Naturlig skönhet ..., eller ..?


Jag undrar jag vilken sorts antirynkkräm fru Anka använder?

Titta bara, så slät och fin pannan är!

Och såna fina tänder hon har!

För somliga ...

... är det förstås höjden av lycka att bli tillfrågad om man vill segla sin brorsons båt från Kullavik i Bohuslän till landet Halland?

Det vill man.

Så den lycklige och hans storebror tänker ägna den kommande natten åt seglats på böljan den blå.

I mörker.

Det är tur att det finns GPS.

Hela dagen ...

(Det svarta på stranden är tångruskor. )

.... blir jag på stranden.

Vid havet.

Löser korsord.

Badar.

Skickar och får sms.

Och ser polenfärjan ge sig av från hamnen.

Sen .., lägger jag mig raklång i sanden och tänker på Grekland.

Medelålders plus ...

Först fick jag ett erbjudande om en otroligt billig 3-månadersprenumeration på DN, det var den rare bloggaren Rexxie som hojtade och jag tackade genast "ja".

Tre månader med en morgontidning som ligger nedanför brevinkastet var morgon .., det är lycka det.

Och kvällar när jag har kommit hem från affären - dödens trött - och duschat och sedan satt mig i soffan Ektorp .., lagt upp fötterna på bordet och därefter tagit mig an korsordet i ovan nämnda tidning.

Det är också en slags stillsam lycka.

Men erbjudandetiden gick ut och en kväll ringer en ung madame från prenumerationsavdelningen och undrar om jag kan tänka mig att fortsätta ...?

Fortsätta med tidningsdunsen mot golvet .., och korsordet .. och spalten "Så träffades vi" ? tänker jag, men så säger ju inte hon.

Så .., efter en stunds tvekan .., svarar jag ..., "ja, okej".

Det finns nämligen ännu ett skäl till att fortsätta och det är när jag småleende sitter och läser serien "Medelålders plus", tecknad av den här mannen.

För några dagar sedan var han totalt underbar .., det var den åldrade mamman ( i min ålder kanske) som ringde dottern och berättade att nu var dom minsann hemma igen från landet och hon förstod att barnbarnen hade längtat sig fördärvad efter mormor och morfar (jaså? visste dom inte ens att dom var bortresta ..?) och förvecklingarna därefter.

Ååå, jag bara ä l s k a r den serien!

Lediga-dags-fönstret ..

... finns i Stockholm, hos en mig närstående madame.

Till Elenor ...

Idag fyller min svägerska Elenor 65 år.

Hon ser helt klart mycket yngre ut och genom alla åren som vi har känt varandra - det är många nu - jag var sjutton år när jag träffade henne första gången, har hon varit så otroligt snäll och rar.

Och vi har gjort så mycket tillsammans .., det har varit greklandsresor och sommarveckor på Tjörn i Bohuslän .., vi har säkert spelat tusen plump-matcher under årens lopp och hon bjuder alltid på världsgoda frukostar!

Här Elenor, kommer ett stort grattis från mig!

Nån slags insikt ...

Ibland frågar människor varför man bloggar?

Ja, säg det.

Häromkvällen, när jag öppnade min inkorg, hittade jag det här mailet och då förstod jag plötsligt var det i b l a n d kan kännas meningsfyllt med små bokstäver skrivna på rad.

Så här stod det.

Anonym sa...

"Tack för dikten om skottet.

Jag är en 75 år gammal tant, som har bott 45 år i Danmark.

När jag var 6 år läste jag dikten och frågade, vad "sörjde" betydde.

Då jag fick svaret, grät jag hejdlöst, varefter de vuxna skrattade åt mig.

Har aldrig glömt det och har aldrig skrattat åt barn och hundar, så de sett det.

Det enda jag har kunnat komma ihåg är sista linjen, som jag nu använde i Google och fann dikten hos dig.

Tårarna kom igen - minnet av min mor, som skrattade och gjorde mig besviken. Hun skrattade nog, för att jag var söt som grät över skottet, så som vi vuxna skrattar över barn ibland - inte elakt, tvärtom.

Min mor hade cancer och dog ett år senare.

Vad hon tänkte, när hennes barn frågade vad "sörjde" betyder, kan man bara ana."

Tack igen, för att jag på ålderns höst fick uppleva barndomsminnet.

Igenkänning ...

När jag pingar inlägget under detta .., upptäcker jag att "Roger Lindqvist" har gjort precis samma sak.

Pingat, alltså.

Roger Lindqvist .., det låter hemtamt.

Så jag klickar på namnet och titttar in.

Åååå, så var det alltså!

Och ganska finurlig är hans sida och skrollar man ner till slutet eller början, är det hur kul som helst.

