Idag för 33 år sedan ...

.... var det tänkt att jag skulle bli mamma för andra gången.

Så blev det inte.

Det skulle dröja ytterligare tre dagar.

Och på bordet hemma i Ystad ligger presenten till födelsedagsbarnet så fint inslagen, den som jag hade tänkt skicka med hennes pappa och hans Nya Fru som är på väg norrut, men se ..,. det kommer jag inte att hinna med.

Ajabaja, sicken miss.

Första gången jag kom hit till pensionatet (som ju inte är ett pensionat i ordets verkliga bemärkelse), bad jag att få ett alldeles eget rum, så där så det inte skulle kännas så pressande .., att man nödvändigtvis skulle bli förälskad i herr pensionatsvärden.

Det gick alldeles utmärkt.

Jag fick verkligen ett "eget rum" och det rummet, där man vaknar till morgonsol, det har mer som av bara farten varit "mitt", ja, i snart ett och ett halvt års tid.

Så småningom blev det även pensionatsvärdens.

Med bloggmadamen är det så, att för att bli riktigt trygg, måste hon först göra sig ett litet rede.

Precis så har det varit vid varje flytt.

Mitt ex gav sig omgående ut på långa rundor för att se vad omgivningen (Sollentuna, Kungsängen, Ystad ...) erbjöd .., själv ordnade jag med balkongen och blommorna och tog kvarter efter kvarter.

Det säger nog väldigt mycket om hur man är som människa.

Och nu när jag har varit här så många gånger och börjar känna mig mer som hemma ., då händer det ofattbara att jag ber att vi ska byta sovrum.

"Vi kan väl sova i det som är ditt riktiga sovrum ...?" frågar jag när hockeyn är slut och det är dags att göra natt.

Så det gör vi.

En riktig dubbelsäng finns där, med en glipa bred och djup som en ravin mellan madrasserna .., (ja, men nu är man kanske inte riktigt såååå het .. och förresten hostar jag så mycket ..) och där finns ett fönster med kvällssol och en varmt ("varmt"? heter det så ..?) gulfärgad tapet.

Dessutom finns där en alldeles ljufvlig liten sänglampa med små, små blommor på glaset.

Så ...., där, i det rummet, sover jag natten mot idag.

På andra sidan ravinen, ligger herr pensionatsvärden.

Och jo, det känns riktigt bra.

Dagens fönster ...

... ja, det finns inte så många fönster att ge sig på, när man befinner sig ute på landet.

Det får bli ett från pensionatet.

Skriet från vildmarken ...

Så himla modig känner man sig inte.

Vill jag lova ...

Litet möte eller stort. Vi säger STORT.

Vid sextiden bestämmer vi oss för att gå en lång sväng vid havet.

Den här gången väljer vi att gå åt andra hållet .. med havet på vår vänstra sida.

Vägen går genom ett naturreservat och nu är det som allra, allra vackrast.


Pyttesmå violer som hela tiden vänder sig från kameran!

Tänk er stora sjok av små, små, små violer och där är blommande trift och några vita blommor som vi inte vet namnet på.

"Vi får ta en bild och fråga Mian ...", säger pv.

När vi har passerat båthamnen och tagit oss över två färistar, vandrar vi på nån slags hedmark.

Det är då vi ser spåren av islandshästarna.

På en skylt vid parkeringen meddelas att här går ett stort antal hästar fria sommartid och man behöver inte vara orolig, dom är snälla.

Och så ser vi dom ..., ett par hundra meter bort.

Pv räknar till tjugofyra löshästar och i samma stund vi ser dom, ser dom oss.

Ser ni dom framför er?



Tjugofyra hästar som kommer lunkande nerför hällarna och rakt mot oss!!

Det är inte långt ifrån att jag pinkar på mig.

Och vips, är dom omkring oss .., ja, som surrande flugor och jag fylls av inutivärme och blir så glad över att vi vågar stå kvar och vinden blåser och det är försommarkväll och livet är bara som bäst.

