Tittar på Gomorronprogrammet i SVT 1.


Micke Leijnegard har bjudit in två gäster: f.d. slalomåkaren, numera föreläsaren Tomas Fogdö och den suveräne fotografen Jens Assur.

Vilket intressant samtal det blir!

Just nu handlar det om vad det är som ger människor status.

Och nu lite kultur .....

Via Stationsvakt och Ingela, så hamnar jag hos självaste Ursprunget - Kulturfyran -.

Det gäller att svara på fyra frågor.

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?

Det måste vara "Petter och hans fyra getter" som mamma läste så ofta, att jag kunde den såväl fram, - som baklänges.

2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?

Det beror såklart på vilken ålder barnen är i.

Men ..., gärna Hattstugan, ovan nämnde Petter .., Pettsson och Findus .., Gittanböckerna .., jo, någon av dessa om dom nu finns i huset.

Böckerna om Gittan har Emil och Emma tvingats lyssna till mer än en gång .....

Hattstugan med den ensamstående mamman.

När jag nu läser boken, irriterar jag mig omåttligt på den egotrippade tomtegubben som kallt räknar med att tomtemamman och barnen - utan tvekan - ska lämna sitt nybyggda hem och flytta till honom.

(Deras eget hus har brunnit upp, då äldsta flickan ställde till med tvätt och så började det att brinna.)

"Men ert hem kan minsann också duga .,. det kan bli vår nätta, lilla sommarstuga!"

Nånting sånt säger han, gubbtjyven.

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?

Utav dessa: Gittan, hon som blir kompis med vargarna.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?

Oh, ja! För mina egna småttingar berättade jag ofta om Ekorren Kurre och alla hans äventyr. Kurre bodde i en tall uppe i Tjamstanberget hemma i Malå och han hälsade ofta på småtöserna .,. ibland hoppade han upp i älgens krona och satt där medan älgen simmade över Malån .., det gick så långt att min dotter Anna till slut trodde att allt detta verkligen hade hänt.

Nu när jag ser böckerna samlade på det här viset, så ser jag ju tydligt att här var det fråga om sagor med djur i, både som mamma läste för mig och som jag själv läste för mina barn.

Under en period försökte jag godnattläsa de underbara Hugo & Josefin-böckerna för döttrarna, utan resultat.

Nä, aldrig!

Pippi Långstrump var aldrig min favorit och det vågar man ju knappt erkänna.

annannan sa...

Intressant! Och jag ser att du har hittat Findus-boken. Jag tänkte på den igen när sigge nilsson varit borta och kom hem och var bortkollrad i flera timmar.

Jag har funnit Pippi roligare som vuxen. Jag var nog ett alldeles för snällt och ordentligt barn för att finna finessen i hennes stolligheter när jag var barn. Och, tänker jag medan jag skriver, kanske är det också så att barnvärlden jag levde i inte alls var så där full av regler att jag behövde någon som hjälpte mig att göra uppror. I vuxenvärlden, däremot, behöver jag rejäla doser av humoristiskt uppror mot absurditeterna.

Åsa sa...

Oj, jag riktigt hajade till när jag fick se bilden på boken om Petter och hans fyra getter. Det var "outstanding" min sons bästa, bästa bok. Jag var urtrött på att varje kväll läsa den. Missade jag ett ord var sonen på mig med en gång och talade om att nu hade jag inte läst rätt.Nu ska vi flytta...och när jag gick igenom alla böcker smekte jag den trasiga, sönderlästa boken ömt, men sedan åkte den i soporna. Allt har sin tid!

mossfolk sa...

Men åh, Petter och hans fyra getter, hade jag alldeles glömt bort!Elsa Beskows böcker läste vi mycket när jag var liten. Så fina illustrationer! Astrid Lindgren-böckerna var (och är) jag också väldigt förtjust i. Kanske framförallt Bullerbybarnen och Ronja Rövardotter.

Ingela sa...

Jag köpte Petter-boken för några år sen när den kom i En bok för alla-serien, och tänk, jag tyckte inte den var nåt vidare.

Men jag håller med dej om Gittan-böckerna.

Det mesta som Pija Lindenbaum gör är väldigt bra.

