På väg hem från stan ...

sigge har hittat en solstråle och där lägger han sig ..

... upptäcker vi att det är som om våren plötsligt har tittat fram!

Överallt ser vi människor som promenerar och nästan alla har uppknäppta jackor och det är äldre damer med stavar och det är unga kvinnor som slänger med armarna så där som man ska göra för att få ritktig fart på hjärtat ..., och längs cykelbanan innan Haverdal ser vi mannen som tydligen inte gör annat än cyklar fram och åter mellan stan och norrut och med sig har han som vanligt sin släpkärra och som vi undrar vad denne man sysslar med?

Väl hemkomna kan vi konstatera att solen har smält en hel del av snön på altanen (nu blir det kaffe ute i solskenet, termometern visar på sex plusgrader och tio i solen ...) och inne i det gula huset ligger, till vår förvåning, sigge nilsson och pElle tillsammans på soffan Ektorp!

Apropå att tv-ljudet försvinner


... så skriver Kerstin från Svedjan (hemifrån) så här och jag looooog från öra till öra när jag läste hennes kommentar.

"Det har jag råkat ut för också, men det var roligare.

Jag såg på Västerbottensnytt, men ljudet kom från Nordnytt.

En gång pratade de om en hemsk våldtäktsman på Nordnytt och bilderna visade landstingsrådet i Västerbotten.

Då mailade jag till Boxer och Tv och fick rådet att ominsatllera alla kanaler. Det lyckades."

Inte en enda ...

... LP-skiva har jag kvar i min ägo.

Det har däremot pensionatsvärden.

Där är två smockfyllda hyllplan och allt prydligt sorterat i bokstavsordning.

En djupdykning visar på ett antal Bob Dylan .., där är flera Beatlesskivor., där finns även Eagles .., Pugh Rogefelt, Rolling Stones .., Kaj Hansson, Roffe Wiktström .., Mikael Wiehe , Tom Waits, Mats Ronander, Björn Afzelius, Stefan Nilsson, Povel Ramel och en massa annat.

Och vad hade bloggmadamen för skivor, då, på den tiden det begav sig?

Jo, Lill Lindfors "Du är den ende" .., ("den ende" hette Tommy och blev så småningom pappa till mina tre barn ..), och gitarrmusik med John Williams och där var en skiva med Mamas & The Papas .., (med mama Cass, som så småningom skulle sätta en matbit i halsen och kvävas!) och där var en högt älskad LP med José Feliciano ..., (spelades i princip nonstop ...) ja, det är väl vad jag kommer ihåg från slutet av 1969 då det mesta av studiebidraget spenderades på just skivor.

Med matinköp var det mindre viktigt.

Men så hade jag storlek 34 på min byxor också.

Någon som vet ...?


Plötsligt igårkväll försvann ljudet från SVT 1.

Det var precis när Melodifestivalen skulle börja, så det blev radioljud och tv-bild och naturligtvis osynkat och efter en stund blev man på gränsen till illamående.

Ingen förändring idag, med ljudet, alltså.

Alla andra kanaler fungerar som dom ska.

Och jag sliter mitt hår!

"Ja, ja, det här med tv är väl ändå överreklamerat ...?" säger pv filurleende.

Själv tänker jag på hockeymatchen ikväll och på en hel del annat som är trevligt att titta på ..., med ljud till,

Hur går detta till?

Namnsdagsgrattis till ...

.. först och främst "Dr Böhlander", denna min förstödda dotter.

Hon heter nämligen Maria.

När någon av hennes barn skulle beskriva henne för sin fröken, hade hon eller han skrivit att "mamma tycker om att promenera, äta ägg, sola och så tycker hon om sin mormor!"

Och på jobbet finns två såå rara arbetskamrater med samma namn; Maria Jönsson (cowboy-maria) och Maria Hansson.

Och från semesterresan till Kefalonia kommer jag ihåg den rara Maria Young, och denna före detta norrbottensmadame, hon bor numera i Sheffield och i Västergötland hittar man Mian, grattis till dig också!

Och Maria i Oslo .., hon som idkar yoga, hon har minsann också namnsdag, precis som såväl min, som pensionatvärdens kusin.

Här kommer ett stort grattis till er alla!

Söndagsfönstret ...

... finns i Haverdal, nio kilometer från pensionatet.

På bilden syns den rara Sonja.

Det är Sonja, före detta jordnära distriktssköterska, som har flyttat in till stan, till härlig lägenhet med storslagen utsikt över Nissan.

Ändå .., händer det att Sonja står där vid fönstret och den bedårande utsikten och tänker på våren som ska komma och på tulpanerna i det som en gång var hennes rabatt.

