Om minnesrunor ...

Hemtidningen har en avdelning bland familjeannonserna, där man får ta del av minnesord från anhöriga till någon som inte längre är i livet. Så gott som alltid finns ett fotografi av den döde med och det är så intressant det här, tycker jag. 

Ofta när jag ser någon med en viss blick .., eller en slags energi som strålar ut ur bilden, blir jag extra intresserad och klickar mig in och läser om just den människan. Tänk, det slår nästan aldrig fel .., då visar det sig vara någon som kanske vuxit upp fattigt och eländigt bland många syskon, men som lyckats här i livet (eller helt enkelt haft ett spännande liv) och det har varit massor med intressen och så där fortsätter det. 

Idag stannade jag till vid bilden av en till synes glad man med just sån blick. Han hade arbetat på hemtidningen, mest troligt i styrelsen. 

Barnen stod som undertecknare av texten och ett stycke fick mig verkligen att le. Så här löd det: "Sina sista år tillbringade han och mamma på Höjdens vård- och omsorgsboende, där de månade om varandra och snabbt blev kända bland personalen för sin goda aptit. Utöver aptiten satt även gamla takter från ett helt arbetsliv på Norran i; pappa försökte vid flertalet tillfällen ha "styrelsemöten" med andra boende men lyckades till sin frustration aldrig klubba igenom några beslut!"

S o m  jag log! Detta var nog en man som alltid tagit sitt värv på stort allvar och dessutom hade barn  utrustade med humor och stor värme, så där så man för sitt inre kunde se leendet (jo, av just värme) hos den som författade texten. Det kanske inte är minnesord som man skulle hitta i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, men att jag fann dem hemmavid förvånar mig inte det minsta. 

Och jag kom osökt att tänka på mamma som - trots svår demens - gick omkring på boendet och tog pulsen på andra i samma sits eller gick in i något rum där någon var sjuk .., kände på pannan och kom med någon diagnos som till personalens förvåning visade sig stämma. Att mannen i sängen behövde tapppas på urin, bland annat.

Inga minnesord, men väl en underbar dödsannons, till mig tillsänd av en lika underbar människa, nämligen bettan i Lund.

Återbördade .... 

 

Vill ni se en tjusig katt som vet sitt värde ...? Ja, i så fall kan ni titta till vänster  .., där  är hon kattmadamen Vickan, (eller Drottning Vickan som matte tillagt) och jag har nog aldrig träffat en katt med så len päls. Och titta bara på tassarna!

 (AP tog bilden).

Ja, återbördade är vi nu till landet Halland. Ställde igårkväll mobillarmet på halv sex och då blev det bara kaffe och en macka och packa ihop våra pinaler, krama om pojkarna och sonen (mamman som kom hem vid halv fyra låg fortfarande och sov) och så iväg. 

I vardagsrumsfönstret stod minstingen och vinkade och vinkade och det vinkades tillbaka och så vips, var vi på väg. 

Turtlan som frågade hur ofta det jobbades helg: den ena arbetar varannan och den andre var tredje helg.

Bilden visar E6:an norrut. 

Vintertid raljerar s.k. norrlänningar ofta över hur eländigt ställt det är med bilförare i södra Sverige i allmänhet och kanske bland skåningar i synnerhet och jag tänker då att det går inte att jämföra .., under de trettio år jag har bott i Skåne och Halland, har intensiteten i trafiken ökat något så vansinnigt, framför allt den tunga trafiken. Polska, litauiska, nederländska långtradare och så förstås Frode Laursens åkeri. Frode Laursen .., hette inte en av huvudpersonerna i danska serien Matador just så? Han var fästman till en av hembiträdena.

Att det blev totalstopp i Småland i vintras (på 2-1-vägen när snön vräkte ner), förvånade mig inte ett dugg. Trafiken matas på hela tiden och är det stopp längst fram, fylls det såklart på i raketfart. Så här såg det ut på morgonen med kilometerlånga rader av billysen (ja, även bilarna ,-) på väg söderut och från början var det precis tvärtom; otaliga bilar på väg mot Helsingborg  eller kanske mot avfarten till Stockholm?  Det är för mig ett större mirakel att det inte sker dödsolyckor dagligen på E6:an. 

Men oj, så vackert när jag tittade ut mot öster och solen var på väg upp över fälten! Och jag tänkte att vilken ynnest att ha tre landskap att älska; Skåne, Lappland och Halland! Alla olika på sitt sätt. 

Kom fram till vårdcentralen i Getinge en kvart innan det var dags för läkarbesöket för pv:s del. 

I nästan en hel timme väntade jag i bilen, men hann då lyssna till en behaglig programledare i Ring P1, nämligen Nicke Nordmark. 

Läkarbesöket gick bra, men det märks att utförslöpan har tagit sin början. Mera piller, även till den hurtige pv. 

EKG:et visade inga som helst problem och den ömmande höften trodde läkaren berodde på ischiasnerven. 

Bilden t.v. visar små, dinglande två-årsben. Igårkväll sjöng vi en hel drös med barnsånger tillsammans med honom (den äldre tycker sånt är omåttligt pinsamt, det tyckte jag med i samma ålder) och det är ju obegripligt tycker pv, att en så liten krabat kan vara tonsäker! Jag hade tagit med mig min lilla bärbara högtalare och då blev det ju ännu roligare .., ganska hög volym .., och det behövdes bara en halv sekund av en låt, så log han och sa vilken sång det var. 

