Tillbakablick ...

Vi sitter på Gunvors inglasade altan.

På bordet ligger hennes dagböcker .., en dagsfärsk "Smålänningen" med hemifrånnyheter .., där är läsglasögon och ett närapå sönderläst brev från 40-talet ..., och så, just den här dagen, ett fotografi på Gunvor och hennes sedan några år bortgångne man, Viking.

Medan jag kämpar med ett korsord, sitter Gunvor och tittar på fotografiet.

Hon ler varmt.

"Elisabet .., Elisabet .., visst ser Viking allt lite förälskad ut när han tittar på mig ...?" säger hon på sin mjuka småländska.

"Jo, verkligen ..", svarar jag sanningsenligt.


På bordet ligger även en gammal sparbanksbok.

Postens.

Åååå, vad den väcker minnen hos bloggmadamen!



"Ja, titta här ..,. det var inte mycket pengar vi hade råd att spara ...", säger Gunvor.

Dansbanan ...

När pv fyllde femtio år, byggde han en stor dansbanealtan på sydostsidan av huset.

Det har, fram till i våras, varit en helt slät altan med trädgårdsmöbler i ena hörnet och ett vindskydd mot söder.

Sen kom en bloggmadame från Ystad och föreslog ett altanräcke.

Eller nåt sånt.

Och pensionatsvärden kom med förslag, han med.

Det blev nånting mitt emellan.

Och så här fint är det här just nu.

Nu är det nämligen så här ...

På Gunvors inglasade altan tidigare idag.
Under bordet ligger Pelle och strääääcker på sig.

... att pv:s mamma som har haft hand om pElle i mer än två månader .., hon har ingen lust att lämna igen honom.

Tanken var att Pelle skulle göra mig sällskap till Ystad i morgon och bli kvar tills på söndag och sedan tillbringa tiden fram till Greklandsresan på pensionatet och först därefter få åka till landet Småland, närmare bestämt till Ljungby, till pv:s mamma Gunvor, snart 82 år.

Men se Gunvor .., hon har vant sig att ha en kattherre hos sig och hon tycker att det är helt galet att Pelle ska åka till Ystad och om hon nu ändrar sig och inte åker i morgon, så där som hon hade tänkt, utan på söndag .., ja, men då kan ju pv skjutsa såväl henne som Pelle och då kan han, Pelle, vara hos henne i tre veckor i stället!

"Vi har ju så trevligt Pelle och jag och vi pratar med varandra på dagarna, ja, i alla fall pratar jag med honom och ibland hoppar han upp i min säng på nätterna och ja .., jag tror faktiskt att han trivs här ..!" säger Gunvor leende.

Så blev det med den saken.

Det torde väl sluta med att Pelle blir smålänning, förmodar jag.

På den lediga dagen ....


.... norpar jag plommon direkt från trädet och duschar evighetslänge i solfångaruppvärmt vatten .., jag plockar mynta/salvia/lavendelkvistar och hänger upp i badrummet ... pratar med rar vän i telefonen .., jag sitter ute på den inglasade altanen bland alla blommande kaktusar och lutar mig bakåt i solstolen medan pratet susar av och an ..., jag letar fram hårtorken och försöker få styr på lockarna .., läser lite i den där älsklingsboken som pv fick i present .., och jag tänker att det inte enbart är själva rytmen i författarens skrivande .., det är även hans självironi och humor som fångar mig eller som får mig på fall.

Jag önskar att jag finge träffa honom.

Jag önskar att jag hade fått träffa honom.

Kanske fånga hans vänsterhand?

Men se det går inte.

Och det gör mig uppriktigt sorgsen.

Lediga-dags-fönstret ...

... hittar man på ön Ven.

Nej, absolut inte ...

... påstår jag att det måste vara någon högre makt som står bakom skapelsen .., och visst kan det, helt slumpmässigt, utvecklas alldeles oerhört vackra blommor bara så där för att det har blivit så .., men det hjälps ju liksom inte .., när jag tittar in på pv:s altan och upptäcker kaktusarna som i vanliga fall står där taggiga och ganska alldagliga .., och så ser jag dem nu blomma .., då blir jag nästan .., ställd.

Från att ha burit på några gråsvarta ulltussar ...



... så dyker detta upp.

Och bara något dygn står sig blomman, sen är det färdigt.

Några timmar per år av blomstring; det är vad kaktusen får.

Några få timmar av fulländning.

Insikt nr 153

Idag på morgonen, vid halvniotiden närmare bestämt, inleddes träningen inför nästa års Vasalopp.

Ja, inte min träning, utan pensionatsvärdens.

Jaha, ja.