Just så är det.

Lediga-dags-fönstret ...

... finns på ett pensionat i landet Halland.

Ingela från Malå (som kan lägga text på sina filmer, ååå, jag ska gå en kurs hos henne när vi kommer hem i sommar!) säger i en kommentar att jag har fått mycket mörkare röst, men det är nog det här med hesheten.

I natt har jag hostat så mycket, så till slut lämnade jag sängvärmen intill pv och tog ett enkelrum i stället och där låg jag tillsammans med Pelle som tryckte sig nära-nära matte och jag strök honom över huvudet och hörde hur han spann och i det ögonblicket kände jag mig som den rikaste människan i världen.

Ungefär.

Insikt nr 143 ...

"Så underligt .., plötsligt kommer din sida upp direkt jag öppnar datorn ...?" säger pensionatsvärden häpet.

"Jaa .., vad har du i vanliga fall då ... för startsida, menar jag ...?" frågar bloggmadamen.

"Ingen speciell ...", svarar den något förvånade mannen.

"Ja, men då så .., då är det ju som bäst så här ...", säger bloggmadamen.

Jaha, ja.

Jag har en bestämd känsla av att pensionatsvärden tycker att någon börjar ta sig friheter.

Faktiskt.

Också nån slags insikt ...

Ösregn ute.

Ganska kyligt.

Men någon tar på sig regnkläder och cyklar två-och-en-halv-mil till jobbet.

Enkel väg.

Det är inte jag.

Skulle aldrig vara jag.

Nej, jag eldar i pannan, tar mig frukost (uppvärmda valnötsbröd, ost och pl.marm.09) och tittar på morgon-tv.

Litet möte eller stort ...

Vi sitter mitt emot varandra, kvinnan och jag.

Hon är i min ålder, kanske?

Jag tittar ut genom fönstret .., hostar .., löser korsord .., allt medan kvinnan pysslar med ett sudoko.

Vid Ängelholm repar jag mod och frågar om vänsterhanden och kvinnan säger att det går bra.

Vad gör hon?

Vart är hon på väg?

Jo, i tjugo år har hon arbetat i fabrik, men nu, vid 55 års ålder (ja, det visar sig att vi är jämnåriga ...), bestämmer hon sig för att göra nånting helt annat.

Så hon tackar för sig på fabriken och pendlar nu från Halmstad till Malmö där hon studerar för att så småningom kunna arbeta som fotvårdsterapeut.

"Så modigt av dig!" säger jag och tänker på min egen situation.

Kvinnan säger att så modigt är det inte .., man måste en gång för alla bestämma sig .., det är det som är det svåraste .., att ta beslutet.

"Mitt största steg var ändå när jag flyttade från Rumänien till Sverige ..", säger kvinnan och ler varmt.

Hon är Fisk (pekar på sitt guldhalsband .., jaha, där syns två små fiskar på en berlock ...) .., endabarn .., och trivs med sitt liv.

Dessutom har hon vänster tumme upp när hon knäpper händerna som till bön, men det gissade jag .., är man en hejare på sudoko borde man vara av det mer analytiska slaget.

Eva på Frösön sa...

Uppbrott, kan vara svåra och skrämmande.
Man tar ett jätteskutt ut i det okända.
Oftast blir det så bra.

Att våga ta språnget kräver mod, mycket mod.

Och jag är glad över alla dessa modiga människor som vågar göra något annat av sina liv, som inte stannar kvar i det gamla för de tror att de måste eller för att de inte vågar göra något annat.

Lycka till önskar jag alla modiga människor som vågar hoppa!

Annela sa...
Det kunde varit jag - fisk, enda barn och uppbrott i 50-årsåldern!


londongirl sa...

När min kära syster var 55 år så bröt hon upp från sitt jobb i service-branschen.

Hon hade arbetat i en liten trevlig tobaksaffär i massor av år. Hade en kundkrets som älskade henne.

