Ibland frågar människor varför man bloggar?
Ja, säg det.
Häromkvällen, när jag öppnade min inkorg, hittade jag det här mailet och då förstod jag plötsligt var det i b l a n d kan kännas meningsfyllt med små bokstäver skrivna på rad.
Så här stod det.
-
"Tack för dikten om skottet.
Jag är en 75 år gammal tant, som har bott 45 år i Danmark.
När jag var 6 år läste jag dikten och frågade, vad "sörjde" betydde.
Då jag fick svaret, grät jag hejdlöst, varefter de vuxna skrattade åt mig.
Har aldrig glömt det och har aldrig skrattat åt barn och hundar, så de sett det.
Det enda jag har kunnat komma ihåg är sista linjen, som jag nu använde i Google och fann dikten hos dig.
Tårarna kom igen - minnet av min mor, som skrattade och gjorde mig besviken. Hun skrattade nog, för att jag var söt som grät över skottet, så som vi vuxna skrattar över barn ibland - inte elakt, tvärtom.
Min mor hade cancer och dog ett år senare.
Vad hon tänkte, när hennes barn frågade vad "sörjde" betyder, kan man bara ana."
Tack igen, för att jag på ålderns höst fick uppleva barndomsminnet.
4 kommentarer:
Gulligt!
Hälsningar
En annan anonym
- ja, man blir anonym när man inte har nåt konto på Google (vad det nu är för konto) eller hemsida att länka till.
Testar bara ...
Till Anonym: nejdå, man bara klickar på pricken där det står "namn/URL" och så skriver man sitt namn och vad man har på hjärtat .., så där som jag gör nu.
Min syster grät floder när hon var liten och morsan läste om det lilla skottet.....
Skicka en kommentar