Intill mig på tåget ...

... sitter en kvinna som tycks lite undrande, ja, hon frågar mig på engelska hur det blir med tågbytet egentligen ..?

Jag tänker att hon nog kommer från Tyskland.

Nej, det gör hon inte alls .., det visar sig att kvinnan, som för övrigt heter Helle, kommer från Jylland, i Danmark och jag frågar varför hon i så fall talar engelska?

Jo, det är för att så många svenskar inte tycks förstås danska, menar Helle.

Jaha, på det viset!

Men jag tycker att det känns hur fånigt som helst att prata engelska med en kvinna från grannlandet Danmark, nä, aldrig i livet .., så resten av surret blir på nån slags halvdansksvenska, från min sida sett.

Hur som helst har Helle nu i några dagars tid varit på besök hos sin 85-årige "onkel" i Fritsla ., ja, han flyttade redan som ung man till Sverige, gifte sig med en svenska och känner sig väl mer eller mindre som svensk .. men lite kommer han in i det danska språket när han får hemifrånbesök.

Det har "vatt deeeejligt att vara där ..!" säger Helle.

Femtiotvå år är hon, Tvilling .., endabarn och arbetar på posten.

Hon bor i radhus i Fredericia, det vi kallar Fredrikshamn (jättefina bilder från det som INTE är Fredericia, men väl Fredrikshamn, tack Annela som hojtade .., hittar man här ...) och när hon är ledig, ja, då tycker hon såå mycket om att arbeta i "haven" .., i trädgården.

Om hon vann tjugo miljoner?

"Aaa .., då skulle jag åka till Grönland och så skulle jag hålle upp med mitt jobb ...", säger Helle och ler så varmt.

På den där skalan mellan 1 och 10 .., om hur hon tycker att livet är just nu, svarar hon, efter lite betänketid ...., "jä, men det får bli 8".

Punkt.

Aningen bökig ..

Dom tyska flickorna.

... blir hemresan från landet från Halland.

Först tar jag bilen och svänger förbi hos Gunvor och pElle i Steninge.

På den inglasade altanen, på en vit pinnsoffa, ligger Gunvor och halvsover och i en alldeles egen fåtölj, tronar pElle.

pElle är inte längre bara "pElle" .. nej, han har mer som blivit Ers Höghet Pelle Nilsson ., ja, han är en herreman som tror att han äger världen och nu går han mest hela dagarna mellan fåtöljen och tomtgränsen .., ja, ibland tar han t.om en promenad till framsidan av sommarhuset och sitter där och stirrglor på grannens katt.

När jag kommer och hälsar på, tittar Ers Höghet Pelle Nilsson upp bara så där lite lagom och jag tar honom i famnen och frågar hur han har det och om han har varit i slagsmål?

Gunvor säger att nääää, han ligger mest och sover, ja, förutom det där bligandet på grannens katt då.

En liten stund sitter vi och pratar och jag stryker pElle över pälsen och tänker på hur mycket jag tycker om honom och hur oändligt mycket jag saknar att ha ett djur i min närhet .., men att ta hem en katt som har vant sig vid att få gå ut och in som han vill ., det är nästan på gränsen till djurplågeri, så nu blir han kvar först i Steninge och sedan hos pensionatsvärden, där han ju har det precis lika bra .. och när vi åker till Grekland, då ska Pelle tillbringa åtta dagar i landet Småland, hemma hos Gunvor i hennes lägenhet.

Om det pratar vi lite.

Och så tackar jag för mig och kör in till Halmstad.

Nu hittar jag.

Medan jag passerar slottet tänker jag på den rara Anna-Karin och jag hittar parkering inte långt från stationen och så bär det av hemåt.

Tåget är mer än överfyllt!

I lågvagnen där man sitter elva och elva mitt emot varandra, har tre tyska flickor slagit sig ner och med sig har dom tre cyklar med små släpvagnar.

Det är hysteriskt trångt.

Småbarn skriker.

Tågvärden försöker förklara kaoset med alla byten.

Och jag upptäcker katthår på mina byxor.

Ungefär så är det.

Pling i min inkorg ...!

Bilden visar min mormor, men hon var född Hansson hon.
Att bloggmadamen aldrig uppvisar puttinuttiga sidor .., aldrig är elegant och aldrig går i högklackade skor eller har bling-bling på sig .., det skyller jag helt och hållet på genetiska anlag.

"Hej igen!

Nu har jag varit inne på din blogg - sist var det när jag hittade min pappas namn i din blogg, du hade lagt in bilden med pappa och hans bröder i kökssoffan (från Borkan).

Denna gång upptäcker jag att vi är släkt på långt håll.

Tack vare ditt foto hittade jag fotoarkivet (Vilhelmina kommuns )med farmors album och en efter en har släktingar trätt fram och gjort sig kända.

Häromdagen hittade jag Per Erik Vesterlund som är min farmors morfar.

Farmors mor var Maria Vesterlund, gift Jonsson.

Jag kan inte sluta att leta, att ta reda på så mycket som möjligt om dessa människor.

