Ett kvällsfönster från ...

"Hej!

Här tänker jag tillbringa min kväll - på Sagabiografen i Adak!
(Skrev Anitha igår ....).

Kram Anitha!"

Fritidsbaren en söndagkväll ...

Roland. Endabarn och född i Fiskarnas Tecken.

För tredje gången på en vecka blir jag utbjuden på middag.

Först är det Anna & Micke som är så generösa .., därefter Bente .., och sist av allt Kent & Ann-Marie som har kommit från Malmö.

Båda två har semester.

Efter några timmars surr hemma hos bloggmadamen, blir det det Fritidsbaren nere vid havet.

Trots mörka moln håller regnet sig på avstånd och vi sitter uppe på balkongen och tittar ut över havet och vid bordet bakom oss pågår intellektuella diskussioner, ja, där är en man som har recenserat böcker i tv och för sitt sällskap berättar han att det endast blev ynka elva minuters prat ..., det var allt han fick ... och det pratas om 2500 kronor för att vara sommarpratare och om ett program som han minsann har haft i brittisk tv och det pratas om CBS och Jens Stoltenberg och att en till sällskapet bekant herre inte har befunnit sig på samma intellektuella nivå, ja, förmodligen som de kultiverade och begåvade matgästerna bakom oss.

Sånt.

Nere vid disken står Roland och tar emot beställningarna.

Nästan med en gång upptäcker jag hans lite annorlunda hand och eftersom Roland ser så glad och framför allt snäll ut, frågar jag om det är okej att jag får ta en bild på handen?

Javisst, det är helt i sin ordning, säger han leende.

Och jag får veta att så här var handen när Roland föddes och således vet han inte nånting annat .., den fungerar hur bra som helst.

Innan jag går upp till balkongen, säger den här glade mannen att det var härligt att någon vågade fråga, ja, det här med handen.
"Dom flesta bara stirrar men säger ingenting .., men jag ser ju att dom undrar .., ja, det var bra av dig ...", säger han.

På Fritidsbaren är menyn inte direkt som i morgon-tv .., nä, det är stekt kotlett i brun sås, några skivor jättegod snittgurka, gelé och kokt potatis.

Några salladsblad och ärtor som pricken över i.

Ingen kulinarisk överraskninge direkt, men vansinnigt gott!

Och nu är söndagen snart tillända och jag ska lägga mig raklång på soffan och fortsätta läsandet av Gun-Britt Sundströms "Maken".

Ungefär så.

Lite syskonskärlek i Bohuslän ..

Emma Elisabet & Karl Emil.

Och det är sommarlov och allt är som bäst.

Hopefully.

Ännu en insikt ...

Bild: Irland, 2008.

"Vi ska alla dö en dag.

Men alla andra dagar .., ska vi leva."


Så avslutades dagens sommarprogram.

Ja, absolut tokig var man ...

När jag var 49 år och nybliven ensamseglare, började jag att röka.

Ett år senare slutade jag.

Nåja, en erfarenhet rikare var man i alla fall.

Men jag är inte värst.

Den västerbottensfödde författaren P-O Enqvist blev för nitton år sedan helnykterist och började i stället att röka.

Då var han 56 år.

"Minst ett paket om dagen!" var hans motto och åååå, han fick kämpa hårt för att tycka att det hela smakade gott.

Kalkylen var att om han skulle drabbas av lungcancer, skulle det - statistiskt sett - ta trettio år, och ja, då skulle herr Enqvist var lite över nittio och då spelade det ingen roll, tyckte han.

Om hur det hela utvecklade sig ., lyssnar jag till nu i Sommarprogrammet i P1.

Helt klart hörvärt!

Uppdatering: inte bara "helt klart hörvärt!" utan jättejättebra!!! Inte minst hans vittnesmål om hunden Pelles förmåga att tyda outtalade tankar.

Efter Gothia Cup ....

... blir det krabbfiske i Bohuslän.

På Tjörn.

Å, där tillbringade bloggmadamen med familj några härliga somrar i mitten av 70-talet!

Där, i Bleket, lärde sig en då 4-årig dr Böhlander att dyka .., och jag hade mjölkstinna bröst och i en barnvagn klädd med brun manchester (och senapsgul insida, ack, så tjusigt ,-), sov en liten nyfödd Anna-Panna middag.

Och där på gräsmattan låg vår labrador Labbe och skakade av skräck så sort han fick syn på svärmors Hemska Schäfer som var så aggresiv och hundelak.

Men där var också ..., doftande kaprifol .., och rosa trift ..., där var kossor och kalvar i hagen intill och om kvällarna spelades det klädpoker med svägerskan och hennes man.