Nu är det allså måndag mitt på dagen. Intresseföreningen kan notera att jag just idag inlett julsångs-spelandet .., i skrivande stund sjunger Jessica Anderssom att hon drömmer om en jul hemma. Ja, så kan det vara. Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.. fångades för två veckor sedan, då, när eken ännu hade koll på sina löv. 

Idag, den 4:e november, är det inte många kvar.

Söndagförmiddag ...

Har som alltid svårt att somna när jag är på bortaplan. Vaknar inte förrän den sista kommer hem och jag hör bilens back-pip .., då är det godnatt, eller mer som godmorgon. 

Några timmar senare hör jag Viggo ligga och sjunga om lilla snigel akta dig, akta dig ..,  och det är björnen sover och andra sånger. Pv sover gott. 

När klockan är 06.00 lämnar jag sängen och sedan dess har det varit full fart. 

Nu har pv tagit den yngste i vagnen och givit sig ut på "somna-nu-promenad". Det brukar ta tio minuter så är det tyst i vagnen.

Själv tittar jag på fyrans nyheter, allt medan femåringen pärlar. 

I sovrummet ligger föräldrarna och vilar ut. 

Om sex timmar är det dags för dem att ge sig av för jobb igen. 

Tack och lov att jag var kassörska.

Dagens fönster ...

"Hos en konstnär i närheten ...", skriver avsändaren som är annannan i Porto.

//Tack! säger jag. Och nog blir man väl ändå lite gladare om man passerar förbi här och tänk, så mycket att vila ögonen på!

Kväller i Skåne ... 

Klockan är snart 23.00 och frånsett de båda föräldrarna - vilka båda arbetar nattpass - är jag den enda som är vaken i huset. 

Sonen loog när han sade hejdå. "Ja, mamma .., du är väl som vanligt vaken när  man kommer hem och ligger där och lyssnar till USA-podden eller något annat program ...?" sa han. 

Nerresan gick bra. Först en sväng förbi pv:s bror Ulf för att gratulera honom en dag i förskott. 

Det var på dagen 3 månader sedan nu, som han drabbades av en stroke och det är fortfarande kämpigt, även om det går framåt. 

Värst är dubbelseendet och yrseln (det ena ger väl det andra), men nu går han - om än rejält vingligt - utan stöd, men är fortfarande såå trött. 

Hade promenerat 2.5 km idag och kanske var det därför han var så slut på? Förstår inte hur han vågar ge sig ut i skogen ensam .., men han vill väl till varje pris känna att han klarar sig själv.

Vi hann knappt installera oss i Bunkeflo, så tackade A och M för sig. Vi har tittat på Bamse och Bluey och Alfons Åberg .., det har pärlats, tittat i det stora albumet och sist av allt har jag fått berätta om halva eller hela släkten och vidare än så, då först, sommnade båda gossarna. 

Nu är här så tyst och stilla. 

Underbart vackert på nerresan .., vacker grön höstsådd på ömse sidor av E6:an och blå himmel och tolv grader varmt! 

Ser ni den lilla gröna kroken som Viggo håller i? Tänk, den följde med i ett dinousariepaket för två år sedan och dinousarien må ha varit hur fin som helst, men den här kroken har inte bara hållit - den är av tunn plast - den har dessutom varit till sån glädje! 

Ps. Läste nyss i tidningen att Per-Inge och Margareta, paret som varit försvunna, nu är upphittade. De hade tydligen ramlat nerför en brant eller mer som ett stup. Skönt för anhöriga i alla fall, detta att veta vad som hänt. Hoppas att det inte är något brott bakom det hela. Ds.

Dagens fönster ...

Hela fönstret den här gången .., inte bara en liten pjutt. 

Fångades i Rataryd i Småland och det var jag själv som höll i håven.

 På Spåret ...

Tycker jag om Anders Tegnell? Ja! 

Kommer ihåg hur vi satt framför tv:n och lyssnade till dagliga sändningar från Folkhälsmyndigheten och det var diagram och siffror och en hel del ångest, men jag tyckte alltid att han kändes trygg och pålitlig.

Fredagmorgon i landet Halland ...

Nej, så här blå är inte himlen precis nu, men det var den för elva år sedan den första november. Och det blåste lika mycket. Men tänk .., det är plus 13 den första november och mellan Malå och Stensjö skiljer det i skrivande stund tjugoen grader! (Dock ingen snö att tala om).

Hade svårt att komma till ro och sova natten mot idag, men gjorde som vanligt .., hittade något att lyssna till. Vetenskapspoddens avsnitt om minnet visade sig vara rätt intressant och passar ju dessutom perfekt, då På Spårets första avsnitt för säsongen inleds just ikväll. Tävlande är Ebba Kleberg von Sydow/Anders Tegnell, samt Peter och Hector Apelgren. (Jag gissar att det sistnämnda paret vinner).

Igårkväll råkade jag hamna i ett tretton minuter kort program med titeln "Röster från Asien". Det var människor i olika åldrar och från olika länder vilka fick vittna om sina hjärtefrågor och jag rördes sååå och tänkte att vi människor så ofta bär på precis liknande drömmar och förhoppningar.