Vilket av syskonen är du närmast släkt med?

Hälsningar, Lena."

I landet Halland ...

Ensam hemma.

Pensionatsvärden har cyklat till jobbet.

Duggregn.

Blåst.

Jag har inte varit här sedan i midsomras och det känns lite ovant.

Två hem har jag.

Eller kanske ett och ett halvt.

"Det finns nog björnbär nere vid havet ...?" säger pv, innan han ger sig av.

Ett fönster står på glänt.

Liten fågel kvittrar.

Hos doktorn ...

Igårkväll kollade pensionatsvärden mitt blodtryck.

"Det är nog skyhögt ... jag har haft sån huvudvärk ...?" säger jag.

Och så ligger jag där på sängen i sovrummet och känner hur det stramas åt kring högerarmen.

"137/84" .., säger pv, när det hela är klart.

Jaha ja .., ja, men det var ju inte farligt.

Min puls har genom åren alltid legat högt.

Pv:s däremot, ligger nästan på elitidrottsnivå.

Det visar sig, när vi jämför, att mitt lilla hjärta får slå tjugotvå tusen fler slag på ett dygn, än vad cykelmannens hjärta gör.

Lediga-dags-fönstret ...

... är mitt.

Det var fru och fru Undulat som pickat sönder rullgardinskanten.

Reseplaneraren .., jo, jo.

För länge sen .., en hemresa från Helsingborg .., då såg det ut så här.


Avresa med Pågatåg från Ystad 17.10..
(Går omkring vid stationen och kollar cyklar .., nä, min finns inte där.)

Ankomst Malmö Central kl 18.06.

Vi är försenade.

Avresa med Öresundståget till Ängelholm, kl. 18.08.

Stress-stress-stress.

Människor springer och kånkar på resväskor.

Jag har två minuter tillgodo och inte hinner jag stämpla sommarkortsbiljetten och tågvärden spänner ögonen i mig och säger att ..."det blir inte roligt för dig det här ..., men okej då ...".

Pust och suck.

Byte i Ängelholm till landsvägsbuss fvb till Laholm.

Upp-och-ner-för-branta-trappor på stationen i Laholm.

In i nytt Öresundståg och så sista biten till Halmstad.

Jag hade planer på att kvällsdopp, men kände mig för trött och slut på.

Nu har jag tittat på Fredrik Lindströms program om dialekter och föll pladask.

Den mannen har en alldeles egen "ton" i sina program och det kanske inte är enbart herr Lindströms förtjänst .., säkerligen har producenten mycket att säga till om, men ändå.

Svensk språkserie från 2006. Del 1 av 8. I det första programmet förbereds tittarna inför den kommande resan genom några av Sveriges olika dialekter. Programledaren Fredrik Lindström går igenom vad som är skillnaden mellan ett språk och en dialekt och varför vi talar dialekter.

Från 2006.
Även i SVT24 13/8, SVT2 14/8 och SVT2 16/8

När klockan är två ...

... är jag förbi av trötthet.

Hela dagen kommer tattoomedlemmar och handlar!

Det är uniformsklädda män och kvinnor från Hannover i Tyskland och alla köper dom chips och ännu mera chips och läsk och godis.

En rar kvinna som hamnar i min kassa visar sig vara från Prag och nej, hennes man är inte musiker och ska inte spatsera i t-a-k-t .., han är filmare .., ja, brittiska Wallander förstås och kvinnan säger att det är så vackert i Ystad, faktiskt i hela Skåne.

Småbarn gråter och mammor blir irriterade.

Klockan tre tackar jag för mig.

Och jag säger hejdå till arbetskamraten som ska bila till Nice och så går jag hem i skyfallsregnet och mina byxor blir plaskvåta och strumporna och skorna också, trots att jag - så gott det nu går - försöker att skydda mig med paraplyet.

Vid regementet, där det ska bli stor show, blir jag vittne till en krock .., en kvinna i en grå bil blir påkörd och inte vet jag vems felet är, men det smäller rejält och jag upptäcker att jag står där i skyfallet med högerhanden för munnen ...,, så häpen!

Och så hemåt.

Regndroppar på fönstren och lockigt hår och allt är fuktigt och om en dryg timme ska jag sätta mig på tåget till Halmstad.

Hem igen i morgon någon gång.

Det är sista dagarna som sonen är på hemmaplan och vi ska äta middag tillsammans.

Det blir nog bra alltsammans.

Dagens fönster ...

.... hittade Jom i Jakobstad i Finland.

Ett sent kvällsfönster från ...

"Hej!

Från andra sidan Sundet och Kronborgs slott i Helsingör kommer det här fönstret.

Vi åkte över en vacker Julidag och tjejerna tyckte det var Guld få komma utomlands till ett nytt land.

Ett besök på stadens slott var spännande!

Vi berättade om Hamlet men det fångade inte tjejernas intresse så mycket. Svanparet med sina svanungar var betydligt mer spännande för dem.

De kunde den om den fule Ankungen bättre än om han Hamlet.....
Helt OK sa M och jag :-))

Från mig hej // Turtlegirl"

På tåget ...