Men plötsligt ville hon något mer... så hon gick kurser och började arbeta på ett dagcenter med handikappade människor.
Det visade sig att hon var som klippt och skuren för det jobbet! En naturbegåvning.

Hon såg sen till att halva vår släkt hemma i Nynäshamn blev kontaktpersoner till olika människor med handikapp. :-)

Hennes beslut blev till glädje för så många...

Det skulle det bli om du och PV verkligen satte igång med ett bed-and-breakfast också! :-)

Prat och prat

Dom två männen kliver på i Malmö och sitter snett vid sidan om mig.

Prick hela tiden pratar dom.

Och skrattar.

Det är nån slags ryska eller kanske är männen från något baltiskt land?

Arbetarhänder.

Jeans.

Var sin ryggsäck.

På väg ...

Nu är det som allra vackrast.

Blommande rapsfält och harpaltar som skuttar i raketfart över åkrarna.

På väg till landet Halland ...

(Nej, jag lyckas aldrig drapera sjalen så där vackert som många andra gör ...)

Och det viktigaste är på plats.

Herr Canon, laddaren, kortläsaren, min älsklingsparfym, pennan .., DN (tack du underbare Rexxie för 3-månadersprenumeration till superlågt pris!) ..., mobilen ..,där finns inhalator och Ramipril och hostmedicin utifallatt ...(jag tänker på medresenärerna) ... och korsord och läppstiftet, det där nya som smakar så gott.

Nu ska jag bara svänga förbi bokhandeln, så är allt klart för att kliva ombord på pågatåget som lämnar stationen 18.08 pip.

Det känns bra.

Två helt lediga dagar.

Som en liten semester blir det.

Dagens skörd ...

Upphittad i kundkorg.
Bloggmadamen blir glad och ler för sig själv när hon tittar på lappen.


Ett syskonpar storhandlar till sin mamma.
Flickan har det längsta hår jag har skådat på en människa!
"Åååå, så fint!" säger jag och drar med handen över det mörka hårsvallet.



På golvet, nedanför kassan, ligger en grön inköpslista.

Den här.

"Övrigt att notera från resan; Två barn börjar gråta då de ser mig. På den positiva sidan kan noteras att ett barn börjar skratta. "

Bild: herr äventyraren Jom Manilat, som förstås heter nånting helt annat.
Så där på riktigt.
Jag har inte frågat honom om jag får låna bilden, men jag tror att han säger "ja".

Åååå, ni glömmer väl inte att titta in hos denne underbare och filurige bloggare som så livfullt berättar om sina äventyr långt-bort-i-världen!!

På en sån här anordning (se bilden) satt herr skribenten och jag loooog mest hela tiden när jag läste om detta spektakel till transportmedel.

För den som möjligen inte känner till honom .., här finns han, Jom från Arvidsjaur!

Skutta dit och läs!

Man blir s å å å å glad!

Glad blir man också av det här inlägget.

Jag vet varför.

Lyssna till hennes "l" och alla "tje-ljuden" som är så välbekanta för en västerbottning i förskingringen.

"Tjosken" .., "tjoln". (kiosken och kjolen ...).

Under min första höst som ensamseglare mötte jag en stilig man från Tornedalen och den mannen kunde konsten att förföra med hemifrån-tje-ljuden. Nu går det lika bra med småländska. Man kan bli förförd av "tåsk" och "spottspegelen" också.

Bara så ni vet.

Tisdagsfönstret ...

... är mitt.

Den är lilla lägenheten har en gång i världen varit en blomsterhandel och kanske är det därför som fröknarna Pelargonia blir så frodiga?

Längst till höger är ett exemplar som blommar med två olika färger .., jag planterade sticklingar och tänkte väl kanske inte på vilka som kom tillsammans och nu spelar det heller ingen roll.

Den är fin, den med.

Och Mian .., i den lilla lerkrukan t.v. .., där finns det nu tre ludna små blad .., det är skotten som kom från dig.

Nu fattas snart bara käppen ....


Efter besöket på vårdcentralen, inhalerar jag cortison och lite annat.