Litet brev från pElle ...

Kolla tassarna. Dom har han gömt.
Så gör Pelle när han känner sig trygg.

"Hej alla vänner på mattes blogg!

Det är jag, pElle, som skriver.

Ni tror kanske att jag nu har återvänt till landet Skåne, till matte, men det har jag inte.
Jag bor fortfarande kvar hos Gunvor, ni vet, pv:s mamma.

Gunvor har ett sommarhus i landet Halland och här har jag det så bra.

På dagarna går jag ut och in som jag vill .., jag brukar ligga och vila under plommonträdet .., ibland lägger jag mig nära ett högt träd som kallas för Björk ., där ligger jag och spanar på grannens katt som ibland kommer smyyyygande, ja, han vill förstås slåss med mig, men jag håller mig lugn, för det har pv sagt att jag måste vara.

"Du får inte slåss och bära dig åt Pelle!" säger han strängt.

Förra fredagkvällen kom matte hit.

Vet ni, jag hade inte träffat henne på flera veckor och jag kände knappt igen henne .., lite fick hon klappa mig och för att hon inte skulle känna sig bortglömd, så hoppade jag upp och lade mig nära henne, då, när hon satt i soffan och kollade på ett tv-program.

Men mest är jag nära Gunvor.

Gunvor .., hon är så snäll.

Hon klappar mig och pratar med mig .,. både engelska och svenska ..., och nu vet jag precis vad orden betyder, även om hon ibland frågar ... "Pelle, do you understand?" och det gör jag ju såklart.

Sent på lördagkvällen hörde jag att pv och matte pratade om vad som skulle hända .,. skulle jag flytta till Ystad igen eller skulle jag bli kvar i Halland?

Det verkar som om jag, om några veckor, får återvända till Pensionatet och när matte och pv ska åka till Grekland på semester, då i slutet av september, då ska jag åka bil till landet Småland och bo hos Gunvor i hennes lägenhet i Ljungby!

Tänk, vilket spännande liv jag har!

Nu orkar jag inte skriva mera.

Ni får ha det så bra.

Alldeles särskilt hälsar jag till alla kattvänner !

Jam-jam från er vän pElle."

Sju till tre ...

.... blir sju till fem, då tre arbetskamrater ligger däckade.

Det går det med.

Förstås.

Vid fyratiden säger jag till chefen att faktiskt så anser jag att vid 55 års ålder bör man få en kaffeslurk så där på eftermiddagen och Olof fixar kaffet och efteråt blir man som en ny människa .,. ja, så där som när sonen en gång i världen hos lekkamraten Sandra spelade nånting alldeles nytt som hette Game Boy ..., och sonen glädjestrålande kom hem och meddelade att han minsann hade fått flera "extraliv".

Ungefär så är det.

En kopp Zoegas och en halv macka .., det är precis vad som behövs.

Till slut är klockan fem.

Så snart jag äntrat cykeln och kommit hem, packar jag den rosa strandväskan.

Baddräkt, handduk, Kvällsposten, penna och läsglasögon.

I morgon är ledig dag.

Ingenting annat än övermåttan ljuvligt är det.

Tisdagsfönstret ...

... finns i Stockholm.

Där befann sig "piteå-barbro-men-boendes-i-uppsala" och med fönsterhåven i högerhanden så lyckades hon fånga ett exemplar, ja, egentligen två.

Det här var det ena.

Högtflygande planer. Eller låga.

På tjugotvå mils avstånd från varandra sitter pv och bloggmadamen och surfar runt bland restresor och flygstolar, då, inför lillsemestern i slutet av september.

Mest kollar vi efter resor till Grekland.

"Men mamma .., har du hakat upp dig alldeles på Grekland ..?" utbrister sonen när han tittar in i affären en stund och jag berättar om det som stundar.

Jo, så är det nog.

Det här blir den tionde greklandsresan för min del och jag minns 1986 i Australien och flera hundra mil med bil och så vackert att man bara gapade och vänliga människor och ändå sa jag att ..."men om jag får välja .., så tar jag ändå Grekland".

Man kan ju undra vad det är som gör att man på vissa ställen känner sig så hemma?

Så med pv blir det prat om var vi kan tänka oss ...?

"Gärna någon liten ö bara ...", säger han.

Och vi pratar om flytt till landet Halland eller tvärtom, till landet Skåne, så kan man ju också göra ..., och försöka hitta gemensamt hus här, ute på landet.

Det är sånt som vi pratar om, medan skymningen närmar sig utanför mitt fönster.

På agendan ...., närmare bestämt kl. 19.00 i SVT, 2.

Cityfolk

Om några människors livsöden i olika europeiska storstäder.

