärdigt gift som ska in i kroppen var sjätte månad så kommer då idag beskedet - det finns inga metastaser och inget annat konstigt heller varken i lungor, hjärta eller armhålor.

Mamma Mia skriker jag - jag är NÄSTAN frisk! Lite vaccin på det här så kan jag återgå till ett normalt liv igen snart. Träffa barn och barnbarn, träffa väninnorna och LEVA - borta är den totala isoleringen!

Kämpa på Elisabet - du klarar det här också."

//Catarina

(Catarina, mina bekymmer är en fjärt i rymden, i förhållande till det du/ni är med om. Jag är såååå glad för din skull och hoppas att det ordnar sig för Rexxie också!)

måndag 15 mars 2021

På agendan ....

Eftersom jag inte bör ligga på soffan, sitter jag raklång i en trädgårdsstol - i vardagsrummet - en med hög rygg. Det går bra det med. Värmer upp gårdagens middag till nån slags lunch-middag. Godare idag. Stark curry.

Pv tittar ikapp på SVT:s "Tunna blå linjen", den som jag själv verkligen älskade.

Nej, nu bryr jag mig inte. Så hemskt, tänk om man blir l i k g i l t i g.

I stället går jag till uterummet och sopar golvet. Där är mängder med spindelben .., såna som lossnat och nu ligger på trägolvet.

Tidigare idag svängde Eva från Tyresö och hennes halvlånge man förbi och lämnade en brun pappkasse, just i uterummet. Kassen visade sig innehålla en stor packe Vi-tidningar, en bok, en bukett vackra, röda tulpaner, samt "Orangetter", förfärdigade av den halvlånge. Ett slags dessertgodis, alltså.

Såååå vänligt!

Jag hann ut på gården och vinka till tack! Stackars Eva är ju verkligen hög-hög-riskgrupp, med dålig lungfunktion, reumatism och Gud allenast vet allt. Men vi vinkade.

Mellan varven regnar det och så blir det lite uppehåll.

Vi satte oss ute en stund, pv och jag själv - då hade all ork tackat för sig - och knappt hade jag sträckt ut benen och lagt min lovikkavanteshand i hans, så kom regnet. Men det gör inget. Vi hinner. Orken räcker till en halv dag, det är inte det sämsta.

Han avbokar styrelsemötet med kammarkören. Något arbete blir det inte heller för honom den här veckan. Kanske inte ens nästa?

Jag säger att i sommar ..., ja, måhända struntar jag i tomater och annat och har bara blommor i växthuset? Så stor blir ändå inte skörden. Kanske kan vi bara bryggsegla? Kanske kan han ge sig ut med vänner? Jag kan vara hemma. Vi får se. Kanske ångrar jag mig.

Människor längtar efter att få ut och resa. Inte jag, inte nu. (Inte särskilt förvånande ..., jag ler när jag läser vad jag skrivit, det är klart, jag är för trött just nu!)

Och dottern som opererat sig får börja rida igen nästa vecka, vilken lycka!

Den äldsta gör inatt sitt fjärde pass .., hon ligger förstås efter ..., efter all omsorg om oss här nere. Hon blev som en mamma nästan.

Tittade in i affären när vi lämnat igen Sonjas bil ..,och jag hade inte tänkt gå in, men gjorde det ändå. "Men Bettan, så liten du har blivit!" sa Pernilla och jag log. Mötte rara arbetskamrater på lagret och i personalköket satt Jocke. När jag kom in, ställde han sig upp med utbredda armar, ungefär som pv på bilden här ovanför och kramade länge och jag svalde och svalde.

Så mycket kärlek och värme i den affären!

Johanna satt i kassan och en äldre herre stannade till i entrén och tittade på mig .., sa "ja, jag har hört ett rykte ...?" och så var det ju.

Man kan tänka på alla ensamma människor.

Så orättvist livet är.

Längtar efter ett dopp. Längtar efter att ligga på rygg i havet och titta upp mot himlen.

Gud, så härligt det ska bli!

Men det blir då det.

Nu ska jag ge mig ut på tandborstjakt; min underbara rosaröda tandborste har försvunnit och jag tänker inte ge mig .., den s k a finnas!

Måndagmorgon i landet Halland ...

En bra natt. Om jag ideligen fick upp och kissa natten mot igår, blev det helt annorlunda den här natten. (mycket natt-natt-natt). Vaknade vid tre och har sedan legat och lyssnat till olika program av varierande intresse.

