Alldeles snart framme. Det är den här vyn jag kommer att sakna.
I Malmö slår sig en man ner snett mitt emot mig.
Djupt försjunken sitter han med en V65-tidning .., själv tittar jag ut över ljust gröna åkrar och jag ser kaniner springa för livet och tänker på den där eminente bloggaren som skrev ett inlägg som handlade om kaniners eller harars eviga rädsla och nu, när jag ska länka till just detta, så hittar jag det inte. (Tack för hjälpen, Sven!)
"Jaha du .., du tänker slå till och vinna storkovan ..?" säger jag efter stund till mannen mitt emot mig.
Då ler han .., jo, så är det.
Och så frågar han var jag kommer ifrån och jag säger Ystad.
"På det viset, så du har lagt till dig med norrländska, det var inte dåligt ...", säger mannen och jag förklarar att så är det ju inte alls och det blir prat om Västerbotten i allmänhet och Malå i synnerhet.
Själv kommer han från Stockholm, men har de senaste åren bott i först Limhamn (en liten 2:a) och nu har han och hustrun gjort precis tvärtom mot för vad som är vanligt, nu, när dom båda har gått i pension ("ja, Gittan sa upp sig igår ...", säger mannen och ler ..) har dom köpt sig ett hus i Skurup; ett stort hus på 150 kvm och ååå, så dom trivs.
Och mannen frågar hur det kom sig att jag själv flyttade till Skåne?
För ett kort ögonblick tvekar jag.
Ska jag säga som det är, att vi mest av allt bröt upp för att rädda ett äktenskap från att kapsejsa och att det kanske fungerade - det höll i ytterligare tio år innan skutan kantrade på allvar -, eller ska jag låtsas som om det bara var vanlig äventyrslusta som fick oss att ta steget från norr till längst i söder?
Jag väljer det senare, men utesluter äventyrslusten.
Och så berättar jag att nu stundar återigen en flytt, till landet Halland .., och så pratar vi en stund om det också .., ty mannen frågar vad som nu fått mig att söka mig lite norrut och när jag har ställt hjärtedörren ytterligare lite på glänt, så ler han så varmt och säger att det blir nog bra.
När vi närmar oss Skurup, visar mannen var han bor.
"Där, bakom industriområdet ..,. där bor vi, det tar 2 minuter bara att cykla till tåget och i helgen får vi besök och då ska vi åka till Köpenhamn och gå ut och äta gott .., ja, ja .., men ha det så bra nu och lycka till med det nya livet ...!" säger mannen och klappar mig uppmuntrande på axeln.
Att sätta sig på stentrappan med en kaffekoppen intill .., med sigge nilsson, pElle och en härlig pensionatsvärd inom räckhåll .., och så allt detta underbara?
Ännu är gräsmattan tufsig och borde egentligen kallas för mossmatta.
Jag har föreslagit herr pv att vi ska försöka sätta hjortronplantor på tomten, så kanske vi, till hösten, kan ha den allra ljufvligaste hjortronsylt till våfflorna.
Tjugo minuter senare passerar vi Båstad och på sluttningen lyser solen och husen ser ut som små leksakshus och allt är prydligt och tomterna närmast järnvägen sluttar hemskt och jag tänker att det måste vara kämpigt att klippa gräsmattorna och inte alldeles enkelt att ställa ut trädgårdsmöblerna, ja, utan att dom tippar omkull.
På vänster sida stupar berget rakt ner mot järnvägsspåret.
Och som alltid är pratnivån hög på Öresundstågen.
På andra sidan mittgången sitter ett sällskap smålänningar på väg till London.
Nu ska dom åka raka spåret till Köpenhamns flygplats och behöver inte ens byta tåg.
Ååå, så dom skrattar och har sig!
Åtta personer är dom .., fyra vuxna och fyra tonåringar .., och en av männen berättar i en halvtimmes tid om olika bildbehandlingsprogram och kvinnan intill honom skrattar högt mest hela tiden.
Förväntans-skratt, kanske?
I Ängelholm kliver frisöreleverna ombord.
Själv vilar jag huvudet mot fönstret och lyssnar förstrött till allt småpratet.