Då vet man vad samtalsämnet för de närmaste sex månaderna kommer att handla om.

Skillnader ...

Och håret blir lockigt i allt det fuktiga.


Ibland, blir tågresan från Malmö till Halmstad, till ett enda stort äventyr.

Andra gånger lutar man huvudet mot kupéfönstret och säger inte ett ord på tre timmar.

Man bläddrar förstrött i en pocket som handlar om att förbättra och hålla liv i en kärleksrelation.
Boken är skriven av en hurtfrisk amerikan och jag skuttar lite hit och dit mellan kapitlen och orkar inte engagera mig, inte på riktigt.

I ryggsäcken vilar presenten till pv.

Det är två böcker, inköpta på bokhandeln i Ystad .., och den ena boken är min favorit-genom-alla-tider .., och om någon ber mig förklara varför .., så svarar jag ..."det är själva rytmen det handlar om".

Jag har den själv .., den står i min bokhylla .., sönderläst och lite sladdrig.

Den här, är inbunden.

"Du kan läsa den på semestern om du vill och om du inte tycker om den .., så är det ingen fara ...,", ska jag säga till pensionatsvärden några timmar senare.

Bakom mig sitter en ung kvinna och i en timmes tid pratar hon oavbrutet i sin mobiltelefon.

Hon ger råd åt en väninna.

"Svara för fan inte om han ringer .., lova mig, svara inte!" säger hon om och om igen.

Snett mitt emot mig sitter ett par i 30-årsåldern.

Kvinnan är lång och slank och väldigt vacker och hela tiden plippar hon och mannen vid hennes sida på var sin mobiltelefon.

Fort-fort-fort!

Vid fönstret halvsover en ung man .., på golvet vid hans fötter står en blå sportväska med texten "Landskrona sjukvårdsdistrikt".

I trakten av Ängelholm får den unge mannen ett telefonsamtal där någon bjuder honom att komma på en fest på lördag.

"Jag vill, men kan inte svara .., jag har inte fått schemat ...", säger den unge mannen.

Och själv får och skickar jag sms.

Varma, goa meddelanden från lika varma och goa vänner.

I Helsingborg visar termometern plus 24 grader och då är klockan åtta på kvällen.

I Ängelholm har mörkret fallit.

Och nu ..., pensionatet.

Vi har ätit hemgjord tårta med färska björnbär ovanpå grädden (ur-gott!, lite syrligt, så där ..) och fast fönstret står på vid gavel, är det tropisk värme som råder i pensionatets sovrum.

Ungefär så.

Är det.

Det bästa ....

Två helt lediga dagar framför mig.

Som en ocean av tid.

Om två timmar ska jag sitta på tåget norrut.

Och tänk, det är högsommarvärme ute.

Varm luft mot bara ben.

Bara en sån sak.

I min väska vilar fyra korsord och massor av läsning.

Också en insikt ....


Söderfönstret står öppet.

Det doftar hav i mitt vardagsrum.

Och så bär det av igen ..

Ikväll tar jag Öresundståget norrut, till landet Halland.

Egentligen är jag ledig bara onsdag och sen är det jobbarhelg igen .. men nu har jag givit bort torsdagen - varsågod till den som vill ha den ! - och tänk, Hanna E, hon ville .., så nu blir jag ledig onsdag och torsdag och det är som den härligaste present!

"Men då får du ju mindre i lön i oktober!" säger en av arbetskamraterna.

"Jepp, så är det ...", svarar jag.

Men pengar är inte allt och jag tycker om lediga dagar, jo, att jag gör.

Och tänk, att Pelle ska få följa mig hem på torsdagkväll och vara hos matte i en hel vecka .., bara för att jag längtar efter honom.

Det blir bra.

Dagens fönster ..

... finns i en liten stugkammare på ön Ven.

Födelsedagsbarn ...

Idag fyller två till mig närstående personer år.

Först är det min störstasyster, Rigmor.

När jag var liten var hon min alldeles egen försvarsadvokat och jag älskade när hon kom hem från Karlskoga eller längre fram .., från Umeå eller Arvidsjaur .., och jag brukade möta henne på busstationen där hon stod med stor, blå resväska.

När Rigmor fick sitt första och enda barn, var jag barnvakt under ett par somrar.

Det bästa med min störstasyster .., det är att hon är Beständig på nåt vis.

När man kommer till henne för att fira jul eller påsk .., så är allt som det ska vara och som det alltid har varit.

Glas och dukar är sånt som har varit med i hela livet, känns det som.

Och alltid hembakat bröd som läggs i ett gammalt tråg av slitet trä.