Bilden: Fina Harry, när han ännu var pigg och kry och inte blivit grå om nosen. 

Det blev en strulig dag igår, mest för att jag åkte iväg från Skallkroken (där pv lämnades) UTAN att få med mig bilnyckeln vilken befann sig i pv:s jackficka. Det är inga problem att köra iväg, men när man väl har parkerat bilen och ska köra igen, då är det njet. På displayen står då att bilen inte har någon kontakt med sin smart key. Och så var det ju. 

Så där stod jag på Lantmännens parkering i Harplinge och visste inte hur jag skulle göra? Ringde friherrinnan, nej, hon var på väg till Falkenberg och grannen Annelie satt i jobbmöte. Pv:s kusin Maria blev min räddning; hon bor i Harplinge och skjutsade mig till Skallkroken för att hämta nyckeln. 

När jag sedan återvände för att plocka upp pv, upptäckte jag båtgrannarna Björn och Kerstin med deras vita spets Max. Max är tolv år och har varit krasslig den senaste tiden, men oj .., nu var det som att se en gammal, gammal man som knappt orkade gå! Efter en stund lyfte Björn upp Max och bar honom till bilen. Han bar honom som man bär ett litet barn och jag tänkte .., oj, oj, oj .., det här ser inte bra ut.

"Det kan vara sista dagen tillsammans med honom ...", berättade pv som pratat med Max husse och matte.

Bilden är från Instagram där jag då, någon gång i augusti, berättade om Max och att jag - genast när jag såg honom - tyckte att han hade blivit tunnare och lite annorlunda, men Pv hade inte lagt märke till något särskilt. 

Vi får se hur det går. 

Två år innan pElle tackade för sig, såg det ut så här. Under bilden hade jag skrivit " ..., mest ligger han och sover och är väl inne på sluttampen". 

Ja, så är det med våra husdjur. Så mycket glädje och så mycket bedrövelse, men allra, allra mest är det  g l ä d j e.

För övrigt? I morgon bär det av till Bunkeflo igen, men på vägen dit, ska vi svänga förbi pv:s bror Ulf och lämna lever som pv stekt (med sås till, han gör den underbart god!), då Ulf fyller år på söndag och för en tid sedan sade han sig längta såå efter just lever, när pv en dag berättade om vad han gjort till middag. 

Over and out.

Dagens fönster ...

"Ett litet fönster kommer här. En liten nötväcka tittar in. Börjat mata fåglarna nu och tänk, vad mysigt det är."

Vem skriver så? 

Jo, Babsan i Roslagen! Kanske tycker den lilla nötväckan att frukosten är försenad ...? 

Tack för bilden! säger jag.

Malå idag ...

Klockan är halv 11 ungefär när den äldsta tar bilen hem och därefter går på sedvanlig runda med hundarna. 

"På lunchen blir det Kärleksstigen ..." säger hon och tar en bild som kommer susande och landar i min mobil. 

Frost på marken, ser jag.  Ingen is ännu, nej, det är klart, det har inte varit många minusgrader i oktober. 

Så här nära hade vi till vattnet. Bara att gå nerför slänten.

Om exakt fyra veckor sitter vi på tåget mot Umeå.

(Och i södra Spanien, råder kaos på grund av enorma regnmängder och människor och djur dras med och drunknar, ja, det är så hemskt så fy sjutton. 

Och jag minns när vi för två månader sedan satt på flygplatsen på Kreta och mitt emot oss satt ett par från Österrike på väg hem till Wien och var så oroliga, ja, då nyheter hemifrån hade nått dem. Då var det översvämningar där och på många andra ställen i Europa ., det är som jorden rämnar, känns det som.)

T ä n k .., vilken förmån och vilken TUR att man råkat födas i ett land där det - än så länge - inte är på det viset.

I uterummet ...

 Nej, riktigt så här såg det inte ut igår när vi hade friherrinnan, A-M och Annelie på middag, men nästan.

Inte enda gång tog jag fram kameran, kanske för att det så snabbt blir mörkt på eftermiddagarna. 

Så trivsamt det var att sitta där tillsammans med kattskötarna, som nu fick träffas mer på riktigt och Annelie berättade att hennes pappa Roland, ja, han hade tyckt så mycket om friherrinnan när hon satt i kassan, ja, att hon var så trevlig.

Det blev tre timmars prat om allt möjligt .., katter och hundar och askan efter dessa våra vänner (den vita pappkartongen med Harrys aska står fortfarande i uterummet), men vi pratade också om det försvunna paret från Mjölby, Per-Inge och Margareta. 

Flera gånger har jag tänkt på hur ovanligt det är att man nämner namnen på den eller de som är försvunna .., men nu har "Per-Inge och Margareta" nästan blivit som nära bekanta, så tycker jag att det känns. Teorierna om vad som hänt dem, funderade vi också på och det var många olika förslag. Någon trodde på att brott låg bakom ..., någon annan att paret gått vilse .., kanske skadat sig .., och människorov kom också upp. Hu, så oroligt för deras anhöriga!

Innan gästerna tackade för sig, hade vi ett litet lotteri - det var såklart Sigges idé - och det var tre olika vinster. 