Monet sa...

Åh, Gud som jag skrattar när jag läser om hur arg du blir på gubbtjyven Tomtegubben i Hattstugan. :-) Det var nog inte så jämställt på Beskows tid och jag minns att jag ändå tyckte han var snäll som erbjöd tak över huvudet. Sträng var han ju förstås!

Den är min favorit, jag kunde den utantill som tvååring sa min mamma. Alla Elsa Beskows böcker är underbara (åk till Junibacken och gå bland kantareller och blåbär som Putte!).

Men de mest förtrollande var Bland Tomtar och Troll, särskilt de sagor som var illustrerade av John Bauer. Allt sålt till antikvariat och bortgivet till andra småttingar idag - inga av mina barn ville ha sina gamla böcker och man kan inte släpa kartongvis med sagor till Frankrike.

Själv läste jag sagor varje dag och kväll för mina barn - det mest minnesvärda var nog kvällarna med Bröderna Lejonhjärta. Och det var innan filmen kommit. Ibland fick man hoppa över lite Katla-kapitel för att de skulle kunna somna!

Annas mamma sa...

Petter och hans fyra getter har jag för ett par veckor sett som teater med en liten tjej, den gjordes väldigt bra och ungarna satt helt absorberade. Och vilka härliga barnboksminnen man har, tror de betyder mycket. I "modern" tid måste jag säga att jag gillar Pettson väldigt mycket.

Elisabet sa...

Monet: jag ÄLSKADE Hattstugan när jag var liten och läste den ofta för barnen, ja, den bästa komplimang jag har fått som mamma, det var när en av döttrarna sa att .."å, mamma, du läste jämt för oss!"
Och när jag läste Hattstugan, så läste jag med exakt samma betoning som min mamma hade när hon läste för mig.
Precis som när jag läste om Lotta på Bråkmakargatan för mina flickor. Vi hade den på LP-skiva och Astrid Lindgren som läser. Hon säger "Viola Linnéa", med betoning på i:et i Viola, medan vi betonade o:et. Men när jag läste för Anna och Maria, då läste jag som Astrid .-)

Inbjudan till vernissage ...


I morgon torsdag 11:e mars, kl. 19.30 öppnar vi dörrarna för bloggvännernas egen konstutställning.

Alla - tavelutställare som andra - önskas hjärtligt välkomna!

Någon som inte hunnit sända in sitt bidrag ..?

Du, Torun, t.ex?

Ni har tid på er fram till klockan 18,45 - pip - i morgon.

Maila då tavelbilden till bisse151@gmail.com

Rättvisa? Inte det minsta.

Bilden från SVT.
Tack för lånet.
Och fängelse är ändå lindrigt i jämförelse med hur dessa kvinnor har det.


Icke allenast vill jag bli chef för någon konsthall och ordna "visa-folkets-tavlor-utställningar", nej, jag ville också bli allsmäktig och på så sätt få möjlighet att sätta stopp för det som inte är något annat än utnyttjande av människor.

I Bangladesh t.ex. arbetar kvinnor på den här texilfabriken tolv timmar om dagen - minst -, sju dagar i veckan, till en lön som motsvarar 300 sv kronor.

Såg ni?

Sju dagar i veckan.

Bor gör de i skjul ett 50-tal meter från fabriken.

Det dessa kvinnor och tusentals andra textilarbeterskor producerar, köper vi förstås billigt på våra varuhus.

Har ni inte sett programmet, så rekommenderar jag det varmt.

Den ska jag se ...!


I Gokväll ser jag en intervju med filmregissören Babak Najafi som är aktuell med sin film "Sebbe".

Vi får se en snutt av filmen.

Vilka fantastiska skådespelare!

Och vilken underbar människa denne iranske regissör tycks vara!

Längs kustvägen ...

... men inte här, inte som på bilden, på Irland.

Nej, jag slänger på mig kappan och halsduken och tar sikte på vägen som går till Skipås och Steninge och det är eftermiddag och jag går fortare än jag någonsin har gått under fyra månader.

Om fyra dagar ska jag vara på plats i affären.

Det är vad jag tänker på under promenaden.