Två små manicker står på min diskbänk och båda har kommit till användning.

Det gäller att vrida fram rätt dos och efteråt ska man skölja munnen, annars kan man drabbas av svamp.

Vilken sorts svamp det handlar om, sägs inte.

Min störstasyster inhalerar minsann också.

Och min systerdotter.

Och min moster.

Man kanske får skylla på släkten ...?

Om Viggo, Anna och Annika.

Målning av Viggo Johansen. "Konstnärens hustru arrangerar blommor, 1884."
Målningen till höger: "Blinde-Christian i dörren till sitt hus."

När kommentatorsmadamen "virriga annie" i helgen kom på besök, då hade hon med sig ett rosa-vit-prickigt paket med ett innehåll som sannerligen gjorde hjärtat saligt!

Å, där .., bakom allt det prickiga, dolde sig en bok om Skagenmålarna!

Annika hade nämligen läst ett inlägg här på sidan där jag berättade om min kärlek för den danska konstnärinnan Anna Ancher, gift med den betydligt mer berömde Michael Ancher.

Men det har hela tiden varit Annas målningar som jag har fallit pladask för.

Dom två målningarna här under, är målade av just den kvinnan.


Och när jag tittar på den här gumman .., så tänker jag på min mamma.
Anna målade.


Många av Anna Anchers motiv kretsar kring fönster och det kan man kanske förstå .., det var förstås den ljusaste platsen i hemmet?

Boken som är stor och härlig .., tar upp även övriga skagenmålare.

Kröyer förstås .., bara såååå underbar .., och Viggo Johansen och en helt fantastisk Oscar Björk!

Gissa, hur många timmar med ligga-på-soffan-och-njuta-av-bilderna jag kommer att ha!!

Sicken glädje!

I love them!

Vid elvatiden idag slår jag mig ner i vårdcentralens väntrum.

Det ska tas ett blodprov för att kolla hur mina njurar svarar på medicinen och nu sitter jag där och bläddrar lite förstrött i en tidning, allt medan patienter kommer och går.

"Goförmiddag allesamman!" säger en stor och rundmagad man i min ålder.

"Goförmiddag ...", svarar vi andra.

Och prick alla som kommer hälsar på oss övriga och det är mycket prat och lite skratt och jag tänker, medan jag sitter där .., att faktiskt älskar jag skåningarna nåt så helt ofattbart mycket och inte för mitt liv förstår jag hur hallänningar ska kunna vara lika underbara, nä, det förstår jag bara inte!

Jag har aldrig i hela mitt liv mött så många varma, pratglada, öppna, generösa människor som ystadborna!

Men så tänker jag .., jo, men när vi flyttade från Malå, då kände jag precis samma sak .., åååå, jag grät floder i bilen när det var dags att ge sig av och hur skulle jag någonsin kunna tycka så mycket om några nya kunder, som dom hemmavid?

Och tänk, att det var inga som helst problem!

Ibland funderar jag över vad det är som gör att jag trivs så bra med människorna här nere i sydöstra Skåne?

Jag tror, men är inte säker .., att det kanske är det här lite "bonniga" .., det här enkla sättet att vara .., att människor känns genuina.

Kanske.

Och så att dom är så otroligt artiga och vänliga.

Mest det.

En glädje är det att bo här i alla fall.

Så är det.

Två måndagsfönster ...

... finns i mitt vardagsrum och speglar sig i älsklingskrukan.

Fönstret mot sydöst gömde sig noga.

Sånt man blir glad av ....

"Hej Elisabet!

Såg precis de växter du fann igår.

Här en bild på vad jag plockade igår strax utanför Lund.

Buketten är cirka 10 centiometer hög och Höganäskruset är av miniformat.

Gökärt, (back-?)smörblomma, humleblomster och så den vita som jag tror kan vara ängsbräsma.

Aldrig har jag förut plockat dessa växter så tidigt på säsongen.

Hälsar farmor Agneta."


// Tack snälla rara! säger jag.