Och jag hör bilen komma och världens snällaste pensionatsvärd har låtit sigge nilsson komma ut ur buren, ja, i bilen alltså ..., ("jag tyckte så synd om honom ...", säger han) och sigge har en strut av plast runt halsen och kommer skuttande runt altanhörnet och när han ska ta sig över tröskeln, så slår han i plasten och jag ler för mig själv och känner hur mycket jag älskar den lille krabaten!
Halskragen åker av och från köket kommer pElle och noooosar och nooosar, såväl på sigges rygg, som i rumpan .., och sigge är jättehungrig och slukar maten och jag bara ler och slappnar av och pElle, han går och lägger sig.
Och när jag står där hukad med kameran, kommer sigge fram och vill kolla.
Vid x:et befinner bloggmadamen sig. pElle inspekterar.
Lockad av andra bloggvänneroch mer för att se hur långt jag kommer - utan kurs - börjar jag med ett släktträd.
"The Nilsson Family".
Å, käre värld!
Till slut, medan jag sitter här och funderar hur det går med sigge nilsson och tankarna irrar hit och dit, upptäcker jag att min mormor plötsligt är syster med min mamma.
Aj, aj, aj.
Det blir till sudda och rätta och nu har jag huvudvärk!
På dejtingsidan, där fanns en ruta där man kunde klicka i om man hade ett djur eller kunde tänka sig att ha ett.
"Har inget och vill inte ha nåt heller", stod det.
Om mannen i fråga såg aldrig så trevlig ut, men hade satt ett x i den rutan, då brydde jag mig aldrig, ja, det spelade ingen roll om han så hade varit vacker som Pernell Roberts eller haft sjuttio miljoner på banken eller precis vad som helst som kanske lockar kvinnor.
Jag hade ändå aldrig brytt mig.
Det är när jag, av en ren händelse, hittar den här bilden som jag kommer ihåg den rutan.
Bilden visar en liten matglad bloggmadame. Året är 1955 eller 1956 och platsen är Solviksbadet utanför Malå.
Vad taxen heter, den som nosar den där lilla madamen i det lockiga håret, det kommer jag inte ihåg.
Men genom hela min barndom fanns det djur med i bilden.
Det var de allra mest ljuvliga små stövarvalpar, nu och då en katt .., en foxterrier (som användes som grythund) .., en spets ., en långhårig tax som hette Snobben och så småningom - dom som blev mina egna -, en gul labrador från Krägga utanför Kungsängen .., den engelska cockerspanieln Linte .., plus x antal kattor, tretton hönor och en tupp. Ibland två.
Några vandrande pinnar hann någon av döttrarna med också. Och två marsvin.
För mig, så är det verkligen, är ett liv utan djur nästan en omöjlighet.
Tänk, så djur berikar ens tillvaro! (Ja, inte pinnarna).
Klockan halv nio i morse skulle sigge infinna sig hos veterinärskan Karin mot Tylösandhållet till.
Stackars lille sigge!
Och hur väl minns jag inte hur pElle deppade den där dagennär hans mandom åkte all världens väg ......
Hur han, efter att ha sovit nästan hela dagen, satte sig framför ytterdörren och hela kroppsspråket skrek ut ..."ta mig härifrån! vad är det som har hänt!?"
Och där låg han som en klubbad oxe i den lilla kattsängen .., med ena tassen hängande utanför.
Klockan tre i eftermiddag ska pv hämta hem sigge nilsson.
Då har han, sigge, dessutom fått en spruta mot kattpest.
"Såg precis väderrapport i TV4 o det skulle bli kanonväder i Halland, hoppas det stämmer.
Njut. Kram Fru Grå."
Bilden visar utsikten från pensionatets fönster mot väster, kl. 8.25 nu på morgonen.
Lite trubbel ...
Av för mig någon outgrundlig anledning, är det stört omöjligt att ladda upp små filmer på pv:s bärbara dator.
Jag förstår det bara inte, för det har inte alls varit så tidigare.
Nu laddar den en tredjedel, sen kommer ett utropstecken upp och så är det finito. (Är det nån som har en aning, så kom gärna med förslag ..., vad det kan bero på.)
Nåja .. , men o m jag hade kunnat .., då skulle ni ha fått höra vilken orkester som ljuder här utanför!!
Det är koltrastflöjtande så det går rakt genom fönsterrutorna och landar i köket.
... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.