Förhoppningsvis ..., ska pensionatsvärden komma körande från motsatt håll och - hopefully - ska han då upptäcka mig och så får jag på det viset lift tillbaka.

Hem.

Bilar passerar ., en skolbuss kommer körande .., småfåglar kvittrar.

Jag noterar att snödrivorna har sjunkit ihop.

Och så småningom dyker verkligen den grå bilen upp och mannen som kör saktar farten och frågar om jag vill ha skjuts och det vill jag och vi åker hemåt och jag slänger mig på soffan och händerna skakar och jag är darrrrrig som ett asplöv i storm och orkar knappt tänka tanken på att laga middag.

Efter en stund kommer pElle och lägger sig på min mage.

Och så blir det nyheter, där det berättas om den 92-årige skidåkaren Martin Lundström från Västerbotten som har värden som en 40-åring och herr Lundström säger att han åker ett par mil skidor per vecka.

Å, herremin!

"Ska vi flytta norrut ...?" frågar pensionatsvärden, som förstås tänker på fina träningsmöjligheter.

"Tja .., hur långt skulle du kunna tänka dig i så fall .. Jämtland .., så där som Kvarnsjön ..?" säger jag.

Det kan han.

Om det pratar vi en stund.

Sen orkar jag inte tänka längre.

Ingelas favoriter ...

Jag tänkte först inte bidra till din konstutställning.
Jag är nog inte sån att bilder spelar en så stor roll i mitt liv.
Är nog mer en auditiv människa, en sång eller melodi kan fastna mer än en bild, och kanske betyda mer också. De bilder som är viktiga för mej är det inte av egen kraft så att säga utan det är mer vad som är förknippat med bilden.

Jag har alltså en del väldigt anspråkslösa tavlor, ja till och med ganska mediokra och dåliga, rent tekniskt sett. Somliga av dem som betytt något hamnade också i ett annat hem när första äktenskapet havererade, ja du vet ju hur det kan vara.

Dessa två har jag valt för det de representerar:

Batikbilden kommer från Bandulas batik i Panadura, Sri Lanka.

Den inköptes när första barnet, sonen som i dag är 24 år, hämtades.

Jag och en annan blivande mamma tog en taxi och reste längs den hysteriskt trafikerade Galle Road söderut. Jag tror till och med att vi åkte tuktuk dit, men tog en riktig bil hem med våra nya konstverk och i mitt fall en morgonrock.

Bilden är både traditionell och inte, den visar en typisk scen från havsstranden men den har ett picassoaktigt stuk som man inte ser i de vanligaste batikmotiven.

Vår familj har alltså två fosterländer och tyvärr har det politiska läget gjort det omöjligt för oss att göra en återresa, men nu har vi börjat planera för en sådan.

Tavlan med lunnefåglarna är en akvarell av Dag Peterson, en av Sveriges mest omtyckta konstnärer som ofta målar djur och fåglar.

Hans motiv är från Färöarna men mitt lunnefågelminne är från Nordnorge.

I min gröna ornitologungdom gjorde jag en studieresa till några öar alldeles vid polcirkeln.

Ön Lovund var då ett lunnefågelparadis - vet inte hur det är i dag - och det var en upplevelse att klättra bland de mossiga klipporna och spana på de papegojliknande fåglarna som ser alldeles för exotiska ut för den karga omgivningen.

Tavlan är en gåva från en god vän som känner de flesta av fågelkonstnärerna i landet och som också kände många av de nu avlidna stora i genren.

Hälsningar Ingela.

Onsdagsfönstret ...

... finns i Bequia där seglar-kjelle befinner sig.

Ser ni fönstret .., lite bakom mannen.

Så här lyder bildtexten som Kjell har skrivit:

"Mannen som hjälpte mig laga mitt roderhaveri.
Vi jobba i hop en hel dag - helt underbar -!

Nån slags insikt ...


Och så ringer pv hem.

Han berättar att det varit prat i fikarummet, så där om allt möjligt.

"Ja, det blev prat om dig också , att du kommer från Ystad och arbetar som kassörska och så ...", säger han.

Jaha, ja.