Vid halv sju hör jag rallysteg av små möss bakom väggen eller i taket och jag blir rosenrasande ..., bultar i väggen och pv vaknar och blir irriterad - på mig - men vad är detta, det är som om huset invaderas av nåt elände!

Det har i alla fall det goda med sig att jag lämnar sängen i en väldig fart och jag upptäcker att farten nerför trappan är densamma som tidigare - jag rör mig på ett helt annat sätt -!

Nu är medicinen framplockad; allt som återstår är det sista av cortisonet (halleluja!) och så ska jag kontakta vårdcentralen för blodtrycket som steg och steg på sjukhuset. Hemskt är det att man får en annan doft på kroppen ..., men det måste ju vara från något av läkemedlen?

"Thomas! Känn ...,, visst doftar det underligt av mig!" säger jag.

Jo, han håller med. Kanske därför som harry aldrig vill vara riktigt nära matte?

Nåväl.

Nu är det ösregn .., jag har pratat länge med rar sköterska på vårdcentralen i Slöinge (hon hade också varit sjuk) och det kändes bra. Besök till läkare och tryckkoll på fredag. Känns också bra.

Regnväder ute.

Och i morgon ska min syster i Australien operera sitt ena öga. Vi är uppenbarligen i nedförsbacken ,-).

Dagens fönster .....

... från Ulrika kom ett fönster när jag låg på sjukhuset.

S o m jag letade det igår.

Skrev till fönsterfångerskan och här är det. T a c k!

söndag 14 mars 2021

Söndag ....

Det här blir den tristaste läsning ever-ever, men jag vill skriva ned för min egen skull, för att minnas. Nu är det söndag, om någon inte hade koll. Kunde sova riktigt bra, frånsett detta ständiga kissande. Tur att vi har badrum på ovanvåningen.

Frukost sen. Kaffet smakar inte längre gott - den enda smakförändring vi båda känner av - men det är ju en bagatell. Pv tar harry på promenader. Inger-Margret-rundan eller Margret-Inger-rundan. Ler när han berättar. Den ena vägen är brantare, den tar han mindre ofta.

Tänker ofta på all rädsla som singlade omkring i mitt inre. På tv-skärmen syns ryggpartiet på en av undersköterskorna - en av dessa kompletta änglar som kämpade med den stackars finska kvinnan som var så sjuk. Hur mycket betyder inte ord som "lilla vännen ...?", och namnet, alltid patientens namn, även om hon inte var kontaktbar?

Har idag suttit ute i säkert en och en halv timmes tid.

Ttttat ut över den lilla plätt av världen som är min - eller där jag råkat hamna -. Har pratat med Inger i Skellefteå (en gång kulturredaktör som tog emot mina veckokrönikor) och med friherrinnan förstås.

Och pv är darrig men orkar ändå. Efter ombyggnaden i kökets innersta - nya rör och ledningar i diskbänken - blev det öppet blås och vi har nu fångat en stor råtta i fällan. Jag ville bara dö. Eller försvinna. Nu har pv sågat till och försökt täta, det kan bara bli bättre.

Läkaren på infektion heter Anders Dybjer och ser ut så här; kanske lite äldre. Hade arbetat åt Läkarbanken i Kenya och var såååå snäll och visade sån omsorg om dom här äldre tanterna. Så mycket medmänsklighet.

"Han är världens bäste chef!" sa personalen.

Jag tänkte på mamma. Hon hade nog tyckt om att arbeta med honom.

Annat?

För hundrade gången blir vi utan DN på söndagar. Det är hopplöst. Jag betalar för fre-söndag och har vi tur .., får vi den var tredje vecka. Om vi har tur. Hos Västsvensk tidningsdistribution får vi svaret att "ja, kanske är budet nytt ...?"

Det har vi hört så ofta nu, så vi ger snart upp.

Ja, det blir spridda skurar här.

Skidåkning på tv. Vackra blommor som ännu prunkar så fint, så fint.

Hoppas att ni har det bra.

lördag 13 mars 2021

Dagens fönster och lite till ....

Det blev en lite orolig natt, den mot idag. Pv gick i säng redan vid åttatiden och kände sig risig, jag var pigg Äldsta dottern arbetade natt som vanligt och jag tänkte att det var så tryggt att ha henne här, men det är ju förstås bara ovanan nu att vara hemma igen.