Förstapriset var en burk syrade grönsaker från Ugglarps grönt + ett julkort med porto att skicka till någon god vän, om man så önskar. Andrapriset var en fänkål som inte var av det vanliga slaget med lååång och vacker "vippa" + julkortet med porto och tredjepriset var en knubbig  kålrabbi + julkortet. 

Gästerna fick slå på tärning och så avgjordes det hela. Friherrinnan vann burken med syrade grönsaker (hade hon aldrig smakat tidigare), Annelie fänkålsståndet och Ann-Mari kålrabbin (perfekt, hon som är finska älskar kål!). Tyvärr kunde inte Sigge dela ut priserna, han hade annat för sig. Redan i helgen är det dags för fänkålsvinnaren att ta sig an Sigge. Förmiddag och kväll får han mat och tillsyn. Och när vi åker till Malå, tar friherrinnan vid.

Maten? Grillad fläskytterfilé i skivor .., potatisgratäng för den som så önskade, men även en form med ugnsrostade grönsaker (potatis, morötter, palsternacka och gulbetor), jo, men det blev nog bra. Pv skötte grillandet med den äran. 

Så var den kvällen.

Dagens fönster ...

I Småland, inte långt från vårt lands tolfte största sjö - nämligen Bolmen - fick jag titta in i det som en gång varit en ladugård, men nu liknar någon slags sågverk, modell mindre. Där inne får pv:s storebror fullt utlopp för sin vurm (läs: besatthet) för ved, något som vi alla antar är genetiskt och förmodligen härstammar från någon idog smålänning långt tillbaka i tiden. 

En mig närstående har exakt likadana ved-gener.

Det var i sjön Bolmen som pv lärde sig det här med segling  Intressant läsning om Bolmen finns här. Sååå mycket som jag inte hade en susning om! 

Dags att .... 

Onsdag - denna min favoritdag - och i eftermiddag blir det middag här hos oss för friherrinnan, A-M och grannen Annelie. Det är Sigge som har bjudit in, ja, som tack för att de är så snälla och tittar till honom och ger honom god mat när vi inte är hemma. Nu blir det till att städa lite extra i uterummet (som värms upp) och tänka efter en extra gång, så där så allt finns till middagen.

Det blåser rejält ute .., nu tappar nog eken de allra sista löven ..., de som fram tills nu dinglat i en skör tråd .., och sommarhusgrannen Sara kom från Täby i förrgår och Eckes son Anders som bor i Lund, arbetar tydligen härifrån några dagar, vilket är ljuvligt, då lyser det i två hus här intill! 

Bilden en visar en affisch/poster (vad är egentligen skillnaden ...?) som jag inhandlade på Ljungbergmuseet i lördags som var. Å, som jag älskar den! Den är inte så stor, jag måste bara hitta rätt ram. Originalet målades av Sven Ljungberg 1965.

Dagens fönster ...

"Antikvariatet vid järnvägen i Vila Paria de Âncoa skyltar så här!" skriver annannan. 

Så läckert! skriver jag, men tänker att den som har knäproteser och inte kan sitta med böjda knän, eller än värre, ha knäna mot underlaget, den får nog ha en "grep" med sig, för att mer noggrannt kunna kolla på vad som bjuds. 

Tack! säger jag till fönsterfångerskan och här finns en länk just till den staden, för övrigt belägen norr om Porto och alldels vid havet.

Har ni inte sett det ...

.... så rekommenderar jag verkligen ett besök hos Tony i Tranemo, som i sitt inlägg berättar om en sån fin och vacker tradition.

Tisdagförmiddag ...

Klimatförändringar, kärnvapenkrig och nya tv-serien "Din guide till jordens undergång" .., var precis vad jag hörde nu från Ted Wigren i SVT-studion. 

Och så precis en vecka kvar till det amerikanska valet. Ja, hjälp. 

Lyckligt ovetande om detta elände bökade grisarna i Ullarp i lervällingen. Jag räknade till tio, kanske elva grisar .., måhända kan man kalla dem för lyckliga grisar, men om jag fattade det rätt, blir det slut på det roliga den här veckan. Då vankas nämligen slakt. 

Eftersom jag - egentligen - inte på något vis kan rättfärdiga detta att vi äter kött från djur, tröstar jag mig med att under våren och sommaren har i alla fall dessa grisar haft det bra. 

Gårdagens kalas blev verkligen en trivsam historia.

Kanske var vi sexton gäster; de flesta för detta kollegor till Britt och Ecke, men där var även grannar och en kvinna berättade att hon minsann hade haft Britt som lärare i skolan! 

Och så var det förstås vi som bor på Ejdervägen, samt Ecke och Britts två söner. Den yngre av dem tog emot gästerna och bjöd på bubbel och sedan följde den godaste smörgåstårta jag någonsin smakat och på slutet även vanlig tårta. Nej, vi var inte direkt hungriga när vi efter tre timmar åkte hemåt. 

Mycket prat blev det. Intill mig i soffan satt en f.d. lärare i matematik och fysik, född i Blekinge, lång och slank. Han berättade om en by-pass-operation där de inbytta kärlen - till hans förskräckelse - nu börjat skrumpna och vid åttiosju års ålder, ja, då räknade han inte med att få något fler byte. 