And here are the results from the Pensionat-Jury ....


Ten points goes to .... *tadaaa*: Anna Bergendahl!

Vilken röst den tösen har!

På förlossningen ...


Och ååå, så lycklig man blir av dom här bilderna!

Vad var det nu som fanns i Wikings garage?

Vid köksbordet i Haverdal pratas det om allt möjligt.

Vi pratar om detta med att såväl kakförsäljaren Kennet som bloggmadamen finner skåningar och smålänningar så mycket mera lättsamma än halmstadborna och då berättar pensionatsvärden om den kände ståupparen, tillika hallänningen, som till någon god vän på besök i Halmstad sagt att ..."du får x-antal kronor om du möter en enda en som ler mot dig!"

Men det pratas också om bensinransoneringen på 70-talet (ja, hur kom vi in på detta?)

Pv:s mamma, Gunvor, tyckte då att familjen borde hamstra lite bensin, ja, utifall att.

Det är om detta pv berättar i filmen.

Liten utflykt ...

Brudklänningen.

Mitt på dagen åker vi till Haverdal för att hjälpa pensionatvärdens morbror och moster med snöskottning. Från tak, alltså.

Deras hus är i det närmaste tömt på sitt innehåll, ty nu bor Sonja och hennes man i stan, i stor lägenhet med utsikt över Nissan.

Alldeles enkelt är det inte att byta liv.

Sonja, som älskar att pyssla i rabatterna och bli jordig om fingrarna, tycker väl att det är så där måttligt intressant att stå där och njuta av den fantastiska utsikten i stan.

Medan pensionatvärden ägnar sig åt snöskottandet, sitter jag i vardagsrummet och tittar på reprisen av vinsten i curling, något som visar sig bli en evighetsmatch.

Sonja plockar lite bland lösöret som finns kvar.

"Titta här .., här är en brudklänning som en av våra döttrar har haft!" säger hon och håller upp och visar.



På kylskåpsdörren ...



Kennet, är också där och hjälper till.

Han är en sån där människa som är utrustad med den s.k. glimten i ögat och inte ett dugg förvånar det mig att den mannen, långt innan han gick i pension, har arbetat som försäljare åt Delicato och gjort det med den äran.

Det är precis såna säljare som man tycker om, ja, när man själv arbetar i butik!

Och medan familjen Pehrson bjuder på de obligatoriska semlorna och såklart nybryggt kaffe, berättar Kennet om när han första gången kom till Big Bengt, ni vet, han som byggde upp High Chaparall i Småland.

Bengt fick smaka på chokladbollarna som då kallades för något helt annat och frågade efter priset förstås och så undrade han hur många chokladbollar Kennet hade i sin Delicato-bil?

"Åttiotusen", svarade Kennet.

"Då köper jag allesammans!" sade Bengt.

"Ni kan tro att han tjänade bra på dom chokladbollarna...!" säger Kennet och ler vid minnet.

Innan herrarna återgår till snöskottandet frågar jag den forne storsäljaren om han är lillebror, för det är vad jag tror och jo, det är han verkligen.

Kennet är yngst i syskonskaran, med tre äldre systrar.

"Och är man så himla kreativ .., då har du nog höger tumme upp också?" fortsätter jag.

Och ser man på .., det har han!

"Nämen lilla vän ...!" utbrister Sonja häpet.

Ni kan tro att det blir glada skratt vid köksbordet.

Tjaaa, måhända skulle man ta anställning som sierska? hälsar bloggmadamen, numera tämligen mätt på semlor.

Annorlunda almanacka ...

Kalenderflickor eller kalenderpojkar ..?

Ja, Jutis byaförening - i eller utanför Arjeplog -, har i alla fall givit ut en almanacka och där ser man inte skymten av någon bystig eller lättklädd madame, nä, där är det norrbottensherrar i parti och minut.

Det här är, om jag har förstått det rätt, februaribilden.

Mannen som så avslappnad står där i snön, tycks heta Lars.

Tack till Agneta som skickade bilderna!

(Ja, på måndag blir det ju ny månad och ny man.)

Och så är allt som vanligt ...

"Vad håller du på med matte? Får du inte igång datorskärmen ..?"


Någon timme tar det, sedan är sigge nilsson sig lik igen.

Och som vi undrar vad han har varit med om?

Vad var det för ett äventyr?

Och nu är det lördagmorgon och sigge nilsson är en morgontrött liten kisse och orkar inte hitta på så mycket bus.

Ännu.

Lördagsfönstret ...

... finns i ett väntrum i Helsingborg.