"Din sambo .., är det hon som är norrländska och pratar så mycket med kunderna ..?" frågar då en av pv:s kollegor.

Ja, det kan det nog vara .., svarar han, lite förvånat.

Och kollegan fortsätter:

"Ja, en bekant till mig som brukar hälsa på i Ystad berättade att hon hade handlat i en affär och där hade den norrländska kassörskan frågat om hon - min bekant - var chef, ja, kassörskan sa att .. ja, du ser ut som en chef .., och då hade kundens man sagt att ja, hon är i alla fall chef över mig ..!"

Då var det nog hon, säger pv.

Stackars liten.

Ryktet sprider sig från södra Skåne till landet Halland.

Ack och ve .., det är minsann inte lätt att få en sån pratglad madame till flickvän.

sigge retstickan ...

"Nä, men åååå, sicken skön fåtölj husse har ställt fram till mig!
Ryggstöd och allt .., ååå, så snäll han är!" tänker han nog.


Jag har sagt det förut och säger det om igen: alla som har eller har haft en katt i huset, vet precis hur dom är.

Experter på att leta upp solstråleställen att vila på.

Experter på att filur-retas om där finns någon att reta.

sigge nilsson är inget undantag.

Ännu en favorit från Eva ...

Hej igen!

Här kommer tavla nummer två.
En tavla som jag fick av en god vän för några år sedan.
Han hade köpt den på loppis för en liten kostnad.
Den hängde i hans hall men han tyckte att tavlan passade mig bättre.

Den har kommit att betyda mycket för mig och hänger alltid ovanför min säng, oavsett om jag bor här i lägenheten eller i stugan om sommaren.
Den ger mig en slags tröst och en vila.

Någon vakar över mig.

Kram Eva.

Vid frukostbordet ..

... sitter vi mitt emot varandra och pratar om (jag pratar, han lyssnar till P1) det här med favorittavlorna som kommer susande genom rymden.

"Tänk, bara tänk om man vore konsthallsintendent och finge bestämma lite .., då skulle jag upplåta stora utrymmen i den hallen och låta kommuninvånarna komma dit med sina älsklingstavlor och helst skulle dom också tvingas skriva eller i alla fall berätta (så kan min sekreterare skriva ut det hela) varför just den tavlan är så högt älskad och så skulle vi annonsera stort och säga "kom och titta! ja, du, jag är helt förvissad om att det skulle bli gott om besökare till detta!" säger jag.

"Säkert ..., folk är väl så egotrippade att dom gärna vill se sina tavlor i en konsthall ...", säger han mumlande, just som han kommer ihåg sin hjärttablett.

"Nä, inte alls bara därför .., jag skulle tycka att det vore intressant, verkligen intressant, ja, minst lika mycket som om en aldrig så känd konstnär skulle stå där!" säger jag.

Sedan rostar jag ännu en skiva bröd och siktar in mig på pl.marm.-09, den som är så himmelskt god.

Ambers favoriter ...

Hej Elisabet!

Vilken rolig idé med favorittavlan!

En av mina favorittavlor ser jag framför mig vid matbordet varje dag – den är rätt stor, 65x81 cm. Jag hittade den i ateljén hos konstnären, som heter Marianne Ågren.

Den fanns inte utställd bland de andra målningarna , utan min son Samuel som då var 7 år, bläddrade blad sådant som var undanställt.

Jag föll pladask för färgerna och de glada hundarna.

Konstnären, sade på bredaste skånska att ”Den heter Di små djuren”.

Samuel som redan då var en ordentlig ung man sa genast att det var fel, för på baksidan stod det Hundarna.

Jag föredrar det skånska Di små djuren.

Den andra är av samma konstnär och heter Hus med rött tak.

Den är fullständigt vansinnig. Jag blir självskrattande av att se på den.

Den har jag bakom ryggen när jag sitter vid matbordet, sonen tittar på den varje dag.

Exmaken kallade den en gång för en psykedelisk spya – det gjorde han aldrig om!

Färgstarka hälsningar!

Amber.

ab sa...

Vilka härliga tavlor, jag älskar färgerna i dem!