Carina tipsar om något läsvärt.

Detta.

(eller hon tipsar om hela bloggen ...)

Helt fantastiskt.

Njaa ... ?

Kvällsbadaren.
Då, för ett antal år sedan.

I ett svagt ögonblick frågar jag sonen om vi ska ta ett kvällsdopp?

Ja, ikväll, alltså.

"Jag jobbar till elva mamma .. men om jag är hos dig kvart över .., då kan vi åka och bada ...?" svarar han.

Nu är klockan halv elva och det är becksvart ute.

Och egentligen är jag lite rädd att bada i mörker.

Kväller ...

Mammas hand.

Medan jag ligger på soffan Ektorp och vilar mig efter jobbet, tittar jag lite förstrött på en dansk dokumentär som handlar om en man som blivit dement.

Följande står att läsa på SVT:s sida.

Kommer du ihåg Frank?

"Dansk dokumentär från 2008.

Under tre år får vi följa Frank Ørum, som vid drygt 50 års ålder drabbas av semantisk demens. Sjukdomen ödelägger hjärnans språkcenter och får omfattande konsekvenser för Frank och hans anhöriga: hustru och tre vuxna barn."

Allt känner jag igen.

Ångesten och rädslan och uppgivenheten och detta att sakta se en anhörig försvinna .., så där som en båt som ger sig av ut på havet och till slut är allt man ser en liten, liten prick.

Just så.

Och telefonen ringer och det blir prat om dejtingsidor och vad det är som gör att man faller för vissa människor men inte för andra och hur svårt det är, detta att man i veckor och månader kan maila med en supertrevlig människa som man blir oerhört attraherad av och sedan, när man träffas i verkliga livet, så bara susar alla dom där känslorna iväg och man förstår inte varför?

Och vi pratar om fenomenet som finns på dejtingsidor där man ska svara på x-antal frågor och sedan jämför man sina resultat och får på så sätt reda på hur väl man passar ihop, rent procentmässigt.

Om pensionatsvärden och bloggmadamen hade gjort ett sådant test, hade vi aldrig träffats.



I hur mycket som helst har vi olika åsikter och även i en del rent grundläggande frågor, ändå fungerar det hela hur bra som helst.

Ja, sånt kan man fundera över en alldeles vanlig kväll i mitten av augusti år 2008 2009, förstås.

Om man nu inte har nåt annat för sig.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Skickar ett fönster från stadsdelen Skata i Jakobstad, en liten stad i den svensktalande delen av Österbotten i Finland.

Jom."

Kanske är vi hemmablinda ...?

Det är alltid lika intressant - tycker jag -, att läsa om hur människor som bor i andra länder .., ser på vårt eget land.

Som Anna, till exempel.

Och ...

... så jag ägnar en del av kvällen åt cykelspaning.

Jag promenerar omkring i omgivningarna.

Tittar in på innergårdar och hälsar på för mig okända människor som sitter och grillar eller tar kvällsfikat tillsammans.

Tre pojkar halvstårliggersitter över sina cyklar och pratar om Tequila-shots.

Duvor korrrar.

Överallt ser jag cyklar .., röda och rosa och med eller utan cykelkorg, men jag ser inte skymten av min egen.

Det doftar hav ute.

Vid Möllers möter jag en man som dagligen handlar i affären och nu kommer han cyklande och jag hälsar så där som man gör ..."hejsan ...!" och mannen tittar häpet på mig och jag vet vad som ska komma och jodå, det kommer ..."förlåt, jag kände inte igen dig utan icauniformen och nu har du ju utsläppt hår .,. förlåt, hej du ...!" säger mannen.

Och jag sneddar över Rådhusparken och Österporttorg och jag hör, för ovanlighetens skull, småfågelkvitter.

Utanför biblioteket doftar det sensommarkväll.

Förslag till bestraffning av cykeltjuvar

• Spöstraff på Stortorget. Offentligt förstås. Minst 20 rapp med taggig kvist.

• Avhuggning av vänster fot.

• Skalpering.

• Två skott i valfritt knä.

• Botgöring i form av städning och fönsterputsning hos den bestulna, minst 1 gång per vecka i två års tid, detta ska ske innan vänsterfoten huggs av.

• Amen.
  

Och så var det 08:orna ...


... som kommer till Skåne och tar sig ton.

Söndagsfönstret ..

.... finns på Österlen, här i Skåne.

Och klockan är lite över sju och nu ska jag cykla till jobbet, allt medan någon annan sover gott.

Eller halva Sverige, kanske ..?

Från mitt öppna fönster ser jag morgonpigga människor komma från Möllers Bageri bärandes på påsar med färskt bröd.

Inte ett enda litet fågelkvitter hörs.

Bara en bildörr som slås igen.

Kväller ....

På soffan Ektorp ligger pensionatsvärden och läser en bok.

Den här.

Och på golvet där nedanför, på en dubbelvikt madrass med ett lakan över, ligger jag själv och lyssnar till detta.

En fleecefilt över benen.

Levande ljus på bordet.

Utomhusljud från öppet fönster.