Idag halverad dos cortison; från tolv små piller som ska lösas upp, till sex. Jag kan säga att halva orken tackade för sig samtidigt, vilket väl är en rimlig förklaring. Gick en sväng runt huset och tog mig knappt in igen, såå darrig. Nej, jag beklagar mig inte. Nej, jag tänker inte förta mig. Nej, jag tar det lugnt, men måste ju ändå röra på mig lite.

Nu skidåkning på tv och elvakaffe.

Och en underbart grön fasad från Portugal. Tack annannan!

På familjechatten små filmer från Malmö. En snart tvåårig krabat som målar med vattenfärg .., sånt. Pratar med före detta svägerskan i Göteborg - Carina - sambo med exets yngste bror. Gråmulet ute. Ibland lite sol. Känns skönt med bokstäver som gör som jag vill.

Känner mig så t a c k s a m.

fredag 12 mars 2021

Det som betyder nånting ....

Första dagen hemma på riktigt, ja, efter dagarna på sjukhuset

Det känns b r a .

Jag är superrött mellan varven och superpigg mellan andra varv.

Tänker ofta på dom två kvinnorna som jag fick dela rum med; på en två-sal, och mest tänker jag på den som kom natten mot igår och som var så nära att kvävas

En finska som drabbats av en stroke dessutom.

Tjugo år äldre än jag själv.

Men för övrigt?

Jag har diskat (vilken lycka ., att stå vid diskbänken och titta ut), fyllt på med fågelfrö .., pratat med dom allra närmaste .., gjort alldeles för många inlägg på instagram ., tagit emot blommor och hälsningar .., tänt ljus .., och nu sitter vi i var sin del av soffan Ektorp och Harry är där också; helst nära husse.

Det känns ~~lite~~ som att ha fått livet åter.

I morgon ska cortisonet halveras; från tolv piller på morgonen, till sex. Skönt!

Det känns som om man har en mopedmotor på högvarv inombords.

Ja, men ungefär så är det väl här.

Och hur underbart är det inte att mossfolk nu fått komma hem!!

Nu mot soffhörnan och pip-flöjten.

Uppdatering ...

Nu är jag hemma.

Åkte in akut för en vecka sedan - då hade äldsta dottern kört ner från Sthlm, hon är ju vaccinerad och arbetar bland långt sämre covidpatienter - och skräcken när jag lastades in i ambulansen var o b e s k r i v l i g. Såååå rädd jag var; så långt ifrån den bild du kanske har av mig Rexxie. Verkligen ingen tuff brud. Bara liten och skiträdd. (Grattis på födelsedagen Rexxie!)

Två första dagarna på infektion minns jag inte mycket av (inte veckan innan heller). Låg på en 2-sal, först med en tant född 1930 som höll på att kvävas om morgrnarna, därefter med en kvinna med finskt namn .., sååååå fin och hon var nära att dö igårmorse, då hon kräktes hejdlöst och höll på att kvävas. Sååååå underbar omsorgspersonal! "Lilla vännnen, nu ska vi hjälpa dig .., hej vännnen, nu ska vi vända dig så du ligger bättre!" .., så hördes det från andra sidan vikskärmen.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Aldrig känt mig så utlämnad. Och ingen ork.

Men det har gått framåt.

Fick ta bort syrgasen igår, promenera fem minuter i korridoren och så hemåt i taxi med en tystlåten chaufför från något land. Han kanske också var livrädd.

Mötte min egen blick av skräck när jag kom in ..., Harry ryggade tillbaka (först yster glädje), men nu börjar det kännas bättre. Får höga doser cortision som ska trappas ner från och med i morgon. Är totalt utan ork.

Orkar inte med några goda råd, men tack för all omtanke, det har betytt såååå oändligt mycket. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt 67-åriga liv ..., min syster i Skåne har varit så rar och go i telefonen mot mig, för att inte tala om alla barnen, pv, exet, friherrinnan och alla blogg,- och instagramvänner .., kända såväl som okända .., och ja, ni förstår.

Är överlycklig att jag kommit mig hem.

Överlycklig att kanske fixa detta till slut.

Har matat småfåglarna.

Kram till er alla! Jag älskar er - (ja, med risk för att låta patetisk).

Elisabet

söndag 28 februari 2021

Söndag ...