Man skulle kunna kalla dem "av den harmoniska van Gogh". ;)

Bloggmadamen sa:

Och själv ler jag. Pv tittade på tavlorna (jag hade precis högläst texten för honom) och sa, leende: "ja, jag är nog benägen att hålla med hennes ex-man."

Leinas favoriter ...

Hej!

Lyckas aldrig riktigt få tag i dig på telefon...
Får bli så här istället...

Jag har egentligen två favorittavlor och inget av de foton som jag har på dem är bra.
Orkar inte fota ikväll, det går förresten inte när man måste använda blixt.

En kanske du känner igen, det är du som tog kortet för snart 23 år sedan (den nedre), den andra är den bild som jag alltid använder på skolan för att känna igen min lärarkalender.



Försöker skriva med en katt som halvsitter på min arm, inte lätt...

Får försöka hitta av dig med telefonen någon gång igen...

Kramar Leina.


// Leina säger det inte, men konstnären namn är: Leina Sandström.
Och Leina var vår närmaste granne hemma i Malå.
Ingen lagar så god mat som hon!
Bilderna visar hennes barn, Bill och Belinda.

Någon fler som vill bidra med sin favorittavla?


I morgon är sista chansen.

På torsdag tänker jag ha hela raddan klar.

Vill du vara med?

Maila då en bild av din favorittavla till bisse151@gmail.com

Ja, vem bryr sig ...

... i det där med Vasaloppet?

Inte sigge nilsson.

Insikt nr 228 ...


Tycker väldigt mycket om.


Avstår helt ifrån.

Kvart i tio prick ...

Inga vänsterhänder, men väl två vänsterfötter.
Tandläkarens och tandsköterskans.
Birgitta och Maritas.
Båda två ett under av vänlighet.


... parkerar jag bilen på Hamntorget i Helsingborg.

Det är dags för tandläkarbesök.

Och jag promenerar den korta sträckan till Konsul Olssons Plats (ty där i ett brunt tegelhus finns tandläkerskan) och får sitta och vänta i tjugo minuter och det blir lite småprat med andra patienter som också väntar och utanför fönstret är det grått och isande kallt.

Tre stycken Svensk Damtidning hinner jag bläddra i.

Nu vet jag allt om Victoria och Daniel.
(För kännedom: ja, även om man tycker att det är fånigt med kungahuset och allt fjäskande, så kan man ändå finna det oerhört intressant att sitta och bläddra i en s.k. skvallertidning. Helt ärligt: jag inte bara slöläste .. jag f r o s s a d e , ja, jag slurrrrpade i mig allt om den så trevliga Maxima och dom vackra prinsessorna i Danmark och där var Beatrice från England som nu hade börja sporta - kanske tänker hon på det kommande Vasaloppet? - och hennes pappa hade minsann firat sin 50-årsdag och Caroline, stackars Caroline av Monaco, hon lär ha skippat den friskt alkoholpimplande maken Ernst-August, nu har hon en ny, men okänd man! )

Besöket i tandläkarstolen tar fyrtiofem minuter och idag är det bara trevligheter - ja, frånsett tandstensborttagning som får håret att resa sig i nacken - men för övrigt, jo, helt okej.

Bettskenan, som - hopefully - ska göra att pensionatets sängkammarliv håller i sig även efter några år, provas ut.

Det går bra det med.


När jag inte hittar något i klädväg, tar jag sikte på annorlunda skyltar.
Inet stämmer väl typsnittet på texten med själva uret, tänker jag.


Och så säger jag hej och tack, stegar iväg längs gågatan .., tittar in i några småbutiker, hittar inget .., tar bilen och styr norrut.

Ååå, jag är så innerligt lycklig där jag sitter och rattar bilen och från radion hörs Dinah Washington sjunga om någon som är oförglömlig och jag sjunger med .., allt medan jag ser omgivningen susa förbi.

Efter en stund känner jag inte igen mig.

Och se där .., där är en skylt till Örkelljunga och där är annan skylt där det står "Skåneporten!"

Aha.

Jag har glömt att svänga av och har nu i stället siktet inställt på självaste hufvudstaden, ja, men det är ju himla trevligt .,. och jag tänker att det löser sig .., jag svänger väl av mot Laholm vad det lider och det gör jag, efter att först ha passerat små samhällen där det plaskar på vägarna och snön smälter så det är rent otroligt!