Del 3 av 5.

Wien.

Vi möter den 70-årige gatuartisten Werner som går sin egen väg och tillbringar hela dagarna på Wiens gator och John från Kanada, en 35-årig radiopratare som på grund av gamla parkeringssynder dras med en jätteskuld som överskuggar hela hans liv. Vi träffar också läkaren Elia som under de senaste åren haft ett ganska ovanligt kärleksliv.

Så blev det ..

Igårkväll Marinan med goda vännerna .., en bloggmadame med östgötsk dialekt (känd från tv, kanske man ska säga ... eller åtminstone för muddstickning och textförfattande .. ja, till mer kyrkliga sånger ...) och hennes stillsamme man, inte att förglömma .., och dit kom även den här damen, tillsammans med make och liten snabbfotad fröken och som om det nu inte räckte, uppenbarade sig dessutom den snabbfotades mormor ., och på min högra sida satt en rödlätt och lite fräknig madame som har Börjat Ett Nytt Liv.

För ovanlighetens skull valde jag i n t e grillspett, utan ryggfilé och om jag säger att det var himmelskt gott, så är det ju precis som vanligt, men så var det.

I flera timmar blev vi sittande där nere vid havet.

Först ute, sen inomhus.

Fem timmar allt som allt.

Där ute upptäckte vi självaste kommisarie Wallander med sällskap som åt och fröjdades och så var där en hel drös ystadbor, second-hand-maggan, till exempel, henne presenterade jag för de övriga.

Och nu är det måndag och arbetsdagen är tillända.

Massor med kunder i kassan prick hela dagen .., en känd skådespelerska, t.ex.
(Man märker åldersskillnaden tydligt ibland. Jag sa till min dotter att den här kvinnan hade handlat i affären och för mig är hon hemibträdet i Fanny och Alexander. För dottern är hon nånting helt annat, nämligen mamma till Anakin i Star Wars ...)

Det är kvavt ute.

Åskan har mullrat.

Och när jag cyklar hemåt ser jag att den berömde kommisarien cyklar just bakom mig.

Måndagmorgon ...

Ungefär så här känns det.

Födelsedagsmadamen tog bilden.

Dagens fönster....

... har Babsan (från Piteå, men boendes i Uppsala), hittat i självaste Hufvudstaden.

Ett söndagskvällsfönster från ...

"Hej Elisabet!

Ett par dagar ute i Luleå skärgård resulterar i massor av bilder.

Efter grovrensning återstår 91 stycken. Du får en. Varsågod.

Bilden är tagen i Småskärs kapell byggt 1727, det äldsta i denna skärgård.

Det är litet och enkelt och fungerar ännu idag vid kyrkhelger.

En kuriositet är att detta är det enda kapell i skärgården som har en så kallad
herrskapsbänk längst fram vid koret.

Där fick de "fina" borgarna sitta, med ryggstöd och avskilt från den övriga populasen som hade sina smala plankor att sitta på.

Altartavlan är målad på indiskt råsiden.

Hela ön skänktes till Luleås borgare av drottning Kristina år 1652.

Småskär är nu en av de mest populära öarna i vår arkipelag. Väl värt ett besök.

Hej från Bert.

Under den långa seglatsen ...

... passade herr kaptenen på att skaffa sig en gps-mojäng.

Det är den ni ser på bilden, ja, fast där ligger den vid bilens framruta.

Gps-grejen är en stor källa till lycka för kaptenen.

"Du anar inte hur bra det är med en sån .., jag ser precis hur många knop båten gör och får exakt position och sen kan jag lätt stämma av med sjökortet ...", säger han lyriskt.

Själv tänker jag mera så här .., ja, men så himla praktiskt det skulle vara om man hade en slags Livets GPS .., en som med gröna displaybokstäver visade när man har målet inom räckhåll ("bra, fortsätt i samma riktning!") eller pipvarnar när man är på väg att irra bort sig så där alldeles fullständigt.

Så där så man visste.

Så mycket tid man skulle spara.

Och energi.

Det är vad jag tänker på när jag ser gps-mojängen.

Lördagkväll ...

... spelar vi Plump, ute på den inglasade altanen.

Pv vinner.

Gunvor kommer tvåa.

Sen är det väl inte så noga med resten.

Tycker jag.

På tåget hem ...

Två unga flickor snett till höger bakom mig.

Den ena berättar om sitt kvällsjobb, ja, hon arbetar på Filmstaden.

"Men det är ett helvete att få popcornen precis lagom .., så där så man inte bränner dem ...", säger hon.

I säkert tio minuter berättar den unga kvinnan om krånglet med poppandet.

Utanför kupéfönstret susar världen förbi.

Kävlinge, till exempel.