Vaknar med hög feber. 39.2.

Herregud, så dålig har jag nog aldrig varit.

Munnen som en ö k e n

Tycker så synd om kroppen. Stackars liten .., och jag ser hur vita blodkropparna formerar sig till anfall, men har det så jobbigt och jag känner sån ömhet för dem.

Efter tabelettintag, 2 glas filmjölk, mera vatten, får jag ner temperaturen till 38.

Då tappar pv styrfarten

Sonen ringer och jag pratar med minstingen, han som snart fyller två

Jag tror att det samtalet motsvarar minst 2 paracetamol.

(Ps. Jag skriver i n t e för att få medömkan, bara så ni vet. Däremot för att dokumentera för mig själv).

lördag 27 februari 2021

Lördag ....

Ja, men så blev det väl som vi väntat oss. Båda två positiva.

Igår var rena helvetesdagen. Tretionio graders feber, våldsamt illamående, totalt trötthet, ont i huvudte (enbart pannan) och absolut ingen ork. Jag tror att jag duschade tio gånger. Stod länge och bara njöt Längtade efter ett dopp i ett kallt hav.

Pv var också dålig igår, men mest orkeslös Febrig. Blödde näsblod när han snöt sig.

Idag är vi betydligt piggare. Inget illamående, inte så hög feber (och jag ska absolut inte ta så mycket värktabletter som igår, det mår jag bara dåligt av) ..., jag har suttit ute i solen ., fått våldsam hjärtrusning av minsta lilla promenad (från södersidan och in), pv är trött och mera snuvig. Ingen av oss har problem med andningen.

Och nu är klockan halv fem.

Jag har kokat potatis, - och purjolökssoppa .., torkat halltrappan och diskat undan.

Nu ska jag titta på Carina Bergfeltds program från igårkväll.

Ajöken, sa fröken.

torsdag 25 februari 2021

I sjuksalen ....

Men så förfärligt sjuka är vi inte. Pv var febrig natten mot idag, men känner sig bra mycket piggare just nu Själv har jag hostat rejält och vaknade med håret i kaos - har väl svettats förstås -. Körde iväg för testning och var där en kvart innan, men det var lugnt och att mötas av en mjukt leende ung kvinna som visade rätt p-plats, det var ju underbart.

Idag gick hela proceduren bra.

Kom hem, döslut på. Skid-VM på tv. Nybryggt kaffe. Känner mig febrig och har ont i huvudet. Friherrinnan har handlat åt oss och pv hämtar kassarna på hennes trappa. Tack snälla!

Nu en limpmacka med Svennes kaviar. En alldeles vanlig - säkerligen ohälsosam - limpmacka, men Gud, så gott.

Pv har varit ute med harry på promenad, jag hängde upp tvätten på strecket

Ska bli intressant att se hur det hela utvecklar sig. För min del kan det ju röra sig om helt vanlig förkylning. Vi får se.

onsdag 24 februari 2021

Så blev det ....

Svaret kom idag. Pv har alltså testat positivt. Han har legat i princip hela dagen och Harry har inte vikt från hans sida på hela tiden. Inte en minut.

Själv har jag känt mig bra, fram tills i eftermiddag

Ont i kroppen och huvudet, nån slags hemsk magsjuka.

Fryser. Sitter här med yllehalsduken och har iiiskalla händer :)

Underbara friherrinnan har erbjudit sig att handla åt oss i morgon, så ställer hon varorna i uterummet.

Så är läget här.
Kontaktade 1177 för att höra hur jag skulle förfara om även jag blev dålig.

Då mådde jag ännu bra. Kände mig pigg.

Hamnade hos en vänlig själv i - eller från - Piteå och höll på att gråta när jag kände igen dialekten .., hon var så rar, så rar och sa att om jag får symptom, då först ska jag testa mig, så det ska jag göra.

Nåja.

Det hade kunnat vara långt värre.

Bättre också.

Dagens fönster ....

.... sitter i en dörr tillhörande det som var småskolan i Malå, i alla fall på 60-talet.

Kan det ha varit andra årskursen, kanske?

Bloggmadamen står med vit kofta eller tröja längst till vänster i mittersta raden och min bästa kamrat Gunilla står näst längst till höger i samma rad. I nio år hade vi var morgon sällskap till skolan. Hon var mittenbarn av tre syskon och oj, vad jag då önskade att jag också hade haft jämnåriga syskon

Och till dig friherrinnan kan jag berätta att Maria Johansson som är så kreativ och visar sina alster på instagram, hon har vit tröja och sitter i främsta raden.