Väl framme i Halmstad struntar jag i Ica-Maxi, jag kör till lilla Hemköp i Haverdal i stället och köper varma revbensspjäll, en bukett tulpaner och som pricken över i: två semlor, allt med tanke på herr Skidåkaren.

Sista milen hem f l ö d a r vårsolen!

Och där sitter jag i bilen och tänker varma tankar och i min anoraksficka vilar en Anthon Berg marsipan som jag ä l sk a r och himlen är blå och jag känner mig som den rikaste människan i världen.

Ungefär så.

Christina Alvners favoriter ...

Det är sannerligen inte lätt att ta ett foto på en tavla med glas.

Jag har flyttat runt den, och försökt på alla möjliga vis, men nu ger jag upp och tar en bild från sidan på väggen där den hänger istället.

Det tillkommer två andra konstverk som bonus.

Min absoluta favorit är den övre tavlan som är en torrnål av Henrik Krogh, samma konstnär som har illustrerat Kerstin Ekmans fantastiska bok "Hunden".

Bladet heter "Kurragömma".

Längst ner till höger sitter en liten oljemålning av Silja Rantanen, som även har utsmyckat Arlandas flygtrafikledningstorn och är en av de stora finska konstnärerna idag.

Jag och Silja gick på en konstakademi i Nice tillsammans när vi var mycket unga, och den här målningen fick jag av henne som tack för att jag hjälpte henne att hänga sin första separatutställning i Helsingfors i tidernas begynnelse någongång.

Det är en målning som jag tycker väldigt mycket om.




Den lilla träskulpturen till vänster är en vävstolsdetalj från Elfenbenskusten i form av ett djurhuvud, inköpt på loppmarknad i Paris.

Jag hade ingen aning om vad det var för ett slags bruksföremål förrän jag kom på den goda idén att visa den för en pratglad afrikansk taxichaffis i samma stad.

Han blev alldeles lyrisk, för han kom just från den delen av Afrika, och berättade om de dekorerade vävstolarna i hans hemtrakter.

Två favorittavlor - gamla och nya frun väljer -.

Det är eftermiddag i maj år 1993 och nästkommande dag ska jag ta tåget till Skåne.

Någon vecka senare kommer ättapjötten och hans pappa med flyttlasset.

Nu står jag i köket hemma i Malå och plötsligt ser jag genom fönstret hur en skara människor kommer promenerande i sakta mak längs Ringvägen och jag undrar vad som är på gång .., och böjer mig fram och tittar ut.

Men ååå, där går ju alla grannarna och somliga är finklädda, tant Margareta (som alltid kommer att få heta tant Margareta ..) har tagit på sig sin fina kappa och där är Granvalls och där är alla dom andra och ingenting förstår jag.

Så svänger sällskapet in på vår infart och jag lämnar mina sysslor och går ut på bron och där står dom alla, lite förlägna .., ingen vet riktigt vad som ska sägas .. , och någon börjar lite trevande att säga så där att .."ja, nu när ni ska flytta ..., ja .. vi vill överlämna ett minne .." och jag börjar gråta alldeles hejdlöst ., det är som all sorg/glädje kommer farande likt en mental tsunami.

Minnet som överlämnas, det är en akvarell målad av dottern till en före detta granne, hon heter Ohlin i efternamn och nu har jag glömt förnamnet.

Och så här ser den ut, tavlan.

När vi blev ensamseglare, mina barns pappa och jag själv, fick tavlan vara kvar i huset och där är den ännu och igår skrev jag ett mail till hans rara fru Karin och berättade och frågade om hon kunde ta en bild av den och det gjorde hon så gärna.



Dessutom skickar Karin med en bild av sin favorittavla och så här skriver hon:

"Så skickar jag min favorit, Lapporten av Greta Wennberg.

Tycker så mycket om färgerna och formerna i hennes målning.

Jag har bestigit den högra toppen, ett äventyr i sig."

Karin är född i Kiruna och är, som ni förstår, en riktig friskus.