"Nej, nu är jag för gammnal, det är liksom bara att kämpa på och ta det hela dag för dag", menade han.

Det pratades också om resor, då han och hustrun snart skulle semestra i Spanien ..., men det blev också surr om det amerikanska valet, om arv och miljö, ja, det surrades på friskt. Trivsamma människor var det. 

Idag ska jag leka skomakare och försöka sy igen det lilla - men ack, så synliga hålet - på min högra sko. Längst framme till vänster är hålet. 

Och nu hade det varit jättebra med hjälp från tråd-påträdaren Elliot, han som bistod sin farmor i nöd, då, när jag kämpade med att få sytråden in i nålsögat, utan resultat. 

Bilden uppe till höger har inget med det hela att göra, men jag skulle fylla i collaget och ja, den rutan var tom och så fick det bli så där. 

Bilden togs när jag besökte arbetsterapeuten efter den olycksaliga vurpan på altanen. Det var när jag tappade den stora, tunga terrakottakrukan och fick en krånglig fraktur på vänster handled.  

För övrigt? Pv tänker sig idag ett besök i hamnen för att ordna nåt med båten .., Edvin ska hämtas från förskolan (nej, det visar sig att han är febrig och hemma från förskolan) och så är det ju körövning. För övrigt tränas det på julens sånger. Själv hoppas jag på ett dopp i havet, ett besök på Harplinge bibliotek och lite annat. 

Ps. I snart sagt varenda nyhetssändning hos SVT, såväl igår som hittills idag, har vi fått veta att tullen räknat fel på antalet upphittade handgranater. Tack SVT, nu vet vi det! Ds.

Dagens fönster ...

"En måne ovanför Försäkringskassans fönster ...", skriver avsändaren som är Rexxie. 

Tack och vilken tur att du tittade upp och ut! hälsar bloggmadamen.

Ny vecka och kalas på gång ...

Måndag känns som en bra dag. Inget arbete för pv:s del - ja, han hade inte anmält sig som tillgänglig heller - och så är det ju förresten läslov i veckan. Och så är vi just idag bjudna på 95-årskalas till Britt och Ecke. 

Det är den förstnämnda, denna underbara Britt, som har födelsedag. 

Hennes handstil och recept på lax med grönsaker, syns uppe till höger. 

Hurra, hurra, hurra för Britt idag!

 

I mitt bildarkiv finns hur många bilder som helst av Britt. 

Och aldrig glömmer jag det hon läste upp när jag själv hade födelsedag i vintras. Det brevet inleddes så här och som jag looooog. Från juli 2010 var det tydligen slut på det stillsamma livet i Stensjö. 

Från Britt får man inte bara roliga och värmande  rader, nej, det kan komma ett bokmärke till jul och ett till påsk, målat i akvarell av henne själv.  

Och snäll med Harry var hon alltid, då, när han ännu lullade omkring här hemma. Till jul fick han ett eget brev med en skiva rökt korv - eller ännu bättre - en skiva julskinka!! Alldeles som galen av glädje blev han när jag visade honom kuvertet .., han förstod nog vem som var avsändare.

Dagens fönster ...

... fångades i det där nästan 250 år gamla huset, det som pv:s storebror och hans fru köpte för en tid sedan. 

Inne på punschverandan bodde för tillfället katten Suna, mest för att vänja sig vid den nya tillvaron. 

Suna är två år äldre än Sigge, nämligen sjutton år och påminner mycket om min pElle när han levde, men har mycket lenare päls.

En slags resumé ...

En halv dag i landet Småland. Det är nog mest alla oändliga vackra boklöv som fastnat i mitt minne.

Söndag ...

Bilden från gårdagens besök hos pv:s äldre bror och deras nyligen inköpta skogsfastighet några mil utanför Ljungby. Hunden heter Malva och har den lenaste päls jag varit med om och jag har - det är verkligen sant - varit med om många hundar. Detta var köket. Älskar järnspisen och skulle gärna ha en. Tillverkad i Norrahammar, som jag alltid trodde hette Norahammar, inte norra. 

Precis som vi befarade blev pv dålig efter dubbelvaccinationen igår förmiddag. Redan på väg hem från Småland började han känna sig febrig och därefter gick det utför. Natten hade varit mindre trevlig och i morse var han STEKHET och kände sig förfärligt risig. Nu är han på bättringsvägen. 

Själv blev jag hes och raspig och fick ont i magen, men det känns ändå någorlunda. Nåja, jag tänker inte avstå från vaccin även om det blir biverkningar. Det här var vår 7:e spruta. I den lilla vårdcentralens väntrum satt flera kunder från affären och det var så vansinnigt roligt att småprata med dem! Rara sjuksköterskor var det också. 

Här står han, den äldste i Göranssons syskonskara. 

Och ved hade han sågat och plockat in, med datumlappar så han skulle ha koll på vilken ved som var torrast.

För övrigt kan meddelas att det ösregnar ute .., tomten är översållad av eklöv ..., och Sigge ligger uppe i korgstolen och sover. 

"Ambulansen" på kanal 7. Det  hela spelades in under pandemin i England och en sak är säker, det måste ha varit betydligt värre där. Inga ambulanser att skicka .., inga platser på sjukhusen .., trångbott och eländigt. 

S o m  jag beundrar ambulanspersonalen!