Och i det gula huset går en liten grårandig kisse omkring och jaaaaamar och vill ha mat och vill gå ut .., men inget av detta är möjligt, ty strax ska den lille kissen hamna i en kattbur och sedan blir det färd mot Tylösand till, till veterinären Karin ..., och sedan blir inget längre sig likt.
Inte vad beträffar kärlekslivet, alla fall.
För övrigt plockades just vårens första fästing från den lille krabaten.
... det är när hemifrån-Birgitta dyker upp i affären just som jag står och kämpar med att få in alla veckotidningarna som har kommit - säkert åtta buntar - och med sig har hon inte bara ett varmt leende och en lika varm omfamning, utan också SLÄPPTRÄSKBRÖD!
Ååååå, så glad jag blir!
Det finns helt enkelt inte i någon butik ett bröd som är godare än det som bakas i Släppträsk och som väl egentligen heter "Stenbergs Bröd".
Det är himmelskt.
Lite småsegt .., men inte mjukt .., och inte frasigt .. utan precis lagom. (Nu var jag tvungen att gå in i köket och göra mig en macka ..., frestelsen blev för svår.)
I somras köpte jag ett paket när vi var förbi hemma och jag minns hur härligt det var när vi sedan satt i Mjällomslandet, nere vid bryggan, och drack pulverkaffe och gjorde mackor med det här tunnbrödet och det var alldeles lugnt och stilla och bara så mycket s e m e s t e r.
"I säkert en timmes tid kämpar pojkarna med att försöka fånga fisk med en håv. Då ber pv att få testa och tänka sig, han lyckas! Då tittar en av pojkarna på honom och utbrister på bred västerbottniska: men du är ju en GUD!"
Det var likadant i Villvattnet, på väg mot Burträsk.
Pensionatsvärden som fångade fisk med småkillarna och jag som satt på stranden och ordnade med fikat och tänkte att lyckligare än så här blir jag nog aldrig.
Då var det tunnbröd med Kalles Kaviar.
Och en massa glädje.
Och mossfolk, alldeles rätt fick du .., för nu packar jag ihop och tar tåget till landet Halland!
Åter torsdagmorgon och sen blir det rally av ., jobbar Skärtorsdag eftermiddag och kväll, långfredag, påskafton, påskdagen, annandagen och tisdag ...,. därefter stundar en fri onsdag.
... finns hos Kerstin i Svedjan, inte långt från Malå.
Inte så långt från Släppträsk heller, för den delen.
Det vävda trädet är ett idealiskt skydd för såväl stark sol, som insyn, skriver Kerstin.
måndag 29 mars 2010
Måndag är längsta dagen.
På jobbet, alltså.
Klockan sju stämplar jag in och tio timmar senare cyklar jag hemåt.
Oftast är jag då trött så där som till medetslöshetens gräns.
Nu har jag ätit middag ..., vaskat golven .., tänt ljus .., och inväntar arbetskamraten Karina som ska sova på soffan Ektorp i natt.
Vi ska ha kvällsfika när hon kommer och det blir säkert en massa prat och sånt.
Och så ska jag ta mig en funderare på om jag, efter arbetet i morgon, ska ta tåget till landet Halland och stanna där tills tidigt torsdagmorgon.
Det ska jag verkligen fundera på.
Igår på tåget hem, kom jag ihåg den där allra första gången jag besökte det gula huset på kullen.
Det var då jag låtsades att alltsammans var en liten semester på ett vandrarhem och jag fick eget rum och pensionatsvärden låg i sängkammaren och vi pratade högt mellan rummen och det kändes verkligen som en weekend-holiday.
När jag dagen därpå satte mig i hyrbilen för att styra kosan söderut igen, sa jag att ..."ja, men jag kommer tillbaka och hälsar på .., det tror jag säkert."
Nu är jag ju inte den där våldsamt passionerade typen, men tänk, så rätt jag hade!
Så här är det.
Jag skulle, lätt som en plätt, kunna äta tacos sex dagar i veckan.
... skirande åkrar i Skåne .., men i Svedjan hemma i Lappland (ja, skriver jag Västerbotten lär väl någon morra, för det är ju landskapet Lappland ..), där ser det ut så här just nu.
Bilden visar Sjölunds hus och det var madame Sjölund själv som skickade bilden.
Kerstin var för övrigt en av dem som på den s.k. "bloggvernissagen" visade upp sina favorittavlor.