Från kasettbandspelaren hördes detta.

Det var en lycklig tid.

Och så ...

... har jag vinkat av Bente & Ola vid tåget.

Lite vemodigt känns det.

Det har varit så mycket prat och ja .., så trivsamt på alla sätt och vis.

Nu ska jag dammsuga lite och sedan invänta Kent och Ann-Marie (Annmarie? Anne-Marie? Ann-Mari?) som kommer från Malmö.

Och sedan stundar en ny arbetsvecka; den tredje sedan semestern.

Tiden bara susar iväg!

(Det i mitt tycke sååå vackra och enkla fatet, det hittade jag på krumakeriet nere i Kåseberga. Ett sådant, fat, inte krukmakeri, ska jag köpa nästa gång jag får lön.)

Madame Stenslökkens vänstra hand ..

I kanske ett års tid har Bente kommenterat på den här sidan.

-B- ...... det är Bente, det.

Bente är född i Elverum i Norge och är ett riktigt Lejon.

Hon är storasyster, arbetar inom psykiatrin och har höger tumme upp.

Om jag skulle säga vad jag tycker personifierar den här kvinnan, så är det att hon är omtänksam, en god lyssnare och att hon har ett otroligt fast handslag.

Den vackra duken som hennes hand vilar på, den har hon virkat och det var en gåva till bloggmadamen.

Och vaniljljuset också.

Och en av henne tovad axelväska i svart och rosa och med karbinhake på insidan och mobilficka, så där så jag inte ska behöva leta så ofta ...,-)

Och tänk .. nu har hon och sonen hälsat på här och det har varit helt underbara dagar!

Just så.

Olas vänstra hand ...

Detta är Ola Stenslökkens vänstra hand.

Han är Lejon .., endabarn ... och har höger tumme upp.

Blir sjutton år i augusti.

Ola har höger tumme upp, har mörkt bruna ögon och är himla snäll.

Han både spelar och dömer fotboll.

Och så har han en väldig integritet.

Sa jag att han är norrman?

Ojdå, kära nån ...!

För Bente har jag berättat att vi funderar på en semestertur senare i höst.

"Skottland ..., det är väl inte så dumt ...?" säger pensionatsvärden.

"Eller en vecka i Grekland med turkosfärgat vatten och moppeturer i bergen ..?" svarar jag.

"Tja ..., eller ... varför inte detta ...?" föreslår Bente fra Hamar .., hon som har tillbringat ett par dagar här hos mig.

Systerlandet Norge.

Det är inte så pjåkigt, det.

Söndagsfönstret ...

.... finns i lilla charmiga Kåseberga.

Men allt har som en bekant en baksida.

Bentes son Ola Stenslökken tog bilden.

(För övrigt debut med deras nya kamera.)

Just nu ....

... kalasar vi på ljufvligt god Brieost - önskad (och inhandlad) av Ola, 17 år - och sedan ska han väl mumsa på litet "potetgull", med betoning på e:et.

Potetgull .., det är chips det.

Och vi har det roligt och fint här inne.

Ja, lugnt, alltså.

Ola dricker brus till maten och har kalasat på en stor is idag .., och jag har huvudet på en pute när jag sover.

Bente, hon har stövsuget såväl kök som vardagsrum.

Se där vad man kan lära sig av norska vänner!

Lördag ...

Bild: Ola Stenslökken.

.... blir hyrbil och sedan Kåseberga och Ales Stenar och Bente är lyrisk och mer än så!

När hon har vandrat runt stenarna och suttit och mediterat en stund, ansluter hon till sonen Ola och bloggmadamen som sitter alldeles vid branten och det är inte bara "lite vanligt brant", det är stup rätt ner mot havet nästan och himlen är blå och det är varmt och regnet har dragit bort.

Det är helt enkelt inte klokt sådan tur vi har!

Och damerna lägger sig raklånga i gräset och lyssnar till "bölgebruset" där långt nedanför.

Hela tiden hörs lärkan i skyn.


Bild: Ola Stenslökken.

Stenarna som står i en oval ring och ingen vet riktigt varför.

Ingen har hela sanningen.

Efteråt går vi ner till hamnen och äter var sin sillamacka.

Nystekt sill på rågbröd .., skivad lök och nån slags dressing.


Bild: Ola Stenslökken.

Efter Kåseberga blir det kaffe i Backåkra där det ställs i ordning för bröllop, ja, brudparet står på gräsmattan utanför och blir fotograferade och vi tänker på det andra brudparet som vi mötte på väg ner från Ales Stenar .., ett norskt par och det var tjusiga folkdräkter och män i kostym.