På ömse sidor om vår fröken som hette Hedvig, sitter tvillingarna Ann och Gun.

I översta raden, näst längst till höger, står Anders. Han är en bidragande orsak till att jag ville att sonen skulle få det namnet. Sååå snäll kille som blev polis och hamnade i Stockholm.

Längst till vänster i samma rad står Martin. Vem hade kunnat ana att han skulle bli kommunfullmäktiges ordförande långt senare? Inte jag.

Martin är den ende av klasskamraterna som inte längre är i livet.

tisdag 23 februari 2021

Nåt vackert .....

Har ni inget annat för er, rekommenderar jag ett besök hos bloggaren "Gebbes Naturliga Dagbok" - finns i min länklista.

Oj, så fint han beskriver ett möte med sparvugglan!

En seg dag ....

Vi åkte in till stan för covid-testet och det gick ju bra, men jag börjar nästan kväljas bara jag hör någon annan göra just det, så jag tittade ut genom bilrutan och försökte tänka på annat. Det är ju tur att man inte arbetar inom vården.

Sen hemåt.

Den sjuke har mest legat på soffan eller i sängen och jag har fixat lunch, tre-kaffe och känt mig aningen skruttig själv, men inte som pv.

Igårkväll pratade vi om det här försäkringar.

Har vi nånting som vi vill försäkra? Finns här något som vi skulle förlora mycket pengar på, ja, om det stals? Vi kunde - helt ärligt - inte komma på en enda pryl. Förutom några små pärlörhängen (inte äkta) har jag inga smycken.

Men det finns ju annat. Nyckelringsbrickan som Emma gjorde till sin mormor för evigheter sedan - och mormor är ju jag - och den lilla, vita stenen som jag hade i min knutna hand när jag kämpade mig uppför en närapå lodrät trappa uthuggen i berget, det var i Cornwall och jag hade förfärligt ont i mitt högra knä (innan senaste operationen), det är sånt jag absolut inte vill vara utan.

Inte foto-tavlorna på väggen i hallen heller. Dom betyder mycket.

Bilden togs sommaren 2006; Emil var sju år och detta var min tredje sommar som ensamseglare.

Eller väggklockan hemifrån, den vars ticktack jag aldrig hör, om jag inte stannar upp och verkligen l y s s n a r. Här har den varit på reparation i Falkenberg. Jo, den klockan tycker jag om. Den är viktig.

Väggklockan som jag köpte på auktion i Heberg och som saknar pendel och säkert annat också, den vill jag också gärna ha kvar. Den sitter ovanför pianot i det som vi kallar för "Gunnars rum" och på bilden har även den varit på besök i Falkenberg. Tyvärr fanns ingen bot. Men å, så vacker den är!

Och så, inte att förglömma - nånting jag absolut inte vill förlora - alla par-avion-breven från mamma.

Så här kan det också vara ...

Joanna, pv:s brorsdotter som bor i England, berättar så här på instagram.

Hon, hennes man och dottern som kanske är fyra år, bor i en inte alltför stor lägenhet med pytteliten trädgård och där har dom hållit sig i månader.

Och snart kommer ännu ett litet barn till familjen.

Det här (på bilden) skrev hon nu på morgonen och ja, jag har fått lov att använda texten

(Lyssnade för övrigt till Europapodden där Sveriges Radios korrespondent Daniel Alling sa hur han verkligen förstår britterna, vilka haft det tufft det senaste året).

/För övrigt tittar jag på Morgonstudion, där förre Brysselkorrespondenten Christoffer Wendick hoppar in som bisittare och han gör det sååå bra! Avslappnad, skapar på något vis en behaglig stämning, tycker jag.

Ännu mera för övrigt så visade det sig att pv blivit sjuk.

Det är mera regel än undantag att han - så snart det blir ett längre lov - tippar omkull och så blev det nu också. Feber och ont i halsen. Kvart i elva har han tid för covid-test vid flygplatsen i Halmstad.

Och tänk, vad djur känner på sig. Harry viker inte en centimeter från husses sida och låg dessutom hos honom natten mot idag, vilket han aldrig annars gör.

Till och med Sigge visar sitt deltagande.