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren: 

"Hej!

Håven har håvat in vårt avlånga fönster på övervåningen.

Tänkte att det ska få flyga iväg till landet Halland en lördag eftermiddag som ett litet bidrag.

Hälsningar från Turtlan / Annica."

// Så härligt med ett avlångt fönster! Och snyggt! Tack Annica!

 Lördagkväll i landet Halland ...

Bilden här ovan togs av Maria. Hon var ute på promenad med hundarna när hon ringde och flera gånger sa hon ..."men å, så vackert här är!" och till sist bad jag henne ta en bild, så man fick se. Det var den här. 

Full fart mest hela tiden nu ett tag och igår somnade jag i soffan och gick till sängs vid halv nio. Det är som om min hjärna inte klarar av när det blir för många intryck och många känslor .., dä släcker den ner och jag däckar. Ja, men det är ju faktiskt bra. Måhända någon slags skyddsmekanism. 

Idag blev det en tur till landet Småland, nämligen till pv:s äldste bror. Han och hans fru har köpt en skogsfastighet från mitten av 1700-talet utanför Ljungby, nära sjön Bolmen .., och det var väl mest huset som stod på programmet, men även ett besök på Ljungbergmuséet (eller museet ...).

En trivsam dag. Frun i huset hade tagit tåget från Alvesta till Stockholm för att ta emot barnbarnen Majny och Ivar vilka ska tillbringa höstlovet hos morfar och mormor. När lovet närmar sig slutet, då gör morfar och mormor dem sällskap ända hem till Jämtland och blir där några dagar. 

Genast när vi kom bjöds vi på den äldste broderns pannkakor (som jag kallar plättar) som var något så vansinnigt goda ! Vi satt i det jättegamla köket med järnspis från Norrahammar och ett litet köksbord för tre personer .., och vi fick veta det mesta om huset. 

Där finns totalt tio rum, större och mindre och många av dem måste göras vid och det är var vinklar och vrår och perfekta gömställen för småttingar och det var  stort skafferi, tre kakelugnar och i somliga rum -  de bredaste golvtiljor jag någonsin sett -. 

"Så fin du är i håret!" sa den äldste när vi klev ur bilen. 

Det värmde. 

Just nu ångrar jag mig bittert att jag klippte mig kort, det är hopplöst att få fason på det och jag tänkte på hur enkelt det var att bara sätta upp det och så var det klart. 

Efter några timmar tackade vi för oss och jag tänkte att jag aldrig sett så mycket bokskog vid ett hus och på ena sidan stod fyra jättelika kastanjer vilka husets herre gärna ville ta ner, men se, de planerna räknade han med att få skrinlägga, då hustrun satt stopp för dessa tankar. Jag förstår henne verkligen; ty; så vackra var dessa träd! 

Nu har min laptop fått spader. Ska jag skriva punkt, blir det kolon, nej, nu gick det bra. 

Lyssnar i skrivande stund till vacker musik på SVT 2, nästan som en nyårskonsert är det. Dirigenten heter Ricardo Muti. 

Nu mot sängen!

Torsdag i landet Skåne ...

En fin dag. Oktober är verkligen så generös med sol och lagom med vind. 

Innan sonen åker till jobbet blir det dopp nr 2 i poolen. I två minuter blir vi i vattnet, men hade lätt kunnat stanna längre. 

Ikväll hoppas jag på ett bad i havet, annars får det bli i morgonförmiddag när vi åker hemåt. 

Vad sker här? Det lagas middag (Tommy och Karin och kanske deras två hundar kommer om några timmar) och pv är på begravning i Lund med MÅNGA gäster och oj, så ledsamt. 

Jag har handlat på Lidl och hittar ingenting. På väg dit hade jag en ambulans på utryckning bakom mig och det kan jag säga att det blev racer 150 meter framåt där jag kunde köra in på en p-ficka. 

Limhamn är fint. Vackra gatuhus, parker och grönområden och rosor i mängder. Och en kyrka som heter Wesleykyrkan. Tror att mamma en gång varit där. Kanske mer än en gång, då hon arbetade som hembiträde i Anderslöv. Och Maja visar fynd som shoppats hos Vinted. Vinteroveraller till sönerna för flera hundralappar lägre än ordinarie pris och allt ser närapå oanvänt ut. 

Ska nu läsa ut Kjell Westös bok "Vådan att heta Skrake". S o m  jag har tyckt om den! Här är några ord som jag fick kolla ord: Atavistisk, abiturent och popmemorabilia.

Ja, så där är det.

Dagens fönster ...

"Turister på flodens södra sida. Porto i bakgrunden."

/Ja, då förstår ni ju vem som varit i farten. Just det. 

/ Tack, du flitiga! säger jag.

Dagens fönster ... 

När det här fönstret kom susande genom rymden, då upptäckte jag först inte hunden, den som ligger så snällt och tittar ut över världen, ja, om världen nu är Porto. 

Efter en stund kom bilden uppförstorad  -så där bara ... - och då log jag och tänkte att avsändaren var så finkänslig, ja, hon vet ju att jag tycker om katter och hundar vid fönstren! 

Men tänk, så varmt det ska vara för en hund med så mycket päls. 

Tack annannan som tog dig tid att ta bilden! säger jag.

En helt vanlig tisdag ...

