Första gången jag kom hit till pensionatet (som ju inte är ett pensionat i ordets verkliga bemärkelse), bad jag att få ett alldeles eget rum, så där så det inte skulle kännas så pressande .., att man nödvändigtvis skulle bli förälskad i herr pensionatsvärden.
Det gick alldeles utmärkt.
Jag fick verkligen ett "eget rum" och det rummet, där man vaknar till morgonsol, det har mer som av bara farten varit "mitt", ja, i snart ett och ett halvt års tid.
Så småningom blev det även pensionatsvärdens.
Med bloggmadamen är det så, att för att bli riktigt trygg, måste hon först göra sig ett litet rede.
Precis så har det varit vid varje flytt.
Mitt ex gav sig omgående ut på långa rundor för att se vad omgivningen (Sollentuna, Kungsängen, Ystad ...) erbjöd .., själv ordnade jag med balkongen och blommorna och tog kvarter efter kvarter.
Det säger nog väldigt mycket om hur man är som människa.
Och nu när jag har varit här så många gånger och börjar känna mig mer som hemma ., då händer det ofattbara att jag ber att vi ska byta sovrum.
"Vi kan väl sova i det som är ditt riktiga sovrum ...?" frågar jag när hockeyn är slut och det är dags att göra natt.
Så det gör vi.
En riktig dubbelsäng finns där, med en glipa bred och djup som en ravin mellan madrasserna .., (ja, men nu är man kanske inte riktigt såååå het .. och förresten hostar jag så mycket ..) och där finns ett fönster med kvällssol och en varmt ("varmt"? heter det så ..?) gulfärgad tapet.
Dessutom finns där en alldeles ljufvlig liten sänglampa med små, små blommor på glaset.
Så ...., där, i det rummet, sover jag natten mot idag.
På andra sidan ravinen, ligger herr pensionatsvärden.
Och jo, det känns riktigt bra.