Kanske är det också lite hennes förtjänst att vi hamnade i Skåne .., ty Rigmor flyttade från Luleå till Lund (hon kom att under många år arbeta som dialyssköterska på Lunds lasarett) och var gång jag tog tåget från Bastuträsk till Skåne .., översköljdes jag av den här känslan att ..."ååå, här vill jag också bo!"

Numera har hon köpt sig ett alldeles eget krumelur-hus ute på landet - några mil norr om Ystad - och alldeles omåttligt härligt till .. med hästhagar utanför vardagsrumsfönstret och ängar och åkrar och ostkupehimmel.

Rigmor är en hejare på att lösa tidningen Vi:s korsord .., och historiefrågor klarar hon galant!

Ungefär så.

Är det.



Nästan likadant är det med pensionatsvärden, han som också fyller år i dag.

Femtiofyra, närmare bestämt.

Han är på nåt vis också "beständig" och är inte den som byter ut saker bara för att byta.

Dessutom är han alldeles oerhört snäll, omtänksam, ganska rolig, lugn, problemlösningsinriktad, positiv, morgonpigg, generös och himla artig.

Jag vet nog ingen som har så varma händer och när jag låg på akuten i Halmstad och kräktes i en sjukhuskräkpåse och hade njurstensanfall .., då stod han där intill och sade plötsligt ..."men ååå, vad jag tycker mycket om dig!"

Sicken pärla!

Allt det är han.

Plus lite till.

Grattis till båda just idag!

På stranden ...

Och där kommer båten mot land.

Och så närmar sig färjan Ven ...

Många av passagerarna ombord ska jag möta och känna igen under de följande dagarna.

Även på båten letar jag Lyckliga Par.

Jag ser ovanligt många.

Ja, världen är liten ...

Ni som har varit med här länge, ni minns förstås bloggvännen Helene från Delsbo.

Helene som förlorade slaget mot sin bröstcancer och lämnade efter sig två barn, Joar och Evelina.

Vi var många som tänkte på Helene och på hennes familj som blev kvar.

Och tänk, idag när jag kommer hem från Ven .., hittar jag det här i min inkorg.

Mia har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Tisdagsfönstret ...":

"Jag kom på just nu att det var länge sen jag var inne på Elisabets sida, så jag smög in här och tassade runt lite.

Och så får jag se ett fönster från Rikkenstorp!

Min mormors föräldrar ägde en gång i tiden Rikkenstorp, och innan dem hade flera generationer av min släkt bott där.

Men mormors pappa gick i borgen för någon som behövde det, och det slutade så illa att han blev tvungen att sälja gården.

Visst är väl världen bra liten ibland?

Kram på dej!

/Mia (Evelinas bonusmamma)."

På rymmen ...

Vid besöket på Nämndemansgården på Ven .., upptäcker jag en man som kommer cyklande och i ena handen har han en vit hink .., och så stannar han till och det blir lite småprat så där i solgasset.

En stor, svansviftande och lite raggig hund, gör honom sällskap.

Det visar sig att i Nämndemansgårdens hönshus finns två skånska blommehöns och dom hönsen sköter mannen om .. ja, dom ska nämligen emigrera till Dalarna och nu ska hönorna få matrester.

Men den cyklande mannen blir snopen .,. där är inga höns i hönshuset!!

Dom är borta!

Så vi går runt och letar och han lockar och lockar ..."kom-kom-kom-nu-hönorna!" .., och det tar ett bra tag .. sedan hör jag honom hojta att ....., jo, nu har han hittat dem .., och så börjar mannen att försöka fösa dem till "hemmet" - till hönshuset -.

Själv står jag en bit ifrån och väntar med kameran.

Och ser man på ..., där kommer dom två madamerna som gömt sig bakom husknuten!

(Blommehöns hade jag själv .., det är en gammal ras och underbart trevliga och sociala är dom .., och v a c k r a!)

Måndagsfönstret ...

... finns även det på ön Ven.

Och i fönstret står Jesus.

Söndagsfönstret ...

.... hittar man inne på Tuna Krog på ön Ven, utanför Landskrona.

En alldeles underbar krog/restaurang .., så trivsamt och familjärt .. med böcker på borden .., och spel att låna .., och vänlig personal.

Maten ..?

Jättegod!

Min ryggfilé liknade mer en oxfilé .., lägg därtill bulgursallad .., pesto .., bakad potatis .. persiljesmör ..., och grillad majskolv. Mums!

I en gammal lagård ...

... i ett lika gammalt och litet fönster .. där .., bland spindelväv och damm, ligger en liten död insekt.

En mal, kanske?

Och jag står länge och bara tittar på det lilla krypet som mötte sitt öde just där.

Stackars liten.