I Backagården, inne i det som en gång var ett drivhus och där nu vindruvor hänger i små klasar från taket, hör vi små sval-barnen kvittra nästan hysteriskt.

Och så kör vi vidare .., det blir bad i havet nära Backåkra, vid Hagestad.

Åååååå, det är strömt och ganska stora vågor och detta är ingenting annat än rena himmelriket.

Det blir en alldeles helt ljuvlig dag.

Precis så är det.

Liten hälsning från pElle ..

"Hej alla bloggvänner!

Jag vill bara berätta att jag fortfarande befinner mig i landet Halland, hos pensionatvärdens mamma Gunvor.

Ja, jag bor i hennes sommarstuga och vi har det så trevligt.

Gunvor är himla snäll.

Ibland ger hon mig det grillade kycklingskinnet, men inte benen, det tycker jag är omtänksamt.

Och häromkvällen var Gunvor bjuden till grannarna på kalas.

Då bara gick hon sin väg och lämnade mig i stugan, men jag såg nog .., och jag smöööög mig dit och gick närmare och närmare .., ja, tro inte att jag smög för att där fanns två hundar, nä, det var för att jag ville ta det lite lugnt .., och till slut var jag framme hos Gunvor och hundarna fick noooosa lite på mig och då tyckte alla att jag var så modig.

Ja, modig och modig .., är man en åldrad kattherre, då är man inte rädd för hundar inte.

Egentligen var det bara det jag ville berätta.

Om någon träffar min matte, så ge henne en tass-kram från mig!

Hälsningar från er vän pElle."

Den där drömmen ....

Jo, för mig kändes den egentligen glasklar.

Den där tigern jag kämpade med och som bet mig i ärmen .., det var liksom Hela Situationen jag inte kunde släppa och inte kunde befria mig ifrån.

Lagården var säkert Tryggheten, inte i form av någon man, utan min egen Trygghet.

Den i Mig Själv.

Den jag faktiskt brukar ha.

Vid femtiofem års ålder, (ja, redan vid femtiofyra års ålder ..,) har jag i alla fall kommit till den insikten att mitt liv inte står och faller med en man.

Inte min lycka heller.

(Det var ju när fick pElle den insikten kom seglande till mig och man får vara glad att den alls infann sig, Insikten .-)

Däremot är det en oerhört stor glädje att ha ramlat på en människa som man trivs så bra med.

Dagens fönster ...

Och så här är det i Ystad idag, just den dagen då vi har hyrt bil, för nu skulle vi ju ut och titta på Österlen och ha picknick på stranden i Sandhammaren.

Ellis tog bilden.

"Det hade jag ingen aning om !"

Mellan varven går Bente ut på trappan och tar sig ett bloss.

När hon kommer in ler hon lite så där som en som vet nånting som jag nog inte vet.

Hon säger att det är en omisskännlig doft av något i farstun.

Nånting som man röker.

Som man kan köpa i Holland.

Va? säger jag.

Ahaaaaa.

Det förklarar en hel del.

En slags insikt .... eller nåt.

Nu har pensionatsvärden ringt fel tre gånger.

Gud, så trevligt!

Före och Efter ....

Bordet på Marinan är bokat till halv nio fredagkväll.

Då är det nära till havet.

Trots att himlen är blå och då menar jag verkligen mörkblå, väljer vi att sitta ute.

Havet är nära.

Bente är salig (mest över havet ...) och berättar om en fantastisk efterrätt och bjuder generöst på middag, allt medan Patric Ó Connell underhåller på sitt hemlands språk .., på irländska.

Sen ...



.... kommer regnet!

Pling i luren ..!

Egentligen hade jag meddelat herr pensionatsvärden att jag inte ville höra ett enda ljud från honom på dom här två veckorna .., för hur kul är det att få telefonsamtal där någon berättar att ..."ja, vi sitter här och dricker vin och har det sååå trevligt ..." ?

Inte särskilt, svarar jag ärligt, jag som ser spelfilmer i huvudet.

Då föredrar jag faktiskt att slippa veta.

Det är precis som med mitt pensionsbesked .,. det som jag inte öppnade på fem år.

Men nu ringde telefonen och jag svarade.

I loppisfåtöljen satt Bente och i soffan hennes brunögde son.

"Oj, jag ringde visst fel !" sa en välbekant stämma i andra änden av luren.

Det var pensionatsvärden.

Jag tycker fortfarande inte det minsta om det här som har varit, men jag igår längtade jag mig sjuk efter den här eländige pv.

Så var det.

Är det.