Där sitter man och bläddrar i reselektyr eller tittar på "Dentivisionens" filmer om lockande resmål ..., patienter - såväl danskar som svenskar - kommer och går .., och från receptionen hörs en ringande telefon.

I Folktandvårdens väntrum i Ystad, där finns också en liten tv, men där informeras patienterna i stället om prostatacancer och erektionsproblem.

Inte en enda gång har jag sett någon manlig patient lyfta blicken för att titta på just den sist nämnda filmen.

Ikväll ...

Grattis Norge och framför allt herr Björndalen till skidskyttestafettgulden!

Och Mattias som sköt bort Sverige ..., det gör inget.

Jag lider med dig.

På Savannen ...


Det är som igårkväll .., elden brinner .. syrsor spelar.

Lugnt och stilla.

Rofyllt.

Under det stora trädet är vi samlade .., det är bara att komma.

Någon har redan somnat .., andra småpratar .., en tredje tar eldvakten.

Allt känns tryggt.

Ingen är ensam.

Fredagkväll ...

Båtturen till Kåseberga; en av de bästa stunderna i mitt liv.

.... och det blir telefonsurr med först kapten Lintott och sedan Emma.

Vanligt småprat bara, så där om vad ska hända i helgen (Let´s dance - Emma håller på Molly och Mattias -, fotbollsträning och i morgon födelsedagskalas hos bästa vännerna ..) och lite surr om Vasaloppstider och förstås om sigge nilssons försvinnande och återkomst.

Kapten Lintott är mer svårpratad, han svarar mest ja eller nej eller "va?", men med Emma är det öppna spjäll.

Jag tänker att den där resan till Kefalonia, två veckor tillsammans, bara Emma och hennes mormor som är jag, den kom, åtminstone för mormor, att betyda så oerhört mycket.

Och nu har pensionatsvärden åkt för att hämta sin dotter och hennes pojkvän vid bussen i Skipås och här ska strax bli middag och sigge nilsson har redan satt pElle på plats och allt är alltså precis som vanligt.

Ååååå, han är tillbaka!


Jag stod och stekte kycklinfilébitar och höll gråten, när jag tänkte att jag ropar igen!

Öppnade altandörren och där kommer sigge nilsson svischande förbi mina ben och gissa, hur glada

vi blev!!!!

Men v a d vi undrar var han har varit!


// Rädd är han .., skyggar lite och går på helspänn nu när han är här inne.

Nånting har han varit med om ...?

Ett kvällsflönster från ...

... från södra Frankrike.

Efterlyst ....


Och plötsligt är sigge nilsson försvunnen.

Vi letar och letar och letar, kör bil runt hela området och ropar på siiiiiigge!

Ingen liten katt kommer.

Inget enda litet jam hörs.

Och vi kollar om det har rasat snö och det har det inte och vi letar blodspår och tittar efter små sigge-spår i snön och vi frågar småpojkarna som leker i huset på backen om dom har sett och om dom nu skulle .., och det lovar dom.

Men av sigge nilsson finns inte minsta lilla spår.

Litet brev från pElle ..

Nu ska ni få se hur mitt liv ser ut nu för tiden.

Först hoppar man upp och lägger sig i korgstolen som matte har köpt på loppis och knappt har man somnat, förrän sigge nilsson kommer smyyygande.

Det vet man vad som väntar.



Till en början håller sig sigge ganska lugn, men så småningom brer han ut sig.

Ja, han tar plats helt enkelt, och det är himla irriterande.

Ibland säger matte till honom.

"sigge! Lägg av nu!" hojtar hon, men tror ni att han bryr sig?

Från början var sigge nilsson ganska trevlig, men nu är han bara jobbig.

Går jag upp och lägger mig i fåtöljen som bara är min, nog ska han också komma och vara kaxig och helst vill han putta ner mig och jag är ju faktiskt en äldre kattherre och borde få ha lugn och ro på min ålders höst, men det kan man glömma.



Efter en stund blir man rejält less och morrar lite .., då blir sigge ännu mera stökig och till slut, ja, det är inte roligt att erkänna det, men då blir det slagsmål.

Ser ni hur den lille sprätten viker öronen bakåt?

Jo, jo, det betyder att han är a r g.



Det brukar bli så att till sist är det jag, pElle, som får hoppa ner och där ligger han, sigge nilsson, som en kung och sover på m i n filt!



Titta, sicken en!

Nää, jag saknar verkligen det där lugna livet hos Gunvor, det var tider det .., bara hon och jag och man fick sova hela dagen och ibland låg jag på hennes mage och hon pratade med mig och det var så härligt.

Nu .., sen sigge nilsson kom till pensionatet, funderar jag allvarligt på att flytta.

Ja, så är det.

Hälsningar från er vän pElle.