När jag för sexton år sedan kom till Skåne från Västerbotten, då började jag i en Kom Vux-kurs .., tre, fyra månader för att mer som känna sig för .., ja, om man ville fortsätta att studera.
En av lärarna, inte i engelska, men i svenska, var en långbent madame från Östergötland.
"Elisabet, nu får du väl
skärpa dig ., du pratar ju engelska med
västerbottnisk betoning!" utbrast hon inför hela klassen när vi en gång skulle högläsa något från en bok.
"Jaha .., och alla andra då ..., har dom inte skånsk satsmelodi i sin engelska då ...?" frågade jag, lätt irriterad.
Nä, det var tydigen bara bloggmadamen som lät annorlunda.
Det där var inte så roligt ..,ja, om man säger som så .., så kände jag mig inte särskilt glad i att efter detta bräka fram meningar på västerbottens-engelska.
Men så igår i kassan .. så har jag en lång, vacker man framför mig .., kanske i 25-årsåldern.
Den unge mannen kan inte sin kod till betalkortet, så jag säger att då får han signera istället och det går ju bra .., jag får såväl betalkortet som id-handlingen i min hand och allt är frid och fröjd.
Då upptäcker jag det ovanliga efternamnet.
"Oj, det var ett annorlunda efternamn ... det har jag aldrig sett förut ...?" säger jag och prövar mig fram att uttala det.
"Är det så ...?" frågar jag.
Då tittar mannen på mig och strålar med hela ansiktet och så säger han ..."du är den FÖRSTA som har uttalat det på
precis rätt sätt, det var bra gjort av dig och ja, det är utländskt, namnet kommer från Eritrea ...."
Tror ni att jag blev glad?
Svar: jepp!
Tror ni att jag kommer ihåg efternamnet?
Svar: nix.