En underlig natt. Vaknar mitt i alltsammans och tänker att nu är det morgon och dags att stiga upp .., tittar på klockan och tror inte mina ögon .., digitalsiffrorna visar på två minuter över midnatt!! Det blev bra ändå. Lyssnar förstrött till P1-program ...., går in och ut i olika stadier av sömn och tackar högre makter att min tid som yrkesarbetande är förbi.

Nu är det förmiddag. Har pratat med vännen Ingrid i Falun, förstrött tittat på Morgonstudion ., konstaterat att Anders Tegnell och Ebba von Sydow ska bli ett av tävlingsparen i underbara På Spåret och jag tänker att fallet kan bli stort, men den risken finns ju  förstås för alla medverkande. 

Att säga "ja, tack!" till en förfrågan från På-spåret-redaktionen, torde tarva en hel del mod (eller kanske brist på insikt, eller måhända både-och).

Just nu: David Batra intervjuas av alltid suveräne Alex i SVT-studion; det handlar om den förstnämndes nya tv-serie "First Lady", en serie som på grund av hustruns avsked som landshövding - visade sig bli aningen annorlunda än vad som var planerat. Han ser trött ut, herr Batra. 

Igår blev det vikarie-inhopp för pv, nu på en skola inne i Halmstad. Det handlade om två nior och en sjundeklass, i ämnena svenska och samhällskunskap. Så glad han var när han kom hem! Det hade varit trivsamma lektioner med fina elever och i en liten klass med enbart tre elever (läste svenska A) var där flickor från Nordmakedonien, Kosovo och Ukraina. Flickorna hade fått berätta hur det var att komma till ett - för dem -  helt nytt land och visat på Google Maps var i respektive land de hade bott osv, och jag hörde hur intressant pv tyckte att det var. 

Ack, att man hade fått vara med och lyssna! 

För övrigt ska pv idag (när han ändå ska in och öva julsånger), hämta ut en av årets Augustnominerade böcker till mig; nämligen "Oland", författad av förra USA-korrespondenten Cecilia Khavars make Kim Khavar Fahlstedt. Ja, det var ju fånigt av mig att skriva vems make han var - som om nu det skulle ha någon betydelse - men det var på hennes instagramkonto jag igår råkade läsa nyheten.

Om denne Oland, som har funnits i verkliga livet och dessutom var västerbottning, hade jag absolut ingen koll alls.  

Läser ännu "Vådan att vara Skrake", författad av Kjell Westö och med ett persongalleri som är av det mastigare slaget. Jag tycker verkligen om sättet hur han skriver och lär mig nya ord på var tjugonde sida. (Men glömmer dem lika snabbt). Ett av orden var anti-deluviansk och det säger förstås mer om mig, än om författaren, att jag inte tidigare hade presenterats för det ordet. 

Meningen lät så här: "Mest anti-deluviansk av min fars otaliga anti-deluvianismer var förstås hans istadiga kärlek till Elvis Presley."

Ännu mera för övrigt fick Sigge tillbringa natten i pannrummet, ja, om han nu inte ville gå ut genom kattluckan, alltså. En banankartong med bädd av mjukt låtsas-lammskinn + en ullsjal som jag inte använder, fick bli hans sovplats och så tände jag den fina lampan med pressade växter som dekoration, så där så han skulle få det riktigt ombonat. Där låg han och sov när jag kom ner i morse. Nej, några halvdöda möss vill jag inte ha i sovrummet och inte heller bli väckt av en förfärligt jamande katt vid fyratiden var morgon.

Dagens fönster ...

Här kommer ett fönster (eller flera!) från hotell Kung Carl i Stockholm. 

Avsändare var Babsan i ..., jag är alltid på väg att skriva "Uppsala", men mer ute på landet, där i Roslagens famn. 

"Ett mycket fint hotell, tyckte den nyblivne 70-åringen med fru."

Jubilaren var alltså Babsans make; det var han som firades och icke allenast med ett fint hotellboende, utan även med musikalen Änglagård, med bland annat Tommy Körberg i en av rollerna. 

Här en länk om någon blir intresserad. 

Och tack Barbro som hade håven redo!

Det som är kvar ...

Rabatterna slokar. Jag sliter upp bruna, torra ormbunksblad och slänger i komposten ..., ångrar alltid att jag planterat daggkåpor som blir så risiga och humlen är bara att ta ner. 

Men ännu blommar Ingrid-Bergman-rosorna .., den ena vackrare än den tredje .., och gurkört torde vara det frodigaste som funnits i våra rabatter! Nu är dessa inne på andra eller tredje blomningen, men är utan besökare. 

En Mårbackapelargon blommar ännu i den gröna lådan närmast ytterdörren .., och i de tre övriga kämpar dom här små skönheterna till vänster, ja, för att klara sig någon vecka till. Eller kanske flera veckor.

"Klipp ner dem rejält!" skrev Bert i Luleå och det gjorde jag. Inte är dom som i sin ungdoms fägring, men fina ändå. 

I slänten, ner mot vägen till, upptäckte jag en enda kärleksört som blommar .., och i slänten hos grannen (nedanför muren) blommar ännu någon slags vädd. Mot havet till: renfana .., om än inte så högrest som tidigare i somras.

Så ser det ut här hos oss i Stensjö, just idag den 21:a oktober.

(Ringde min syster i Australien. Sprutan i ögat hade inte vållat henne minsta bekymmer.  Allt hade gått bra.)

Jo, jo ....

Jag vet inte hur många gånger - framför allt sonen - haft så roligt åt detta att jag ofta blandar ihop pojkarnas och även mina egna barns namn. Då har jag berättat att det är mer vanligt än han tror; min pappa hann ropa på såväl Rigmor som Birgitta, innan han kom till Elisabet. 

Därför kan ni tro att glädjen var stor, ja, när vi under ett besök i Skåne hörde den trettioåttaårige sonen blanda ihop sina pojkars namn. Och igår kom följande meddelande. 

Om jag log? Det kan ni tro!

Måndagsfönstret ...

Ännu ett fönster från Padova i Italien. Och om ni grunnar lite på hur där ser ut, i själva staden, så kan ni på tolv minuter få en liten glimt av hur där är. Padova/Padua ligger i norra delen av Italien, lite väster om Venedig, knappt fem mil därifrån. Nu vet ni. 

Vad jag undrar över .., det är hur krukväxterna alls vattnas? Kanske är det suckulenter i krukorna som hänger utanför själva fönstret, men hur vattnar man de övriga?

Och såklart var det Erik som hade håven redo. Tack! säger jag.

Tacksamhet ...

Fjorton plusgrader den 20:e oktober. Bara att passa på! 

"Vi tar väl ett dopp ...?" föreslog pv. 

Idag gjorde friherrinnan oss sällskap och jodå, vi hade med oss kaffe och mackor och madame Wattsgård plockade upp några bitar hembakad banankaka (när åt jag detta senast ...??). 

Så satt vi där i kanske fyrtofem minuter efter att vi doppat oss. Solen mot våra kinder. 

En kvinna med en jack russel i koppel kom förbi. Hunden visade sig heta Frasse och var aningen försiktig av sig. Eller: hade integritet, kanske.

Så där satt vi och hade det skönt .., pratade lite om friherrinnans moster Ingrids 88-årskalas i helgen och hur hennes son är en avbild nästan av sin far Sven-Arne, han som inte längre är i livet. På andra sidan hamnen kämpade en av båtgrannarna - Anders - med att masta av sin båt, för övrigt var det lugnt. Om en dryg månad väntar bomupptagning.

Och friherinnan och pv pratade om mat som dom längtar efter; det var blomkålsgratäng med hårdstekt falukorv (friherrinnans val) och stuvade makaroner kom också upp. Själv kan jag längta efter skedpalt med renskav. För övrigt satt vi tysta.

Nja, inte helt tysta. Jag berättade om nattens äventyr då Sigge kom jaaaaamande vid halv två och en halvtimme senare stod jag bara inte ut, utan gick en trappa ner (Sigge själv SPRANG i full fart!) till köket och gav honom mat. Fick därefter svårt att somna om. Lyssnade på två poddar, domnade bort vid halv fem. Klockan 06.00 ringde min mobil. Det var vännen i Falun som undrade om hon väckte mig .., ja, jag hade ju ringt henne igår, men det såg hon inte då. Jag sa att jag ändå var vaken och så pratade vi en stund. "Det är ingen idé att du berättar någonting, för jag kommer ändå inte ihåg det en minut senare!" sa hon bedrövat och jag svarade att så länge hon ändå kommer ihåg ATT hon är glömsk, så är det ju inte helt kört. 

I förrgår tio (!!) husbilar vilka hade bokat ställplats, idag en enda. Nu lyser tyskar, holländare och gäster från Schweiz med sin frånvaro.

Tänk, vilken ljuvlig oktober detta har varit! 

Pv var glad .., hade rullskidat de åtta kilometrarna till Skallkroken och idag var det inga problem. Härligt! 

Och så här såg det ut hemma i Malå igår. Maria tog bilden.

Ännu ett bokomslag ...

Så här skriver annannan: 

"Ett fint gammalt bokomslag jag hade i samlingen.! Det är Lunds domkyrka och handlingen utspelar sig i mina hemtrakter."

// Tack annannan! När jag googlar  på författaren ser jag att han var Stenbock precis som jag själv, född den 6:e januari 1915 och dog 1992. 

När jag frågar om hon möjligen vet vem som illustrerade omslaget, så skriver hon så här: "Det vet jag inte tyvärr. Det fanns en dublett av den här boken i mitt föräldrahem och jag skar ut den här från det exemplar som var ett utgallrat biblioteksexemplar. Har den i ram i min bokhylla."

Boken kom ut 1954.

Dagens fönster ...

I den där håven med innehåll från augusti och september, ja, som annannan hade tömt, där var var den här bilden en del av fångsten. 

Så här skriver hon:

"I Nederländerna där jag var i september är det ovanligt att ha fördragna gardiner, men många nya hus har sådana här glas för att ändå ge insynsskydd", skriver fönsterfångerskan. 

Tack! säger jag ., som nog skulle vara för vetgirig (nyfiken låter ju inte fullt så trevligt ...) för att inte kunna titta ut, så där helt och fullt. 

Men det är klart, är det en trottoar precis utanför, då blir det en annan  sak. Och vackert är det med de gröna bladen.